Planprocessen och de nya urbana gemenskaperna. Nytt detaljplaneförslag för Lindängen centrum!

Bilderna ovan är tagna en kylig kväll i början av maj 2015. Föräldranätverket Gatukraft Lindängen målar SJ-pallar som sedan ska användas under den gatufest nätverket planerar för i slutet av månaden. Samtidigt passar gruppen föräldrar och barn på att kärleksbomba en nergången och otrygg passage mellan byggnaderna i Lindängen centrum. Betongmuren som syns i den övre bildens högra kant förbereds för att sedan målas med Banks-inspirerade klichéer, som en del i bildundervisningen på Lindängenskolan.

Samma kväll planterar Rädda Barnens frivilligledare och en stor grupp barn växter i den bortglömda jordremsan framför entrén till Framtidens hus, där man brukar samlas inför sina olika aktiviteter. Växterna har kommit hit från olika håll, skänkta av tjänstemän som arbetar i Framtidens hus och boende i området. Den gryende rabatten kommer sedan att växa till sig, med många nytillskott, under sommaren. Till slut sponsrar också centrets ägare, det vill säga hyresvärden och ägaren till marken vi arbetar på, med lite pengar för inköp av rosor och andra perenner. Kanske som en följd av att Stadsområde Söders Områdesprogram Lindängen - i samarbete med Gatukontoret - installerat robusta granitbänkar av överblivna kantblock som kombinerade sittplatser och trafikhinder, för att hindra fyrhjuliga fordon från att köra in på det privatägda centrumtorget.

Allt detta möjliggörs av små men betydelsefulla ekonomiska bidrag från Malmö stad. Gatukraft har fått en summa från stadshusets avdelning för trygghet och säkerhet, för att med olika insatser främja trygghet och trivsel i Lindängen. Områdesprogrammet samarbetar med Stadsbyggnadskontorets projekt Levande Malmö, vilket syftar till att på olika sätt byta mentala och fysiska barriärer i enlighet med Malmökommissionens slutsatser och rekommendationer.

De målade SJ-pallarna blir en central del i det offentliga vardagsrum Gatukraft gör om Lindängsplan till för en dag, under gatufesten i slutet av maj 2015. Festen är resultatet av en lång planeringsprocess där Gatukraft knutit till sig en rad samskapande aktörer: Stadsområdesförvaltning Söder genom Områdesprogrammet och Allaktivitetshuset, Rädda Barnen, VASyd, Återskapa, fastighetsägarna Trianon och Willhem, kulturförvaltningen genom Konsthallen och förskoleförvaltningen genom områdets förskolor.

Lindängestigen är en öst-västlig axel genom Lindängen centrum. Under gatufesten blir gång- och cykelvägen till ett färggrant stråk med konsthallens gatuworkshop och förskolornas handavtrycksinstallation på tegelväggarna. VASyd anordnar kast med liten soppåse i det vita tältet - och kommer kort efter gatufesten att återkomma till Områdesprogrammet med det glädjande beskedet att man beslutat att starta sin första bemannade kvartersnära återbrukscentral, ReTuren, i Lindängen.

Resultat av Levande Malmö-projektet: Områdesprogrammet får genom samarbete med Gatukontoret ett antal uttjänta parkbänkar som skulle slängas. Bänkarna renoveras av Områdesprogrammet tillsammans med boende i området. En eftermiddag i juli ställs bänkarna på Lindängsplan och målas av barn som kommer förbi. Efter detta står bänkarna kvar på torget och börjar flytta runt i centret med hjälp av dem som använder platsen. I skrivande stund finns tre bänkar på varierande platser, medan en gått sönder och ytterligare en förvaras inlåst och tas fram vid speciella tillfällen. Bänkarna - och de tidigare nämnda granitbänkarna varav två också installerats på stadens mark invid Lindängestigen - används flitigt, inte minst av flickor och kvinnor. I en ofta extremt manligt präglad miljö, som känns otrygg eller i alla fall obekväm för många att vistas i, är det ett intressant resultat av ett tillfälligt experiment med det offentliga rummet. En återstående bänk har adopterats av den kommande återbrukscentralen ReTuren, vilken invigs i mötesplats Lindgårdens lokaler i november. Bänken kommer under höstlovet att dekoreras med framtidsbilder av barn i området.

 

Lägg ut en fuskgräsmatta och några kuddar på asfalten och vips blir det - självklart - spontant kuddkrig.

Passagearbeten: entrén till Framtiden hus är anonym och tråkig men platsen framför den har med enkla medel blivit mer inbjudande.

Nivåskifte:
Den 15:e oktober antog stadsbyggnadsnämnden förslag på ny detaljplan för Lindängen centrum (Dp 5404). Planen går ut på samråd under perioden 2 november - 31 december. Den är resultatet av en flerårig samverkansprocess, där Fosie Stadsdel och numera Stadsområdesförvaltning Söder varit drivande och där stadens tekniska förvaltningar, stadsbyggnadskontoret, fastighetskontoret, grund- och förskoleförvaltningarna och områdets fastighetsägare ingått en gemensam avsiktsförklaring att driva processen mot ett genomförande. Till grund för processen ligger många års plan- och dialogarbete.

Detaljplaneförslaget möjliggör nybyggnation - bland annat av ett nytt bibliotek/kulturhus och bostäder i centrum - och en välbehövlig ny version av Högaholmsskolan. Men fokus i detaljplanearbetet ligger på att skapa en tryggare och mer attraktiv miljö som ska locka än fler människor idag att besöka centret och dess utbud av handel och service. Stadsbyggnadskontoret har haft ett nära samarbete med lokala aktörer och övriga förvaltningar i framtagandet av såväl tekniska lösningar som värdeprogram. Mycket av det konkreta arbetet har skett på plats med bas på Framtidens hus.

