Malmö 1914 - en stad inför språnget till det moderna

Baltiska utställningen

NSN har tidigare skrivit om Malmö 1914-boken här, men nu har det blivit en regelrätt recension som publicerades idag i HD. 

I år är det hundra år sedan Baltiska utställningen hölls i Malmö. Det var ett initiativ av företagarna i staden, men inför begivenheten gjordes stora satsningar från stadens sida. Bland annat drog man fram en ny spårvägslinje till utställningsområdet, drog om gator och byggde nya broar över kanalen vid centralstationen, allt för att kunna ta emot de förväntade besöksskarorna.

År 1914 var Malmö mitt uppe i ett intensivt expansionsskede. Invånarantalet hade just passerat 100 000 och industrierna blomstrade.

Den uppburne arkitekten Ferdinand Boberg ritade de temporärt uppförda utställningsbyggnaderna i vitgnistrande nationalromantisk stil. De senaste landvinningarna inom teknik och vetenskap visades upp av de deltagande östersjöländerna i en blandning av nationalistisk självhävdelse och baltisk sammanhållning. Europa i allmänhet och den germanska kultursfären i synnerhet var världens självklara medelpunkt.

Med avstamp i Baltiska utställningen har en grupp forskare kopplade till Institutet för studier i Malmös historia vid Malmö högskola gett ut den ambitiösa antologin Malmö 1914 – en stad inför språnget till det moderna. Här sätts utställningen på ett föredömligt sätt in i ett större sammanhang.

Vid tiden för utställningen var Sverige ett land utan allmän rösträtt. Några år tidigare, 1909, hade konflikterna mellan arbetarrörelse och arbetsgivare lett till en konflikt så omfattande att den fortfarande går under namnet Storstrejken.

Men även på fredligare sätt hade urbaniseringen och industrialismen lett till starka sociala rörelser. Stadsrummet togs nu i anspråk även av andra grupper än borgerskapet, vilket inte minst de populära nöjesattraktionerna på Baltiskan blev ett exempel på.

De mest intressanta artiklarna i Malmö 1914 sätter ljuset på dessa sociala rörelser. Historikerna Sif Bokholm och Irene Andersson berättar i "En milstolpe för kvinnosaken" hur Fredrika-Bremer-Förbundets Kvinnornas hus på Baltiska utställningen blev ett uppskattat och viktigt steg i kampen för kvinnlig rösträtt. Fredrik Björk, doktorand i historia, skriver intressant om koloniområdenas roll som en del i det moderna projektet.

Malmö kring år 1914 var en stad där man på många områden – från stadsplanering till sjukvård och social omvårdnad - brottades med fattigdom och skriande sociala klyftor. Samtidigt utmanades företagsledarnas hegemoni i staden av en allt starkare och välorganiserad arbetarrörelse. I Malmö fanns såväl landets första Folkets hus som den första Folkets Park.

Den framgångsrika kooperationen Solidar blev både en ekonomisk maktfaktor och ett skyddsnät vid konflikter på arbetsmarknaden. Titeln på redaktören Roger Johanssons bidrag, "Arbetarrörelse mellan integration och revolution", sammanfattar det laddade läget.

Sammantaget skrivs här historien om hur Malmö verkligen – som landet i övrigt – stod inför ett språng till det moderna, men ännu tvekade i ansatsen och klamrade sig fast vid en förlegad samhällsordning. Boken ger inte bilden av en värld på randen av ett världskrig, men förmodligen var det få som då kunde eller ville se omfattningen i den katastrof som väntade.

På ett lokalt plan lade krigsutbrottet sordin på glädjeyran kring Baltiska utställningen. Tyskland och Ryssland packade ihop sina paviljonger och åkte hem. Den 28:e september, några dagar innan stängningen, kom det en storm som symboliskt nog raserade Bobergs 87 meter höga utsiktstorn i utställningens epicentrum.

Så småningom anlades Pildammsparken med utgångspunkt i utställningsområdet. I parken finns det kvar några svårtydda spår av Baltiskan, vilken knappast blivit en levande del av Malmös historiska minne.

I och med världskrigets utbrott blev utställningen mer en symbol för något som tog slut än för något som tog sin början. Och det som präglade utställningen, nationalromantiken, nationalismen, eurocentrismen och den blinda tron på framsteget är inget som vi okritiskt kan jubilera över med 1900-talets historia i backspegeln.

Ändå är 100-årsjubileet av Baltiska utställningen ett tillfälle att återvända till en avgörande brytningstid i europeisk historia. Det är en tid som känns avlägsen som en repad och fladdrande journalfilm, med män i cylinderhatt och kvinnor i långklänning som ryckigt spatserar genom staden. Ändå finns här en viktig grund till att förstå det Europa vi lever i idag. Malmö 1914 – en stad inför språnget till det moderna är en ingång så god som någon till en sådan förståelse.

