Ett magasin i Svalöv ska rivas - eller?

Bilden lånad av HD

Tillägg 18/4: Idag fortsätter rivningen, trots protester och fortsatt manifestation på plats. Tydligen var det första demoleringsarbete som gjordes att ta ut gjutjärnsfönstren - vilket innebär att de ända till igår fanns kvar på gaveln på bilden ovan. Kortsiktigheten i att riva byggnader som denna, och den bristande förståelsen  hos politiska och ekonomiska makthavare för de värden man kvickt och raskt kan förstöra är häpnadsväckande.

På Rädda Magasinets plats på facebook kan man läsa om processen och försöken som gjorts att få ansvariga politiker och tjänstemän på kommunala fastighetsbolaget Svalbo att ompröva beslutet. Det finns utlåtanden från Regionmuseet och Länsstyrelsen som framhåller magasinets kulturhistoriska värde. Här finns också länkar till bilder inifrån magasinet.

17/4:
I Svalöv ska ett gammalt magasin rivas. Svalövsbostäder, som äger byggnaden, vill att det ska bli en parkeringsplats istället.

Magasinet ser vackert ut på HD's bilder och är otvivelaktigt ett stycke industrihistoria. En del tycker det är en riktigt dålig idé att riva det. Istället vill de att det ska bevaras och rustas upp. Idag, när rivningen skulle börja, ockuperades byggnaden av de aktivister som engagerat sig mest i frågan. Läs om aktionen här och här.

Jag kommer att tänka på vad Håkan Asmoarp, som jobbade med H+ tills man bestämde att skjuta tunnelbygget på framtiden, sa när jag träffade honom i somras. Något i stil med att det är först när grävskoporna kommer som folk reagerar. Då är det nästan alltid för sent - samrådstiden har varit, alla besluten är fattade och har vunnit laga kraft.

Jag har ingen aning om hur kampen för magasinets bevarande har förts i Svalöv. Säkert har en kärna av engagerade personer fört den länge och tålmodigt. Men det är säkert också som det står i HD's artikel, att många Svalövsbor inte har haft koll på vad som håller på att hända.

Att riva magasinet för att bereda plats för parkerade bilar tycks som ett riktigt bakåtsträvande beslut. Redan i morgon onsdag blir det en manifestation i Svalöv, i syfte att försöka påverka beslutsfattarna. Och man ska aldrig säga aldrig. Kanske behöver vi inte säga favräl till magasinet.

Tegel III

F d spårvagnsstallar, Kvarteret Spårvägen

F d spårvagnsstallar, Kvarteret Spårvägen

F d Addo, Industrigatan

Odlingsbäddar, Stäppen

Arwidius' gamla gasverk, Kvarteret Verket

Mur, Industrigatan / St Knuts väg

Benzons hus, Industrigatan

Östra Sorgenfri

Gasverket

Mer Sorgenfri-relaterat material lånat från facebook-gruppen Vykort från Malmö, kapitel 5. Bilden visar Gasverket i Kvarteret Verket. Det etablerades här redan i slutet av 1890-talet, då det fortfarande var lantligt runtomkring. Byggnaderna, "i fantasifull, historiserande stil"* ritades av arkitekt Alfred Arwidius. Arne Wirén, som lagt upp bilden, menar att fotografen kan ha stått med ryggen mot kyrkogården och riktat kameran norrut, vilket skulle innebära att S:t Knuts väg är vänsterut, Nobelvägen högerut och Industrigatan rakt fram på andra sidan husen. Idag finns det ingen gata mellan gasverkstomten och kyrkogården - som på bilden - men Arne kommer ihåg från när han var påg att det gick en grusväg där.

Kontinentalbanan drogs ungefär samtidigt som Gasverket byggdes. Snart lades ett stickspår från järnvägen längs Industrigatan och fram till Gasverket. Den vägen kom stenkolet, det gick åt tusentals ton årligen. Det mesta kom från England.

Byggnaden till vänster på bilden är Retorthuset. En retort var ett slags destilleringsapparat. Retortrar användes industriellt vid torrdestillation av stenkol för att producera stadsgas i gasverk. Som biprodukt fick man koks**. På gaveln (syns inte på bilden) står det att byggnaden uppfördes 1898. Numera är alla byggnader på bilden rivna, om jag ser rätt. Kvar av Arwidius gasverks-arkitektur är ett portvaktshus och en kontorsbyggnad ut mot S:t Knuts väg, samt en laboratoriebyggnad längre in i kvarteret.