Samtidigt är planen just en plan, spännande i sina olika delar men också abstrakt och öppen för tolkningar. Den innebär också, om den genomförs i alla delar, en radikal förändring. De flesta - boende, tjänstemän och näringsidkare - är överens om att en upprustning av det nergångna och på många sätt otrygga centret är nödvändig. Men det handlar också om en miljö som för många är uppskattad och hemvan och där det finns kvalitéer att bevara och vidareutveckla. Risken är förstås, som alltid, att de erfarenheter och sätt att använda platsen som boende och besökare har idag förringas eller negligeras - och i förlängningen att de inte längre har någon tillhörighet där när området börjar utvecklas.

I det senaste numret av tidskriften Arkitektur (6/2015) refererar chefredaktören Dan Hallemar i sin ledare till en ny bok av Catharina Thörn och Katarina Despotovic: Den urbana fronten. En dokumentation av makten över staden. Författarna har följt utvecklingen i Kvillebäcken, ett tidigare industriområde på Hisingen i Göteborg som nu ska bli ett nytt citynära bostadsområde. Av Hallemars text förstår man att författarna är mycket kritiska till hur de som varit verksamma i området behandlats och hur deras berättelser och verklighet tagits tillvara i utvecklingsprocessen - eller snarare inte. Han menar att de konfliktytor som blottas är giltiga för många urbana områden som står i begrepp att exploateras för att möta städers önskemål om nya, attraktiva lägen för bostäder och handel.

Lindängen har under minst tjugo år varit föremål för förstudier och dialogarbete om en fysisk förändring. Här är problemet inte en våldsam exploatering, utan snarare att inget alls hänt mer än att centret blivit mer nergånget. Det i sin tur har satt markanta spår i de boendes tillit till att det någonsin kommer att ske en förändring och genom åren har många boende, näringsidkare och samhällsaktörer dragit iväg, inte för att de blivit bortmotade utan på grund av vad de upplevt som en ständig negligering.

Kopplingar:
Nu, när en förändring i Lindängen centrum är om inte ett faktum så i alla fall närmre än någonsin, finns möjligheten för staden att göra något annorlunda än vad man tycks ha gjort i Kvillebäcken och på många andra ställen. Samrådet kommer förhoppningsvis - med draghjälp av uppstarten av ReTuren och fortsatta tillfälliga experiment i hur det offentliga rummet kan användas och skapas - att resultera i ett samtal mellan en rad aktörer och boende kring hur den fysiska miljön ska gestaltas. Planen lämnar ett utrymme för hur de offentliga platserna kan inredas på ett flexibelt sätt och tas i anspråk av olika grupper och tillfälliga installationer. I utformningen av det framtida Lindängen centrum finns stora chanser att koppla till och samarbeta med de medborgardrivna initiativ som redan finns i Lindängen och till de engagerade samhällsaktörer från olika sektorer som är verksamma här.

Vad talar för att chansen kommer att tas? Förutom att förutsättningarna redan finns på plats är det två saker, en trendspaning och en konkret lönsamhetskalkyl.

Nordic City Network, där Malmö ingår som en av ett drygt 15-tal städer och där vår stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson sitter som ordförande, ägnade sin senaste konferens åt nya urbana gemenskaper. Till grund för arbetet låg en inventering av en mängd sådana gemenskaper i medlemsstäderna. Ett av exemplen som lyftes fram från Malmö var Gatukraft Lindängen och deras trygghetsskapande arbete i sin närmiljö. Nätverket deltog också på konferensen, som hölls i Aarhus. Många av gemenskaperna utgår från en plats, till exempel sina kvarter, och arbetar på olika sätt för att förändra dem eller - i lika hög grad - synen på dem.

Att konferensen hölls i Aarhus var kongenialt. Här finns många exempel på hur platser upplåtits för grupper och enskilda att ta i anspråk för tillfälliga aktiviteter och verksamheter, såväl kommersiella som icke-kommersiella. Det var också tydligt att staden inte bara uppmuntrade detta utan också på olika sätt var en aktiv aktör och medskapare i processerna - även ibland finansieringsmässigt vilket ju ofta kan vara en förutsättning. Godsbanen. Institut for (X). Sager der samler

Gatukraft fann bland annat Institut for (X) och ett av boende målat kvarter i Stavanger mycket inspirerande. Vid flera tillfällen fälldes kommentarer från andra svenska deltagare i konferensen om att den här öppenheten för det tillfälliga, delvis självorganiserande och till synes anarkistiska, nog är typiskt dansk och att en liknande vilja att ta offentligheten i anspråk inte finns i Sverige. Det stämmer förstås inte. Däremot kan det i Danmark - och i många andra länder - finnas en starkare tradition av att ta makten i egna händer. Och framför allt en beredskap från maktens sida att överlåta en del av sagda makt till medborgarna, eller åtminstone underlätta för dem att utöva sitt aktiva medborgarskap.

Nästa Nordic City Network-arrangemang hölls i Malmö, en förkonferens till nästa års UNHabitat- konferens på temat Liveability. Även här handlade en stor del av exemplen och diskussionen om medborgarnas möjlighet att ta det offentliga rummet i anspråk, utforska dess möjligheter och påverka dess användande, som en viktig del i kapacitetsskapande och utövande av ett aktivt medborgarskap. Ett nyckelord här är co-creation, det vill säga att urbana gemenskaper och företrädare för det offentliga inte bara samarbetar utan faktiskt samskapar platser på lika villkor. Detta för att undvika att staden lämnar över ansvaret för viktiga samhällsfunktioner åt civilsamhället och också för att minska risken att starka grupperingar exkluderar andra. En slutsats från konferensens moderator Christer Larssons var att vi - Malmö stad - måste bli mycket bättre på att våga involvera medborgare för att de med sitt engagemang, sin kunskap och sina erfarenheter ska vara med och påverka det offentliga rummet och dess gestaltning.

Det var trenden. Den krassa ekonomiska kalkylen för oss tillbaka till Lindängen. Här bygger fastighetsägaren Trianon nya bostäder, det första som byggs i området på nära fyrtio år. I nämnda nummer av Arkitektur skriver Trianons vd Olof Andersson om projektet. I sitt lägenhetsbestånd på Vårsången har Trianon länge haft filosofin att anställa personal bland de boende, vilket bland annat lett till att skadegörelsen minskar. Samma princip gäller för nybygget: att i samarbete med Områdesprogrammet och Arbetsförmedlingen Bryggan, som finns lokalt i Framtidens hus, boende i området ska får arbete genom projektet.