Zenithgatan

Fransmannen Auguste Pellerin var en pionjär inom nordisk margarinindustri. Pellerins Margarinfabrik fanns i Göteborg, men runt 1898 expanderade företaget till Malmö. Dotterbolaget Zeniths Margarinfabrik bildades och etablerade sig vid Sallerupsvägen. Bilden ovan är tagen från den nyligen uppförda arbetsinrättningen en bit österut. Margarinfabriken är under uppbyggnad. Den stora byggnaden till vänster i bilden är den nya Östra Förstadsskolan, som invigdes 1899 (numera är det Rörsjöskolans huvudbyggnad). Möllan står väl ungefär vid nuvarande Värnhemstorgets sydöstra hörn. I högerkanten en bondgård vid Sallerupsvägen. Bilden är lånad här.

Och så här blev det när det var färdigt. En stor anläggning, det måste ha tillverkats mycket margarin här genom åren. Sallerupsvägen går snett över bildens nederkant. Nobelvägen snett över bildens vänstra hörn. Zenithgatan - som piper in mellan fabriken och bostadskvarteret till höger - fick sitt namn några år efter att bygget var klart, 1904.

Bilden hämtad från facebook-gruppen
Vykort från Malmö, kapitel 5.

Fabriken revs någon gång på sextiotalet. Idag ser det ut så här i hörnet Sallerupsvägen/Zenithgatan, där den en gång låg:

Sallerupsvägen i fronten, Zenithgatan in till höger i bild.

Bostadshusen på den gamla bilden, mittöver Zenithgatan från fabriken sett, är alla rivna. Nu finns här ett stort tegelkomplex som upptar hela kvarteret och avslutas med det höga AG Favör-huset - numera Coop-huset - mot Värnhemstorget.

Grangatan från Zenithgatan, mot Föreningsgatan och Värnhemstorget.

Zenithgatan och Grangatan är hårda gator. Det måste bo massor av människor här, men det vilar en översiggiven stämning över grannskapet. Man skyndar sig fram, här finns ingen anledning att stanna till och gör man det är det därför starkt misstänkt. Slutna, bruna tegelfasader, inga förmildrande omständigheter och ingen pardon. Öster om Zenithgatan sträcker sig långa huskroppar från gatan in i kvarteret, åtta våningar höga. Det är en gated community med grindar och stängsel.


Fult? Snyggt? Fulsnyggt? Arkitekturen vid Zenithgatan påminner om vissa gator i New York, fast där skulle husen varit tjugo-trettio våningar högre.

Ehrensvärdsgatan/Zenithgatan.

Zenithgatan, moderna delen, norrut mot Sallerupsvägen. Vänder vi oss 180 grader är scenen en annan. Här är det tegel från en annan epok som gäller, röda lite nationalromantiska byggnader i stadens tjänst från sekelskiftet 1900.


Rörsjöskolan, ritad av stadsarkitekt Salomon Sörensson. Här är ett foto från förr i tiden, måhända från sena 20-talet, lånat från Malmö stads hemsida:

Det är en intressant bild. Överst, till vänster om Zenithgatan, ser man spårvagnsstallarna i sin fulla utbredning i Kvarteret Spårvägen. Några av Epidemisjukhusets byggnader verkar finans kvar hitom Celsiusgatan, som är tvärgatan till vänster från Zenithgatan. Tornbyggnaden och Rörsjöskolan med sina flyglar nederst i bild, till höger om Zenithgatan. Byggnaden ovanför flygelbyggnaden kan vara den ursprungliga Rörsjöskolan, som var en skola bara för pojkar grundad 1878. Föreningsgatan skymtar i bildens yttersta högra kant.

Mittemot skolan, till vänster om Zenithgatan, är det en gröning med trädplanteringar. Det var en gång i tiden Malmös avrättningsplats. Enligt Wikipedia flyttades avrättningarna hit från Ribersborgsstranden under senmedeltiden. Det var en grym hantering där sätten att ta livet av folk var många: hängning, halshuggning med yxa eller svärd, stegling eller - ett alternativ för kvinnor - att "stå sin dom under balja". Det innebar att den som skulle sona sitt brott blev levande begravd med en balja över huvudet så att hon sakta kvävdes.

"Kranie från avrättningsplatsen vid Rörsjön. Huvudet har varit uppspikat på en påle" (Källa: Wikipedia).