Kontorsbyggnaden då.


Kontorsbyggnaden nu. En våning har byggts till och tornet på gaveln har kapats av och blivit en balkong.

Laboratoriebyggnaden är liten, men riktigt fin och enligt Olga Schlyters byggnadsantikvariska utredning den bäst bevarade av Arwidius kvarlämnade hus i kvarteret. Det bör vara den byggnaden som Malmö Energi, enligt landskapsarkitekten Monika Gora, ville riva i samband med att man byggde det nya stora kontoret vid Nobelvägen i skarven mellan 80- och 90-tal. Monika var anlitad att utforma utemiljön runt huvudkontoret. Bland annat gjorde hon en diagonal, överväxt gång som delar den jättelika parkeringen. Monika la den så att den skulle mynna ut vid laboratoriebyggnaden och propagerade för att denna skulle få stå kvar som en naturlig slutpunkt för gången. Så kanske har vi Monika att tacka för att den står där idag:

Dekorativt glaserat tegel och utsmyckningar i natursten. Så där såg hela gasverksrasket ut innan det revs. Känns som en förlust, men förmodligen var byggnaderna svårt förorenade av allt kol som eldats där. Laboratoriebyggnaden står för närvarande oanvänd.

Efter hand kom det till flera hus, bland annat en personalbyggnad i funkisstil från 1932. Den ligger vid S:t Knuts väg och byggdes på femtiotalet till med en våning.

Då

Nu

Idag är Kvarteret Verket hemvist för olika verksamheter. E-on förstås, som äger alltihop, men ett bevakningsföretag och en byggfirma hyr också in sig. Malmö opera och musikteater har lager här. Det glunkas lite om en möjlig framtida park på det gamla gasverksområdet. Det skulle kunna bli ett spännande landskap, en innovation i stadens parkflora, om man tar till vara tegelarkitekturen och den industriella känslan gasklockorna ger. Men det är långt dit, så långt att det gränsar till osannolikhet att det skulle hända.

Framtida upplevelsepark?
Kyrkogården till vänster, S:t Knuts väg rakt fram.

Gammal logga på grind.

* Olga Schlyter i den Byggnadsantikvariska utredningen.
**Uppgifterna om vad en retort är har hämtats från Wikipedia.

Tegel II

Före detta Ferrosan, numera Migrationsverket. Kvarteret Smedjan

Före detta Dux-fabriken. Kvarteret Spiralen.

Före detta Addo. Kvarteret Tangenten.

Före detta Addo. Kvarteret Spiralen.

Odlingar på Stäppen (vårtecken III)

På Stäppen, den stora ödetomten i Kvarteret Brännaren, har en odling påbörjats. Den är ambitiös. Bäddarna har grävts ut i den hårda marken och kantats med återvunna tegelstenar från trakten - kanske från den raserade skateboardrampen, som i sin tur byggdes av rivningsmaterial. Här fanns några bäddar sedan tidigare, uppgrävda innan vintern. Nu måste odlarna ha återvänt så snart tjälen gick ur marken.

Man får anta att något såtts här. Av vem? Och vad? Spänningen stiger. Gerillaodlarna har tagit nästa steg i uppodlingen av stadens övergivna platser.

Tripasinfasaden ändrad

Jag cyklar Industrigatan fram och stannar till vid Benzons hus. Ställer cykeln och tar fram kameran. Det är sol och det kan aldrig skada att ta några bilder till på tegel och graffiti. En helt vanlig dag i en Sorgenfri-bloggares liv, således. Men så: en svart bil kommer sakta körande längs gatan. Föraren tutar och vinkar, vevar ner rutan.

"Hej - vad gör du?", ropar han.
"Fotar", svarar jag.
"Vad då?", undrar mannen som nu stannat bilen och stigit ur den.

Han är storvuxen, klädd i svart skinnjacka och för tillfället inte på sitt mest jovialiska humör. Snarare är han ganska bister. När han ställt sig framför mig förklarar jag att jag gör en blogg och att jag tar bilder på husen.

"Varför?", undrar han.

