Malmö 1914 - en stad inför språnget till det moderna

Baltiska utställningen

NSN har tidigare skrivit om Malmö 1914-boken här, men nu har det blivit en regelrätt recension som publicerades idag i HD. 

I år är det hundra år sedan Baltiska utställningen hölls i Malmö. Det var ett initiativ av företagarna i staden, men inför begivenheten gjordes stora satsningar från stadens sida. Bland annat drog man fram en ny spårvägslinje till utställningsområdet, drog om gator och byggde nya broar över kanalen vid centralstationen, allt för att kunna ta emot de förväntade besöksskarorna.

År 1914 var Malmö mitt uppe i ett intensivt expansionsskede. Invånarantalet hade just passerat 100 000 och industrierna blomstrade.

Den uppburne arkitekten Ferdinand Boberg ritade de temporärt uppförda utställningsbyggnaderna i vitgnistrande nationalromantisk stil. De senaste landvinningarna inom teknik och vetenskap visades upp av de deltagande östersjöländerna i en blandning av nationalistisk självhävdelse och baltisk sammanhållning. Europa i allmänhet och den germanska kultursfären i synnerhet var världens självklara medelpunkt.

Med avstamp i Baltiska utställningen har en grupp forskare kopplade till Institutet för studier i Malmös historia vid Malmö högskola gett ut den ambitiösa antologin Malmö 1914 – en stad inför språnget till det moderna. Här sätts utställningen på ett föredömligt sätt in i ett större sammanhang.

Vid tiden för utställningen var Sverige ett land utan allmän rösträtt. Några år tidigare, 1909, hade konflikterna mellan arbetarrörelse och arbetsgivare lett till en konflikt så omfattande att den fortfarande går under namnet Storstrejken.

Men även på fredligare sätt hade urbaniseringen och industrialismen lett till starka sociala rörelser. Stadsrummet togs nu i anspråk även av andra grupper än borgerskapet, vilket inte minst de populära nöjesattraktionerna på Baltiskan blev ett exempel på.

De mest intressanta artiklarna i Malmö 1914 sätter ljuset på dessa sociala rörelser. Historikerna Sif Bokholm och Irene Andersson berättar i "En milstolpe för kvinnosaken" hur Fredrika-Bremer-Förbundets Kvinnornas hus på Baltiska utställningen blev ett uppskattat och viktigt steg i kampen för kvinnlig rösträtt. Fredrik Björk, doktorand i historia, skriver intressant om koloniområdenas roll som en del i det moderna projektet.

Malmö kring år 1914 var en stad där man på många områden – från stadsplanering till sjukvård och social omvårdnad - brottades med fattigdom och skriande sociala klyftor. Samtidigt utmanades företagsledarnas hegemoni i staden av en allt starkare och välorganiserad arbetarrörelse. I Malmö fanns såväl landets första Folkets hus som den första Folkets Park.

Den framgångsrika kooperationen Solidar blev både en ekonomisk maktfaktor och ett skyddsnät vid konflikter på arbetsmarknaden. Titeln på redaktören Roger Johanssons bidrag, "Arbetarrörelse mellan integration och revolution", sammanfattar det laddade läget.

Sammantaget skrivs här historien om hur Malmö verkligen – som landet i övrigt – stod inför ett språng till det moderna, men ännu tvekade i ansatsen och klamrade sig fast vid en förlegad samhällsordning. Boken ger inte bilden av en värld på randen av ett världskrig, men förmodligen var det få som då kunde eller ville se omfattningen i den katastrof som väntade.

På ett lokalt plan lade krigsutbrottet sordin på glädjeyran kring Baltiska utställningen. Tyskland och Ryssland packade ihop sina paviljonger och åkte hem. Den 28:e september, några dagar innan stängningen, kom det en storm som symboliskt nog raserade Bobergs 87 meter höga utsiktstorn i utställningens epicentrum.

Så småningom anlades Pildammsparken med utgångspunkt i utställningsområdet. I parken finns det kvar några svårtydda spår av Baltiskan, vilken knappast blivit en levande del av Malmös historiska minne.

I och med världskrigets utbrott blev utställningen mer en symbol för något som tog slut än för något som tog sin början. Och det som präglade utställningen, nationalromantiken, nationalismen, eurocentrismen och den blinda tron på framsteget är inget som vi okritiskt kan jubilera över med 1900-talets historia i backspegeln.

Ändå är 100-årsjubileet av Baltiska utställningen ett tillfälle att återvända till en avgörande brytningstid i europeisk historia. Det är en tid som känns avlägsen som en repad och fladdrande journalfilm, med män i cylinderhatt och kvinnor i långklänning som ryckigt spatserar genom staden. Ändå finns här en viktig grund till att förstå det Europa vi lever i idag. Malmö 1914 – en stad inför språnget till det moderna är en ingång så god som någon till en sådan förståelse.

Ny bok: Arkitektur i Landskrona

Townhouse, Johan Edling och Johan Oscarsson 2009. Fotograf Åke E:son Lindman.

Stormen Sven slet med sig kallbadhuset i Landskrona ut till havs. Det var inte bara en byggnad som försvann, utan en del av stadens kulturhistoria och en välkänd silhuett mot havet. När badhuset demolerades slogs också en ideell förenings kamp för bevarandet av det i spillror.

I samband med stadens 600-årsjubileum kom nyligen översiktsverket Arkitektur i Landskrona, utgiven av Stadsbyggnadsförvaltningen och Fritids- och kulturförvaltningen. I boken är kallbadhuset lika icke-närvarande som det nu är i verkliga livet. Det väcker frågor om urvalskriterierna för ett sådant här verk. Är det enbart de arkitektoniska värdena som ska vara avgörande? Eller ska byggnader som i sig kanske inte är så märkvärdiga, men som speglar olika skeden och betydelsefulla sidor av stadens liv, ha en plats? Jag, som inte är Landskronabo eller fullt bevandrad i staden, undrar förstås vad mer av intresse som saknas.

Två perioder lyser, liksom kallbadhuset, med sin frånvaro: den senare industriepoken och Landskronas miljonprogramsutbyggnad av sextusen bostäder mellan 1965 och 1975. Det är tydligt vilka sidor av stadens kulturhistoriska lager författarna vill belysa och vilka man helst vill gömma undan. Den tid då betongen och det industrialiserade bostadsbyggandet uppmärksammas är ännu inte här - och kanske kommer den aldrig heller. Men jag saknar något som bryter av, som skaver mot det vackra, speciella och upputsade.

Med detta sagt visar ”Arkitektur i Landskrona” fram en allsidig och mångfacetterad bild av en stad, som under ett par decennier levt i skuggan av sina bekymmer. Den korta inledande texten om stadens historia handlar över huvud taget mycket om upp- och nedgångar. Under 1700-talet skulle Landskrona bli Sveriges starkaste fäste västerut och ett jättelikt utbyggnadsarbete påbörjades, för att sedan avstanna under en lång stagnationsperiod. Efter 1850, då industrialiseringen tog fart, inleddes en expansiv blomstringstid som inte bröts förrän under sjuttiotalets krisår.

Även om Landskrona fick sin beskärda del av rivningar av äldre bebyggelse under 60- och 70-talen har staden förskonats från den skövling av hela stadsdelar, som drabbat exempelvis Helsingborg och Malmö. De olika tidslagren och epokerna är ännu klart avläsbara i gatubilden, från befästningstiden till modernismen. ”Arkitektur i Landskrona” gör ingen djupare analys av detta, men presenterar ett antal inflytelserika stadsarkitekter och arkitekter – bland andra Fredrik Sundbärg, Frans Ekelund och Peter Broberg - som genom progressiv stadsplanering och gradvis föryngring av bebyggelsen har bidragit till den varierade och attraktiva stadskärna Landskrona har idag.

