Staden och naturen

Grannskapsodling, Drottninghög.

I några av Helsingborgs bostadsområden, bland annat Drottninghög och Planteringen, finns sedan ett par år grannskapsodlingar, som drivs av boende i samarbete med Helsingborgs stad. På Högaholmsskolan i Malmö finns projektet Bärfis – elever och pedagoger arbetar tillsammans med föreningen Permakultur med att odla upp skogsträdgården Mullbärsbacken i ett närbeläget parkområde. En del av skolgårdens asfalt har brutits upp och blivit en kuperad lekplats med träd och buskar.

Det här är bara några av en mängd småskaliga, lokala exempel på hur man för in odling och natur i det urbana landskapet. Dessa projekt kan utan tvekan ha stor betydelse för människors engagemang i sin närmiljö, för social hållbarhet och ökad kunskap. Men de har marginell eller ingen betydelse för stadens matförsörjning eller för dess ekologiska fotavtryck i ett globalt perspektiv.

Tvärtom lever vi i det stora hela kvar i en föreställning om att staden och landsbygden är väsensskilda. Industri, tjänsteproduktion och handel finns i den tätbefolkade och asfalterade staden, som är beroende av mat och råvaror som produceras på landsbygden och transporteras dit. På landet finns även naturen. I takt med att urbaniseringen fortsätter i oförminskad takt medför denna ordning dock en rad problem. Förutom städernas egna koldioxidutsläpp innebär en globaliserad landsbygd transporter med stor miljöpåverkan. Monokulturer i jord- och skogsbruk medför att jordar utarmas och den biologiska mångfalden minskar – det blir helt enkelt inte så mycket natur kvar på landet heller.

Ekologer och biologer har hittills ägnat staden relativt lite uppmärksamhet. Men allt tyder på att intresset för staden som ekosystem kommer att explodera. Ett aktuellt exempel är TV-serien Naturopolis, som nyligen sändes i SVT Kunskapskanalen. Serien handlar om hur städer blivit allt mer sårbara i takt med att de ”glömt bort sin geografi”, men också om hur exempelvis New York och Paris söker vägar för att jobba med naturen, istället för mot den, för att undvika naturkatastrofer.

Men vi behöver inte gå längre än till de skånska städerna. Höstens plötsliga skyfall med översvämningar i bland annat Malmö som följd och återkommande, extrema värmeböljor är exempel på utmaningar som måste tacklas. Det handlar inte längre om en diffus omsorg om planeten, utan mycket konkret om att vara en säker och attraktiv plats att leva på.

Nummer 2/2014 av klimatmagasinet Effekt har staden som tema. Här refereras till den FN-stödda rapporten Urbanization, Biodiversity and Ecosystem Services: Challenges and Opportunities (Elmqvist m fl, 2013), som är den första samlade forskarinsatsen kring hur den urbana tillväxten påverkar ekosystemen och hur städer kan och måste ställa om för att bli ekologiskt hållbara.

En av rapportens författare - Thomas Elmqvist, professor vid Stockholm Resilience centre – menar att en av de viktigaste, och också enklaste, åtgärder städer kan göra är att plantera träd. Genom att skapa gröna stråk och bryta upp asfalten vinner man många fördelar. Förutom att det ökar välbefinnandet hos invånarna minskas effekterna av temperaturökningar. En trädplantering med öppen jord kan leda bort vatten på ett helt annat sätt än hårdgjorda ytor och avloppsbrunnar.

Dessa och liknande så kallade ekosystemtjänster behöver, enligt rapporten, få en allt viktigare roll i städernas liv. På köpet kan komma en ökad biologisk mångfald och möjligen också en livsmedelsproduktion att räkna med på uppodlade ytor som tak, balkonger och spillytor. Kort sagt tycks stadens framtid ligga i att återta den funktionella naturen istället för att bygga bort den och försöka hålla den i schack med konstlade åtgärder.

Jag tippar att odlarna i Helsingborgs bostadsområden och eleverna på Högaholmsskolan kommer att sätta spadarna i jorden så snart tjälen gått ur den. Vi bör se dem som pionjärer, i väntan på att stadsplanerare och andra beslutsfattare hinner ifatt. Och kanske borde vi också fundera på att plantera ett träd på någon väl vald plats i staden.

En något kortare version av krönikan publicerades 16/1 i HD, se här.

Senaste avsnittet av podcasten Staden berörde samma ämne, lyssna här. 

Nyplantering av fruktträd under Skogens dagar 2014, Lindängelund.