Ja, det är ju en fråga man absolut kan ställa. Jag har själv gjort det många gånger. Min familj och mina vänner gör det ännu oftare. Men istället för att ge mig in på ett existentiellt resonemang om individens val - ofta gjorda på diffusa bevekelsegrunder - svarar jag: "Det är kul."

"Vi har haft inbrott", säger mannen, som verkar börja förlora tålamodet. "Jag är platschef här", fortsätter han med en gest som inbegriper ödetomten vi står på och kvarteren runtomkring. "Du kan inte bara gå omkring och fota."

Jag visste inte att Sorgenfri hade en platschef. Men så går det upp ett ljus: "Du menar på Tripasin?" Jag pekar i riktning Östra Farmvägen och Kvarteret Grytan. Jag har just varit förbi där och tagit några bilder på den gamla korvskinnsfabriken.

"Ja, vi bygger skola. Får jag ditt id-kort."
"?"
"Jag behöver ditt id-kort, eller så får vi vänta här tills polisen kommer."
"Då väntar vi på polisen."

Mannen tar fram sin mobil och börjar knappa. "Jag tycker det är konstigt", muttrar han. "Jag har pratat med Mikael", säger jag för att lätta upp stämningen lite. Mannen slutar knappa. "Mikael Håland?"

"Ja, jag träffade honom en gång."
"Har han sagt okej till dig att ta bilder?"
"Nja, inte exakt..."

Mannen slår in ett annat nummer. Det är söndag, men Mikael Håland svarar efter några signaler. "Här", säger mannen och räcker mig luren. "Prata!"

Jag hade ändå tänkt ringa Mikael och fråga om förändringen av Tripasin-husets entré, så när jag presenterat mig och han vagt dragit sig till minnes att vi setts passar jag på att fråga om denna.

Före, hösten 2009.

Efter, 14/3 2010. Öppningen mot fabriksgården har teglats igen, ut mot gatan har man sänkt och smalnat av valvet.

Från gården

Mikael förklarar att man förberett för att sätta in en ny port i linje med fasaden mot Industrigatan. Det är för att slippa inbrott och för att prånget nu används som "pissehörna" och klotterplank. Förmodligen anar han att jag är kritisk till igensättningen, som ju förändrar fasaden markant. "Det är alltid avvägningar man måste göra", säger han. "Vi kan inte ha inbrott och skadegörelse hela tiden. Och tidigare gick den fristående pelaren högre upp och entrén var helt annorlunda, nu är den redan ändrad och då gör inte vår ändring så mycket." Han menar också att ändringen finns med i det beviljade bygglovet för fastigheten.

Det Mikael säger om entréns tidigare ombyggnad stämmer. Pelaren slutade från början i höjd med ovankanten på fönstren i byggnadens då enda våningsplan. Den öppna hörnan hade alltså mer rymd och gav byggnaden en luftig lätthet med små medel. Senare byggde man till en våning på huset och då måste man först ha byggt ut hörnan på första våningen och därmed kortat pelaren. Men det utseende Tripasin-huset haft sedan åtminstone sextiotalet fram till nu ger ändå en helt annan känsla för hur det var tänkt, jämfört med det slutna och kompakta intryck entrén nu ger (alldeles bortsett från att användningen av nytt tegel tyder på dålig känsla för byggnadens karaktär).

I den byggnadsantikvariska utredningen inför ombyggnaden skriver byggnadsantikvarie Olga Schlyter att Tripasin-fabriken förändrats under årens lopp och tål fler förändringar. Hon avslutar emellertid med följande slutsatser: "Kontorsbyggnaden utmed Industrigatan har en omsorgsfullt utformad arkitektur, och den är även välbevarad i sin utformning. Den har ett exponerat läge ut mot områdets huvudstråk. Denna fasad bör bibehålla sin utformning. /.../ Nya tillbyggnader görs i ett annat material än gult tegel, eftersom nytt tegel har ett annorlunda utseende. På så vis låter man det gula teglet vara förbehållet industriepokens byggnader, medan nytillskott markeras. /.../ Om portar eller liknande skall sättas igen bör man inte använda gult tegel, då det är svårt att laga i en tegelmur på ett snyggt sätt. Istället kan fasaden täckas med exempelvis puts eller träpanel, eller så utnyttjar man öppningen som ljusinsläpp och sätter i ett fönsterparti."