Det handlar förstås om att få en värdeökning på sina fastigheter och investeringar, men Olof Andersson är mycket tydlig i vad som är framgångsfaktorer: "Arbetet har skett i samverkan med Malmö stad på olika nivåer: projektarbete, rekryteringar och markpriser. /.../ Men för att åstadkomma riktig förändring måste man också samverka med boende i området och deras organisationer och föreningar."

I experimenterandet och utprovandet finns förstås alltid risken för misslyckande och besvikelse. Men om det finns en grund av tillit och förtroende, mellan individer och organisationer, blir också toleransen och tåligheten för misslyckanden större. Tänk om samskapande och kapacitetsskapande, två komponenter i det som gör staden levbar, skulle få råda i det framtida Lindängen centrum och för människorna som befolkar det - visst hade det varit kul?

Hållpunkter under samrådstiden:
19/11 på eftermiddagen: dialogmöte på Lindgården med berörda förvaltningar
25/11 på eftermiddagen: invigning av återbrukscentralen ReTuren, Lindgården
11/12 på eftermiddagen: Jul på Lindängen

H+ Helsingborg: Oceanhamnen återbesökt

 

Förslag Oceanhamnen, Magnolia Bostad,
med Link Arkitektur AB och Batteríið Architects Ltd

Så kommer då ett vårtecken från H+-projektet. Som Helsingborgs Dagblad nyligen rapporterade har sju vinnare i en markanvisningstävling för tomterna i Oceanhamnen utsetts.

Läget för de presumtiva bostadshusen, på pirerna ytterst mot Sundet, är spektakulärt. Tävlingsbidragen fokuserar följdriktigt på fasader med rejäla fönsterytor mot havet och kajpromenaderna, som kommer att finnas utanför stugknuten. Arkitekturen är genomgående stram och rätlinjig i formerna, även om skiftande våningshöjder och oregelbundet utskjutande delar ska skapa en känsla av småskalighet och variation.

Genomgående är också byggnadernas slutenhet mot omvärlden. Alla förslagen utgår från en fyrkantig kvartersstad, där den kreativitet, teknologi och tolerans som varit ledorden för tävlingen tycks vända sig inåt, mot takytor med gym och grönska och mot innergårdarnas vindskyddade uteplatser. Av visionsbilderna att döma är det inget av husen som på allvar öppnar sig mot det offentliga liv som kommer att försiggå på kajkanterna och vid hamnbassängerna, exempelvis med passager in i kvarteren. Hoppet tycks, som överallt, stå till att det ska finnas kaféer och restauranger med uteserveringar i bottenvåningarna för att skapa liv och dynamik.

De vinnande förslagen skulle kunna befinna sig i vilken vattennära kontext som helst.  Några spår av det arbete som tidigare gjorts inom ramen för H+-projektet, bland annat genom ett nyfiket konstnärligt utforskande av platsens unika egenskaper och berättelser, syns inte till. Inga bohemiska rostiga containerbyggen har ritas in i den välordnade strukturen.

Det är kanske inte så konstigt. I HD-artikeln om markanvisningstävlingen nämns att ”priset vägt något lättare” i bedömningen av tävlingsbidragen. Det betyder utan tvekan att låg byggkostnad – och därmed låg boendekostnad - inte är ett avgörande kriterium. Helsingborgs stad har satt ett lägsta markpris för byggrätterna på 5000 kr per kvadratmeter bruttoarea, oavsett upplåtelseform, vilket tycks normalt med Helsingborgsmått men ligger rejält över riksgenomsnittet för kommunal mark. Detta driver i sig upp kostnaden för byggprojekten, som förstås kommer att vända sig till en målgrupp som kan betala det kvadratmeterpris som krävs för att byggherrarna dessutom ska kunna få en gängse hög vinstmarginal. Allt detta är logiskt på en oreglerad bygg- och bostadsmarknad.

Det är också logiskt att Oceanhamnen blivit etapp ett i utbyggnaden av H+-området. Staden äger marken och därmed också rådighet över hur den ska exploateras. Från början har det havsnära läget pekats ut som det mest attraktiva delområdet av H+ för potentiella byggherrar att investera i. Om till slut en ny detaljplan som möjliggör bostadsbyggande i Oceanhamnen går igenom och om de byggherrar som sedan får markanvisningar verkligen genomför sina projekt, kan det börja växa fram ett nytt bostadsområde här framåt 2020.

Det finns en omhuldad doktrin i stadsutvecklingsprojekt – känd inte minst från Malmös Västra Hamnen – om att ett högprofilerat bostadsområde kan fungera som dragare för mindre attraktiva stadsdelars utveckling. Den effekten är förmodligen grovt överskattad, Malmö har sedan Bo01 blivit allt tydligare uppdelad i rika och fattiga områden. Och i den fördjupade översiktsplanen för H+, från 2011, finns insikten att om det blir ”en alltför homogen invånargrupp inom nybyggnadsområdena i H+ kan det medföra att mentala barriärer med omgivande Söder och Planteringen istället förstärks”. Av resultatet från markanvisningstävlingen att döma - och med tanke på att övriga utbyggnadsetapper av H+-projektet kan dröja - finns en uppenbar risk att utbyggnaden av Oceanhamnen åstadkommer just det översiktsplanen varnar för.

Det måste inte bli så. I Västra Hamnen har stadsdelens offentliga rum kommit att användas av besökare från hela Malmö, inte alltid på ett sätt som var menat. Men det som fanns från början var en medveten satsning från staden på promenader längs vattenlinjerna och en öppnare kvartersstruktur. Efter hand har publiktrycket gjort att exempelvis en reguljär badplats och större parker har anlagts.

