Östra Farmvägen och det nya gymnasiet revisited

Det är inte kul att vistas utomhus för tillfället. Jag håller mig i stugvärmen och tittar igenom gamla bilder från en solig dag i mitten av oktober, då jag var förbi entrén till Norra Sorgenfri gymnasium.

Det har varit en hel del strul med det nya byggymnasiet. Skolan var långt ifrån färdig när terminen startade, vilket lett till att eleverna fått lära sig bygga i teorin (bland annat var nämligen inte de nya bygghallarna för de praktiska momenten färdigbyggda). Jag har försökt komma i kontakt med rektorn utan att ha lyckats och har därför inte kommit innanför skolans väggar. Det har också varit bommat in till skolgården mot Östra Farmvägen, men den här sena eftermiddagen är grinden öppen.

Under asfalten och konstgräset (!) är det garage. Som skolgård betraktad är platsen inte särskilt tilltalande och har något definitivt provisoriskt över sig. Kanske är det inte alls klart. Kanske blev det bråttom att få upp flaggstången och fixa till lite grönska - om än konstgjord - när Ilmar Reepalu för ett tag sedan kom och invigde den ofärdiga skolan. Om konstgräset är en permanent lösning får man hoppas att de snyggar till kanterna lite.

Norrut i kvarteret pågår det förberedelser för ett nybygge mellan G A Wangels gamla tegelbyggnader ut mot gatan och den före detta Tripasin-fabriken. Gymnasiesärskolan kommer så småningom att flytta hit och så ska det bli bostäder också.

Mellan skolgården och Östra Farmvägen har Gatukontoret anlagt en öppen plats. En mur och en grind bildar gräns mellan den offentliga platsen och skolområdet. Byggherren gör en balansakt i förhållande till detaljplanen, som stipulerar fri syn in på skolområdet. Om man står på tå kan man kika över muren. Det känns ganska tillbommat. Men det finns förstås en gallergrind man kan kika in genom och dessutom den här snurrgrinden, som samspråkar med en likadan som står kvar i grannkvarteret Tangenten sedan Addos glansdagar:

Det är den hittills tydligaste referensen till områdets industrihistoria jag kunnat se i nyinstallationerna, måhända oavsiktlig men i alla fall.

Det är för tidigt att säga något om hur det nya torget kommer att bli när det är klart. Det skulle det ha varit till första oktober, men så skedde inte. Den här dagen var arbetet i full gång. Träd ska planteras och det ska bli något slags utsmyckning på de cementplattor som Jimmy Windeborn och hans kollegor nu fått på plats. Enligt Stina Linder, landskapsarkitekt på Gatukontoret, har det emellertid blivit något fel med plattleveransen. Det har uppstått tveksamheter kring huruvida plattorna kommer att klara vinterkylan och därför kommer man att vänta med färdigställandet till våren.

Den undre bilden visar kvarterets sydvästra hörn, alltså korsningen Östra Farmvägen/Agneslundsvägen. Grunden till ett nybygge har lagts. Enligt Norra Sorgenfri Nu:s vanligtvis välunderrättade källor finns det ett bygglov för ett gatukök på hörnet, men enligt de byggare jag pratat med på platsen ska det uppföras en 7-Eleven-butik. Bosniska köket, som höll till här ett tag och som verkligen var ett gatukök, har nu flyttat till Norra Grängesbergsgatan. Kanske var det där detta fina etablissemang höll till innan det gästspelade på Sorgenfri, men jag saknar det lika fullt och hade gillat om det blivit permanent här.

Allt som allt mycket att följa upp när vädret blir tjänligt igen.

Framsida blir baksida - och tvärtom?

Tripasin-husets entré mot Industrigatan har varit på tapeten tidigare. Den har ännu inte blivit återställd, som utlovats. Tvärtom har den blivit än mer sluten, i och med att det nya teglet är kvar och en gallergrind dessutom har satts in i öppningen.

Fabriksgården mot Industrigatan, 6/9 2009. Där asfalten är mörkare gick det tidigare ett stickspår, som sträckte sig in i byggnaden med den gröna porten. Öppningen har sedan satts igen med tegel.

I detaljplanen för kvarteret Grytan slår man fast följande: "Mot Industrigatan finns AB Tripasins kontorsbyggnad från sent 1930-tal. Byggnaden i gult tegel och med ett torn är distinkt i sin tegelfunktionalism och har fina detaljer såsom äldre träfönster bevarade. Sammanbyggd med kontorsbyggnaden vid gatan är den långsträckta fabriksbyggnaden, tillbyggd i etapper men enhetlig i gult tegel. AB Tripasins kontors- och fabriksbyggnad har med sin enhetlighet, gedigenhet och arkitektoniska utformning stora kvaliteter och kulturhistoriska värden.
/.../
Tripasinhuset samt de platsbildningar och miljöer som finns intill bevaras och anpassas till ny användning. Gården mot Industrigatan, en viktig miljö i området, bevaras och görs allmänt tillgänglig. Den ges en utformning med särskild omsorg genom grönytor och sittplatser. Gården utformas utan avgränsning mot Industrigatan. Offentligt tillgängliga verksamheter möjliggörs mot gården samt mot Industrigatan."

Just nu är det fortfarande en byggarbetsplats. När allt är klart kommer här att se annorlunda ut. Grinden in till gården måste rimligen tas ner för att göra denna offentligt tillgänglig. Frågan är hur platsen ska göras attraktiv för verksamheter att etablera sig på - det ska bli intressant att följa. Det har kommit upp en skylt där det står Uppdrag Malmö, med stadens logga på. Vad sysslar de med? Är det en offentligt tillgänglig verksamhet? Något att undersöka!

