En färgbild

Industrihamnen

Den här bilden har inget med Norra Sorgenfri att göra. Men den påminner om att världen är i färg och inte enbart i grått, brunt och beige.

Avstickare: Östra Sorgenfri

När vi följer Östra Farmvägen söderöver, förbi kyrkogården, passerar vi snart Sorgenfrivägen. I kvarteren till vänster - Vänligheten, Godheten och Idogheten - finns MKB-hus uppförda på sextio- och sjuttiotalen, några HSB-föreningar och Stenkulaskolan. Till höger ligger kvarteret Sorgenfri.

Hörnet Östra Farmvägen/Sorgenfrivägen, Kvarteret Sorgenfri. Husgruppen närmst uppfördes 1967, husen därbakom stod inflyttningsklara i mitten av femtiotalet

MKB startade sin verksamhet 1947 och började genast bygga i stor skala. Målet var att fixa bostäder till alla för överkomliga priser. Det fanns ett behov: Malmö växte med 4 000 invånare per år vid den här tiden, ungefär som nu. Många Malmöbor bodde dessutom uselt i nergångna fastigheter i slummiga kvarter. Nu skulle det bli folkhemsreda på torpet, standardiserat boende enligt de senaste rönen i hus byggda med de senaste metoderna.

Östra Sorgenfri var runt mitten av förra århundradet en utpräglad arbetarstadsdel med låg status. Här fanns "tillfälliga" nödbostäder för bostadslösa, enkla trähus som smälldes upp 1917 och revs först på sextiotalet. I krokarna låg också Malmö stads renhållningsverk. Under mitten av trettiotalet hade man byggt barnrikehus längs Nobelvägen.

En helt annan skillnad

Här bestämde sig alltså MKB för att bygga modernt. Arkitekterna Fritz Jaenecke och Sten Samuelson anlitades. Enligt tidens helhetstänkande blev det en symmetrisk lösning. Ett åttavånings punkthus i gult tegel och betong ut mot Sorgenfrivägen och kyrkogården. Tre fyravåningshus i vinkel runt en öppen gård. Upprepa konceptet tre gånger och vips har du ett nytt bostadsområde. Mot Båstadsgatan en lutande arkad med butiker i bottenplanet för de lokala näringsidkarnas skull. Så där kommer det absolut inte att bli när Norra Sorgenfri ska bebyggas, om visionerna slår in. Där ska det bli småskaligt och varierat, med många byggherrar.


Husen var radikala i sitt formspråk. Lutande balkongfronter längs hela den västra fasaden på fyravåningshusen. Synliga betongstommar och heltäckande balkongfasader på punkthusen. Det blev 300 lägenheter med relativt hög standard. I MKB:s kundtidning nr 4 2008 intervjuas Ruth och Arne Fridh, som flyttade in redan 1954 när husen var sprillans nya. Arne hade växt upp i "Pinnahusen"*, som nödbostäderna kallades. Där delade han 36 kvadrat med fem syskon och föräldrar. Den nya lägenheten var rena lyxen. Nu fixar Ruth och Arne, som hunnit bli 88 år gammal, sedan ett tiotal år med planteringarna på gårdarna. Några andra grannar är med i blomstergänget, MKB står för plantor och redskap.


Självklart är Östra Sorgenfri, enligt MKB, rena rofyllda idyllen. Kanske är det sant. Området har i alla fall inte den coolhetsfaktor som Västra Sorgenfri bortåt St Knuts torg eller de renoverade funkishusen längs Nobelvägen. Här råder lite för mycket av den estetik som kommit att förknippas med trista förorter. Det är lätt att passera utan att lägga märke till de ganska märkliga husen, som skiljer sig markant från den övriga bebyggelsen i trakten. Men när man väl upptäckt dem får man en lågmäld sympati för dem. Det tycks också någon på MKB ha. Balkongerna har inte glasats in, som på så många andra bostadshus i stan. Säkert till hyresgästernas förtret men till gagn för alla bebyggelsehistoriskt intresserade nördar som har vägarna förbi.

Utspejsad arkitektur längs Båstadsgatan

_________________________
*När de så kallade Stjärnhusen byggdes i en helt annan del av Malmö, döpte de boende i nödbostäderna om dem till "Hollywood".

Källor:
Malmö i skimmer och skugga. Tyke Tykesson och Björn Magnusson Staaf. Architectus Verborum. Malmö, 2009.
MKB kundtidning 4/2008.
MKB kundtidning 3/2007.

Kallt som fan

Det byggs nytt i Kvarteret Grytan, ut mot Agneslundsvägen. Det ska bli garage för det kommande byggymnasiets stora maskiner. Idag är det kallt, fem minus. När man är uppe på byggnadsställningarna, i vinden, känns det, säger byggjobbarna. De är påbyltade och har rånarluvor för ansiktena, men verkar längta inomhus. Det är inte konstigt. Man blir desperat av att frysa, särskilt om fingrar och tår. Vad säger facket? De kanske inte har hunnit med att organisera arbetarna så här långt ut i periferin, förstås.

Nu är det lunch, byggarna paketerar in sig i en skåpbil. Någon vet ett ställe - förhoppningsvis varmt - där det finns Dallasburgare. Inne i Bosniska Kökets vagn på hörnet fräser det från grillen, men det är för kallt att stå och vänta på en burgare därifrån, för att inte tala om att sedan hänga i gathörnet och kränga den. Det får vänta till våren.

Inne i kvarteret uppförs en stor hall, där byggeleverna antagligen ska öva sig på att mura, snickra och annat.

Grannbloggen har blivit bok!

På andra sidan Amiralsgatan byter Östra Farmvägen namn till Norra Grängesbergsgatan. Längs den gatan cyklar Oskar Ponnert till och från jobbet. Sedan två år gör han bloggen Norra Grängesbergsgatan - lätt Malmös coolaste gata. Nu har säsong 1-4 av bloggen blivit bok.

Även om det egentligen är Östra Farmvägen som är den fräckaste gatan i stan - och Norra Grängesbergsgatan bara är en slags förlängning av den - så är vi som håller till på den förra inte förtrödna eller småsinta av oss för att den sistnämnda får all uppmärksamhet. Tvärtom: vi står längst fram i hyllningskören för att gratulera!

Lite spionage kan emellertid inte skada, så här grannbloggar emellan. Och släppefest är ju ändå släppefest. Så jag tar mig hela vägen till Sofielund och hittar Norbergsgatan, en ganska anonym tvärgata till Norra Grängesbergsgatan. Här finns Galleri Krsvc, där det är konst- och designmarknad över Lucia-helgen.