Samrådshandlingen inför beslut om ny detaljplan för Oceanhamnen framhåller vikten av att kajkanterna ska vara offentlig mark. Men det räcker inte med att bara freda en yta i en ganska isolerad stadsdel. Med tanke på de fysiska barriärer som finns i närheten – uppmarschområdet till färjorna, järnvägsspåren och motorlederna – behöver Helsingborgs stad förverkliga övriga delar av H+-projektet, främst det blågröna park- och kanalstråk som skulle binda samman Jordbodalen med vattenkanten. Här har staden ett stort ansvar för att de stora kommunala investeringar som krävs för sanering av mark, renovering av pirerna och skapande av attraktiva offentliga miljöer på sikt ska komma alla stadens invånare till del - inte bara de 700 personer som beräknas bo i de slutna kvarteren mot havet.

Texten publicerad i KulturHD 22/3 2015, här.

Industrigatan genusläst

Martina Norrman. Foto: Linnea Svensson Arbab. Tidigare publicerad i boken Malmös feministiska röster*

Skymningen och mörkret kommer snabbt över Industrigatan en eftermiddag i november. Martina Norrman och jag vandrar österut mellan kvarteren Smedjan och Brännaren. Martina är landskapsarkitekt och arbetar på stadsbyggnadskontorets planavdelning. Hennes examensuppsats handlar om feministisk stadsplanering. Hon menar att offentligheten fortfarande inte är självklar för kvinnor och att ett sätt att ändra på det är att berätta om hur staden tillhör kvinnorna och att många kvinnor tillägnat sig staden.

Plötsligt möts vi av spänstiga joggare, en blandad grupp vältränade kvinnor och män, som forsar fram längs trottoaren och viker av in på ödetomten i kvarteret Smedjan. Större delen av tomten har blivit inhägnad, så nu finns det ännu mer av stängsel som blockerar naturliga genvägar för den gående i Norra Sorgenfri. En vägg inne i kvarteret, bortom inhägnaden, pryds av en samling stora, skickligt utförda porträttmålningar. Flera av dem föreställer kvinnor av olika etnicitet. Det är stor skillnad mot den vanliga graffitin i trakten och Martina menar att denna representation av kvinnor i offentligheten är betydelsefull. Det samma gäller även andra, symboliska men viktiga handlingar som vilka namn gatorna får.

Jag berättar om de nya, rätt hårda och tekniska namn som antagits för gatorna och torgen i kvarteret Spårvägen (kv Föraren, Bussparken, Linjeettgatan och så vidare). Det ledde till en diskussion på facebook, läs mer här. Som framkom i trådarna var busschaufför inget entydigt manligt kodat yrke, det fanns - och finns - många kvinnliga chaufförer. Just sådant tycker Martina borde lyftas fram i berättelsen om och utformningen av platser och gator, för att visa på hur kvinnor tillägnat sig dem på olika sätt. I kvarteret Spårvägen fanns, förutom alla bussarna och spårvagnarna, också verkstäder och - i alla fall på slutet - kommunens lönekontor, säkert med många kvinnliga anställda.

Sluten fasad, men med ett gym bakom fönstren mot gatan.

Vi stannar till vid fasaden till den långa byggnad där Antpac tidigare höll till. Nu är här ett gym, det är därför det är så många joggare på trottoaren. Innanför fönstren mot gatan ser vi de som tränar, det är både män och kvinnor. Ljuset spiller ut och att se andra människor som håller på med fredliga aktiviteter gör det genast trevligare att gå här, inträngd som en är mellan den i övrigt slutna fasaden, cykelbanan och gatan där rusningstrafikens bilkolonner rullar fram. Det här är tydligt en gata som mest är till för bilar och Industrigatan har ju alltsedan den anlades varit en led för transporter, både med lastbilar och per järnväg, in till verksamheterna i Sorgenfriområdet.

På tal om bilar befinner vi oss i gatuprostitutionens område. Martina berättar att hon tidigare bodde vid Sorgenfrivägen på andra sidan kyrkogården. Att som kvinna stå stilla invid gatan, till exempel för att vänta på bussen, räckte för att bilar med ensamma män skulle stanna och ställa frågor om hur mycket det skulle kosta att köpa sex. Det är på dessa villkor ensamma kvinnor rör sig till fots i de här kvarteren och det skapar förstås otrygghet.**

Martina tycker generellt att fixeringen vid begreppen "trygghet/otrygghet" är problematisk. Den innebär ett antagande om att framför allt kvinnor är otrygga när de rör sig i stadsrummet, vilket så klart också påverkar känslan av att vara det. Trygghetsskapande åtgärder blir ofta att göra bättre belysning och ta bort buskage, vilket i sig kan vara bra men sällan tillräckligt. Viktigare kan vara att flickor och kvinnor tar en plats i anspråk, som de kvinnliga joggare vi just mött.

Ibland kanske planerare och andra aktörer aktivt måste positivt särbehandla grupper för att de ska ta plats, som i arbetet med Rosens röda matta i Rosengård där flickor och unga kvinnor bjöds in att utforma en aktivitetsyta utifrån sina idéer. Eller att ha särskilda tider då flickor får använda en spontanidrottsarena, där spontaniteten ofta förbehålls pojkar och unga män därför att det är de som "äger" arenan.

Aftonljus längs Industrigatan, november 2014.

Åter till fasaden vid Industrigatan. Ett problem här, liksom i resten av området, är att det är så få entréer mot gatan. Det ser vi många exempel på senare under vandringen, inte minst i det nybyggda särskolegymnasiet med sluten fasad mot Östra Farmvägen. Ett hus med entréer mot gatan skapar liv och en känsla av att det finns deldestinationer längs vägen. Mittemot har vi det rosa huset, som innan var Bencoverken men där det nu finns bland annat skola och studios. Visserligen är det en parkeringsplats mellan och en av entréerna ser mest ut som en källarnergång, men ändå. Och det lyser i flera av fönstren, vilket skapar en känsla av aktivitet och att det finns folk i närheten. Överhuvudtaget tycker Martina att det är ganska mycket ljus, så här dags på seneftermiddagen är till exempel hela Eon-huset upptänt som en trillad julgran, men säkert blir det färre ljuskällor senare när trafiken avtar och kontoren avfolkas.