För tillfället är det dött mot Industrigatan, en typisk baksida. Det är mot Östra Farmgatan det händer. Här närmar sig arbetet en extatisk kulmen. Betongplattorna Jimmy Windeborn berättade om har kommit. De är stora och tunga och läggs på plats med hjälp av en särskild maskin:

G. A. Wangel-fasaden står kvar mot gatan. Säkert kommer det att bli nya fönster i bottenvåningen, men kanske inte med träramar och -bågar. Resten av byggnaden, gaveln, sparas också och kommer att utgöra en kortsida för det nya torget. Detaljplanen igen:

"I anslutning till Östra Farmvägen och Agneslundsvägen möjliggörs förutom skola även för offentligt tillgängliga verksamheter. Skolans tilltänkta entré, mot Östra Farmvägen utformas, utan avgränsning mot planområdesgräns alternativt utformas en avgränsning med särskild omsorg för att tillföra upplevelsevärden genom grönytor och sittplatser samt att det är möjligt att se in på planområdet."

Det har byggts en mur i avgränsningen mellan torget och skolgården, det är här man ska kunna se in på planområdet (kan gå, om man står på tå). Här öppnar kvarteret upp - innan var det en tegelmur ut mot gatan och en ödetomt bakom den. En studie i konsten att göra om en baksida till en framsida.

Från vänster till höger: bevarad och delvis nymålad Tripasin-byggnad (här får man tänka sig en kommande 7-Eleven-butik på hörnan), öppen plats där det ska planteras någon form av grönska, markarbeten för cykelväg, mer betongplattor som en del av torget samt den avsmalnade och snart reasfalterade Östra Farmvägen.

Detaljplan 5045, Grytan, antagen av stadsbyggnadsnämnden vid sammanträde 2009-05-26.

Tripasinfasaden ändras tillbaka!

Det kom ett mail från Olga Schlyter, byggnadsantikvarie på Malmö Museer. Hon berättar att hon - efter att ha blivit uppmärksammad på de ändringar som gjorts i Tripasin-fabrikens fasad mot Industrigatan - haft ett möte med byggherren, Mikael Håland.

Först ett klargörande: Mikael har tekniskt sett följt bygglovet. Kajsa Nilsson, som jobbar på stadsbyggnadskontoret och har hand om alla bygglov i området, menar att hon och Olga kommit fram till att ändringar i fasaden skulle göras i gult tegel men inte efterlikna det gamla.

Men nu har alltså Olga sett att det var en miss från hennes sida och tagit tag i det hela. Hon och Mikael har kommit överens om att det nya, gula teglet ska tas bort igen, vilket innebär att entrén får tillbaka sin öppna karaktär. Istället ska det komma upp grindar i öppningarna mot Industrigatan och fabriksgården.

Kul tycker Norra Sorgenfri Nu och ger en eloge till Olga - för snabbt och engagerat agerande - och till Mikael, som tycks leva upp till det första intryck jag fick av honom som en person som faktiskt bryr sig om Tripasin-fabrikens historia och framtid.

Tripasinfasaden ändrad

Jag cyklar Industrigatan fram och stannar till vid Benzons hus. Ställer cykeln och tar fram kameran. Det är sol och det kan aldrig skada att ta några bilder till på tegel och graffiti. En helt vanlig dag i en Sorgenfri-bloggares liv, således. Men så: en svart bil kommer sakta körande längs gatan. Föraren tutar och vinkar, vevar ner rutan.

"Hej - vad gör du?", ropar han.
"Fotar", svarar jag.
"Vad då?", undrar mannen som nu stannat bilen och stigit ur den.

Han är storvuxen, klädd i svart skinnjacka och för tillfället inte på sitt mest jovialiska humör. Snarare är han ganska bister. När han ställt sig framför mig förklarar jag att jag gör en blogg och att jag tar bilder på husen.

"Varför?", undrar han.

Ja, det är ju en fråga man absolut kan ställa. Jag har själv gjort det många gånger. Min familj och mina vänner gör det ännu oftare. Men istället för att ge mig in på ett existentiellt resonemang om individens val - ofta gjorda på diffusa bevekelsegrunder - svarar jag: "Det är kul."

"Vi har haft inbrott", säger mannen, som verkar börja förlora tålamodet. "Jag är platschef här", fortsätter han med en gest som inbegriper ödetomten vi står på och kvarteren runtomkring. "Du kan inte bara gå omkring och fota."

Jag visste inte att Sorgenfri hade en platschef. Men så går det upp ett ljus: "Du menar på Tripasin?" Jag pekar i riktning Östra Farmvägen och Kvarteret Grytan. Jag har just varit förbi där och tagit några bilder på den gamla korvskinnsfabriken.

"Ja, vi bygger skola. Får jag ditt id-kort."
"?"
"Jag behöver ditt id-kort, eller så får vi vänta här tills polisen kommer."
"Då väntar vi på polisen."

Mannen tar fram sin mobil och börjar knappa. "Jag tycker det är konstigt", muttrar han. "Jag har pratat med Mikael", säger jag för att lätta upp stämningen lite. Mannen slutar knappa. "Mikael Håland?"

"Ja, jag träffade honom en gång."
"Har han sagt okej till dig att ta bilder?"
"Nja, inte exakt..."

Mannen slår in ett annat nummer. Det är söndag, men Mikael Håland svarar efter några signaler. "Här", säger mannen och räcker mig luren. "Prata!"