Bubblet och de salta pinnarna är slut när jag kommer fram - om de någonsin funnits - men Oskar och hans böcker är kvar. Vi pratar lite om gator och skyltar och om vad som händer när man börjar närläsa sina stråk.

Oskar har ett bra öga för att se detaljerna och det absurda, vackra, poetiska och skojiga i tillvaron. Hans bilder och texter handlar också om det mycket mänskliga i att vilja mycket och kanske inte nå riktigt ända fram - och så får det bli som det blir. Som när Gatukontoret vill ta bort ett övergångsställe, därför att risken att råka ut för en olycka på mindre trafikerade gator är större om man korsar den på just ett övergångsställe. Men strecken blir kvar i gatan, och skylten med Herr-Går-Man också. Eller affärsidkaren som draperar hela sin fasad i stora påkostade vepor där det står Möblar istället för Möbler. Eller.... ja det finns många exempel.

Det låter högtravande men boken blir också ett slags dokument. Över en skitig bakgata, visst, men också över det som förändras, förvandlas, upphör och uppstår. Den gamla Lampshopen på 2a stänger ner efter 36 års verksamhet, och vem hade skrivit en betraktelse över detta om inte ngbg.se funnits? Och vem hade för eftervärlden uppmärksammat att det en gång - mellan Frisörerna Kerstin & Lasse och Pyramid Travel - låg en hundsalong som utförde pudeltrim på Augustenborgstorget?


Till sist ett typiskt ngbg-inlägg:
En bild av spilld mjölk på gatan och texten "Spilld mjölk på svart asfalt - det är vackert så man vill gråta. Men man ska ju inte."

Och en förhoppning om att ngbg.se fortsätter se det stora i det lilla, det skojiga/absurda i tillvaron och det speciella med Norra Grängesbergsgatan.

Sydsvenskan uppmärksammar.

Utkanten - polisrazzians efterspel

Jag pratar i telefon med Mats, en av aktivisterna på Kulturhuset Utkanten. Han är fortfarande upptagen med efterdyningarna av förra helgens polistillslag, men är vid gott mod. Brandinspektionen i veckan har gått bra. Inspektörerna hade bara en del smärre anmärkningar, sådant som kan åtgärdas relativt enkelt: en dörr som ska fixas, ett brandlarm som ska installeras och lite annat. Inget som hotar den fortsatta verksamheten på Utkanten. Arbetsdagar är inplanerade till helgen.

Utkantens advokat har pratat med åklagaren, som uppgett att polisen bara ska spegla hårddiskarna på de beslagtagna datorerna. Det borde innebära att de kan återlämnas ganska snart. Däremot har man ännu inte fått ta del av utsättningsordern och husrannsakan som låg till grund för polisens razzia. Därför är det fortfarande oklart vilka misstankar man grundar beslaget av datorer och teknisk utrustning på.

Brottsrubriceringarna - Mats tror det rör sig om sex eller sju - kvarstår, men det är inte klart hur åklagaren kommer gå vidare med dem.

På måndag kväll arrangerar Bröd & Frihet sitt folkkök som vanligt. Den här gången går alla pengar som kommer in till Forskningsavdelningen, hackerspacet en trappa upp vars datorer och andra elektroniska prylar togs i beslag av polisen.

EfterArbetet rapporterar
Sydsvenskan rapporterar

Uppdatering 10/12:
Polisen har nu, enligt Sydsvenskan, gjort vad de ska med de beslagtagna datorerna och vill lämna tillbaka dem. Det är lite oklart om datorerna återbördats, polisen menar att det varit svårt att hitta någon enskild person att lämna ut dem till. Så klart, eftersom det rör sig om en förening där beslut fattas gemensamt och man agerar kollektivt.

Från Utkantens sida tycks man också se polisens aktion som riktad mot kollektivet, inte mot enskilda personer. Kopplingen till det pågående klimatmötet i Köpenhamn - COP 15 - och polisens kartläggning och störning av vänsterradikala grupper som kan tänkas genomföra olika manifestationer under toppmötet, är ju inte alldeles långsökt.

Bo Birgerson, åklagaren som handlägger ärendet, har tidigare haft hand om utredningar som rört demonstrationer och aktioner genomförda av det tidningen kallar "yttersta vänstern". Birgerson menar dock att det handlar om att utreda ifall enskilda personer gjort sig skyldiga till brott och att det i Utkantens fall just handlar om svartklubbsverksamheten.

Hur det än är med polisens motiv så har de inte (ännu) möjlighet att åberopa ett "Lymmelpaket", likt det de danska kollegorna nu har att ta till under klimatmötet. Den skärpta danska lagstiftningen innebär utökade befogenheter - bland annat att kvarhålla demonstranter under en betydligt längre tid än tidigare utan brottsmisstanke. Inför klimatmötet har man byggt burar där man kan förvara dem som misstänks vara på väg att störa ordningen.

Utsmyckning

Förskönande inslag är inte så vanligt förekommande i industriområdet Sorgenfri. Men på UBA Växthusspecialistens fasad mot Industrigatan finns det en fin mosaik. Den visar vad det handlar om: verktygen, glaset och blomman som frodas därbakom. Som en påminnelse - även i de mörkaste av dagar - om att solen kan komma åter.

Uno Borgstrand flyttade in sin verksamhet i hörnfastigheten Nobelvägen/Industrigatan på 50-talet. Kanske kom mosaiken till samtidigt. I alla fall finns den med på ett foto från 1970. På det fotot ser man också grannen, Läderfabriken Skandia (sedermera Öresund). Klassiska gamla fabriksbyggnader i rött tegel som hade varit guld att nu kunna omvandla till fräcka utrymmen för verksamheter och bostäder. Om de inte brunnit ner 1996, vill säga. Nu är det en ödetomt.

UBA:s byggnader har omvandlats rejält det senaste halvseklet. Ursprunget är också här en rödteglad fabriksbyggnad, som fortfarande kan anas bakom till- och utbyggnader. Från början av 1900-talet fram till femtiotalet hade S Barnekows teknisk-kemiska laboratorium sin verksamhet där. Barnekows laboratorium tillverkade mejeripreparat, till exempel ostlöpe, industriellt. Man gjorde också smörfärg, som användes för att göra smöret gulare långt före E-ämnenas tidevarv.

Källa: Olga Schlyter: Norra Sorgenfri. Kulturhistoriskt underlag inför planprogram. Byggnadsantikvarisk utredning. Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2006:026

Bröd & Frihets folkkök, Utkanten

Det är mycket folk som samlats på Utkanten denna måndagskväll, där arbetsgruppen Bröd & Frihet bjuder på vegankäk. Köket och serveringen finns i ett stort rum i en av Addos gamla byggnader ut mot Östra Farmvägen. Det är en industrilokal som inretts med överblivna bord, stolar, soffor och fåtöljer.