Vi fortsätter över Östra Farmvägen och vidare mot järnvägen som korsar Industrigatan. Här blir det mörkare, när vi kommit förbi de röda tegelfasaderna i kvarteret Spiralen och den före detta Tripasinfabriken som nu är byggymnasium. På ena sidan gatan en skräpig ödetomt, på den andra en biltvätt. Där är det öppet och ganska upplyst, men också ödsligt. En cykelväg löper mellan höga trådstängsel på ömse sidor, där vill en inte gärna gå på kvällen. Här är en påtaglig känsla av att det är färre människor i närheten, fastän vi inte mött särskilt många innan heller. Inga upplysta fönster, färre cyklister, inga joggare. Närvaron av andra människor, under förutsättning att de inte uppfattas som ett hot förstås, är antagligen den enskild mest betydelsefulla faktorn för att en sträcka ska kännas inbjudande att gå.

Det ödsliga landskapet, mitt i stan. En cykelväg mellan trådstängsel.

När Kontinentalbanan byggdes om grävdes Industrigatan ner i en tunnel under spåren. Det har blivit en hemsk plats, som att komma till en motorvägskorsning i två plan mitt i stan. Vi går plötsligt mellan en hög, buskbeväxt mur till vänster och ett räcke till höger. Sen är det en avsats på flera meter ner till körbanan där bilarna dundrar fram. En typisk lösning för att trafiken ska kunna flyta obehindrat, men för gångtrafikanter är det en helt otjänlig passage. Även om själva tunneln under spåren är kort inger hela sträckan en mångfacetterad obehagskänsla, från att vara instängd till att vara utsatt för vädrets makter och dånet från trafiken där nere i klyftan. Om planprogrammet för Industrigatans omdaning sträcker sig så här långt blir det en utmaning att göra den här delen av den trivsam. Men ett av Norra Sorgenfri-projektets mål är att bryta barriärer och här finns det en att bita i.

Svårt att göra trivsamt.

Det går förstås inte heller att ta sig över gatan, med mindre än att vi går hela vägen upp till Scheelegatan (ännu en gata uppkallad efter en man ur historien), korsar gatan och går tillbaka under spåren igen. Jag vill visa cykelbanan som går mellan järnvägen och byggnaderna i kvarteren Ugnen och Degeln. För att komma dit måste vi först ta en brant trappa upp från den nersänkta Industrigatan. Den smala cykelstigen går mellan två höga trådstaket, mot järnvägen och mot ett lager för spånskivor. "Vem cyklar här?", undrar Martina. Och ännu mindre går, förstås. Jag tycker på något konstigt sätt om stället, inte minst borta vid QPharma-fabriken och skateboardhindren och på kvällen - en spöklik plats där generatorerna vid ställverket hummar och tågen råmar förbi på armlängds avstånd. Men det är förstås en helt omöjlig plats ur trygghets- och genusperspektiv. Det finns kanske ställen som är bortom räddning och Martina tycks absolut mena att detta är ett sådant.

Tillbaka i mer civiliserade trakter hamnar vi på den öppna platsen vid Norra Sorgenfri-gymnasiet. Martina tycker det har blivit fint, med den avsmalnade gatan, med bred trottoar och cykelbana och med de rostiga plåtarna som kringgärdar små trädplanteringar. Men den höga muren och de bastanta låsta grindarna in mot skolgården signalerar att här måste allting skyddas från insyn och intrång. Det stämmer med inställningen företaget som byggde om Tripasin-fabriken till skola hade. De hade ett säkerhetstänk där allt och alla sågs som potentiella hot. Här fanns ilskna vakthundar som kastade sig mot staketet kvällstid och om det fanns personal på plats betedde de sig aggressivt hotfullt när en passerade och kanske råkade ta en bild eller två. Ett exempel på när det väcker lika mycket eller mer aggression mot mig som man när jag rör mig på "fel" ställe. Och vem som tar sig makten att bestämma vem som får röra sig i stadsrummet och var. Läs mer här och här.

Efter en lång gåtur befinner vi oss slutligen vid kvarteret Spårvägens södra perimeter. Här löper en cykelväg intill det höga trådstängslet. Som gångtrafikant har en bara två betongplattor i bredd mellan cykelbanan och bilgatan att balansera på. På dagen märker en inte av det så mycket, men i mörkret blir det påtagligt hur utsatta vi är. Det är förstås en helt omöjlig och potentiellt farlig gåendesituation.

Nå, allt tyder på att detta inom snart kommer att ändras. Industrigatans sträckning mellan Föreningsgatan och Nobelvägen blir den första att göras om, i samband med att kvarteret Spårvägen börjar byggas ut. Det är ett viktigt projekt som kommer att sätta sin prägel på området för lång tid framåt. Martina pekar igen på vikten av att det blir entréer mot gatan i de nya hus som ska byggas längs den. I detaljplanen står det klart uttalat att fastigheterna ska ha genomgående entréer mot offentliga platser. Det finns ju också en tydlig ambition att det ska finnas verksamheter i bottenvåningarna, ut mot gatan.

Smal trottoar.

Vi kommer till S:t Knuts väg, som går som ett spikrakt brett band mellan en tegelmur och kyrkogården. Med sina smala trottoarer ger perspektivet intryck av att det är hur långt som helst till en destination, fast S:t Knuts torg inte är så långt bort egentligen. Martina tycker att raka gator har sina fördelar - sikten är fri och en ser vad som händer längre fram. Men även en böjd gata, som Friisgatan eller Industrigatan som kröker precis där vi står, kan skapa ett intressant och händelserikt gaturum. Det beror på hur fasaderna och gatans "väggar" utformas.

Här, vid slutet av S:t Knuts väg och som en öppen entré till det nya bostadsområdet, kommer det att bli ett torg. Enligt Pernilla Magnusson Theselius - som arbetar med Industrigatans omvandling för gatukontorets räkning - kommer gräsytan som bildar en trekant mellan Industrigatan, S:t Knuts väg och kyrkogården att integreras i platsen på något sätt. När vi står här och tittar på de stora träden kan vi absolut se det hända, med lite genomtänkt belysning och kanske en spontan uteservering på somrarna. Men, som Martina påpekar, något måste hända med det höga, trista planket mot kyrkogården. Om det skulle bli mer öppet, så att det blev friare sikt som band ihop platsen med kyrkogården, skulle det göra mycket. Däremot gillar Martina tegelmuren med sitt Lego-inspirerade mönster.