Jag hade ändå tänkt ringa Mikael och fråga om förändringen av Tripasin-husets entré, så när jag presenterat mig och han vagt dragit sig till minnes att vi setts passar jag på att fråga om denna.

Före, hösten 2009.

Efter, 14/3 2010. Öppningen mot fabriksgården har teglats igen, ut mot gatan har man sänkt och smalnat av valvet.

Från gården

Mikael förklarar att man förberett för att sätta in en ny port i linje med fasaden mot Industrigatan. Det är för att slippa inbrott och för att prånget nu används som "pissehörna" och klotterplank. Förmodligen anar han att jag är kritisk till igensättningen, som ju förändrar fasaden markant. "Det är alltid avvägningar man måste göra", säger han. "Vi kan inte ha inbrott och skadegörelse hela tiden. Och tidigare gick den fristående pelaren högre upp och entrén var helt annorlunda, nu är den redan ändrad och då gör inte vår ändring så mycket." Han menar också att ändringen finns med i det beviljade bygglovet för fastigheten.

Det Mikael säger om entréns tidigare ombyggnad stämmer. Pelaren slutade från början i höjd med ovankanten på fönstren i byggnadens då enda våningsplan. Den öppna hörnan hade alltså mer rymd och gav byggnaden en luftig lätthet med små medel. Senare byggde man till en våning på huset och då måste man först ha byggt ut hörnan på första våningen och därmed kortat pelaren. Men det utseende Tripasin-huset haft sedan åtminstone sextiotalet fram till nu ger ändå en helt annan känsla för hur det var tänkt, jämfört med det slutna och kompakta intryck entrén nu ger (alldeles bortsett från att användningen av nytt tegel tyder på dålig känsla för byggnadens karaktär).

I den byggnadsantikvariska utredningen inför ombyggnaden skriver byggnadsantikvarie Olga Schlyter att Tripasin-fabriken förändrats under årens lopp och tål fler förändringar. Hon avslutar emellertid med följande slutsatser: "Kontorsbyggnaden utmed Industrigatan har en omsorgsfullt utformad arkitektur, och den är även välbevarad i sin utformning. Den har ett exponerat läge ut mot områdets huvudstråk. Denna fasad bör bibehålla sin utformning. /.../ Nya tillbyggnader görs i ett annat material än gult tegel, eftersom nytt tegel har ett annorlunda utseende. På så vis låter man det gula teglet vara förbehållet industriepokens byggnader, medan nytillskott markeras. /.../ Om portar eller liknande skall sättas igen bör man inte använda gult tegel, då det är svårt att laga i en tegelmur på ett snyggt sätt. Istället kan fasaden täckas med exempelvis puts eller träpanel, eller så utnyttjar man öppningen som ljusinsläpp och sätter i ett fönsterparti."

På Industrigatan, medan mannen vars telefon jag pratar i röker en cigg och ser uttråkad ut, frågar jag Mikael om materialvalet. Nytt gult tegel där - som jag fattat det - utredningen föreslår andra material? Han menar att detta gäller tillbyggnader, inte ändringar i de befintliga byggnadernas fasader. Anledningen till att man använt nytt tegel är en strikt anvisning från stadsbyggnadskontoret att inte använda gammalt, återvunnet tegel för att sätta igen öppningar. Ändringar ska tydligt synas, så att man förstår hur byggnaden såg ut tidigare. (Och absolut, så som ändringen nu blivit utförd ser man den verkligen.)

Mikael tror det skulle vara mer intressant för mig att titta på passagen mellan byggnaderna när den är klar om några månader, än att uppehålla mig vid entrén. Det kommer att bli väldigt fint. Om jag hör av mig längre fram kan vi ses och så kan jag ta bilder. Det är mycket bättre än att jag smyger omkring när det är låst och bommat.

Mannen bredvid mig har rökt klart. "Det är kallt", säger han. "Får jag telefonen." Han byter några ord med sin chef och säger hej. Sedan går han mot bilen igen och tycks vara på väg från platsen.

"Men polisen då?", undrar jag.
"Nej det är okej, du är ingen tjuv. Men gå inte här och ta bilder själv."

Innan han sätter sig i bilen slår han - om jag uppfattar saken rätt - fast det utsiktslösa i att försöka förbättra ett område genom att bygga en skola, när här bara finns inbrottstjuvar, klottrare, skrothandlare och luffare till att börja med. Och så idioter med kamera, till råga på allt. Det sista säger han inte, men jag anar att han tänker det.

När jag senare kontaktar Olga Schlyter och visar henne bilderna tycker inte heller hon att ändringen av fasaden ser bra ut. När hon kontrollerar de ritningar Malmö museer fick inför bygglovsremissen, ser hon att hon dessvärre inte uppmärksammat igenmurningen. Den är å andra sidan, menar hon, inte särskilt väl redovisad på ritningarna. Hon har heller inte fått någon ritning som redovisar ändringar i fasaden mot Industrigatan, utan bara på gaveln.

Olga menar att det skett en miss från hennes sida vid remissvaret och att hon ska se om hon nu kan gå vidare med det hela på något sätt.