En plats med blodig historia. Här någonstans, i Kvarteret Lärkträdet, låg fordomdags Malmös avrättningsplats. Numera är det mindre mordiska verksamheter här. Dagis till vänster, äldreboende rakt fram och till höger. Kanske var den äldre tegelbyggnaden en del av Epidemisjukhuset, som fanns här i krokarna i början av förra seklet.

När vi passerat korsningen Zenithgatan/Celsiusgatan är vi hemma igen. På höger hand ännu en av dessa röda fabriksbyggnader som Malmö en gång var översållat med. Det här var en gång Malmö Skofabriks Aktiebolag. Nu är det ett företagshotell, där bland annat Kvarnby folkhögskola har lokaler. Under förberedelserna inför European Social Forum, som hölls i Malmö i september 2008, fanns högkvarteret här.

Före detta skofabrik. Industrigatan i fronten, Zenithgatan rakt fram.

Vi är tillbaka i Kvarteret Spårvägen och känd terräng. I ryggen Industrigatan. Några av spårvagnsstallarna har bevarats. Fint tegelarbete, rejäla och slagtåliga byggnader, säkert står de pall för förskole- och skolverksamheten som nu bedrivs här. Snart blir det nya grannar, när den stora tomma ytan mellan stallarna och bussgaragen bebyggts. Det är som det ska vara. Zenithgatan är ett bevis på att staden aldrig upphör att förändras, på gott och ont. Vad som i en era anses som en styggelse kan i en annan hållas fram som ett omistligt kulturhistoriskt arv. Då är det många gånger för sent, då det åtråvärda redan rivits. Kanske är det just det faktum att det är borta som gör det extra åtråvärt?

Fattiga och sjuka, danssugna och döda.

Ännu en högintressant facebook-grupp: Malmö. Kartor från förr. Det är den mångkunnige och till synes outtröttlige Arne Wirén som skapat den, och till sin hjälp har han Christian Kindblad och Martin Andersson. Arne har lagt in den här gamla kartan, enligt uppgift från 1898, över Norra Sorgenfri-redaktionens jaktmarker. Kontinentalbanan är sprillans ny där den passerar Östervärns station och sedan kröker mot sydväst genom farmlandet som snart ska bli Malmös första industriområde.

Det spikraka spåret sydsydostvart är Malmö-Genarps järnväg. Den öppnades 1894. "Med den gick krittransporter från Kvarnby samt sockerbetor och timmer från de stora godsen Torup, Hyby m. fl. I Bokskogen anlades också en restaurang och dansbana, dit ett stickspår drogs, som blev ett populärt utflyktsmål sommartid. Med bilismen minskade lönsamheten och banan lades ner 1948". 1951 blev en del av sträckningen Genarpsgatan. (Från Gator i Malmö av Birgit Bender)

Spåret som kröker av österut är Malmö-Simrishamns järnväg. Det rälstäta området hinsides Sallerupsvägen - som finns med på kartan - är ett populärt utflyktsmål för redaktionen, se här, här och här. Det är inte långt från Norra Sorgenfri till Ellstorpsparken mellan nuvarande Idaborgsgatan och den stora brädgård som nu ligger vid järnvägen.

Invid Sallerupsvägen ligger det en fattiggård. Oscar Bjurling skriver i Stadens fattiga. En studie över fattigdom och fattigvård i Malmö, från 1956, att "år 1899 kunde man äntligen ute på Värnhem flytta in i en stor och för sin tid mycket modärn anläggning". Fattiggården på kartan ligger kanske inte precis vid Värnhem, men är förmodligen den anläggning Bjurling skriver om. Nära till Epidemisjukhuset men i övrigt på behörigt avstånd från stadsbebyggelsen.

På Länsstyrelsens hemsida, avdelningen Vård och omsorgshistoria, står följande: "I de större städerna blev försörjningsinrättningen fattiggårdens motsvarighet. Vid Värnhem i Malmö togs en försörjningsinrättning med plats för drygt 500 fattighjon i bruk 1899". Kanske hade inte kartmakarna hängt med i begreppsutvecklingen på fattigvårdens område. Arbetsinrättning är också en benämning som ofta förekommer, och som säger vad det handlar om - de fattiga skulle göra skäl för brödfödan genom att utföra olika sysslor. Bjurling berättar om den unge pastorsadjunkten Hagbard Isberg, som upprörs över förhållandena på Värnhem: "Fattigdomen i all fattigdom synes mig alltid vara, att de fattiga icke ha råd att ha känslor. Särskilt den vård, som beredes genom de större städernas anstalter, röjer mången gång bra liten respekt för de hederliga, fattiga gamlas känslor, när vi, sedan de tjänat ut, sammanföra dem i de stora anstalterna med vrak och spillror av människoliv? Visa vi oss ha respekt för de fattigas känslor, när vi låta en utarbetad, utpinad änka efter en drinkare, en kvinna, som hederligt försörjt sig och en stor barnaskara, på gamla dagar, när hon äntligen har utsikt att få lite ro, tillbringa sin levnadskväll med rumskamraters trätor och bannor till dagligt bröd?"