På Industrigatan, medan mannen vars telefon jag pratar i röker en cigg och ser uttråkad ut, frågar jag Mikael om materialvalet. Nytt gult tegel där - som jag fattat det - utredningen föreslår andra material? Han menar att detta gäller tillbyggnader, inte ändringar i de befintliga byggnadernas fasader. Anledningen till att man använt nytt tegel är en strikt anvisning från stadsbyggnadskontoret att inte använda gammalt, återvunnet tegel för att sätta igen öppningar. Ändringar ska tydligt synas, så att man förstår hur byggnaden såg ut tidigare. (Och absolut, så som ändringen nu blivit utförd ser man den verkligen.)

Mikael tror det skulle vara mer intressant för mig att titta på passagen mellan byggnaderna när den är klar om några månader, än att uppehålla mig vid entrén. Det kommer att bli väldigt fint. Om jag hör av mig längre fram kan vi ses och så kan jag ta bilder. Det är mycket bättre än att jag smyger omkring när det är låst och bommat.

Mannen bredvid mig har rökt klart. "Det är kallt", säger han. "Får jag telefonen." Han byter några ord med sin chef och säger hej. Sedan går han mot bilen igen och tycks vara på väg från platsen.

"Men polisen då?", undrar jag.
"Nej det är okej, du är ingen tjuv. Men gå inte här och ta bilder själv."

Innan han sätter sig i bilen slår han - om jag uppfattar saken rätt - fast det utsiktslösa i att försöka förbättra ett område genom att bygga en skola, när här bara finns inbrottstjuvar, klottrare, skrothandlare och luffare till att börja med. Och så idioter med kamera, till råga på allt. Det sista säger han inte, men jag anar att han tänker det.

När jag senare kontaktar Olga Schlyter och visar henne bilderna tycker inte heller hon att ändringen av fasaden ser bra ut. När hon kontrollerar de ritningar Malmö museer fick inför bygglovsremissen, ser hon att hon dessvärre inte uppmärksammat igenmurningen. Den är å andra sidan, menar hon, inte särskilt väl redovisad på ritningarna. Hon har heller inte fått någon ritning som redovisar ändringar i fasaden mot Industrigatan, utan bara på gaveln.

Olga menar att det skett en miss från hennes sida vid remissvaret och att hon ska se om hon nu kan gå vidare med det hela på något sätt.

Källa:
Olga Schlyter: Tripasin. Ombyggnad av korvskinnsfabrik till gymnasieskola. Byggnadsantikvarisk studie, Malmö Kulturmiljö, Enheten för kulturmiljövård, Rapport 2008:003

Kvarteret Tangenten, januari 2010

När räknemaskinstillverkaren Addo i början på sextiotalet växte ur Kvarteret Spiralen köpte man marken i det intilliggande kvarteret, Tangenten. Det var en obebyggd, kilformad yta mellan Kontinentalbanan och ett stickspår från järnvägen in i industriområdet.

Här byggdes ett stort fabrikskomplex, som formar sig efter tangenten som stickspåret bildade. Rött tegel, förstås, och ett klassiskt sågtandat tak på den lägre verkstadsdelen. Kontorsbyggnaden är också typisk för tiden med sina längsgående fönsterband.

Det är en stor anläggning. Förutom kontor och verkstäder fanns här också lagerutrymmen. Addo fördubblade i ett slag sin areal från 15 000 kvm till 30 000, skriver Olga Schlyter i sin byggnadsantikvariska utredning. Nu var det länge sedan någon Addo-jobbare gick in eller ut genom snurran, som fortfarande står kvar som ett slags vaktpost över fornstora dar i slutet av Celsiusgatan.

Men här är långtifrån dött när jag kommer på besök en smällkall lördag i januari. Här finns bilverkstäder och en mängd andra verksamheter som jag blir nyfiken på att kolla upp lite närmre. Parkeringen är full av bilar. Ett gäng gubbs - varav en med svetsvisiret uppskjutet i pannan - hjälps åt att knuffa loss en Volvo 740 som fastnat i snön. Skåpbilar fulla med fruktlådor och annat kör till för att lasta och lossa vid lagerutrymmena på den långsida som vetter mot järnvägen.