Också när det gäller enskilda byggnader finns det många anledningar för Landskronaborna att vara stolta över i sin stad, från det medeltida Citadellet till badhuset som ännu står kvar efter stormen - Citadellbadet från 2005, ritat av Gert Wingårdh.

Periodvis har Landskrona, för att citera bokens inledning, varit ”en stad med gott självförtroende, där man vågat satsa på modern arkitektur”. Därför finns här en idrottshall ritad av Arne Jacobsen, en konsthall signerad Sten Samuelson och Fritz Jaenecke, Aina Berggrens fräcka Köpenhamnsterminal, radhus av Ralph Erskine och så vidare. Än viktigare för stadens karaktär är kanske den tegelarkitektur från Sundbärgs och Ekelunds epoker som boken ger många framstående exempel på.

”Arkitektur i Landskrona” är ett led i det medvetna arbete Landskronas Stadsbyggnadsförvaltning nu gör för att lyfta fram de kvalitéer staden har. Förslaget om att i ny översiktsplan för Landskrona förbjuda etableringen av köpcentra utanför E6:an, för att stärka handeln i stadskärnan, är ett annat exempel på detta.

Landskronas stadsplanerare av idag verkar ha låtit sig inspireras av Fredrik Sundbärgs organiska stadsplaner från slutet av 1800-talet och Peter Brobergs tankar om regional förankring och fokus på det mänskliga livet i staden. När staden nu står inför en förnyelse kan det visa sig framsynt, i en tid när allt fler söker en varierad och småskalig urbanitet. Samtidigt är byggnader som Wingårdhs badhus och Jonas Edlings och Johan Oscarssons vitgnistrande, kubistiska gathus tecken på att staden börjar få tillbaka sitt arkitektoniska självförtroende.

Man får ta ”Arkitektur i Landskrona” för vad den är: en hyllning till stadens arkitektoniska arv, så som författarna väljer att visa fram det. Som guide till Landskronas många signaturbyggnader fungerar boken fint och visar med övertygelse att staden är värd en resa för att upptäcka dem. Men missa inte mixen av fult och vackert, högt och lågt, skevt och skinande på vägen. Det är det som är själva staden.

Arkitektur i Landskrona
Gerry Johansson, Lena Hector, Johan Nilsson
Landskrona Stad

Texten publicerad i HD 15/12 -13.

Ny bok: I de dödas vilorum

I skuggan av gasklockorna i kvarteret Verket breder Pauli Mellersta Kyrkogård ut sig ända bort till Sorgenfrivägen. St Knuts väg och Nobelvägen avgränsar på sina kanter.

Mjölkutköraren Nils Sjöberg och hans hustru Kerstin vilar under den ljusa, upprättstående stenen.

En bit in från huvudentrén på St Knuts väg, vid familjen Wiens imposanta familjegrav, står Jeanette Rosengren och berättar om kyrkogårdens historia. Vi får veta att den invigdes 1890, tjugo år efter att Nya Begravningsplatsen tillkommit mellan St Knuts väg och Föreningsgatan. Under den tiden hade Malmös befolkning nästan fördubblats, till 48 504 invånare. Den nya begravningsplatsen - inklusive ett område mellan Nobelvägen och Östra Farmvägen som färdigställdes först senare - fick namnet Nyaste Begravningsplatsen. Sedermera tillkom en bit jord vid St Knuts väg, Annelund, som fick heta Extra Kyrkogården.

Det där blev i längden alldeles för krångligt och 1921 döptes kyrkogårdarna om till Pauli Norra, Mellersta och Södra. Idag är vi alltså på Mellersta och mest rör vi oss i den nordvästra Annelundsdelen, där det sena 1800-talets förmögna och bemärkta Malmöbor fick sin sista vila. Men Jeanette pekar också på den stora allmänning där barn från fattiga familjer begravts. Samhällets klasskillnader var lika tydliga på begravningsplatserna som i samhället i övrigt, liksom kvinnornas underordnade ställning. Hustruns namn hamnade alltid under mannens på stenen, även om det var hon som dog först. Relieferna som pryder många av det sena 1800-talets gravstenar visar nästan bara män, fastän det oundvikligen vilar lika många kvinnor som män här.

Familjen Wiens gravplats på lite håll...

... och en betydligt enklare grav på allmänningen, med en av Arwidius gasverksbyggnader i bakgrunden.

Mittöver gången från sprithandlarfamiljen Wiens familjegrav vilar stuckatören Edward Notini. Jeanette menar att Oscar Wiens och Notini säkerligen kände varandra och att den gemensamma nämnaren kanske var arkitekten Alfred Arwidius. Denne hade ritat det så kallade Wienska palatset - och gasverket, vars få överlevande byggnader kan skymtas mellan gravstenarna och genom den lummiga grönskan.

På granitbården till familjen Notinis gravplats sitter fotografen Urszula Striner och hunden Kira. Urszula och Jeanette har just färdigställt boken I de dödas vilorum (Kira Förlag). Den handlar om Malmös begravningsplatser - inalles 19 om man räknar med djurminnesplatsen på Spillepengsområdet. Boken inkluderar därmed begravningsplatser som inkorporerats i Malmö, som Västra Klagstorp, Tygelsjö och Bunkeflo.

Fotograf Urszula Striner och förlagschefen Kira.

I de dödas vilorum är ett storslaget arbete, som tagit Jeanette och Urszula två och ett halvt år att få färdigt. Resultatet har blivit ett stycke kulturhistoria i bästa bemärkelse. De stora dragen finns här, berättelsen om hur kyrkogårdarnas utseende förändrats - inte minst när gravstensmodet skiftat och när arkitekter som Sigurd Lewerentz började rita kyrkogårdar utifrån modernistiska ideal. Men boken är också fylld av små, men minst lika intressanta, berättelser om kända och okända människor bakom namnen på stenarna.

Jeanette berättar att hennes intresse för kyrkogårdar började då hon i blomman av sin ungdom arbetade på Pauli Norra. Hennes ackord var tjugo gravar om dan, men hon hann ändå försjunka i tankar och fantasier om de som vilade i jorden. Sedermera har hon börjat med publika vandringar på kyrkogårdar och nu har hon alltså skrivit en bok om dem.

Jeanette är en kunnig och medryckande ciceron och vi följer henne gärna längre in bland kyrkogårdens kvarter. Vi stannar vid MFF-hövdingen Eric Perssons och Hjalmar Gullbergs gravar och lyssnar till historierna om dem.

Jeanette Rosengren vid MFF-hövdingen Eric Perssons grav.

Hjalmar Gullberg vilar på samma plats som sina fosterföräldrar, tillsammans med sin Greta. 

Väl hemma är det en fröjd att i lugn och ro bläddra i boken. Texterna om de olika begravningsplatserna är initierade och välskrivna, bilderna vackra och stämningsfulla. Ofta har Jeanette och Urszula haft med sig lokala expertguider som kan sin kyrkogård och berättelserna om alla som vilar där utan och innan. I de dödas vilorum fyller väl sin plats i Malmölitteraturen och har alla utsikter att bli ett standardverk.