Mur längs S:t Knuts väg, det långa perspektivet. Maj 2010.

Vi går tillbaka utmed kvarteret Verket. Här ligger det en rad slutna lagerbyggnader ut mot gatan och risken är att den här sidan kommer att upplevas som riktigt tråkig när den andra lever upp med nya hus, gator och belysning. Det finns också här ett högt trådstängsel. De stora träden mot gatan hjälper inte här utan får en att känna sig inträngd mot stängslet. Det lär på vissa håll finnas en dröm om att göra om delar av Verket till en park, nu när det inte blev någon i kvarteret Degeln. Det tycker Martina låter som en lysande idé, främst för att det verkligen behövs fler gröna ytor i den här delen av staden men också för att det skulle kunna bli en spännande park om gasklockorna och en del av det övriga industrihistoriska arvet kan bli en del av den.

Vi är tillbaka där vi började turen, i korsningen Nobelvägen/Industrigatan. Doften av vedbrasor från bosättningen på ödetomten svävar över gatan. Vi hör folk prata, skratta, gräla och skymtar husvagnar och tält genom springorna i planket. Det är beklämmande att vi inte kan ge dem som bor här en värdig plats att vara på. Misären går inte att bortse från. Situationen är samtidigt ett talande exempel på hur människor tillägnar sig stadens övergivna ytor och formar dem spontant. Det är inte konfliktfritt, det provocerar våra gränser, moral och normer. Det är staden, på gott och på ont.
_____________
* Läs mer om och beställ Malmös feministiska röster här.
**Edit 13/11: Det är en nu en trend i stadsplaneringen att frångå trafikseparering och istället blanda trafikslag som gående och biltrafik. Så även inom de nya kvarteren i kvarteret Spårvägen. Skälen till detta är att gatorna ska bli mer stadsmässiga, täta och händelserika, men också tryggare. Och generellt är andra människors närvaro en avgörande faktor för att ett gångstråk ska kännas inbjudande och tryggt. Men bilen - och framför allt den som sitter skymd bakom rutan - kan i vissa fall representera ett hot, upplevt eller verkligt. Att promenera längs Industrigatan i rusningstid och mörker, med de hårda bilarna och deras bländande strålkastare tätt intill, är en ganska nervpåfrestande upplevelse. 

Podcasten Staden om Malmö

Norra Parkgatan med Konsum, Systembolaget och Solidars bageri, mitten av 1990-talet. Foto: Dan Hallemar.

Dags att upptäcka podcasten Staden - med urbanhistorikern Håkan Forsell och Dan Hallemar, chefredaktör för tidskriften Arkitektur - om du inte redan gjort det.

Och varför inte börja med senaste avsnittet, som formar sig till en politisk vandring genom det socialdemokratiska stadsbyggnadsprojekt som Malmö på många sätt är.

En ingång i programmet, för att begripa Malmös politiska 1900-talshistoria, är kooperationen Solidar och hur den kooperativa rörelsen - i samspel med den socialdemokratiska rörelsen och styret - format staden. Kul tycker Norra Sorgenfri Nu-redaktören, som försiktigt pekade ut den riktningen för podcast-redaktionen.

Det handlar om tätheten, hegemonin, gränserna och strävan att radera ut dem, det politiska stadsrummet. Jag gillar den prövande, spirituella och väl pålästa tonen i Staden. Håkan och Dan för ett öppet resonemang, som bjuder in lyssnaren att reflektera vidare i de olika spåren. Det är ett sätt att tala om staden och alla dess historiska, politiska och fysiska parametrar som är ovanligt i det offentliga samtalet här i landet. Podcasten Staden alltså och du hittar den här.

Foto: Dan Hallemar, mitten av 1990-talet

Stadsbyggnadsdialogen

Medborgardialog är bra för samhällsplanerare att ägna sig åt - det hörs liksom på namnet. Men det är av allt att döma inte lätt. Så hur gör man? Vad syftar dialogen till? Vilka är "medborgarna"? Vilka intressen kan komma i konflikt vid en dialog och vilka intressen är det då som ska bli styrande? Och vad är en dialog värd, egentligen, om den inte kopplas till ett direkt inflytande?

De här och många andra svåra frågor har, får vi anta, dryftats i Stadsbyggnadsdialogen. Stadsbyggnadsdialogen har varit ett nätverk inom ramen för Delegationen för hållbara städer. Tjänstemän från Umeå, Linköping, Norrköping, Stockholm, Göteborg och Malmö har deltagit. Forskare från norr till söder har bjudits in till nätverksträffarna. Bengt Andersson och Christian Rydberg Åkesson från Föreningen för samhällsplanering har bistått med dokumentationshjälp. Just nu publicerar de en serie inlägg i Planeringsbloggen med sammanfattningar och rön från diskussionerna. 15 av 22 planerade inlägg har redan publicerats.

Häng med - det ska jag börja göra!

Avstickare: Ringön (Hisingen)

Ringön - från Stenkolsgatan mot sydöst.

Göteborg vill, likt Malmö och så många andra städer, vända sig om mot vattnet. Speciellt för Göteborg är att vattnet finns i centrum, i form av Göta älv som delar staden. Områdena på båda sidor älven präglas av storskaliga infrastrukturlösningar, hamnverksamhet och industri.

På Hisingensidan, nordost om Frihamnen, finns det småskaliga industriområdet Ringön. Lite längre ut mot älvmynningen ligger Lindholmen, en science park som vuxit sig stor och betydelsefull för staden det senaste decenniet. Kikar man från Stenkolsgatans ände mot Sydväst, över Götaälvsbron, sticker Läppstiftet - eller Vattenståndet - upp över nejden.