Källa:
Olga Schlyter: Tripasin. Ombyggnad av korvskinnsfabrik till gymnasieskola. Byggnadsantikvarisk studie, Malmö Kulturmiljö, Enheten för kulturmiljövård, Rapport 2008:003

Logotyper

Kanske inte vad vi idag skulle kalla en logga, men klassisk skyltkonst och idag ett starkt varumärke i området trots att verksamheten sedan länge upphört. G. A. WANGEL AB. FÄRGERI & KEM. TVÄTT lyder texten i sin helhet. Enligt Malmö Stads projektledare Gunilla Kronvall vill fastighetsägaren byta ut texten - med bibehållande av typsnitt och stil - till Mölledalsgymnasiet eller liknande. Det är ju det som kommer att finnas bakom fasaden i framtiden. Det är fortfarande en öppen fråga hur det kommer att bli. Fasad mot Östra Farmvägen.

Naturinwerk var det tyska moderbolaget till AB Tripasin, som startade sin verksamhet i Kvarteret Grytan 1937/38. Mot slutet återkom Naturin som delägare. Naturin ingick i det Spanien-baserade företaget Viscofan, med tillverkning i låglöneländer som Thailand och Mexico. Tripasin lades ner 2005. Fasad mot Industrigatan.

Ferrosan, ett läkemedelsföretag, etablerade sig i området ungefär samtidigt som Tripasin och byggde successivt ut i kvarteret Smedjan. Galler för källarfönster ut mot gatan. Celsiusgatan.

Nu håller Migrationsverket till i Ferrosans gamla kontorsbyggnader. En mycket officiell och stram logga. Man förstår att den ska symbolisera något slags bro, eller måhända en förbindelse mellan människors medvetanden. För många av besökarna torde den krystade symboliken eka tomt och hånfullt. Celsiusgatan.

Den mest elaborerade loggan: mosaik på gaveln till Uno Borgstrands Aktiebolag, som sysslat med färg och växthustillbehör sedan femtiotalet. Hörnet Nobelvägen/Industrigatan.

Flitiga som myror är de tydligen på denna förpackningsanläggning. Eller så packar de myror. Industrigatan.

Den här blir man nyfiken på. Vad sysslar det här företaget med? Klatschig design, gediget: skylten är målad på en träskiva. Kvarteret Tangenten, f. d. Addo-fabriken.

Säger vad det handlar om, men man blir kanske inte så sugen på att underkasta sig en behandling hos Tre Kotor? Utsikterna att ryggraden ska se ut så där efteråt skrämmer lite. F. d. Wibergs Kappfabrik, Celsiusgatan.

Tripasin - nu en del av Kulturarv Malmö!

Nu finns AB Tripasin på Kulturarv Malmö, listan över stort och smått som utgör stadens kollektiva minne och själ. Kulturarvslistan närs och administreras av Bo Gentili och Thomas Jentzsch, som basar över Malmösamlingen på Bibblan. Vem som skrivit Tripasin-artikeln? En Sorgenfri-bloggare nära dig, förstås.

Tripasin-tornet, september 2009

Skyggande hästar, wienerkorv och marsipan

Gun och hennes föräldrar flyttade 1934 in på Håkanstorpsvägen 35. Då var hon fyra år gammal. Familjen hyrde halva undervåningen i huset och Gun kom att bo där till mitten av femtiotalet, då hon flyttade snett över gatan till nummer 50 och eget hushåll.

Husen längs gatan var egnahem byggda strax efter sekelskiftet 1900, då bonden som ägde marken styckade av tomter. Under sin hundraåriga levnad har de byggts till och ändrats om. Under sent sjuttio- eller tidigt åttiotal blev det på modet att tegla in husen, kanske för att göra dem underhållsfria och för att värmeisolera dem. Gatan har breddats och gaslyktorna längs den är borta sedan länge.

Håkanstorpsvägen 35 någon gång under 1900-talets första decennier. Förste ägaren Ernst Håkansson med familj, i trädgården.

Bilden lånad från hemsidan Gamla Håkanstorp.

Håkanstorpsvägen februari 2010, med nummer 35 som andra huset från vänster.

Håkanstorpsvägen är en tvärgata till Industrigatan, ett kort stycke öster om Kontinentalbanan. På andra sidan Industrigatan, från Håkanstorp räknat, låg det under Guns barndom några bondgårdar. Idag är det industriområdet Emilstorp, tämligen anonymt med ryggen åt järnvägen. Byggnaderna vänder sig mot Scheelegatan, som inte var anlagd när Gun växte upp. Förutom gårdarna fanns här ett stenhuggeri och några skrothandlare, minns hon. Och mycket riktigt: nere vid järnvägen ligger Henry Anderssons Stenhuggeri, Malmös äldsta grundat 1918 och enligt hemsidan ett "fullserviceföretag i gravstensbranschen". Det är stängt när jag cyklar förbi, gravstensproverna ligger täckta av snö bakom stängslet. Längre in i området hittar jag också en skrothandlare, så områdets traditionella näringar biter sig fast.

Guns pappa höll under krigsåren en gris här någonstans, och 200 kaniner. Det gick åt mycket gräs och maskrosor för att utfordra dem, men så var det ju också vischan på den tiden.

Emilstorp, intill Kontinentalbanan. Februari 2010.

När Gun blev äldre cyklade hon längs Industrigatan till skolan. Ännu senare tog hon samma väg till jobbet på Länsstyrelsen vid Kungsgatan. Hennes pappa var spårvagnsförare och cyklade förmodligen samma väg till och från spårvagnshallarna vid Zenithgatan. Då var det en plankorsning vid Kontinentalbanan, numera är gatan nergrävd i ett schakt under järnvägen. Utanför den då storslaget moderna Tripasin-fabriken fick man passera ett stickspår i gatan. Under kriget användes återigen hästar för de flesta transporter, och Gun kommer ihåg hur de brukade stanna ungefär vid spåret, skygga tillbaka och vägra fortsätta - säkert på grund av stanken från spalt-tillverkningen. Gun och hennes man Folke berättar att stickspåret följde Kontinentalbanan ända bort till Östervärns station. På vägen passerade det en jättestor brädgård - invid Sallerupsvägen - som Folkes farbror startat. Brädgården finns fortfarande kvar, nu drivs den i Optimeras regi.