Om besökarna har lite pengar till övers kan de lägga en valfri slant för maten, annars är det gratis. Diskar gör man själv i därför avsedda baljor. Stämningen är lågmäld, avslappnad och vänlig. En kille säger några ord till de församlade om helgens händelser, då polisen gjorde ett tillslag. Han talar sakligt om det som hänt, utan stora åthävor. Alla lyssnar uppmärksamt.

Ett av de skäl som angavs för razzian var att man ville se om lokalerna uppfyllde kraven på brandsäkerhet, därför var även brandkåren på plats. Nu hade de inte hittat något som motiverade att lokalen stängdes för verksamhet. Men under tisdagen väntas brandinspektionen komma för att återigen se om det finns skäl att stänga lokalerna. Alla som har möjlighet att komma förbi under tisdagen och hjälpa till med olika arbetsuppgifter uppmanas göra så.

I ett annat rum finns en scen, där kvällens band håller på att rigga upp sin utrustning. Ännu längre in i de labyrintiska gångarna finns en liten biograf. Vi upptäcker att vi missat en filmfestival där bland annat Äppelkriget, Dunderklumpen och Resan till Melonia visats.

Men ikväll är det besök av några squatters från Prag. De berättar om Milada, ett hus som bebotts av squatters under elva år tills det i somras tömdes av ett privat vaktbolag – med kopplingar till extremhögern – under polisbeskydd. Enligt föredragshållarna var Milada den sista fristaden i Prag för alternativkulturen.

Det tycks vara en självorganiserande princip som styr aktiviteten på Utkanten ikväll, där var och en bidrar efter sin förmåga. Precis när vi ska gå tar en annan kille till orda i serveringen. Han berättar att några gäster som studerar till brandingenjörer har gjort husesyn under kvällen. Nu finns det en lång lista på saker som behöver åtgärdas, bäras, fixas innan inspektionen imorron. Frivilliga behövs och genast ställer sig ett tiotal unga män på led för att få uppgifter. Så när det gäller uppfattningen om vem som ska hugga i och bära tycks traditionella könsroller reproduceras också i detta vänsterradikala sammanhang. Ja, och så i det punkigt svartklädda killgänget som samlas runt scenen i väntan på att bandet ska gå på, förstås.

Utanför Utkanten, en septemberdag

Polisrazzia mot Forskningsavdelningen 28/11

På våningen ovanför Utkanten i Addos gamla industrilokaler finns ett hackerspace, Forskningsavdelningen. För en vecka sedan var det en stor artikel i Sydsvenskan om stället. Under lördagskvällens polisrazzia mot Utkantens klubb (se Sydsvenskans nättidning) gick polisen också in i Forskningsavdelningens lokaler och beslagtog datorer och annat. Skälet till detta verkar oklart. Följ händelseutvecklingen här:

Forskningsavdelningens twitter

http://bambuser.com/channel/forskningsavd/broadcast/346414

http://bambuser.com/channel/forskningsavd/broadcast/346418

http://bambuser.com/channel/forskningsavd/broadcast/346430

http://bambuser.com/channel/forskningsavd/broadcast/346478

http://bambuser.com/channel/forskningsavd/broadcast/346641

Tillägg 29/11 kl 18:

På Polisens hemsida, där det finns en nyhetspost om tillslaget mot Utposten, nämns fortfarande inte att man under aktionen också gick in i Forskningsavdelningens utrymmen och beslagtog datorer och annan elektronisk utrustning. Något som uppmärksammas i en mängd blogginlägg under dagen. Kanske hade polisen ingen koll på vad som fanns därinne, eller så hade man det och gjorde tillslaget för att så att säga slå två flugor i en smäll. Men hur man har motiverat beslagen av datorer med mera - och med stöd av vilka paragrafer - vore ju intressant att ta del av.

Fortsättning följer, får man förmoda.

Skyltsöndag och polisrazzia mot Utkanten

Julskyltning är ingen stor grej i det gamla industriområdet. Men det finns några ställen där man tar det hela på allvar. Framför allt Akvarie-Piraten. Där har plasthägern och plastflamingon i skylten fått sällskap av en elljusstake. Även Städmaskinshuset vägg i vägg hänger på. Deras skyltning - som kanske inte är den sexigaste i vanliga fall - har fått ett lyft av två plast-amaryllisar. Nu är det jul igen!

Medan Akvarie-Piratens lilla plasthund vakar över Nobelvägen slår polisen under lördagskvällen till mot Kulturhuset Utkanten i Addo-kvarteret. På programmet står spelning med banden Spectra Hawk, Victims och Pyramido. Istället blir det razzia. Öl, vin och sprit beslagtas. De som tänkt gå på klubben, ett sjuttiotal personer, får vänta utanför.

Av allt att döma går det ganska lugnt till. De som väntar kritiserar polisen för att de låter piketbilarna gå på tomgång för att hålla värmen åt konstaplarna därinne. Det är, som ju alla vet, inte bra för miljön. Inne på Utkanten beslagtas - enligt polisens eget beslagsprotokoll, citerat i Sydsvenskan - också batonger, pepparspray och slangbomber, samt en uniformsbyxa och en båtmössa tillhörande polisen. Inte bra för en eventuellt fortsatt verksamhet på kulturhuset.

Om det till slut blir någon spelning, eller om banden får packa ner sina instrument igen, framgår inte av Sydsvenskans rapportering.

Artikel i Sydsvenskans nättidning.

Malmö i skimmer och skugga

Arkeologen och museimannen Björn Magnusson Staaf står - tillsammans med arkitekten Tyke Tykesson - under en kristallkrona i en pampig sal på Rådhuset. Han berättar om sin och Tykessons nya bok, Malmö i skimmer och skugga. Stadsbyggnad & arkitektur 1945 - 2005. Den är en fortsättning på Arkitekterna som formade Malmö, som kom för tretton år sedan.

Något Magnusson Staaf säger fångar mitt öra. Han och Tykesson har under arbetet med det nya verket suttit och plöjt genom arkiv på Stadsbyggnadskontoret. De har jagat gamla foton och samtalat med folk som varit med och format dagens Malmö. Men de har också cyklat runt i stan, dokumenterat och fotograferat. Fastän Magnusson Staaf, född 1962, är uppväxt i Malmö har projektet fört honom till platser och områden han knappt visste fanns eller tidigare hade lagt märke till.

Att cykla i staden - med ett mer eller mindre uttalat syfte att upptäcka den - ger en känsla av närvaro och av äventyr, på ett helt annat sätt än när man åker bil längs gatorna. Det är lätt att röra sig mellan stadsdelarna, samtidigt som barriärerna i form av genomfartsleder och järnvägsspår blir fysiskt påtagliga. Jämfört med att gå blir det så mycket lättare att färdas längre sträckor, men man har fortfarande friheten att göra avstickare eller stanna till där man så önskar och stryka med handen längs en husfasad.