Med sin tydliga gatustruktur och de många olikartade verksamheter som finns här påminner Ringön en hel del om Gåsebäck i Helsingborg, fast med närheten till vattnet och en klart nautisk känsla som extra attraktion. Med sitt strategiska läge centralt i staden och mitt i det stora utvecklingsområde som kallas Älvstaden tycks Ringöns öde som småskaligt industriområde vara beseglat. Tänk Hammarby sjöstad eller Norra Hamnen i Helsingborg, där allt det gamla revs bort för att bygga nytt och havsnära.

Kanske inte, ändå. Det tycks i alla fall finnas en ambition att Ringön ska kunna fortleva som verksamhetsområde, naturligtvis med drömmar om att det ska bli ett "Göteborgs Brooklyn".

Återstår att se. Vad som har hänt är att Gert Urhahn och Bernardina Borra - urbana designers - har hållit en workshop. De använder sig av konceptet/metoden Spontaneous City. Utgångspunkten är vettig ur hållbarhetssynpunkt: behålla det som fungerar och lägga till det som skulle kunna utveckla ett område. Tillvägagångssättet är också sympatiskt: att låta de berörda parterna arbeta fram en plan för detta, utifrån sin kännedom och sina idéer. Utgångspunkten är den lokala kontexten och processen en "open end strategy", det vill säga resultatet blir det som kommer fram under arbetet. Deltagarna i workshopen var bland annat företagare från området, representanter från stadens förvaltningar och studenter från Chalmers.

Strandad båtrestaurang, Stenkolsgatan.

Resultatet - som Urhahn/Borra presenterade under IFHP-kongressen i Göteborg - var på många sätt intressant. Fokus blev till stor del vad som redan idag är Ringöns tillgångar och som är värt att bevara: ett stort ekonomiskt värde, både i form av befintliga strukturer och i termer av produktion. Mellan 3 och 4 000 jobb. Problemet som behöver lösas är främst tomträttsfrågan - tomträtterna löper ut om tio år eller så. Osäkerheten om framtiden förhindrar investeringar och underhåll, vilket är negativt för området. Idéerna om utveckling av Ringön verkade handla mycket om att öppna området mot de attraktiva hamnbassängerna.

Ett slags framtidsverkstad, alltså, som resulterade i en vägkarta och identifierade prioriteringssteg. Som alltid handlar det till syvende og sidst om vilket mandat en sådan plan har. Är det en delaktighet i planeringsprocessen som är på riktigt, det vill säga att det resultat de inbjudna arbetar fram faktiskt kan få ett inflytande över hur planprocessen fortskrider, eller är det en skenmanöver där det i slutändan blir övergripande politiska beslut och marknadskrafter som avgör Ringöns framtid? På olika sätt var det frågor som ständigt väcktes under IFHP-kongressen, som hade rubriken Den inkluderande staden i en global värld.

Svåra frågor, inga enkla svar. En sak är i alla fall säker: om Norra Sorgenfri Nu-redaktionen hade varit Göteborgsbaserad hade Ringön varit ett återkommande besöksmål.

YimbyGBG har vandrat här.

Vem är det som bestämmer?

Urban Drinks är ett informellt och med jämna mellanrum återkommande tillfälle att träffa likasinnade, som är intresserade av hållbar utveckling och stadsplanering. Det är ISU (Institutet för hållbar stadsutveckling) som är "sammankallande", nu senast i samarbete med Malmökretsen av Naturskyddsföreningen.

Jag brukar få frågor om Norra Sorgenfri, som "Vad händer där nuförtiden?" En som är svårare att svara på är "Varför händer det ingenting där?".

Jag svarar att det förmodligen handlar om många olika saker, men att mitt intryck är att alla inblandade väntar på att någon annan ska ta det första steget. Fastighetsägarna kanske väntar på att det ska börja hända saker i och kring Bussgaraget, till exempel, för att kunna börja tro på områdets potential såpass att de kan gå vidare med sina bygg- och utvecklingsplaner. Kommunen å sin sida kanske väntar på att någon fastighetsägare ska börja bygga, för att lättare kunna motivera en investering i utvecklingsprojekt (Bussgaraget, Industrigatan och så vidare). Ett slags chicken race där ingen ens vill ge sig ut på banan först av rädsla för att få springa loppet ensamma.

En mindre konspiratorisk version är att det handlar om processer som tar tid, särskilt för att få fram detaljplaner. Samtidigt vet vi att det ibland kan gå ganska snabbt om den rätta politiska viljan och de ekonomiska incitamenten finns där. Hur mycket spelar konjunkturläget in? Inte lätt att veta. För några år sedan var det stor kris i världen och i Sverige. Då avstannade allting tvärt och inga nya projekt startades. Sedan - var tillräckligt många överens om - blev det snabbt mycket bättre, i alla fall i Sverige, och då började alla som hade planer på att bygga någonting någonstans att göra det, verkade det som. Köpcentra och regionkontor, förvisso, men även bostäder. Man sparkade liv i projekt som hade legat i malpåse i åratal. Nya initierades.

Nu är det osäkert globalt ekonomiskt läge igen - det svänger snabbt nuförtiden. I Hyllie och i Gyllins trädgårdar, vid Slussplan och vid Folkets Park bygger man vidare, men kanske startas färre nya projekt just nu? Frågan är om branschen är så konjunkturkänslig? Och även om den är det: om konjunkturerna svänger så hastigt kanske det inte spelar någon roll i det långa loppet - det finns alltid en högkonjunktur runt hörnet, eller i alla fall förväntan om att det ska komma en, då det faktiskt byggs eller planeras för att byggas.

Hur det än är med den saken har fortfarande inget hänt i Norra Sorgenfri, förutom att en gammal korvskinnsfabrik gjorts om till kommunal skola och QPharma smällt upp en ny låda vid Östra Farmvägen. Här tycks alltså råda permanent lågkonjunktur. Eller åtminstone väntan på bättre tider, oavsett hur bra de är. Det leder till nästa fråga, den svåraste: "Vem är det egentligen som bestämmer?" Det vill säga vad som ska hända och inte hända i området och i så fall när.