Gun cyklade nästan dagligen Industrigatan fram, förbi Tripasin, Kvarnstensfabriken och skrothandlaren på hörnet mot Östra Farmvägen. Ibland tog hon vänster och följde Östra Farmvägen förbi kyrkogården och sedan Hollywood, nödbostäderna. Efter det var hon framme vid Spånehusvägen - Östra Farmvägen slutade här, sträckningen av gatan fram till Amiralsgatan fanns inte. Istället, på andra sidan Spånehusvägen, fanns det stora koloniområdet Odlaren. Guns pappa hade under många år en koloni här. Han födde upp kapuner - kastrerade tuppar - som han avyttrade till stadens restauranger när det blev fler än vad familjen själv kunde ta hand om. Idag finns inga spår av koloniområdet, här är bara bostadshus och gator - ett tidigare exempel på den förtätning av stadsrummet som man nu vill åstadkomma i industriområdet.

Östra Sorgenfri, Kvarteret Sorgenfri. Här låg fram till sextiotalets mitt Hollywood, enkla träbyggnader som efter första världskriget uppfördes som tillfälliga nödbostäder men alltså blev kvar och beboddes i flera decennier. Kring -68/-70 byggdes dessa moderna hyreshus av MKB, ritade av Samuelson och Jaenecke i samma stil som deras modernistiska femtiotalshus längs Båstadgatan/Sorgenfrivägen.

Gun har ett gott komihåg: hon minns i detalj olika verksamheter som fanns på industriområdet. Längs Östra Farmvägen, i Kvarteret Smedjan, fanns det ett ställe där man tillverkade och sålde korv (det var Malmö Wienerkorvfabrik). Inne i kvarteret fanns det en mängd småföretag, där det idag mest är ödemark. Ut mot Industrigatan fanns en stor industribyggnad i rött tegel, tills en brand i mitten av nittiotalet ödelade den. Läderfabrikerna Skandia och Öresund fanns här mellan 1917 och 1929 och 1987 - 1990 huserade ateljéföreningen Läderfabriken här, men jag har undrat vad som hände där i mellantiden. Nu får jag en liten pusselbit: Gun brukade vara där och spela badminton under fyrtio- och femtiotalen.

Också av Celsiusgatan har Gun klara bilder. Det var här som alla spårvagnarna körde ut på sina linjer och sen kom hem till sina hallar igen efter dagens turer. På andra sidan Nobelvägen - åter i Kvarteret Smedjan - fanns en kappfabrik (Wibergs hette den, idag finns här bland annat Katrinelunds Folkets Hus) och ett ställe där man kunde köpa godsaker. Det måste ha varit Kaffe och Kolonial AB, sedermera omdöpt till KåKå, som förutom att importera kaffe och frukt också gjorde egen marsipan.

Guns berättelser ger liv åt gatorna, husen - de som finns kvar - och till och med ödetomterna. Hästar som stretar längs Industrigatan, korv- och marsipanförsäljning, spårvagnar som skramlar och kränger ut på sina linjer... Det är ett stort nöje att prata med henne och jag återvänder från Lödde, där hon och Folke nu bor, ytterst berikad och glad över att mitt hobbyprojekt kan föra mig i sådana riktningar.

Folke, visar det sig, har ett långt yrkesliv som byggnadsingenjör bakom sig. Han var med och byggde Augustenborg, hans företag hade hand om alla Kockums byggnader, han arbetade mycket med industrifastigheterna i hamnen, med mera med mera. Men det får bli en annan historia.

Hur jag kom i kontakt med Gun och Folke? Jo, genom deras dotter Eva, som var min handledare när jag gjorde praktik i Hörby i början av nittiotalet. Då bodde hon i Askeröd, en bit sydväst om Hörby. Nu bor hon i Helsingborg och hittade till bloggen genom en notis i Helsingborgs Dagblad.

Eva är uppväxt i Malmö, i Slottsstaden dit Gun och Folke flyttade ett tag efter att de träffats. Idag bor Evas son och dotter i Malmö, dottern vid Möllevången och sonen numera i trakten av Båstadgatan efter en sejour vid Seved.

Genom sitt arbete lärde Folke känna en arkitekt från Berlin, som arbetade en period i Malmö. Evas familj åkte ibland och hälsade på, och Folke och Eva besökte bland annat Hansaviertel där Interbau hölls 1957. Där uppfördes byggnader ritade av Jaenecke/Samuelson, som ju strax innan ritat husen på Östra Sorgenfri.

Källa: Olga Schlyter: Norra Sorgenfri. Kulturhistoriskt underlag inför planprogram. Byggnadsantikvarisk utredning. Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2006:026

Projektledaren

Jag träffar Gunilla Kronvall, Malmö stads projektledare för utvecklingen av Norra Sorgenfri, på en myllrande och högljudd lunchrestaurang mitt i stan. Vi befinner oss långt från de bistra ödetomterna och bedagade husen på industriområdet. Nu är inte det geografiska avståndet avgörande. Gunilla är uppenbart engagerad i sitt projekt och berättar med stor inlevelse om dess tillkomst och vad som är på gång.