Jag tänker på X, uppväxt på Kirseberg, som berättade hur han och hans kompisar cyklade nerför backen till det koloniområde i närheten av Östervärns station som Jernhusen ödelade när Kontinentalbanan byggdes om. Efter förstörelsen fanns det här en period ett tältläger, innan Jernhusen med hjälp av polisen och bulldozers föste bort dem som bodde där. Det var hemlösa som funnit den öde marken och för en tid gjorde den till sin. Det var enligt X många som höll till där och det var säkerligen spännande att röra sig på denna främmande och mystiska plats med eldar, stora militärtält och ständigt nya händelser. En ny värld att upptäcka - och också snabbt kunna förflytta sig från om man var cykelburen.

Bild ur boken. Heleneholm från Eriksfältsgatan

Från Östervärn till Rådhusets festsal är det inte så långt fågelvägen, men det är i sanning en annan värld. Här minglar gästerna en stund efter presentationen av boken. Jag träffar en dam som arbetar på Tage Møllers arkitektkontor, det är kontoret som en gång i tiden ritade tillbyggnaderna av Tripasin-fabriken. Hon hade gjort någon form av praktik på korvskinnsfabriken för länge sedan.

Magnusson Staaf - som i sitt tal liknade sitt och Tykessons arbete vid en form av arkeologi, där stadens avlagringar och skikt blottläggs för att skildra ett större skeende - blir intresserad när jag berättar om Tripasin-museet den nuvarande förvaltaren av fabriksbyggnaderna hittade i källaren. Han menar att just bokens avsnitt om industrierna kunde varit fylligare, med fler berättelser om livet i arbetar- och industristaden Malmö och om de företag som verkade här.

Han har rätt. Malmö i skimmer och skugga borde helt klart innehållit mycket mer av industriområdet Sorgenfri, som nu bara glimtar förbi i en passage om Addo här, en bild av Ferrosans nya kontorsbyggnad där och lite annat smått och gott. Sånt är livet. Boken greppar över ett stort, för att inte säga gigantiskt ämne och det blir förstås översiktligt. Men faktiskt lyckas den ge en helhetsbild av Malmös utveckling under andra halvan av 1900-talet, sett genom arkitekturen och stadsplaneringen, och har alla förutsättningar att bli ett standardverk i Malmölitteraturen. Den är alldeles för stor och tung att ha med på cykelturen, men väl hemma i soffan kan man bläddra och känna igen sig i de kvarter man rört sig.

Här finns avsnitt om de stora infrastrukturprojekten för att möta ett ständigt ökande tryck från bilismen, om tillkomsten av alla de nya bostadsområdena i en ring runt den gamla stadskärnan och om industri, handel och konsumtion. Det är en historia om uppgång under välfärdsåren, fall i efterdyningarna av sjuttiotalets oljekris och de stora industrinedläggningarna och - om tecknen tydes rätt - uppgång när Malmö lyckas återuppfinna sig själv som kunskapsstad och attraktiv livsmiljö för nya släkten av invånare.

Under dramats gång avlöser stilar och ideologier inom arkitektur och stadsplanering varandra, samspelar med det moderna politiska välfärdsprojektet och sätter märkbara spår i stadslandskapet. Hela stadsdelar i den gamla staden - kvarteren runt Caroli kyrka, Lugnet, Öster - rivs för att ge plats för nya byggnader, kanske främst avsedda för handel och kontor. Man antog att människorna skulle vilja bo utanför stadskärnan i moderna lägenheter eller småhus. I början av sjuttiotalet bestod stora delar av innerstaden av rivningstomter, samtidigt som problemen i miljonprogramsområdena växte och de som kunde flyttade till villor i kranskommunerna.

Bild ur boken. Vy från Johanneskyrkans torn över Triangeln, mitten av 70-talet

Tykesson och Magnusson Staaf är inga polemiker eller entydiga fiender till modernismen. De ser skälen till att man ville sanera bort slumbostäder, fylleri och prostitution bland de nergångna gamla gathusen. Men de visar också på hur det stadsliv som fanns här liksom kastades ut med badvattnet. Kvarteren som byggdes upp blev ofta slutna, ogästvänliga och livlösa med stumma fasader och få butiker. Problemen försvann inte från Caroli utan flyttade bara in i de moderna husen. Lugnet är idag en i det närmaste död zon mitt i stan. Öster hade kunnat vara en unik stadsmiljö med bebyggelse från flera århundraden istället för en ganska slummig stadsdel med övervägande brutal sjuttiotalsarkitektur.

Nåväl. Tykessons och Magnusson Staafs bok slutar - som sådana här böcker ofta gör - i ett relativt ljust ackord. Industristaden har blivit Kunskapsstaden, Västra Hamnen skimrar i vackra bilder och vi kan ana en stadens renässans: en återuppfinning av staden som ett offentligt rum, en skådeplats där invånarnas liv utspelar sig inför varandra. Stadsplanerarnas ansträngningar att locka välsituerade medborgare till områden som Västra Hamnen, samtidigt som man vill främja stadens lockelse på unga kreativa människor, syftar till att höja Malmös attraktionskraft som boendemiljö och därigenom också lyfta de eftersatta och problemtyngda områdena. Ambitionerna märks i planerna på förtätning av innerstaden, i talet om hållbar utveckling och i hur man tänker kring framväxten av nya bostads- och verksamhetsområden som Norra Sorgenfri.

Men fortfarande är det ett långt mentalt och klassmässigt stenkast mellan - låt säga - Munkhättegatan och Dockan. Segregation och social oro är fenomen som kan vara här för att stanna. De aspekterna på livet i den moderna staden, och de problem de ställer stadsplanerarna inför idag, skymtar bara sporadiskt i Malmö i skimmer och skugga.

Melonia - en husockupation på Industrigatan

Jag träffar X & Y* på Ölcaféet på Skolgatan. Över några öl pratar vi om fackligt arbete, stadsplanering, hyrespolitik och radikal vänsterkamp.

Båda var de engagerade i generationen husockupanter mellan Borgen-ockupanterna runt 1990 och dagens ockupationsrörelse i Malmö/Lund. Deras grupp ville genom sina aktioner sätta ljuset på oseriösa hyresvärdar och en bostadspolitik som mer och mer uteslöt stora grupper från boende - inte minst därför att tillgången på billiga hyresrätter minskade i takt med att ombildningarna till bostadsrätter ökade. Ockupationer var ett av de medel man använde sig av, men man arbetade också med demonstrationer och annan opinionsbildning.