Som följeslagare under promenader på Malmös begravningsplatser fungerar boken dåligt, stor och tung som den är. Man får helt enkelt ha den som inspiration i läsfåtöljen innan man ger sig av. Och kanske passa på att följa med Jeanette på en av hennes vandringar.

Verket....

...och dess upphovskvinnor.

Sydsvenskan skriver om boken här.

Bok: Mitt hjärtas Malmö

Stefan Ersgård har tagit 16 filmsekvenser ur dvd-serien Mitt hjärtas Malmö som utgångspunkt för lika många kapitel i sin bok med samma namn. De filmer han inspirerats av medföljer boken på en dvd.

Ibland - som i berättelsen om Hollywood - följer Ersgård filmen ganska tätt. Bengt Johansson, som växte upp i kåkarna vid Östra Farmvägen, filmade dem innan de revs och han intervjuas också i boken.

I andra kapitel blir filmen mest en språngbräda för en annan historia. När Ersgård skriver om Nobelvägen handlar det inte så mycket om hur träden fälldes utan om barnrikehusen vid gatan. Vi får träffa Mayvi Theander som bodde på nr 119, granne med Mary Andersson i 121:an, i början av 40-talet.

I filmen, däremot, ser vi hur allén i mitten av gatan knäcks av grävskopor. Det var 1956-57. Skälet var trafiksäkerheten och att bilisterna skulle komma smidigare fram. Förre trafikingenjören Olle Ahlström intervjuas i filmen. Han menar att trädfällningen var nödvändig: cyklisterna och bilarna krockade när cyklarna kom ut ur sidogatorna för att svänga in på cykelbanan mellan träden. Tidens logik och opinionen sade att bilen hade företräde, något annat var inte möjligt då. Säkert förutsåg trafikplanerarna också att mängden bilar skulle öka dramatiskt och enligt samma logik måste infrastrukturen anpassas efter detta. Nobelvägen blev genomfartsleden som på ett behändigt sätt band ihop norra och södra Malmö.

Flera kapitel i boken skildrar en dyster period i stadens historia - i alla fall tycker väl de flesta det så här i efterhand - då grävskoporna härjade i Malmös hjärta. Rivningen av Caroli och Lugnet, bombhålen vid Triangeln. Protester hjälpte inte. Men tack vare fotografer som Åke Jörleby - han jobbade som typograf på Skånska Dagbladet på Östergatan och dokumenterade de kringliggande kvarteren på lunchrasten - räddades åtminstone bilder av hur det brukade se ut åt eftervärlden.

Bokens bildmaterial är enastående. I stycket om Folkets Park finns en fantastisk bild av Tage Erlander, den före detta brittiske premiärministern Clement Attlee, Danmarks statsminister Hans Hedtoft, Olof Palme och Violet Attlee när de under glada skratt åker radiobil i parken efter ett socialdemokratiskt toppmöte 1954. En ung Bo Widerberg poserar i bebop-skägg och vit polo på Fersens bro. Ett par jättejeans vajar i vinden utanför Engelbrektsboden, innan hörnhuset där affären är inrymd rivs.

Mitt hjärtas Malmö i bokform är ett fint tillskott till Malmölitteraturen. Dessutom i behändig storlek, så att den fungerar utmärkt att ha med sig som ciceron på promenader i stan.

Stefan Ersgård
Mitt hjärtas Malmö
Roos & Tegnér

Avstickare: Hasslarp

Texten tidigare publicerad i HD.

Bild HD/NST Aline Lessner

I Hasslarp finns det ingen kyrka. Men det finns en katedral – det gamla sockerbruket, byggt på 1890-talet av fem miljoner tegelstenar från tegelbruken i Höganäs, Fleninge och Danhult.

Bruket las ner 1992. Parken vid kontorsbyggnaden är förvildad och huset är i förfall. Söderut finns ett stort område med dammar för vattenrening som håller på att tas över av jättebjörnloka och sly. Här är svårframkomligt och när jag forcerar snåren skrämmer jag upp en häger. Dammarna har i sitt postindustriella liv blivit ett reservat för fåglar.

Tillbaka på själva bruksområdet kikar jag in i den jättelika fabriken. Nu ligger här plastsäckar med pellets staplade. En man kör fram till mig med sin truck och undrar – med fog – vad jag har här att göra.

Jag förklarar att jag just läst Helsingborgs Historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg, där byggnadsantikvarie Daniel Melcherts kapitel handlar om just Hasslarp. Det har gjort mig nyfiken på att ta reda på hur här ser ut idag. Henrik, som truckföraren heter, berättar då att den förre ägaren ville riva alltihop, men numera är här fullt med hyresgäster, allt från Skanska som har ett upplag av tunnelelement till folk som mekar med sina bilar. Det finns planer på att röja upp i bruksparken och bygga villor där. Till och med det gamla stickspåret till bruket används – tunnelelementen forslas härifrån till Förslöv längs järnvägen.

Bild HD/NST Aline Lessner

Henriks framtidsoptimism är smittande, men har kanske inte riktigt fått fäste i Hasslarp än. Nyligen rapporterades i HD om oseriösa fastighetsägare, sociala problem och motsättningar i byn. En del hus tycks stå tomma eller är till salu, som lanthandeln och Folkets Park med sin dansrotunda i andra änden av byn.

Bruket och Parken, kapitalet och arbetarrörelsen i varsin ände av byn och så åkrarna som tar vid på andra sidan landsvägen. Sockerbruket och Hasslarp växte fram just här, ur så gott som ingenting, för att de rätta förutsättningarna fanns: en het sockermarknad, järnvägen, ån och omlandet där det gick att odla betor.

Många av artiklarna i den senaste delen av evighetsverket Helsingborgs historia, den sjuttonde sedan starten på 1920-talet, ger en förståelse för varför landskapet och samhällena ser ut som de gör idag. Bland annat skriver historikern Johan A. Lundin medryckande om Råås utveckling från rudimentärt fiskeläge – och smugglingscentra – till expanderande municipalsamhälle med blomstrande sjöfart och stadsambitioner.

Den tid skribenterna verkar i påverkar förstås vad som anses väsentligt att lyfta fram. Hasslarpsbrukets inverkan på miljön får därför stort utrymme i miljövetaren Fredrik Björks artikel om sockerindustrin i Nordvästskåne. När professorn i historia Solveig Fagerlund skriver om hantverk och binäringar på landsbygden vill hon, trots att källmaterialet är knappt, lyfta fram kvinnors ofta osynliggjorda men viktiga arbete för försörjningen.

Jordbruket, skiftet, industrialiseringen, folkrörelserna och landsortskommunernas utbyggnad – allt har satt sina spår. En idrottsplats, ett ålderdomshem som blivit skola eller en nedlagd fabrik har alla sin historia. Men även om det är de stora strukturomvandlingarna som ger mest avtryck är det ändå genom människors göranden och låtanden historien kommer som bäst till liv.

Man kan, som etnologen Charlotte Hagström, intervjua människor som har personliga minnen av lantbrukets dramatiska förändringar under det senaste halvseklet. Eller man kan, som kultursidans medarbetare, professorn i etnologi Lars-Eric Jönsson, gå till arkiven. Där finns de alla, mängderna av dammiga protokoll från landsortskommunernas nämndsammanträden genom åren. Genom nykterhets- och barnavårdsnämndernas och fattigvårdsstyrelsernas handlingar får vi en bild inte bara av hur människor levde utan också om de normer och den finmaskiga kontrollapparat som på gott och ont präglade livet i närsamhället.