Det började som en skakning på nedre däck, skulle man kanske kunna säga. Runt 2003 var det dags för stadsbyggnadskontoret att göra en aktualisering av den gällande översiktsplanen, ett arbete som skulle vara klart 2005. Gunilla och en kollega tyckte det varit alltför mycket fokus på Västra Hamnen och utbyggnaden av Hyllie. De föreslog att man skulle titta på de östra delarna av innerstaden, från Värnhem längs Nobelvägen bort mot Dalaplan. Det område som längs den axeln sticker ut, både i fråga om utvecklingspotential och som en svårforcerad barriär mellan olika stadsdelar, är just Sorgenfri industriområde.

Efter aktualiseringen av översiktsplanen fick stadsbyggnadskontoret och Gunilla i uppdrag att gå vidare med att arbeta fram en vision av hur området, nu döpt till Norra Sorgenfri, skulle kunna se ut i framtiden. En uttalad vilja att styra utvecklingen i en viss riktning, alltså, något som inte är särskilt brukligt i en stadsdel som domineras av ett flertal privata fastighetsägare. Fastighetsägare som dessutom i många fall driver etablerade verksamheter på sina ägor.

Dessa förutsättningar kräver dialog. Gunilla ler när hon tänker tillbaka på projektprocessens första fas: att lämna ritbordet för att prata med folk, övertyga och jämka är inget man som arkitekt är särskilt van vid. Men samtalen med fastighetsägarna förlöpte väl, på det hela taget. Idéerna som presenterades i visionen väckte intresse hos de flesta (alldeles säkert för att man såg en vinst för egen del i att området får ett lyft). En bärande tanke - också för att åstadkomma en blandad stadsdel där historien som industriområde är synlig - är att inga fastighetsägare eller verksamheter som finns ska sparkas ut.

Nu när det börjar hända saker på flera håll i området är det fortfarande ett ständigt förhandlande med ägarna, för att jämka deras planer för exploatering med visionen. Säkert en många gånger skör balans, men det tycks som om Gunilla Kronvall nu har vant sig och till och med uppskattar denna del av arkitektens värv. Som exempel berättar hon om samarbetet med Mikael Håland, som bygger om Tripasin-fabriken till skola. Detaljplanen som utarbetats för fastigheten innehåller bland annat en offentlig del, den gård innanför Industrigatan som bildats mellan fabriksbyggnaderna. Här, är det tänkt, ska det finnas butiker och kanske någon servering (och inte minst det Tripasin-museum Håland ser framför sig i sin vision). Kvarteret ska alltså i vissa delar öppnas upp för allmänheten och inte - som nu - fortsätta vara barrikaderat bakom grindar och stängsel när byggymnasiet startar till hösten. Jag passar på att fråga om fönstren på fabriksbyggnaderna. Jo, meningen är att de ska vara träinfattade som tidigare. Något att hålla ögonen på.

Fabriksgård som ska öppnas upp för allmänheten. Ett slags återkoppling till svunna tider: just här - i blickens riktning och in genom de grågröna dörrarna - gick ett stickspår från Kontinentalbanan, som liksom förband fabriken med världen utanför.
(Kvarteret Grytan, september 2009)

Vid det här laget har Gunilla plockat fram en karta över Sorgenfri och kryssar in fastigheterna där det pågår utvecklingsarbete. Kvarteret Spårvägen är förstås givet. Här har arbetet med detaljplanen kommit långt. Gunilla ritar in de tänkta kvarteren och berättar att hon tagit hjälp av en forskare i mikroklimat på arkitekthögskolan. Det har lett till en del ganska små men betydelsefulla förändringar i planen. Genom att göra gatorna mellan kvarteren svängda istället för raka, genom att plantera träd på strategiska platser och genom att arbeta med ljusinsläppet på gårdarna kan mikroklimatet förändras så att utesäsongen förlängs både på våren och hösten. Dessutom bryts den ursprungliga kvadratiska kvartersformen upp - ett exempel på vad som händer när man tänker utanför den arkitektoniska boxen, något Gunilla Kronvall verkar ha fått mycket träning i under projektets gång. Osökt tänker man på det medeltida, vindlande och krokiga gatunät, som tidigare generationers stadsplanerare och byggherrar i skön förening lyckats radera ut från den moderna stadsbilden. Kanske var det något mer än slumpen som styrde byggandet en gång i tiden, en djup kunskap om hur den skånska vindens och iskylans skadeverkningar bäst skulle undvikas.

Blivande kvartersstad.

Båghallarna i fonden kommer att sparas, eventuellt som en möjlighet för föreningar att stanna kvar i området.
(Kvarteret Spårvägen, höst 2009)

Också i Addo-land, Kvarteret Spiralen, kan det vara förändringar på gång. Fastighetsägaren har vissa planer på att göra om de gamla fabriksbyggnaderna till bostäder. Det i sin tur kommer med all säkerhet att göra de nuvarande hyresgästerna, bland annat ateljé-föreningen och Utkanten, husvilla. Här finns en kontrovers under uppsegling, och hur rimmar det med ambitionen att ingen ska kastas ut som ett resultat av stadsdelens uppgradering till attraktivt bostadsområde? Gunilla har förstås tänkt på detta, men det finns i dagsläget ingen färdig lösning. Det finns även på andra håll i Sorgenfri ideella föreningar, som kommer att få svårt att hålla sig kvar när hyrorna så småningom skjuter i höjden. Till viss del kanske Bussgaraget kan bli en anvisad plats för föreningar, men grundtanken är ju att utvecklingen ska ske organiskt och att aktörerna ska finna sina egna lösningar. Även här finns det anledning att följa utvecklingen med spänning och kritisk blick.