X & Y är ideologiskt väl förankrade, men kan idag också se tillbaka på aktionerna med självkritisk distans. Exempelvis ockuperades ett hyreshus på Rasmusgatan vid Sevedsplan, där en slumvärd tog ut ockerhyror av socialen för att låta utslagna människor bo i ett nergånget hus. När värden ville göra sig av med de boende tog man bort fönster och dörrar ur lägenheterna, men de som höll till där bet sig fast, försökte sätta tillbaka fönstren och ville inte flytta.

Ockupanterna beslöt sig för att i sann solidarisk anda hjälpa till, men deras möte med lokalbefolkningen var inte helt okomplicerat. Heroinkranen i kvarteret var inte alls förtjust över att det blev väsen och att polisen skulle lockas dit i onödan. Och, menar Y, det hela slutade förmodligen med att de som bodde där åkte ut snabbare.

En liknande effekt blev det när Ockupationsgruppen Melonia sedan, sommaren 2003, bestämde sig för att ockupera ett övergivet hus i Kvarteret Brännaren - det som ligger ut mot industrigatan och som för länge sedan tillhörde AB Alfred Benzon - i akt och mening att göra det till ett allaktivitetshus. De hemlösa som hade sina tält och husvagnar på ödetomten undrade vad som stod på och blev oroliga för att ockupanterna skulle dra dit polisen.

Den tillfälliga fristaden Melonia

Ockupanterna klädde sig i vita overaller, som en symbol för att det var en fredlig manifestation. I pressmeddelandet stod det bland annat: "Åter stängs fritidsgårdar och kommunen säger att det inte finns pengar. När vi inte jobbar, går i skolan eller på div. arbetsmarknadsåtgärder ska vi vara konsumtionsenheter, köpa de varor vi skapar på arbetsplatser, köpa den fritid som säljs till oss, vara tysta och kontrollerade tills vi återgår till produktionen. Vi vägrar finna oss i detta". Huset utropades till Melonia - efter den utopiska ön i den animerade filmen Resan till Melonia av Per Åhlin och Karl Rasmusson - till skillnad mot resten av världen som var det ogästvänligt kapitalistiska Plutonia.

När pressmeddelandet gick ut hade ockupanterna redan varit inne i huset en kväll och en natt. De hade arbetat hårt för att måla om och fixa till på nedervåningen. X var en av sex ockupanter som var inne i huset, medan Y ingick i stödtrupperna som skulle ordna fram förnödenheter. X minns med en viss besvikelse att maten som kom fram var muffins och annat smått, när kamraterna som slitit hela natten hade behövt en grillad kyckling eller nåt annat mer matnyttigt att sätta tänderna i. Y menar dock att det fanns mackor också.

Vid halvsjutiden på kvällen ockupationens första dag slog polisens insatsstyrka till. Ockupanterna befann sig på andra våningen. Plötsligt fylldes Industrigatan med kravallutrustad polis som stormade huset. Poliserna tog sig in i huset och uppmanade ockupanterna att komma ner. Först vägrade de, men när de fick ultimatum att gav de upp och tog sig nerför trappan. Där möttes de av skarpa ficklampor och dragna vapen. Några av ockupanterna behandlades synnerligen omilt innan de fördes till polishuset för inlåsning och förhör.

Artikel på Yelah.net.

Något allaktivitetshus blev det inte vid Industrigatan den gången. Men nu finns det ett sådant, Utkanten, beläget i Addos gamla lokaler i Kvarteret Spiralen. Och vad är det som planeras för det gamla Bussgaraget nästgårds om inte ett kommunalt sponsrat aktivitetshus? Liksom när det gällde frågan om att det måste finnas hyresrätter till rimliga priser, vilken nu lyfts fram som central av bostadspolitiker i staden, kanske Ockupationsgruppen Melonias inbrytning i Kvarteret Brännaren är att se som ännu en framsynt framstöt av vänsterns avantgarde.
_________________________
*X & Y heter egentligen något annat.

Skräplitteratur

Journalisten Mikael Bergstrand (Sydsvenskan-medarbetare, nu bosatt i New Delhi) skriver deckare med Malmö-motiv. Den senaste, Av jord är du kommen, utspelar sig bland annat på Agneslundsvägen - i boken kallad "Stritan" av knarkare och prostituerade som håller till där - och på ödetomten vid Industrigatan. Där bor en av huvudpersonerna i boken, Hasse Husvagn, i sin husvagn uppställd mot resterna av en fabriksvägg.

Hasse tar sig an Lina, en ung prostituerad och heroinmissbrukare som råkar illa ut, och vårdar henne i sin husvagn. Sedan kommer poliserna. De letar efter Lina och tror att Hasse gjort henne illa. Det blir dramatiskt värre.

Romanen har ju en viss verklighetsförankring. Agneslundsvägen är ett prostitutionsstråk där torskarna glider runt i sina bilar, och människor har länge haft sin hemvist på ödetomten. Men området blir mest en kuliss till handlingen, som dessutom inte är särskilt spännande.

Några husvagnar finns det inte längre på Stäppen, däremot några presennings- och plywoodskjul. En man tittar ut och frågar vad jag sysslar med. När jag går fram och hälsar och förklarar om boken, berättar han att han bott här i tolv år. Och det stämmer med husvagnarna, det fanns några här innan som folk bodde i, men så blev de bortkörda. Jag frågar om han vet vart Ronni, som började bygga en tipi här för några veckor sedan, har tagit vägen. Det vet han inte riktigt, borta är han i alla fall.

Men nu är det emellertid för kallt att stå ute och prata och mannen går in till sig igen. Och det är bara att hålla med. Det är verkligen kallt och rått. Jag virar halsduken tätare om mig och cyklar hem till stugvärmen igen.

Här kan du läsa en av mina deckarkrönikor i Helsingborgs dagblad bland annat handlar om Mikael Bergstrands bok.

Giftig fabrik i Sofielund!

Stärkelsefabriken Stadex i Sofielunds industriområde använder det cancerframkallande och extremt brandfarliga ämnet Propylenoxid. Vid en olycka kan ämnet spridas i närområdet. De kringboende - bland annat på Rosengård och Sofielund - och närliggande verksamheter har knappast informerats om riskerna. Nu har det bildats ett nätverk, Giftfri Stad, som vill rikta uppmärksamheten mot Stadex' verksamhet, och förmå myndigheter att ompröva företagets miljötillstånd. På hemsidan skriver man bland annat så här:

"Stadex hanterar det livsfarliga ämnet Propylenoxid - ett ämne som är både cancerframkallande och kan ge upphov till ärftliga mutationer. Vid en olycka där ett utsläpp av propylenoxid skulle inträffa kan ett toxiskt gasmoln spridas så långt bort som 1400 meter från Stadex (dvs. från Rosengård till Möllevången). Inom 200 meter från olycksplatsen kan det innebära direkt fara för eget liv!