"Helsingborgs historia VIII:2" handlar om en tid som känns avlägsen, men som ändå tillhör det nyss förflutna, Den lever ännu i människors minnen och är fortfarande klart avläsbar i terrängen. Kanske är det denna närhet, snabbt undflyende i en värld som förändras i allt snabbare takt, som gör att verket trots sin officiösa prägel är så angeläget. Det är en bok som förtjänar en bred läsekrets.

Helsingborgs historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg  
Redaktion: Anna Christina Ulfsparre (huvudredaktör), Mats Greiff, Lars-Eric Jönsson, Torgny Fransson och Karin Gustavsson.

När jag besökte Hasslarp hade jag glömt ta kameran med mig - ett sådant slarv! Alltså måste jag åka dit igen snart och kolla lite noggrannare.

Ny bok: Niklas Orrenius - Sverige forever in my heart

Jag är inte särskilt bra på att läsa Sydsvenskan. Det finns annat att ägna tiden åt. När jag läser Sverige forever in my heart är det därför första gången jag träffar på Sydis-medarbetaren Niklas Orrenius reportage.

Jag har förstås hört att mannen räknas som en av landets främsta journalister. Men finns det fog för lovorden?

Ja, faktiskt. Niklas Orrenius reser till Olofström, där bruket som pressar plåtkarosser åt Volvo varslat 500 anställda. Han reser till gränsöknen mellan Mexico och USA, där desperata människor försöker ta sig över gränsen söderifrån och beväpnade medborgargarden jagar dem i öknen på den nordamerikanska sidan. Men oavsett var han hamnar lyckas han fånga något essentiellt och få ner det på pränt.

Detta något varierar beroende på ämnet, men i grund och botten handlar det om en sak: migration i en föränderlig och osäker värld, där en hård global ekonomi, krig och förtryck sätter folk i rörelse. I nästa led handlar det om den rädsla, de konflikter och den intolerans detta skapar. Det handlar också om den tolerans som existerar parallellt med rädslan och hatet.

Niklas Orrenius har journalistens sätt att registrera och återberätta det han ser och hör. Men han tar också ställning, vilket ger hans reportage ett passionerat driv och en politisk pregnans. Det han tar ställning mot är intoleransen i alla dess skepnader. Två reportage visar detta särskilt tydlig: ett om Malmö-rabbinen Schneur Kesselman, som ständigt utsätts för antisemitiska angrepp när han vistas på stadens gator, och ett om Malyum Salah Hashi, som flytt från våldets Mogadishu för att nu stenas av högstadiebarn i Tomelilla när hon ska hämta sina barn på dagis.

Det hade kunnat bli värsta sortens slentrianmässiga indignationsknäck. Vad som räddar Orrenius texter från detta öde är att han - för det mesta i all fall - bemödar sig om att försöka förstå och förmedla sammanhanget där dessa händelser sker.
 
Orrenius skriver i Vad hände sedan?-avsnitten som avslutar varje reportage att texterna om Keselman och Salah Hashi väckt starka reaktioner hos läsarna, inte minst ilska. Mot förövarna och sammanhanget där övergreppen kan ske, men också mot de som utsatts för dem: varför måste de klä sig på det sättet, så att de märks så mycket? Kanske får man räkna med sådant, om man så uppenbart inte passar in på ett ställe?

Normalt sett förbigår man det rasistiska hatet på bloggar och i tidningarnas kommentarsfält med tystnad, i akt och mening att inte ge dessa åsikter ljus och utrymme. Orrenius redovisar det. Rätt eller fel, det visar hur en del människor i Sverige idag reagerar - och argumenterar - när något som uppfattas som skrämmande och hotfullt beskrivs. En präst eller en tvåbarnsmamma, till exempel.

Det ligger, förstår man, hårt arbete och en dedikation till yrket bakom Orrenius texter. Han snyter dem inte ur näsan, sittande på redaktionen. Istället för att nöja sig med att besöka bruket i Olofström och prata med några av jobbarna, är han med på Ladie's Night på ishallen när Olofström Steelers möter Gislaved. Han går till rehabbassängen på simhallen och pratar med Andreas Szabo och Katarina Fodor, som kom till orten på sextiotalet för att arbeta på bruket.

Niklas Orrenius research och resor mynnar ut i berättelser jag knappast trodde det fanns utrymme för i dagspressen längre. Därför får man även ge en eloge åt hans arbetsgivare Sydsvenskan. Och kanske kasta åtminstone ett getöga i blaskan efter fler goda berättelser i fortsättningen.

Ny bok: Malme som jag ser det

I februari 2011 startade Malmöpågen Stephan Skougaard en blogg, Malmöhus som jag ser det. Idén var enkel och mycket bra: med utgångspunkt i ett hus, en adress eller en plats berättade Stephan historier om händelser som timat där. En del självupplevt, annat uppsnappat under snart nog ett halvsekel av nötande på Malmös gator. Bloggen blev omedelbart välbesökt och uppskattad och nu har den blivit bok - Malme som jag ser det.

Det är en bok i Norra Sorgenfri Nu-redaktionens smak. Den skildrar den frodiga malmöitiska undervegetation av mer eller mindre udda existenser, livliga mötesplatser och hårt arbete för överlevnad som givit staden dess prägel. Som relativt nyinflyttad (1989) får jag här ta del av Malmöminnen från sent 70-tal och tidigt 80-tal, då författaren hängde på Maritza, Zoltans och andra legendariska hak från tiden innan uteserveringarnas och de liberala utskänkningstillståndens era. De sista gamla kåkarna på Lugnet höll på att rivas och på Gustav höll modsen och hippiesarna till. Ett Malmö jag anade fanns bakom den historiska kröken, när Retro på Ängelholmsgatan blev ett slags vardagsrum för mig och andra Möllanbor i början av 90-talet.

I "Malme som jag ser det" får vi oss - bland mycket annat - till livs historien om när Johnny Bode 1968 spelade in Bordellmammas visor i en studio i ett gathus på Sorgenfri. Vi får även möta den 92-årige före detta droskföraren Arne, som gärna slår sig ner på Pizzeria Rex på Nobelvägen med en liten öl och har många berättelser från ett långt liv på gatorna att dela med sig av.

En del av de bravader Stephan Skougaard traderar har måhända blivit bättre med åren, men det är goda historier och författaren vet hur han ska berätta dem. De finaste har han hämtat från bardomen: en blåsig cykeltur längs Lantmannagatan, en rymmardag med kompisarna som leder hela vägen från det nybyggda Rosengård till Arons bilskrot. I de avsnitten visar Skougaard litterära kvalitéer som för honom långt bortom skrönan och kåseriet, mot de trakter där de riktigt stora barndomsskildringarna kommer till.    

Historier och historia, två storheter Stephan Skougaard i sina bästa stunder lyckas smälta samman. Det är inte husen och gatorna som spelar huvudrollen, utan människorna som framlevt sina högst mänskliga liv där. Ett typiskt kapitel börjar med att torpardottern Ida Nilsson 1915 lämnar Harlösa för att börja arbeta på ett bageri på Engelbrektsgatan. Så småningom byter hon arbetsplats - till ett café på Adelgatan - träffar Nisse, gifter sig med honom och bildar familj. Bageriet på Engelbrektsgatan genomgår många förändringar genom åren och blir slutligen Restaurang Hornet. Under 70-talet blir Hornet jazzhak och i källaren röks det både det ena och det andra. Så dags har Stephan egna minnen härifrån. Tidigt 70-tal gick Idas barnbarn Leif "Tub" Ahlgren hit med sin lilla dotter, så att hon fick sjunga för gästerna. Tub spelade också trummor på den där Johnny Bode-skivan. I ett annat av bokens kapitel dricker Stephan kaffe hemma hos Tubs döttrar och får historien om den mytomspunna skivinspelningen och många fler med sig hem.