Addo-land. Fixt och färdigt för att förvandla till fräckt urbant boende i industrimiljö. Till priset av att de nuvarande hyresgästerna, bland andra flera ideella föreningar, kommer att få flytta ut.
(Kvarteret Spiralen, september 2009)

Medan vi sitter och pekar och ritar på kartan kommer en man - säkert en arkitektkollega till Gunilla - fram och hälsar.

"Jaha, ni sitter och pratar Sorgenfri", konstaterar han.
"Ja, överraskande va", svarar Gunilla, "när jag är med?"
"Du, vi har funderat på att göra nåt på nån hörna där, ihop med nån byggare. Är det möjligt?"
"Javisst, kom in med en intresseanmälan bara så kan vi prata vidare om det."
"Kanon, det ska vi göra."

Mannen hastar vidare för att beställa sin lunch och det är dags för oss att bryta upp. Men det är tydligt att det gamla industriområdet börjar dra till sig intresse från många håll. Avslutningsvis frågar jag Gunilla om hon kunde föreställa sig att allt det här skulle hända när hon en gång i tiden föreslog att man skulle kika lite på de östra delarna av stan. "Nej", ler hon stort, "det kunde jag verkligen inte". Och även om sakernas tillstånd innebär en massa jobb för henne och hennes organisation verkar hon rätt nöjd med det.

Tillägg:
Måndag 25/1 publicerade SDS en artikel om Tripasins förvandling till gymnasium.

Tripasin - ett korvskinnseldorado

E deltog i söndagens Sorgenfri-vandring och blev fascinerad av Tripasin-fabriken. Det är lätt hänt. Snart dök det upp en bild i brevlådan - från E, förstås:

En klassisk bild! Det vi ser är alltså en av de stora - framför allt långa - maskiner som användes i något led av korvskinnstillverkningsprocessen. Det kan vara en så kallad torklinje, där skinnen torkades med hjälp av varmluft. Möjligen kan det också röra sig om en maskin där korvskinnsmassan, den så kallade spalten, pressades ut i rörform. Hur som haver: man förstår att det krävdes stora utrymmen för att härbärgera detta vidunder. Torkmaskinerna var 75 meter långa.

Spalt, vad var då det? Jo, råvaran var underhud från djurhudar, så kallat spaltlimläder. En användbar del av djuret som också är bra till att göra lim, buljong, kosmetika och gelatin av. Tripasins korvskinn var därmed nära släktingar till sega råttor och gelébåtar. "Spalten tvättades, lades i kalkbad för att mjukas upp, maldes och knådades sedan till en massa", skriver Olga Schlyter i en byggnadsantikvarisk studie från 2008.

1945 producerade Tripasin - som var ensamma i sitt slag i Sverige och dominerade den nordiska marknaden - tio miljoner meter korvskinn. I början av 60-talet hade produktionen ökat till 40 miljoner meter per år. Här kan man ju fantisera om mängden wienerkorvar, pølser, prinskorvar och andra typer av sluringar det blev, eller hur många varv runt jorden Tripasin-skinnen skulle ha kunnat viras om de gjorts i en enda längd.

En speciell finess som Tripasin hade var tekniken att torka skinnen i spiralform. Hur, tänkte du dig, skulle falukorven annars ha fått sin böj? E har dammsugit Sydsvenskans arkiv på Tripasinrelaterat material och funnit en artikel från 2:a mars år 2000. Där berättar den dåvarande direktören Sven Coles Frederiksen att Tripasin var en av endast fyra fabriker i världen som gjorde den typen av skinn. Miljoner falukorvshöljen måste det ha blivit genom åren.

När man tänker röda falukorvar tänker man ju genast "plastskinn". Det gör Frederiksen upprörd. Tripasins skinn, menar han, är en ren naturprodukt! Hur, fnyser han, skulle annars till exempel korvar som torkas - till exempel salami - se ut? De krymper under torkningen och kräver ett skinn som andas, lever och krymper med dem.

Som mest jobbade runt 200 personer i företaget. Sen började ändå plasten sno åt sig marknadsandelar i korvindustrin. Plastskinn på korvar. Inte så mysigt - om man nu kan prata om mysigt i en jämförelse med spaltmassa och underhudar, Sydsvenskans bilder är inte särskilt aptitliga - men säkert mer praktiskt, lättformat och förmodligen billigare. Tripasin höll sig till sin spalt. Lönsamheten sjönk och slutligen, 2005, lades fabriken ner. 120 anställda miste jobbet.

Tripasin från Industrigatan, september 2009

Det där museet som Mikael Håland hade hittat i källaren när han tog över fastigheten, då, och som sedan skulle ha skänkts till Malmö Museer? Till slut får jag tag på Martin Miettinen, som jobbar på Tekniska Museet. Jodå, han känner mycket väl till Tripasin-samlingen. Den finns någonstans i magasinet. Foton, korvskinn, kuriosa. Inga maskiner dock. Martin tror att de såldes när fabriken la ner. Går det att komma och titta på grejerna då? Nja. Katalogiseringen är inte riktigt klar och i år och nästa år kommer man ha mycket att göra med ett annat stort magasin som ska flyttas, etiketteras, arkiveras och sorteras. Egentligen är sakerna kanske inte så intressanta - gamla snusdosor som hittats vid ombyggnader och så vidare. Fast de där skinnen..., trugar jag. Ok, Martin ska göra vad han kan och lovar höra av sig om det blir en öppning.