Pastorsadjunkt Isberg gör en tydlig åtskillnad mellan hederliga fattiga och andra grupper på arbetsinrättningen, exempelvis prostituerade kvinnor som kom från Landskrona tvångsarbetsanstalt. Ungefär som dagens socialtjänst och socialförsäkringssystem gärna gör skillnad mellan värdiga och ovärdiga klienter. Det som upprör Isberg mest, och det kan man förvisso förstå, är att de intagnas barn kunde få vistas månader och år på arbetsinrättningen innan de utackorderdes: "Och veta vi inte, vilken betydelse även en kortare tids dåliga intryck kunna ha för ett helt människoliv?"

Så småningom blev arbetsinrättningen ålderdomshem, sedan en del av Värnhems sjukhus. Än idag står de röda tegelbyggnaderna kvar, nu är det en högstadieskola: Rönnenskolan.

Före detta arbetsinrättning, numera skola. Bild från Wikipedia.

Åter till kartan: längre in mot Värnhem går det en väg i öst-västlig riktning som har ungefär samma sträckning som Zenithgatan idag. Snart skulle fabriken som gav gatan dess namn, Zeniths margarinfabrik, byggas i hörnet mot Sallerupsvägen. Snett över vägen från Rörsjöskolan, som alltså fanns redan då kartan ritades, låg Epidemisjukhuset.

Bilden lånad från hemsidan Gamla Vykort, där det också finns en diskussionstråd om Epidemisjukhusets belägenhet vid det som idag är Celsiusgatan. Här en mer detaljerad, senare karta, även den lånad från Gamla Vykort-sidan:

Här finns margarinfabriken med på sitt hörn. De byggnader som är kvar av arbetsinrättningen bör vara den lilla rektangulära ut mot Sallerupsvägen samt byggnaden med flyglar sydost om denna. Där koloniområdet Zenith finns idag verkar det vara åkermark. Exakt var den gamla avrättningsplatsen var belägen framkommer finkänsligt nog inte, men det bör väl ha varit ungefär där den vita pilen har ritats in. I hörnet Zenit/Celsius står det nu en tegelkåk, antagligen byggd på sextiotalet, som väl var bensinmack och -verkstad en gång i tiden. Nu är den replokal, bland annat håller den hårtslående Ängelholmstrummisen Conny Städe till här.

Den här lite nyare kartan måste vara från 1900-talets första decennium. Nobelvägen finns där, men i kvarteret mellan Epidemisjukhuset och gasverket ligger gårdarna Lorenzfrid och Fredrikstorp kvar. Snart skulle det emellertid hända grejer här: "Spårvagnsstationen etablerades här 1906 i samband med att man övergick till eldrivna spårvagnar. Innan dess hade man haft hästspårvagnar sedan 1887. Utmed Zenithgatan låg reparationsverkstad, kontor, portvaktsbostad, stall, gjuteri, smedja med mera. Inåt kvarteret låg spårvagnshallarna", skriver Olga Schlyter i sin byggnadsantikvariska utredning om Sorgenfri.

En lite mer närgången titt på kartan från 1898. Gasverket har kommit på plats liksom Nyaste Begravningsplatsen - numera Pauli Mellersta Kyrkogård. Plats har reserverats för en ännu nyare begravningsplats än Nyaste Begravningsplatsen, och så blev det ju också. Svenska kyrkans hemsida: "S:t Pauli norra kyrkogård tillkom år 1870 sedan det visat sig att begravningsplatsen vid Gustav Adolfs Torg, nuvarande Gamla kyrkogården, var otillräcklig. Sedan staden snabbt ökat i tillväxt dröjde det inte länge förrän man måste anskaffa ytterligare mark för begravningsändamål och år 1890 invigdes S:t Pauli mellersta kyrkogård. Ganska kort därefter, nämligen år 1904, tillkom S:t Pauli södra kyrkogård".

Staden expanderade både för döda och levande. Decenniet kring sekelskiftet 1900 innebar alltså stora omvälvningar för området. Snart skulle de linjer som skissas på kartan ha blivit ett nytt gatunät, exempelvis skulle S:t Knuts väg och S:t Knuts torg anläggas 1904. Samma år skulle Nobelvägen, som inte ens finns som tänkta streck här, dras som ett rakt snitt genom farmlandet. Gasverket och arkitekt Arwidius byggnader kan du läsa mer om här.