Det betyder att inga butiker, föreningslokaler eller annan 'förtätande' verksamhet får finnas i närområdet, och dessa körs konsekvent bort av myndigheterna, samtidigt som det ligger både bostadshus och skolor ett stenkast bort från fabriken, som inte får någon information om hur farligt det är eller hur man ska agera. Därför har vi startat det här nätverket."

På giftfristad.nu finns en mängd information och länkar till artiklar och andra medier. Du kan bli medlem i nätverket, skriva under namninsamling och få veta vad som är på gång - stormöten etcetera - och hur du kan bidra.

För Norra Sorgenfris del ligger kvarteren Grytan (där man projekterar för gymnasieskolor och bostäder), Degeln (där det idag framför allt finns en farmaceutisk industri som eventuellt i sig är en miljörisk) och Brännaren (planerad bebyggelse av bostäder) inom den yttre riskperimetern 1 400 meter.

En hektisk period

Betongtuggare

Jag har länge försökt nå Gunilla Kronvall, arkitekt på stadsbyggnadskontoret och projektledare för utvecklingen av Norra Sorgenfri, för en pratstund. Till slut kom det ett svarsmail där hon förklarar att projektet just nu är inne i en hektisk period och ber mig återkomma närmre jul.

Då blir man förstås ännu mer nyfiken - vad är det som bubblar under ytan där i Kvarteret Spårvägen?

Ytan har förvisso brutits upp och sönder. Där verkstaden stod är det nu en gigantisk grop, med en liten tillfällig sjö på bottnen. Lagren av sand och morän har blottlagts. Bakom de äldre delarna av bussgaraget är det också ett hål. Här luktar det diesel. Kanske har man grävt upp en av de stora dieseltankar som - enligt konsultföretaget Melicas markmiljöutredning från 2007 - ska finnas nergrävda i marken.


Enligt Melicas utredning har det här bland annat funnits spolgropar för spårvagnar, en sprutbox för lackering, nedgrävda oljetankar, en återvinningsapparat för lösningsmedel och mycket mer. Här har reparerats, målats, tvättats, tankats och smörjts bussar och spårvagnar i många herrans år. Nu ska det bli bostäder på en del av fastigheten och marken behöver saneras.

I Melicas översiktliga undersökning kommer man fram till att "större områden med jord innehållande halter av cancerogena PAH och olja över riktvärdet för känslig markanvändning [att folk ska kunna bo här utan att riskera bli sjuka av gifterna i marken, min anm.], kan främst förväntas i södra delen av fastigheten, mot kvarteret Verket. Punktkällor (”hot-spots”) med petroleumprodukt (i anslutning till dieselcisterner), lösningsmedel och metaller kan även misstänkas inom fastigheten".

Det kan ha kommit in kreosot- och bensenföroreningar från Kvarteret Verket på andra sidan Industrigatan, vilket tycks vara det svårast förorenade området i Norra Sorgenfri. I slutet av 1890-talet flyttade Malmö gasverk in där. För tillverkning av gas till Malmö gick det åt tusentals ton kol årligen. "Stadsgasverket i Malmö var det tredje största i landet. Mellan 1898-1986 producerades här över en miljard kubikmeter stadsgas. Mellan 1898 – 1969 var produktionen kolgas, 1969-1986 spaltgas och från och med 1986 naturgas", citerar Melica en undersökning av föroreningar i mark och grundvatten som gjordes av VBB Viak 1996.

Före detta verkstad

Det är inte helt enkelt att begripa teknikaliteterna, men summan av det hela blir att en hel del jordmassor, kanske bortåt 40 000 ton, behöver schaktas bort från Kvarteret Spårvägen och deponeras. "Kostnaden för efterbehandling av fastigheten vid användning av området för bostäder bedöms till mellan ca 15,3 och 29,2 Mkr", enligt Melicas utredning, men man menar att det är svårt att uppskatta omfattningen av saneringsbehovet.

Nu ska ju den idag fortfarande bebyggda delen av fastigheten (bussgaragen) enligt planerna stå kvar och användas till annat än bostäder, till exempel marknader, evenemang och kanske sport. Det innebär kanske att det är MKM (Mindre Känslig Markanvändning)-klassning på den delen, men någon form av sanering kommer säkerligen att behövas. Det verkar inte vara någon aktivitet i garagen. Jag undrar fortfarande vad som just nu är så intensivt - förutom grävandet som tycks pågå enligt någon noga uttänkt plan - och blir allt mer nyfiken på vad Gunilla Kronvall har att berätta.

Bussgaraget - blivande evenemansplats?

Källa: Malmö stad, Fastighetskontoret. Norra Sorgenfri. Markmiljöutredning. Utförd av Melica 2007.

Avstickare - Östervärn

Det är inte helt enkelt att på cykel följa Kontinentalbanan åt nordöst ut ur Norra Sorgenfri. Järnvägen är en kraftfull barriär och det krävs lite omvägar och terrängkörning. Först går det bra, när vi nått slutet av Celsiusgatan och tar oss ut i det okända. Bakom Willys - före detta Obs! Interiör - kan man passera mellan en industribyggnad i gult tegel från femtiotalet och en mycket gammal förrådslänga i falurött.

Här har någon hjälpsam människa klippt ett hål i stängslet och vi kan följa banvallen ända bort till Sallerupsvägen, som korsar vår väg i ett brett och djupt dike under spåren. Det är ytterligare en gränsbarriär att navigera. Vi får ta oss nerför en slänt, över gatan och följa den en liten bit innan vi kan ta oss in mellan de sista husen på Ellstorp och en stor brädgård som ligger intill järnvägen.

Barriärer

Vi cyklar genom en fin park som vi inte visste fanns, tills vi kommer till vårt mål. Mellan hyreshusen, Kontinentalbanan och Södra Bulltoftavägen hittar vi ännu ett av dessa övergivna och undangömda ödeområden. Innan järnvägen moderniserades för något decennium sedan låg här ett koloniområde, men all eventuell bebyggelse från den tiden är borta nu.

Däremot finns det kvar en hel del fruktträd, bärbuskar och annan växtlighet. En förvildad trädgård helt enkelt, sådana man ibland kan hitta spåren efter i naturen där det för länge sedan legat en gård. Grusgångarna och stigarna finns kvar, under sly och busksnår kan man ännu ana hur området var organiserat en gång.