Det är en liten storstad vi lever i, där det mesta hänger ihop på något sätt. Och det har alltid varit en stad dit människor kommit - från Harlösa och andra delar av världen - för att arbeta och leva. Konfliktfritt eller enkelt har det aldrig varit.  

Visst kan man ana att Stephan Skougaard tycker det var, om inte bättre så i alla fall roligare och lide coolare förr i tiden. Poliskonstaplarna var snällare och mer överseende, jiddret jiddrigare och rivningskåkarna fler och mer spännande att bebo och besöka. Men (för det mesta) lyckas han undvika att bli alltför romantiserande och sentimental. Ställen kommer och går, man kan sakna dem men tiden går vidare. Många av berättelserna handlar om hur en plats plötsligt används till något annat än den var tänkt som - en gammal kåk som en gång varit badhus blir punkarnas förfestställe för att sedan bli Studioteaterns scen och slutligen en bostadsrättsförenings festlokal, ett vattentorn blir en tillfällig plats för slagord, en lägenhet på Backarna blir en hastigt påkommen kaffebod. Staden är i ständig förändring, på grund av människorna som bor där och utan alltför mycket hänsyn till hur det var menat från början.

"Malme som jag ser det" har sina skavanker och brister, men också stora förtjänster och ett definitivt underhållningsvärde. Lite som Malme själv, faktiskt.

Läs mer i Sydsvenskan.

Malmö 11-11-11

Folkets park 10.00. Foto: Beatrice Bolmgren 

Den elfte november 2011 förevigades Malmö av 336 fotografer. Kanske av fler, men det var dessa 336 som deltog i fotobyrån Apelögas projekt. Cirka 5 000 bilder lämnades in till redaktionen. Resultatet har snabbt blivit bok, Malmö. 24 timmar. 227 bilder.

Det är en rolig bok att bläddra i. Den består av ett antal frusna ögonblicksbilder av staden just den här dagen, med fokus på människorna som lever och vistas här. En del rörande, andra skojiga, de flesta fångade i flykten och andra mer arrangerade.

Coop, 19.43. Mandy Jonusas underhåller. Foto: Josefin Widell Hultgren

Vad är det då för bild av Malmö som framkallas? Glädjande nog har det blivit en ganska jämn könsfördelning om man räknar antalet pojkar och män (52 %) respektive flickor och kvinnor på bilderna. Självklart, kan man tycka, då ju befolkningen är jämnt fördelad. Men tyvärr är det långt ifrån alltid så, om man tittar i till exempel en dagstidning eller ett nyhetsprogram på tv. Det är inte ovanligt att fördelningen är 70-30 till fördel för män. Om redaktionen medvetet gått in för att det skulle bli så här framgår inte, men hatten av för det i alla fall.

När det gäller fotograferna bakom bilderna är det inte så positivt: av 199 räknade är 60 % tagna av män, det vill säga mer likt den gamla vanliga visan. Till stor del beror snedfördelningen på att Apelögas manliga fotografer är överrepresenterade i boken.

Vittlingens äldreboende, Limhamn 14.43. Foto: Christian Andersson

-->

En stor majoritet av människorna på bilderna är unga. Förmodligen är detta inte helt rättvisande, men Malmös befolkning är ung. För trettio år sedan, under krisåren då så många arbetstillfällen försvunnit, hade staden en befolkningspyramid som måste ha skrämt slag på politiker och planerare: ganska mycket barn längst ner, en smal "midja" av folk i förvärvsarbetande ålder i mitten och - framför allt - en bred och till synes ständigt växande svamphatt av äldre längst upp. Numera ser pyramiden mer ut som just en pyramid.

Malmös berömda omvälvning från industristad till kunskaps- och upplevelsestad, den som sägs ha räddat staden, kan man utläsa den av bilderna i boken?

Kanske. Här finns inga bilder på cykelkaravaner av arbetare på väg till eller från de stora arbetsplatserna. Å andra sidan har inte heller den strida ström av cyklande studenter och pendlare som varje vardag fyller staden förevigats.

Max, Gustav Adolfs torg, 12.11. Foto: Catrin Haglund

Några foton visar det arbete som historiskt förknippas med Malmö: fiskarna vid hoddorna, lastbilarna i hamnen, en brödfabrik. Andra visar tatueringsartister, tillskärare, serveringspersonal och konstnärer - näringsgrenar som mer förknippas med det moderna Malmö. På de flesta bilderna gör människor annat än jobbar - de roar sig, sportar, är hemma, leker, är i rörelse från en plats till en annan. Ändå: många av bilderna - kanske de flesta - skildrar arbetsplatser, även om det inte alltid är arbetet eller de som arbetar där som är i fokus. På kaffeserveringen, i skolan, på Aq-va-kul, på Centralstationen eller ålderdomshemmet, på torget och krogen, är det förstås folk som arbetar. Malmö är en stad av jobbare, men de sysslar - i alla fall till rätt stor del - med annat nu än förr i tiden.

"Malmö. 24 timmar. 227 bilder" lyckas inte fullt ut fånga den kreativa kraft och de intressekonflikter som just nu gör Malmö till en så dynamisk plats. Det var väl heller inte ambitionen och det är inte hela världen - det är som sagt en rolig bok att bläddra i. Många av bilderna hade kunnat vara tagna var som helst, men det finns några som är väldigt mycket Malmö: de badande damerna på Kallis,
tjejerna på falafelhaket, killarna framför Moriskan, den gamle mannen som tar igen sig på en bänk på Malmö C.

Ny bok: Malmö - världens svenskaste stad av Per Svensson

Västra Hamnen, oktober 2011

Det finns många berättelser om Malmö. Den som stadens makthavare älskar att berätta handlar om industristaden på dekis som reste sig ur askan och återuppfann sig själv som kunskaps- och upplevelsestaden vid Öresund, sprudlande av ungdomlig kreativitet, fräck arkitektur och brokig mångfald.

Den diametralt motsatta berättelsen handlar om en stad hemsökt av svåra sociala problem, trångboddhet i mögelhus och skenande kriminalitet – ett djupt segregerat Malmö där främlingshat och etniska motsättningar frodas i undervegetationen.

Sydsvenskan-skribenten och förre kulturchefen på Expressen Per Svensson, Malmöbo sedan trettio år, kan de här och många andra Malmö-berättelser utan och innan. I Malmö – världens svenskaste stad ger han sin version av dem. Han gör det på det hela taget bra: infallsrikt, initierat och välformulerat.

Författaren introducerar staden - dess delar, färger och lukter – från cykelsadeln. Det är passande, Malmö är en stad där man cyklar. Förr var det arméerna av arbetare som varje dag cyklade till och från Kockums, Strumpfabriken och de andra stora fabrikerna. Nu är det horderna av studenter och pendlare som tar sig från Möllevången eller Värnhem till stationen och högskolan i det gamla hamnområdet.