Höstvete, odlingsterrasserna Lindängelund 2014

c/o Mullbärsbacken











28/8 2013, Lindängelund.
Mullbärsbacken är ett initiativ av föreningen Permakultur.

Avstickare: c/o Kolonin, Citadellet, Landskrona

Två av kolonistugorna i utställningen c/o Kolonin. De tio stugorna har ritats av arkitektstudenter i Lund och de omges av trädgårdsinstallationer. Mycket gröna väggar, odlingsbänkar och smarta lösningar med kretsloppstänk, så klart. Utställningen pågår till och med 28:e september och är värd ett besök.

Liksom omgivningarna. Koloninområdet utställningen har som c/o-adress - det vid Citadellet i Landskrona - är antagligen Sveriges mest pittoreska.

Rothoffs museikoloni, landets enda i sitt slag.

Vid Citadellet finns också Ewerlöfs holme, en triangelformad konstgjord ö - en ravelin - som var en del av befästningen. Här har Folkuniversitetet i samarbete med Statens Fastighetsverk, Landskrona stad och odlingssugna landskronabor skapat en stadsodling. När vi besökte holmen var det självplock av bönor, rödbetor och potatis.

I omgivningarna runt Citadellet finns mycket att upptäcka, inte minst skulpturparken och Jaenecke/Samuelsons konsthall - mer om det i ett kommande inlägg. Nu lite mer grönt:

Ängsblomster. När du kommer till Landskrona, missa inte den 600 meter långa sträng av blommande äng som kantar Östergatan.

Torkan

Torrt. Hett. Gräsbrand. Det är tuffa tider för urbanodlarna i Lindängelund.

Lågorna har närapå slukat de odlarmödor som lagts på att förvandla slänten till en ärtodling. Men med det hotet avvärjt återstår det kanske största: den ihållande torkan. Den rådande väderleken ställer stadsodlingen inför det avgörande testet. Mitt på dan är det obarmhärtigt hett i söderbacken, det gräs som finns kvar är gulsvett av den gassande solen och växtligheten knäar. Ett tyst skrik efter regn ekar över det ökenliknande, framtida parklandskapet.

Det krävs kontinuitet, uthållighet och ett stort engagemang för att hålla liv i en odling under dessa förhållanden. Ännu är inget vatten framdraget till Lindängelund och hur ärtodlarna och föreningen Permakultur, som håller till i den närbelägna Mullbärsbacken, löser vattningen är något av ett mysterium. Kanske hämtar de vatten i dammen som finns i närheten och i så fall är det ett idogt kånkande av hinkar för att hålla liv i plantorna.

Ändå - än så länge hänger det mesta fast vid livet. Sockerärtorna är saftiga och söta.

Mullbärsbacken, en skogsdunge som gradvis förvandlas till plantering, är vanligtvis ett skönt skuggigt ställe. Men också den ligger i söderläge och mitt på dagen bjuds inte mycket skugga. Odlarna i Permakultur är skickliga. Idén är - antar jag i alla fall - att plantera växter som är motståndskraftiga och har förutsättningar att klara det hårda livet i skogen.

Osäkert om tisteln är planterad eller har etablerat sig här på egen hand. Klarar sig i alla fall i alla väder och är dekorativ mot pilevallen som fungerar som vindskydd.

Mullbärsbacken är ett ambitiöst projekt. Här finns många arter, som om de etablerar sig här kommer att bilda en mångfaldig, vacker och i vissa delar ätlig skogsrabatt. Det är den första, kritiska säsongen, men redan kan man ana vilken potential som finns här - och i förlängningen för de blivande odlingsterrasserna i Lindängelund.

Hettan gör det inte lämpligt för att sitta ner och meditera i backen. Svetten rinner, hjärnan kokar och några djuplodande filosofiska resonemang infinner sig inte. Men det går ändå inte att undvika att göra en koppling: precis som växterna här behöver vatten och näring behöver odlingsengagemanget det för att överleva. För en aktiv grupp räcker förmodligen frukten av de gemensamma mödorna, den sociala bekräftelsen och rörelsen i projketet för att det ska klara även perioder av torka. Men liksom i naturen kommer en del odlingsprojekt att växa sig starka och frodas, medan andra kommer att tvina bort.

Stadsodlingen i sin nya tappning - som är något annat än den nytto- och nöjesodling på kolonier och odlingslotter som alltid funnits och som fortfarande utgör merparten av urban odling - har ännu att finna sina former. Eller så handlar det mer om att det kommer att uppstå en mängd olika former, som på olika sätt fångar upp den urbana befolkningens intresse och passion för odling.