Kaninerna har tagit över och skuttar iväg åt alla håll när vi närmar oss. Överallt finns också spåren efter en småskalig piratverksamhet: strippade plastkablar där kopparn tagits bort ligger i härvor bland buskagen. Jag tänker på Ronni, vars tipi nu verkar ha försvunnit från Stäppen. Han sysslar inte med kabelslakt. Även om det inte är el i sladdarna när man hittar dem så är de, menar han, förorenade av all el som gått genom dem innan.

Några av de kringboende har nu börjat odla upp marken igen så smått. Här och var finns odlingslådor och nyplanteringar. Odlarna har, enligt en artikel i Sydsvenskan, föreslagit för Ilmar Reepalu att göra om stället till en ätlig park för alla Malmöbor.

Reepalu tyckte att idén lät trevlig och intressant - det kostar ju inget att tycka så - och skickade frågan vidare till kommunalrådet som ansvarar för Malmös stadsmiljö, Anders Rubin. Kanske är Rubin tråkigare lagd än sin partibroder, åtminstone är han mer realpolitiskt snusförnuftig i sitt svar. "Ett spatiöst markutnyttjande är inte det som dominerar min tankevärld när vi har 7 000 nya invånare och ingen plats för dem", säger han till tidningen.

Yta för framtida förtätning av stadsrummet?

Fast egentligen är det inte kommunen som bestämmer över marken. Den ägs av Jernhusen, SJ:s fastighetsbolag, som i och för sig vill sälja den vidare. Sydsvenskans reporter har pratat med en Thomas Franzon på Jernhusen. Han känner ingen större sympati för platsens beboare och bebyggare:

"Jag har varit ute och tittat på området. Det ser väldigt fint ut. Vi skulle kunna köra bort människorna utan vidare. Det har vi gjort med uteliggare och narkomaner i flera år. Nu är det en annan typ av människor. Så visst, odla ni. Men det får inte anta för stora proportioner. Så småningom måste de maka på sig, så enkelt är det."

Franzon nämner inte kaninerna, men man får väl anta att SJ har bra gift att lägga ut när utrensningarna börjar på allvar.

Nu är det senhöst här, snart går det gamla koloniområdet in i vinterdvala på allvar. Men om några månader börjar det spira här igen, och då lär odlarna - denna fredliga form av stadsgerilla - vara på plats för att fortsätta kolonisera marken.

Jernhusens utsände Terminator?

Kontinentalbanan

Sagan om Norra Sorgenfri som industriområde började med Kontinentalbanan. När denna nya järnvägsförbindelse mellan Malmö och Trelleborg invigdes 1898 gick den genom betes- och jordbruksmark. Bland annat gårdarna Sorgenfri och Agneslund låg här. Så småningom etablerades fler och fler industrier väster om den nya länken till kontinenten, Malmö oljeslageri i nuvarande Kvarteret Brännaren var tidigt ute och sedan fyllde det på. Stickspår drogs från järnvägen in i området, något som fortfarande är tydligt i den svängda formen på kvarteren Spiralen och Tangenten fastän spåren sedan länge är upprivna.
Kring sekelskiftet 1900 var det järnväg som gällde, och fler och fler svenskar ville ta tåget ut i världen. Det fanns redan, sedan 1886, en förbindelse mellan Malmö och Trelleborg men utvecklingen pressade på. 1897 sattes den moderna tyska post- och passagerarångaren Rex in på traden Trelleborg - Sassnitz. Kontinentalbanan var en supermodern skapelse som fick de bästa förutsättningar: skenorna vägde 40,5 kilo per meter - tyngst i Sverige, förstås! - och lades så gott som spikrakt i terrängen.
Det ånglok som sattes in här var också något alldeles extra, byggt 1897 och visat på Stockholmsutställningen. Det fick smeknamnet Glada Änkan och var snabbt som vinden. En legend säger att det en gång tog sig till Trelleborg på 14 minuter, vilket kräver en snitthastighet på 132,9 km/tim. Kanske hade man bråttom att hinna med den nya tågfärjan som började gå mellan Trelleborg och Sassnitz 1909. (Trots alla trainspotting-sidor på nätet har jag tyvärr inte kunnat hitta någon klockren bild på Glada Änkan.)
1933 elektrifierades Kontinentalbanan, kring sekelskiftet 2000 moderniserades den. Där den drar genom Norra Sorgenfri är den idag starkt trafikerad - alla tåg till Ystad, Trelleborg och Köpenhamn susar förbi. Lite längre söderut, i Fosieby, drar tågen till Ystad och Köpenhamn iväg på sitt håll och sen är det mest godståg som fortsätter mot Trelleborg. Men nattåget Malmö-Berlin för den stolta passagerartraditionen mot kontinenten vidare.

Källor:
"100 år med tåg till kontinenten!" av Börje Hallin. Artikel SJ-Nytt 12/1998.
järnväg.net

Stäppen, oktober 09 - graffiti

Stäppen, oktober 09 - grus och tipis

För några dagar sedan ställdes en husvagn upp vid den Benzonska tegelbyggnaden. Dessutom forslades betonggrisar, containers och byggbodar hit. Uppenbarligen något på gång på Stäppen, som skejtarna kallar ödetomten i Kvarteret Brännaren.

Jag trodde att saneringen av marken hade börjat, men det är tvärtom. Lastbilar och grävskopor kör hit schaktmassor och stenkross från rivningarna i det närbelägna Kvarteret Spårvägen.

Intill de nya grushögarna har Ronni* byggt en tipi av några gamla presenningar. Hans husvagn, som han hade uppställd någon annanstans, har brunnit upp. Husvagnen som stod här, ute vid gatan, har förvunnit nu. Den var inte Ronnis, men hade helt klart förutsättningar att bli en bra boning - det var en fin gammal sjuttiotalare.

I tipin är det kallt, underlaget är cementplattor under ett tunt lager jord. Ronni har inte hunnit ordna med isolering av tipins väggar än. Han har en spis, men behöver fixa till ett tillräckligt långt rör så att röken kan komma ut annars kan tältet bli en dödsfälla. Men sedan är det inget problem att hitta bränsle, det finns gott om spillvirke runtomkring.

Ronnis nya tipi

Ronni berättar att det finns gifttunnor i marken under hela ödetomten. Han menar att de förvarades i källarna under MOHAB:s stora fabrik, och nu täcks de av de där cementplattorna efter att byggnaderna rivits.

När Ronni kom med sina föräldrar till Malmö som 13-åring, i slutet av 60-talet, jobbade han i MOHAB-fabriken. Då tillverkades det möbler här - det måste ha varit efter oljeslageriets tid - och Ronni arbetade med att köra ut möblerna till kunder. På andra sidan Industrigatan fanns det också en stor anläggning, i rött tegel. Det var Läderfabriken Skandia, som grundades 1917 och brann ner 1996. Ronni minns att man körde in genom ett valv mot gatan och där inne på fabriksgården fanns det ett fint café där man kunde äta.