I en korthuggen antikvarisk kommentar slår Olga Schlyter fast att det förvisso är en klassisk fabriksbyggnad, men att den ligger avskild från Addos övriga bebyggelse och inte har lika stor betydelse för stadsrummet. Alltså är inte den här delen lika bevarandevärd som grannarna i kvarteren Grytan och Spiralen. Men kanske kommer det småskaliga företagarlivet att fortgå länge än här. Vad jag förstår ligger Tangenten för nära järnvägen för att här ska kunna byggas bostäder.

Det är just sådana här ganska anonyma och lätt förfallna industribyggnader som annars brukar stryka med. Det är kanske därför mina beskyddarinstinkter vaknar. Det finns något vemodigt över hur framtidsoptimismen och den storslaget strikta funktionaliteten i bygget ganska snart slog över i sin motsats: nerläggning och ett sakta glidande in i glömskan. Men ändå ett högst levande ställe, just den blandning av verksamheter som finns inskriven i visionen som önskvärd.


Källa: Olga Schlyter: Norra Sorgenfri. Kulturhistoriskt underlag inför planprogram. Byggnadsantikvarisk utredning. Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2006:026

Kvarteret Grytan - tegel

Tripasin mot Industrigatan

C. A. Wangel A.B mot Östra Farmvägen

Kvarteret Grytan - Tripasin

I Kvarteret Grytan kokar det. Nå, kanske inte riktigt. Men här är saker på gång. Ett byggymnasium ska byggas, eller snarare inkorporeras i den gamla korvskinnsfabriken Tripasins övergivna lokaliteter. När det är klart ska 480 elever kunna undervisas här av 80 anställda. Detaljplanen klubbades så sent som i maj 2009 av Stadsbyggnadsnämnden.

AB Tripasin verkade mellan 1937 och 2005. Det hela började när ett tyskt företag ville säkra sin produktion i ett neutralt land under nazitiden. Vid nerläggningen jobbade 120 personer här. Konstgjorda korvskinn var uppenbarligen en stor grej på marknaden, och som också krävde stort utrymme vid produktionen.

Maskinerna som torkade skinnen var 75 meter långa och fabriken - ritad av tyske arkitekten Kurt Klose - blev därefter, en byggnad som sträcker sig genom kvarteret i nord-sydlig riktning. Flera tillbyggnader, ritade av arkitektkontoret Tage Møller, har tillkommit, alla i fint gult tegel. Pärlan är kontorsbyggnaden, ursprungligen från trettiotalet och påbyggd med en våning under femtiotalet, där den ligger mot Industrigatan med sin funkis-strama fasad och sitt torn.

Nu är hela fastigheten en byggarbetsplats, det sjuder av aktivitet. Byggnadernas skal ska behållas, men invändigt verkar det vara total omarbetning som gäller. Jag hejar på en man som det visar sig hyr ett utrymme i en låg sidobyggnad. Snart ska han flytta härifrån till något nytt ställe, det går inte att ha sin verksamhet mitt i skolan. Han visar på asfaltgången mellan huskropparna: här gick det förr ett stickspår från Kontinentalbanan till Tripasins lager. En kille med spackelspaden i näven stannar till och lyssnar - vi tycker båda det är intressant med ett stycke industrihistoria så här på lunchen.

Före detta stickspår

Snart blir jag introducerad för Mikael Håland, fastighetsförvaltare och/eller byggledare. Han berättar att han, när hans företag tagit över fastigheten, hittat ett Tripasin-museum i källaren - en samling som nu skänkts till Malmö museer. Det provisoriska, stökiga byggkontor vi sitter i tänker han göra om till en permanent utställningslokal om korvskinnsverksamheten, lagom till invigningen av skolan om ett år eller så. "Vi försöker ju göra så att det ska bli nåt bra här i området", säger han, och det finns ingen anledning att tvivla på uppriktigheten i hans ambitioner.

I hörnet Östra Farmvägen/Agneslundsvägen hittar jag ett matställe, Bosniska Köket. Det är gott - om man gillar grillade kötträtter - och mycket billigt. Kundkretsen tycks för tillfället bestå av byggarbetare, sexarbetare och män i kostym - säkert en stabil plattform för en näringsverksamhet i snabbmatsbranschen.

Källa: Norra Sorgenfri. Kulturhistoriskt underlag inför planprogram. Byggnadsantikvarisk utredning av bebyggelseantikvarie Olga Schlyter. Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2006:026