Cykelturen ändar vid kalkbrottet i Limhamn. Med cementen och byggandet som röd tråd skriver Per Svensson industrins, folkhemsbyggets och den socialdemokratiska hegemonins Malmöhistoria. Det är framför allt en berättelse om samförstånd mellan ett fåtal starka män – företrädare för socialdemokraterna, byggindustrin och bankerna - som gillat att umgås med varandra, ta varandra i hand och fatta snabba beslut. Malmö fick sina rekordår på 50- och 60-talen. Men också ett band av allt mer slappt byggda bostadsområden längs ytterkanten och en skövlad innerstad, när man trodde sig kunna sanera bort misären genom att riva hela stadsdelar av äldre bebyggelse.

Cementfabriken i Limhamn

Per Svensson är rasande på den modernism som slutligen, i sin degenererade form, spelade storskaliga ekonomiska bank- och byggintressen i händerna. Det handlingskraftiga fåväldet efterlämnade en splittrad stad, som dagens styrande fortfarande kämpar med att lappa ihop. Även om Svensson tecknar en väl undergångsdyster bild av det socialdemokratiska välfärdsbygget, skriver han in Malmö i den stora, allmängiltiga 1900-talsberättelsen om den svenska industri- och folkhemserans uppgång och fall.

Ändå är det något i berättelsen som saknas, ett slags frånvaro. Till slut kommer jag på vad det är. Per Svensson cyklar flitigt genom Malmö, och redovisar en mängd minnesbilder från åren i staden. Det ger lokalfärg. Men han lutar sig i sina betraktelser tungt på sekundärkällor, som tidningsartiklar och andras skrifter om Malmö. Det här är ingen reportagebok utan en skrivbordsprodukt, tillkommen från en tryggt medelklassig och lagom distanserad utkikspunkt.

Det gör bland annat att historien om Malmös förvandlingstrick, från katastrofstämning i början av 80-talet till kaxig framtidsoptimism en bit in på 2000-talet, förblir oskriven. Visserligen pekar Per Svensson på hur en rad lyckliga omständigheter och drastiska politiska beslut samverkat. Resultatet har blivit att staden lyckats frigöra sig från sin tunga fabriksidentitet och istället orientera sig mot en mer framgångsrik och attraktiv berättelse.

Men för att gå på djupet med framgångssagan hade han behövt ge sig in i de kommunala förvaltningarnas labyrinter, i jakt på stadsplanerarnas och politikernas historier. Han hade behövt träffa entreprenörer inom kultur- och näringsliv. Och för att få korn på motberättelserna hade han, för att ta ett aktuellt exempel, behövt bege sig till bostadsområdet Seved för att ta reda på vad folk som bor och arbetar där anser om sin stad.

Mycket går ändå att läsa ut av arkiven och till slut når Per Svensson fram till sin egen berättelse om Malmö. Den handlar inte om förvandling, utan om kontinuitet. Bakom den nya tidens alla storstilade stadsbyggnadsprojekt, inlindade i ledord som hållbarhet och mångfald, står fortfarande ett fåtal stora män – bland dem kommunalrådet Ilmar Reepalu – som gillar att göra saker tillsammans och där beslutsvägarna dem emellan ibland är oanständigt korta. Slutresultatet ser ut att återigen bli storskaliga byggen, med nya köpcentra och bostadsområden i periferin. Alltmedan staden fortsätter att vackla under tyngden av social och ekonomisk ojämlikhet mellan invånarna.

Oavsett hur det går är en sak säker. Malmö, liksom resten av Sverige, är och förblir en del av det globaliserade, brokiga och stökiga världssamhället. Det är den egentliga kärnan i berättelsen. Vi kan älska eller hata detta faktum, men det är trots allt ett faktum. Per Svensson förhåller sig öppen, nyfiken och prövande inför det och blir därmed också en oförsonlig motståndare till intoleransen, om den så tar sig uttryck i antisemitiskt färgade uttalanden - inte minst från Reepalu - eller islamofobisk främlingsfientlighet. Det är en rakryggad, modig och inspirerande hållning.

Texten har också publicerats i HD.
Här kan du läsa Johan Malmbergs anmälan i Sydsvenskan.
Betydligt mer förbannad är Crister Enander i Tidningen Kulturen.

De här böckerna står Per Svensson i störst tacksamhetsskuld till:

Tyke Tykesson & Björn Magnusson Staaf: Malmö i skimmer och skugga
Tyke Tykesson & Björn Magnusson Staaf: Arkitekterna som formade Malmö
Olle Svenning: Lojaliteter - min far(s)
Peter Billing & Mikael Stigendal: Hegemonins decennier

Kulladal - BRF Per Albins Hem

En bok: Flower Power. Om Barn i Stan och det som gror på Seved

För en tid sedan besökte Kungen stadsdelen Seved, en liten del av Malmö som i pressen ofta får epitet som ”Sveriges mest otrygga bostadsområde”. En del av kidsen i grannskapet trodde så klart det var Zlatan som skulle komma på besök, men det var alltså själva statsöverhuvudet. Han var där för återinvigningen av Sofielundsskolan – en symboliskt viktig händelse för området – och besökte också föreningen Hidde Iyo Dhaqans lokaler vid Sevedsplan.

Kungen är långt ifrån ensam om att visa intresse för Seved. Under de senaste fyrtio åren har enormt mycket projektpengar pumpats in i många problemområden runt om i landet. Projektledare har kommit med ständigt nya idéer och sedan försvunnit igen, utan att ha åstadkommit någon märkbar förändring.

På Seved tycks faktiskt något vara på gång att hända som leder i en positiv riktning. Kan man här ha funnit stadsutvecklingens heliga Graal? Många vallfärdar hit för att få reda på hur man gjort och för att kunna upprepa framgången i sina egna städers försummade och förslummade delar.

Det mest synbara tecknet på förändring runt Sevedsplan är odlingarna. Pilehäckar har planterats längs den gata där ungdomsgängens närvaro är tydligast – och har fått stå kvar. Trottoarer och asfaltsytor har brutits upp och här frodas nu grönsaker, kryddväxter och solrosor. Det är projektet Barn i Stan – som ägs av Hidde Iyo Dhaqan och har drivits med pengar från Allmänna arvsfonden – som odlar här, men idén har spritt sig till det närbelägna torget och till en del innergårdar i området.

När frilansjournalisten Lars Åberg dokumenterar Barn i stan-projektets tre första år – förmodligen på uppdrag av Allmänna arvsfonden och Hidde Iyo Dhaqan, det framgår inte helt klart - får boken följdriktigt titel Flower Power. Det finns inte ett enkelt svar på vad som gör ett projekt som syftar till att förändra ett socialt belastat område framgångsrikt, men i boken finns några möjliga ledtrådar.

Ytligt sett verkar Barn i Stan vara uppbyggt som många andra projekt: en vit, medelålders man – Lasse Flygare – leder det. Han har idéer om vad det ska innehålla och hur det ska genomföras. Han bor inte i området utan går hem till sitt på kvällen. Till sitt förfogande har projektet en lokal där det försiggår olika aktiviteter, ofta med ganska få deltagare och lite energi.

Men det finns också en del saker som skiljer projektet från många andra. En är förstås att det kommit till och drivs på initiativ av en förening där medlemmarna är förankrade i området. En annan är den ursprungliga idén, som handlade om berättelser för att öka känslan av förankring och tillhörighet. Tanken var att äldre - som bott länge på Seved, kanske sedan området byggdes - och barn skulle mötas och utbyta berättelser. En sådan berättelse handlade om ett koloniområde som tidigare fanns på platsen där man nu odlar.