Ronni har arbetat på Addo också, samtidigt som sin mamma och pappa, tills verksamheten upphörde.

("Facit [som köpt upp Addo, min anm] var vid tidpunkten på väg in i en kris som redan 1972 ledde till att hela koncernen såldes till Electrolux. Redan samma år lämnade sista räknemaskinen fabriken i Malmö. /.../ Malmö kommun köpte upp fastigheten på Industrigatan mot löfte om att Electrolux skulle behålla 1800 jobb i stan. Samma dag som avtalet gått ut ett år senare började uppsägningarna.")**

Ronni hade ett bra jobb på Addo, satt i lugn och ro i ett rum tillsammans med en äldre man och utförde något finmekaniskt arbete. Hans mamma däremot, och andra kvinnor, hade som uppgift att sätta metallämnen i stora excenterpressar som sedan stansade ut maskindelar. För att kunna göra det var de tvungna att stoppa in hela armen i maskinen och dra tillbaka den innan pressen slog ner, ett nervpåfrestande arbete, och sedan plocka ut den utstansade delen. Deras händer blev skadade av de vassa metallkanterna. Tidsstudiemännen, säger Ronni, stod vid sidan om i sina nylonskjortor och hade inte pallat ett sådant arbete.

Idag, på Stäppen, fortsätter grävskoporna och lastbilarna komma med grus och sten. Där de lastar av bodde en kompis till Ronni tills för några dagar sedan, han har fått flytta nu. Ronni är nyetablerad här, men bekymrar sig för kylan som kommit. Han har haft flera dubbelsidiga lunginflammationer redan.

Jag glömmer fråga honom om han - som varande i riskgruppen - har fått besked om när han kan få sitt vaccin mot svininfluensan.

*Ronni heter egentligen något annat
**Johan A. Lundin: Malmö industristaden. Malmö museers e-skrifter nr 5, 2007.

Multiplikationsmaskinen Multo rockar loss

Malmöbandet Rag-and-bone, med Örkelljungasonen Mats Nilsson i spetsen, har använt en gammal informationsfilm från Multo i en video. Multo var ett dotterbolag till Addo och hade sitt säte i den nordvästskånska metropolen. Där tillverkades räknesnurror.

Under den fantastiska hemsidan Swedish Typewriter Page - Webbsidan för skrivmaskinens vänner finns utförlig information om Multo, Addo och alla de räknemaskiner som tillverkades på företagen. Fina bilder!

I videon skymtar man Addos klassiker Addo-X, som genom åren tillverkades i flera modeller - bland annat i blåmetallic under 50-talet - varav den här till vänster blev den sista.

På Kungliga Biblioteket finns digitaliserad reklam för Addos allra första räknemaskin. "Det är slöseri att använda hjärnkraft, när man kan använda maskinkraft" - ett förnuftigt argument i modernitetens anda.

Och till slut, i en historik över Sjöalts IF, kan man läsa att bandylaget Multo Örkelljunga vann en korpbandyturnering med 12 anmälda lag 1970.

Addo bildades för övrigt 1918 av kusinerna Hugo Agrell och Oscar Printz.

Addo betyder förstås "jag adderar" på latin. Enligt legenden var det Hugo Agrells hustru som kläckte namnet.

Travertin

Travertin är ett byggnadsmaterial med klassiska anor - enligt Wikipedia användes det bland annat till Colosseum och andra kejserliga byggnader i Rom. Namnet kommer från latinets lapis Tiburtinus, som betyder "sten från Tibur". Tibur = Tivoli, i vars närhet en av världens största travertin-fyndigheter finns. Det är ett slags kalksten.

I Norra Sorgenfri finns det gott om travertin. Den sitter på fasaden till Förlagshuset Nordens pampiga byggnad i hörnet Nobelvägen och Celsiusgatan, uppförd 1937 i gammal god funkisstil.


Huvudingången från Nobelvägen är stilig, med sin kontrast mellan ljus och mörk sten och den rostfria metallen. Porten hade jag ärende in genom några gånger under tidigt nittiotal, när jag gjorde ett par knäck för förlaget Corona som är en avläggare till Förlagshuset Norden.

Det var i den avlägsna forntid då man använde sådana där fyrkantiga plastdisketter för att forsla information från ett ställe till ett annat. Så hit knallade jag över från Södra Förstadsgatan och levererade det beställda i redaktörens hand. Sedan sattes det hela och blev till bok i tryckeriet, allt i samma hus.

Och ännu trycks det böcker här, men de där disketterna är sedan länge ett minne blott. Med nya elektroniska kommunikationsmöjligheter har besöken på redaktionerna så gott som upphört. Kanske är det ett ensamt jobb att vara redaktör nuförtiden, när alla skickar sina texter med e-post?

Ett fint hus. Det är omsorg och noggrannhet i detaljerna. Fönstren är utbytta till en modern och tråkig aluminiumbåge, men ändå inte med så förödande resultat som på många Malmö-hus från den här tiden (och framför allt, om någon byggnadsantikvariskt intresserad näringsidkare skulle få för sig att byta tillbaka till fönster som liknar originalet skulle det nog låta sig göras).

Till och med det här lilla oansenliga uthuset på baksidan har fått travertin på sig:

Det måste ha kostat en slant att bygga det hela. Då, 1937, hette företaget Svensk uppslagsbok AB. Namnbytet till Förlagshuset Norden skedde under tidigt 40-tal, då man förvärvat även Nordisk familjebok. På femtiotalet lanserades en ny bästsäljare, Lilla Uppslagsboken i tio band. "Redan första året", skriver Rikard Smitt i Malmöföretagen - förr och nu, "inkom 170 000 beställningar av detta verk, som kostade totalt 100 kronor plus porto!".

Produktion och försäljning av uppslagsverk var alltså grundfundamentet i verksamheten - inte vad ett förlag idag skulle sätta sin tilltro till. Och inte då heller, i det långa loppet. 1967 lades utgivningen av Svensk uppslagsbok ner. Färg-teven introducerades då på allvar för de svenska hemmen och man trodde konkurrensen om slantarna skulle bli för svår. Men bokbinderiet har överlevt, även om nu delar av huset hyrs ut till yogaverksamhet och annat och det finns kontorslokaler som står tomma.

Källor:
Olga Schlyter: Norra Sorgenfri. Kulturhistoriskt underlag inför planprogram. Byggnadsantikvarisk utredning. Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2006:026
Rikard Smitt: Malmöföretagen - förr och nu, Lund 2007. Eget förlag.