Ta till exempel odlingsbäddarna utanför mötesplatsen Lindgården i Lindängen centrum, en liten bit från Mullbärsbacken och ärtodlingen. Förra säsongen etablerades bäddarna här, som ett gemensamt projekt mellan stadsdelen, fastighetsägaren Willhem och ett odlingsnätverk i området. Det blev en lyckad säsong som avslutades med en uppskattad skördefest i centrat.

Av olika anledningar, som kanske kan sammanfattas med att det saknades ett fast rotat och livskraftigt engagemang för odlingen, blev det ingen fortsättning den här säsongen. Så odlingsbäddarna stod där övergivna. En del växter, som smultron, mynta, lavendel och någon bärbuske klamrade sig fast som på nåder. Mest svämmades bäddarna över av ogräs. Alla var överens om att det var en sorglig syn och att man saknade förra årets frodiga plantering, ingen gjorde något åt saken.

Förrän Folkuniversitetet, som har ett engagemang i Lindängen, anordnade en inspirationsdag för odling. Bäddarna röjdes från ogräs och det planterades nytt. Nu är det ett gäng barn och ungdomar som på eget initiativ tar ansvar för att vattna växterna så att de ska klara sig genom sommaren.

Så - var det ett misslyckat odlingsinitiativ från början, eftersom det inte fick en fortsättning som det var tänkt? Eller var det tvärtom ett lyckande, eftersom bäddarna fanns där redo för ett annat initiativ? Jag håller på det senare, som ett exempel på att det inte alltid - snarare sällan - blir som vi tänkt oss men kan bli bra ändå. Som det ju är med det mesta som har med odling att göra. Det oväntade, icke planerade. Fröet som plötsligt gror till en planta i en rabatt, utan att odlaren avsett det men som kanske då tar slumpen tillvara och får en ny art att kultivera.

Ny väg till jobbet - sommarversionen

Cykelstråket genom Sofielund...

...passerar den ätbara väggen i Seved...

....som är en del av...

...en grannskapsodling.

Heleneholm...

... + renskötsel = sant? Väggutsmyckning på Jaenecke och Samuelsons hus...

...som håller på att renoveras, till skillnad mot Thorsten Roos båda höghus som är i risigt skick.

Heleneholm är ganska brutalt, nergånget med hårt trafikerade vägar runtom...

...med Fosievägen rätt igenom...

...och med ett gigantiskt värmeverk som närmsta granne...

...men ändå, courtesy Jaenecke och Samueslon, med en liten klurig passage...

...till en lummig innergård...

...alldeles intill Eriksfältsgatan...

...där det ligger ett välbesökt, runt falafelhak...

...som en gång i tiden var en servicestation för bilar.

Om Mykorrhiza, skejtare & Norra Sorgenfri Nu på Sydis-kulturen

Julia Svensson - frilansande skribent med inriktning på stadsplanering och tillika medarbetare på Sydsvenskans kulturredaktion - har läst min artikel i senaste numret av Subaltern. Hennes notis på dagens kultursida (5/1 -11) utgår från några av linjerna i artikeln och har fått rubriken Domesticerade rebeller. Den handlar till största delen om guerillaodlarna i nätverket Mykorrhiza.

Vilket påminner mig om att jag har en massa bilder från sommarens odlarmödor i Enskifteshagen. Jag har aldrig lyckats få någon ordning på dem. En anledning till det är att jag slarvade med att ta allas namn när det begav sig. Jag tror emellertid att Mykorrhiza-aktivisterna använde några av bilderna vid en utställning under Möllevångsfestivalen, så jag gör antagandet - och hoppas - att ingen kommer att ta illa vid sig om de publiceras här. Därför: ingen nämnd, ingen glömd - här är några bilder från början av juni 2010:


Det blev inget blogginlägg om odlingarna i Enskifteshagen i somras, men väl en artikel i Malmö Fria Tidning.

Hur det gick med själva odlingen? Till slut satte Gatukontoret upp det utlovade staketet. Om det blev något vatten draget är mer oklart, vilket kan ha försvårat odlandet avsevärt under den torra sommaren. Vad som var än värre var att de jordprover som togs visade att det fanns föroreningar i marken, vilket gjorde att aktivisterna valde att inte skörda grödorna.

Vad som kommer att hända nästa säsong är väl därför högst osäkert. Kommer kommunen att sanera marken? Kommer Mykorrhiza tillbaka med nya krafter efter vintervilan? Finns det överhuvud taget förutsättningar att odla i stan om man inte är beredd att ta lite föroreningar på köpet? Och vad händer egentligen borta på Seved? Fortsättning följer.