Saker som Lasse Flygare framhåller när han berättar om projektets metod är tålamod, att låta processen ta tid och att låta den ta oväntade riktningar. Det har bland annat inneburit att inte ha en färdig plan för exakt vad som ska hända och när, och att bemästra den egna frustrationen under perioder då det inte hänt särskilt mycket.

I de delar som handlar om Barn i Stan är ”Flower Power” tänkvärd läsning för den tjänsteman, politiker eller föreningsaktivist som funderar på att starta ett projekt i ett problemtyngt bostadsområde. Kontentan är att det inte går att kopiera de synliga och anslående resultaten från Seved, det vill säga de prunkande odlingarna, och tro att det ska göra tricket. Mer framgångsrikt, om än mer tålamodsprövande, är att finna sätt att lyssna på de boende och få dem att mötas och bli delaktiga i processen.

Problemet med boken är inte främst att den är ett beställningsjobb och som sådant har en i stort okritisk hållning till projektet som beskrivs. Det ligger istället i Lars Åbergs sätt att framhäva sina egna förklaringsmodeller till de sociala problemen på Seved. Han gör det dessutom på ett försåtligt sätt, genom att lyfta fram vissa citat ur de intervjuer, med boende och tjänstemän, han gjort för boken.

Inte oväntat nämner en del av de personer Åberg pratat med den omfattande inflyttningen av invandrare tillhörande vissa folkgrupper, samt att de skaffar många barn och sedan inte ser efter dem ordentligt, som orsaker till problemen med gäng och kriminalitet. Åberg anammar oreflekterat dessa synpunkter och plussar själv på med kritik mot socialtjänsten, som enligt honom inte sätter in åtgärder för de individer som behöver tas om hand. Över huvud taget har han en tendens att hänföra problemen till individnivån.

Lars Åberg förfäktar tanken att man måste våga se och benämna orsaker, och att det är myndigheternas ovilja att göra detta som lett till den onda cirkel som gör att problemen fortsätter och att främlingsfientligheten växt sig stark. Men i retoriken om individens ansvar – eller snarare ansvarslöshet – kopplat till vissa boendegrupper hamnar Åberg nära den som används av exempelvis Sverigedemokraterna.

Det finns andra problem än de många invandrarna och deras många barn att benämna, till exempel socioekonomiska faktorer, trångboddhet och oseriösa hyresvärdar som låter sina hus förfalla medan de tar ut oskäligt höga hyror. Den senaste veckan har Malmötidningarna Efter Arbetet och Sydsvenskan uppmärksammat de urusla boendeförhållandena just på Seved, men Lars Åberg – som följt utvecklingen där på nära håll under tre års tid – nämner dem knappast.

Många samverkande faktorer måste till, polisiära punktinsatser och inte minst seriösa hyresvärdar som tar sitt ansvar, för att bostadsområden som Seved ska kunna bryta hopplöshetsspiralen. Projekt som Barn i Stan kan inte på egen hand åstadkomma detta. Det är svårt att utvärdera exakt vilken betydelse projektets verksamhet har i det stora hela, men att betydelsen finns går – som Lasse Flygare påpekar - att utläsa i glädjen hos de barn och gamla som deltar i aktiviteterna. Här är det fruktbart att prata om individnivån: hur hopp och en känsla av sammanhang kan planteras, gro och växa i individer för att sedan spridas till andra som frön i vinden.

Texten tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad.

En bok: Förbisett

Om man snöat in på platser där det (vid ett första påseende) sker väldigt lite värt att notera kan den här lilla boken vara av intresse. Den innehåller också några tips på utflyktsmål, som Vakö myr i norra Skåne och Kvarnbyskroten utanför Malmö.

Texten har tidigare varit publicerad i Helsingborgs Dagblad.

”Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna vi minns”, heter det i resebyråreklamen. Det är en slående slogan, men det är förstås inte sant. Året består av fler oxveckor än semesterveckor. Tvärtom skulle man kunna säga att livet faktiskt är en räcka dagar som bara passerar och det som får oss att stå ut är förmågan att uppskatta dem – inte på så sätt att vi särskilt minns dem, men att vi i dem finner detaljer och ögonblick som gör dem värdefulla.

Boken Förbisett innehåller texter av Niklas Ingmarsson, som bland annat skrivit ”Bilkultur i Malmö – hur en bilstad blir till”, och etnologen Robert Willim. För fotona står Martin Magntorn.

Boken handlar inte om övergivna platser - ruiner och lämningar som blivit kvar i industrialismens och urbaniseringens spår och som nu blivit populära attraktioner för en ny slags resenärer. Istället rör det sig om sådant som vi glömmer att betrakta därför att det finns runtomkring oss och är en självklar del av våra liv: parkeringsplatsen där vi ställer bilen när vi handlar, gatan vi går längs varje dag ut eller motorvägens och de öppna fältens monotoni.

”Förbisett” har två genomgående teman. Dels infrastrukturer, de mönster i landskapet som är utlagda runt oss och den ordning vi skapar för att livet ska rulla på, och dels det oväntade som ibland uppenbarar sig och bryter ordningen. De bästa av Magntorns bilder fångar påpassligt och ibland med en melankolisk humor våra högst mänskliga ansträngningar att lägga livet till rätta. Andra bilder utstrålar ett slags meditativ, ofta oväntad skönhet hos exempelvis rader av uppstaplade vägkoner eller skamfilade tegelväggar.

Texterna hamnar i gränslandet mellan essä, semipoetiska vardagsbetraktelser och etnografiska små studier med civilisationskritiska inslag. Det är ingen lätt genre och en del avsnitt blir konstruerade och platta. Andra gånger samspelar text och bild på ett vackert sätt, som i kapitlet Fotbollsljus om vintriga, elupplysta fotbollsplaner i Malmö och Landskrona.

Kapitlet Oväntade monument är talande för bokens intentioner. Turen går till soptippen i Stehag, bilskrotarna i Kvarnby i Malmös utkanter, den massproducerade matens Mecka i Bjuv och villamattornas Staffanstorp - det vill säga antitesen till museet, den skinande bilaffären, matlagningsprogrammen och Norra Hamnens individuellt designade arkitektur. I alla fall soptippen och bilskroten är utrotningshotade i en ny era av återvinnings- och kretsloppstänkande. Det är strukturer som vi vet finns där men som är osynliggjorda eller illa sedda. Filmregissören Roy Andersson lär ha dömt ut invånarna i de homogena villaorterna med att inga stora tankar kan födas på en sådan plats. Här görs ett försök till, ja kanske inte upprättelse, men att visa att även på de förbisedda platserna förekommer det liv, tankar, suggestioner, överraskningar.

Författarna menar att Förbisett är värdelös som guidebok, då den i liten utsträckning handlar om platser man kan eller vill besöka och mer om stämningslägen och hastigt förbiilande ögonblick som aldrig återupprepas. Och det är förvisso svårt att tänka sig att parkeringsplatsen vid Väla stormarknad efter stängningsdags eller soptippen i Stehag inom överskådlig framtid kommer att bli stora utflyktsmål. Men annat det berättas om, som högmossen Vakö myr i Norra Skåne, inspirerar till framtida besök.

Och kanske skulle man – vilket föreslås i en av texterna – någon sen kväll gå ut och ställa sig en stund invid en motorväg och känna i kroppen och sinnena hur fordonen, likt märkliga urtidsdjur, vrålar förbi på någon meters avstånd. Vardagen är en inrutad och trygg plats där vi gör det vi själva och andra förväntar sig av oss. Men om vi bara tar ett litet steg åt sidan, eller skiftar fokus en aning, kan vi göra nya upptäckter. Då kanske dagarna som passerar också blir dagarna vi minns.