Martin har också dokumenterat lite av företagets historia. Han tycker sig minnas att det tyska företaget Naturinwerk, som startat verksamheten i Malmö 1938-39 nån gång, konfiskerades av de allierade efter kriget. Då gick ägandet över till familjen Frederiksen, som alltså hade kvar det över millenieskiftet.

Frederiksen talar i SDS-artikeln stolt om Tripasin-andan, att många av de anställda stannade kvar år efter år och att jobbet till och med gick i arv i vissa familjer. Det är emellertid inte den enda berättelsen om korvskinnsfabriken. Martin Miettinen plockar fram en artikel som var inne i Sydsvenskan alldeles nyligen, om konstnären Ronny Hård. Hård har inte så ljusa minnen av Tripasin. Det var länge sedan han arbetade där, men han har fortfarande mardrömmar om "det där jävla stället" som, menar han, malde ner inte bara spalt utan även människors psyken.

"Giljotin till AB Tripasin" lyder bildtexten, hämtad ur en gammal produktkatalog. Man undrar vad den användes till, kanske som ett led i nedmalningen av mänskliga psyken?

"Precis som många andra konstutövare hamnade jag på korvskinnsfabriken på Industrigatan", berättar Ronny i artikeln. "Man fick börja rulla korvskinn från första dag och tjänade lite pengar. Men jobbet var själsdödande. /.../ Efter sex år som rak-tarms-maskinist i tre skift såg jag korvskinn överallt och sjukskrevs i sex månader innan jag slutade".

Nu finns det inga maskiner kvar, rak-tarms eller böj-tarms. Men någonstans i Malmö Museers gömmor ligger det några korvskinn, som artefakter från ett stycke malmöitisk industrihistoria.

Källor:
Olga Schlyter: Tripasin. Ombyggnad av korvskinnsfabrik till gymnasieskola. Byggnadsantikvarisk studie, Malmö Kulturmiljö, Enheten för kulturmiljövård, Rapport 2008:003
Här tillverkas korvskinn som räcker jorden runt. Sydsvenskan 2/3 2000.
Konstnären minns hundåren. Sydsvenskan 4/1 2010.
Klockan klämtar för korvskinnsfabriken. Sydsvenskan 20/9 2005.

Kvarteret Grytan - tegel

Tripasin mot Industrigatan

C. A. Wangel A.B mot Östra Farmvägen

Kvarteret Grytan - Tripasin

I Kvarteret Grytan kokar det. Nå, kanske inte riktigt. Men här är saker på gång. Ett byggymnasium ska byggas, eller snarare inkorporeras i den gamla korvskinnsfabriken Tripasins övergivna lokaliteter. När det är klart ska 480 elever kunna undervisas här av 80 anställda. Detaljplanen klubbades så sent som i maj 2009 av Stadsbyggnadsnämnden.

AB Tripasin verkade mellan 1937 och 2005. Det hela började när ett tyskt företag ville säkra sin produktion i ett neutralt land under nazitiden. Vid nerläggningen jobbade 120 personer här. Konstgjorda korvskinn var uppenbarligen en stor grej på marknaden, och som också krävde stort utrymme vid produktionen.

Maskinerna som torkade skinnen var 75 meter långa och fabriken - ritad av tyske arkitekten Kurt Klose - blev därefter, en byggnad som sträcker sig genom kvarteret i nord-sydlig riktning. Flera tillbyggnader, ritade av arkitektkontoret Tage Møller, har tillkommit, alla i fint gult tegel. Pärlan är kontorsbyggnaden, ursprungligen från trettiotalet och påbyggd med en våning under femtiotalet, där den ligger mot Industrigatan med sin funkis-strama fasad och sitt torn.

Nu är hela fastigheten en byggarbetsplats, det sjuder av aktivitet. Byggnadernas skal ska behållas, men invändigt verkar det vara total omarbetning som gäller. Jag hejar på en man som det visar sig hyr ett utrymme i en låg sidobyggnad. Snart ska han flytta härifrån till något nytt ställe, det går inte att ha sin verksamhet mitt i skolan. Han visar på asfaltgången mellan huskropparna: här gick det förr ett stickspår från Kontinentalbanan till Tripasins lager. En kille med spackelspaden i näven stannar till och lyssnar - vi tycker båda det är intressant med ett stycke industrihistoria så här på lunchen.

Före detta stickspår

Snart blir jag introducerad för Mikael Håland, fastighetsförvaltare och/eller byggledare. Han berättar att han, när hans företag tagit över fastigheten, hittat ett Tripasin-museum i källaren - en samling som nu skänkts till Malmö museer. Det provisoriska, stökiga byggkontor vi sitter i tänker han göra om till en permanent utställningslokal om korvskinnsverksamheten, lagom till invigningen av skolan om ett år eller så. "Vi försöker ju göra så att det ska bli nåt bra här i området", säger han, och det finns ingen anledning att tvivla på uppriktigheten i hans ambitioner.

I hörnet Östra Farmvägen/Agneslundsvägen hittar jag ett matställe, Bosniska Köket. Det är gott - om man gillar grillade kötträtter - och mycket billigt. Kundkretsen tycks för tillfället bestå av byggarbetare, sexarbetare och män i kostym - säkert en stabil plattform för en näringsverksamhet i snabbmatsbranschen.

Källa: Norra Sorgenfri. Kulturhistoriskt underlag inför planprogram. Byggnadsantikvarisk utredning av bebyggelseantikvarie Olga Schlyter. Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2006:026