Malmö i skimmer och skugga

Arkeologen och museimannen Björn Magnusson Staaf står - tillsammans med arkitekten Tyke Tykesson - under en kristallkrona i en pampig sal på Rådhuset. Han berättar om sin och Tykessons nya bok, Malmö i skimmer och skugga. Stadsbyggnad & arkitektur 1945 - 2005. Den är en fortsättning på Arkitekterna som formade Malmö, som kom för tretton år sedan.

Något Magnusson Staaf säger fångar mitt öra. Han och Tykesson har under arbetet med det nya verket suttit och plöjt genom arkiv på Stadsbyggnadskontoret. De har jagat gamla foton och samtalat med folk som varit med och format dagens Malmö. Men de har också cyklat runt i stan, dokumenterat och fotograferat. Fastän Magnusson Staaf, född 1962, är uppväxt i Malmö har projektet fört honom till platser och områden han knappt visste fanns eller tidigare hade lagt märke till.

Att cykla i staden - med ett mer eller mindre uttalat syfte att upptäcka den - ger en känsla av närvaro och av äventyr, på ett helt annat sätt än när man åker bil längs gatorna. Det är lätt att röra sig mellan stadsdelarna, samtidigt som barriärerna i form av genomfartsleder och järnvägsspår blir fysiskt påtagliga. Jämfört med att gå blir det så mycket lättare att färdas längre sträckor, men man har fortfarande friheten att göra avstickare eller stanna till där man så önskar och stryka med handen längs en husfasad.

Jag tänker på X, uppväxt på Kirseberg, som berättade hur han och hans kompisar cyklade nerför backen till det koloniområde i närheten av Östervärns station som Jernhusen ödelade när Kontinentalbanan byggdes om. Efter förstörelsen fanns det här en period ett tältläger, innan Jernhusen med hjälp av polisen och bulldozers föste bort dem som bodde där. Det var hemlösa som funnit den öde marken och för en tid gjorde den till sin. Det var enligt X många som höll till där och det var säkerligen spännande att röra sig på denna främmande och mystiska plats med eldar, stora militärtält och ständigt nya händelser. En ny värld att upptäcka - och också snabbt kunna förflytta sig från om man var cykelburen.

Bild ur boken. Heleneholm från Eriksfältsgatan

Från Östervärn till Rådhusets festsal är det inte så långt fågelvägen, men det är i sanning en annan värld. Här minglar gästerna en stund efter presentationen av boken. Jag träffar en dam som arbetar på Tage Møllers arkitektkontor, det är kontoret som en gång i tiden ritade tillbyggnaderna av Tripasin-fabriken. Hon hade gjort någon form av praktik på korvskinnsfabriken för länge sedan.

Magnusson Staaf - som i sitt tal liknade sitt och Tykessons arbete vid en form av arkeologi, där stadens avlagringar och skikt blottläggs för att skildra ett större skeende - blir intresserad när jag berättar om Tripasin-museet den nuvarande förvaltaren av fabriksbyggnaderna hittade i källaren. Han menar att just bokens avsnitt om industrierna kunde varit fylligare, med fler berättelser om livet i arbetar- och industristaden Malmö och om de företag som verkade här.

Han har rätt. Malmö i skimmer och skugga borde helt klart innehållit mycket mer av industriområdet Sorgenfri, som nu bara glimtar förbi i en passage om Addo här, en bild av Ferrosans nya kontorsbyggnad där och lite annat smått och gott. Sånt är livet. Boken greppar över ett stort, för att inte säga gigantiskt ämne och det blir förstås översiktligt. Men faktiskt lyckas den ge en helhetsbild av Malmös utveckling under andra halvan av 1900-talet, sett genom arkitekturen och stadsplaneringen, och har alla förutsättningar att bli ett standardverk i Malmölitteraturen. Den är alldeles för stor och tung att ha med på cykelturen, men väl hemma i soffan kan man bläddra och känna igen sig i de kvarter man rört sig.

Här finns avsnitt om de stora infrastrukturprojekten för att möta ett ständigt ökande tryck från bilismen, om tillkomsten av alla de nya bostadsområdena i en ring runt den gamla stadskärnan och om industri, handel och konsumtion. Det är en historia om uppgång under välfärdsåren, fall i efterdyningarna av sjuttiotalets oljekris och de stora industrinedläggningarna och - om tecknen tydes rätt - uppgång när Malmö lyckas återuppfinna sig själv som kunskapsstad och attraktiv livsmiljö för nya släkten av invånare.

Under dramats gång avlöser stilar och ideologier inom arkitektur och stadsplanering varandra, samspelar med det moderna politiska välfärdsprojektet och sätter märkbara spår i stadslandskapet. Hela stadsdelar i den gamla staden - kvarteren runt Caroli kyrka, Lugnet, Öster - rivs för att ge plats för nya byggnader, kanske främst avsedda för handel och kontor. Man antog att människorna skulle vilja bo utanför stadskärnan i moderna lägenheter eller småhus. I början av sjuttiotalet bestod stora delar av innerstaden av rivningstomter, samtidigt som problemen i miljonprogramsområdena växte och de som kunde flyttade till villor i kranskommunerna.

Bild ur boken. Vy från Johanneskyrkans torn över Triangeln, mitten av 70-talet

Tykesson och Magnusson Staaf är inga polemiker eller entydiga fiender till modernismen. De ser skälen till att man ville sanera bort slumbostäder, fylleri och prostitution bland de nergångna gamla gathusen. Men de visar också på hur det stadsliv som fanns här liksom kastades ut med badvattnet. Kvarteren som byggdes upp blev ofta slutna, ogästvänliga och livlösa med stumma fasader och få butiker. Problemen försvann inte från Caroli utan flyttade bara in i de moderna husen. Lugnet är idag en i det närmaste död zon mitt i stan. Öster hade kunnat vara en unik stadsmiljö med bebyggelse från flera århundraden istället för en ganska slummig stadsdel med övervägande brutal sjuttiotalsarkitektur.

Nåväl. Tykessons och Magnusson Staafs bok slutar - som sådana här böcker ofta gör - i ett relativt ljust ackord. Industristaden har blivit Kunskapsstaden, Västra Hamnen skimrar i vackra bilder och vi kan ana en stadens renässans: en återuppfinning av staden som ett offentligt rum, en skådeplats där invånarnas liv utspelar sig inför varandra. Stadsplanerarnas ansträngningar att locka välsituerade medborgare till områden som Västra Hamnen, samtidigt som man vill främja stadens lockelse på unga kreativa människor, syftar till att höja Malmös attraktionskraft som boendemiljö och därigenom också lyfta de eftersatta och problemtyngda områdena. Ambitionerna märks i planerna på förtätning av innerstaden, i talet om hållbar utveckling och i hur man tänker kring framväxten av nya bostads- och verksamhetsområden som Norra Sorgenfri.

Men fortfarande är det ett långt mentalt och klassmässigt stenkast mellan - låt säga - Munkhättegatan och Dockan. Segregation och social oro är fenomen som kan vara här för att stanna. De aspekterna på livet i den moderna staden, och de problem de ställer stadsplanerarna inför idag, skymtar bara sporadiskt i Malmö i skimmer och skugga.