Det första svaret som dyker upp: det är väl gubbarna, i vid bemärkelse. Det vill säga en gubbe i förvaltning A, en i förvaltning B, en i företag C, en i företag D och en i bank E som säger att så här kan vi inte göra, för så har vi aldrig gjort förut och det skulle absolut inte fungera nu. En slags omvänd kvadratkorporatism som, i motsats till under 50- och 60-talen, leder till inaktivitet. Ängslan och fastlåsta positioner skulle i så fall vara nyckelorden. Och det kan kanske förklara varför det tycks vara så svårt att få igång de - faktiskt - radikala stadsplaneringsprocesser som skissas i visionsarbetet för Norra Sorgenfri.

Det är samtidigt ett alltför förenklat svar. Det är nog snarare så att ingen bestämmer, eller att det är alltför otydligt vem som bestämmer vad. Ett intryck jag får när jag pratar med tjänstemän och företrädare för fastighetsägare är att det är svårt att få igång samordning och dialog, själva honnörsorden i visionsarbetet. Den förhärskande tanken i projektet är att det där ska komma igång av sig självt och växa så att säga organiskt. Det gör det inte. Dialog är något man måste arbeta mycket målmedvetet och strategiskt med.

Det krävs även en tydlig viljeyttring - backad med ekonomiska resurser för genomförande - från de högre regionerna av den politiska och ekonomiska hierarkin, för att saker och ting ska börja hända. Helst inte hur, men att. Och här är vi, förstås, tillbaka hos gubbarna - de stora männen som vill fatta de stora besluten. Tydligen finns inte den viljan vad gäller Norra Sorgenfri och de progressiva idéer som spirar i visionen.

H+ återbesökt

En uppföljning av sommarens artiklar om H+ i Helsingborgs Dagblad. Artikeln har fått rubriken Gerillakamp och stadsplaner.

Förutsättningarna för projektet har radikalt förändrats, i och med att Helsingborgspolitikerna beslutat att lägga bygget av Södertunneln - det vill säga nergrävningen av järnvägsspåren mellan Knutpunkten och Gåsebäck - på is på obestämd framtid.

Ett storstilat och spännande stadsförnyelseprojekt som nu riskerar att bli en tummetott istället för en ny fin rock.

Till helgen blir det evenemang, Smack Bang i Folkets Hamn, i Oceanhamnen i Helsingborg. Den gamla tomma Osloterminalen får liv för en dag och en natt.

Drömmar i Degeln

Markarbeten pågår i Kvarteret Degeln. Det är QPharma som förbereder ett nybygge. Som tidigare rapporterats kommer en 20-25 meter bred remsa längs Östra Farmvägen att bli allmän platsmark i form av park. Den marken kommer alltså i framtiden att vara i stadens ägo och hamnar då under Gatukontorets ansvar och administration.

Stängslet som nu löper längs gatan kommer att försvinna. Istället kommer det att bli ett nytt stängsel i gränsen mellan QPharmas tomt och parken. Hur man ska lösa det, så att inte den smala ytan mellan gatan och den nya byggnaden ger intryck av att vara en del av QPharmas anläggning, är en av utmaningarna vid utformningen av gröningen.

Ett stort päronträd, dignande av frukt, står kvar i hörnet Agneslundsvägen/Östra Farmvägen sedan tiden då det låg en gård med fruktträdgård här. Trädet hamnar på parkens mark och kommer förhoppningsvis att sparas. Kanske kan nästa års skörd plockas av parkens besökare?

Den feta mylla som en gång gjorde detta till attraktiv åkermark kommer i dagen när nybygget förbereds.

Parken blir mycket mindre än vad som var tänkt i planprogrammet för Norra Sorgenfri. Därför blir det intressant att undersöka vad som finns i närheten. I kvarterets södra del - utmed Sorgenfrivägen - ligger det ett till största delen underjordiskt, MKB-ägt parkeringshus.


Parkeringshusets tak - som alltså inte befinner sig mer än någon meter över marknivån - är en kanske 1 000 kvadratmeter stor asfaltplatta. Säkert var tanken att det också skulle vara parkering, men de gånger jag kommit förbi och tänkt på att titta efter har här aldrig stått några bilar. Däremot har skejtare och trickcyklister haft ett tillhåll här, men i alla fall idag är det helt tomt på taket.

På andra sidan Sorgenfrivägen är det full fart på fotbollsmatchen. Den välhållna anläggningen är, enligt Pernilla Theselius på Gatukontoret, en "spontanidrottsplats". Kanske är dess tillkomst en av förklaringarna till att kidsen lämnat taket. Om parkeringshustaket kunde göras om till en inbjudande, grön yta skulle det bli en länk mellan den nya parken i Kvarteret Degeln och gröningen i Kvarteret Vänligheten.

Den blivande parkremsan vid Östra Farmvägen sett från parkeringshusets tak (från söder mot norr).

Kvarteret Sorgenfri i väster, med Samuelson/Jaeneckes punkthus vid S:t Pauli södra kyrkogård.

Pernilla Theselius arbetar med de allmänna platsbildningarna i Norra Sorgenfri, det senaste året med en hel del fokus på Östra Farmvägens omvandling mellan Agneslundsvägen och Industrigatan. Kommande projekt inbegriper en förnyelse av Industrigatan och utformning av parken i Kvarteret Degeln.

Pernilla säger att man från Gatukontorets sida hade hoppats på en större park vid Östra Farmvägen. När inte det visade sig genomförbart finns det nu gryende tankar på en förnyelse av parkeringshustaket. Det beror förstås på hur MKB ställer sig, men Pernilla verkar försiktigt hoppfull till att det kan finnas ett intresse från det hållet.

Faktiskt har man ritat in några fotbollsplaner på taket i detaljplaneskissen. Den befintliga spontanidrottsplatsen finns på den gröna rektangeln i skissens nedre kant.

Om man får drömma? Då skulle en ledningsgrupp, bestående av fritänkande människor från MKB, stadsbyggnadskontoret och gatukontoret, knyta till sig några landskapsarkitekturstudenter vid SLU i Alnarp och boende från Östra Sorgenfri för att ta fram förslag på utformning av parkeringsgaragets tak och den gröna remsan längs Östra Farmvägen.

Parken som blev en plätt, återbesökt

Jävlar, nu har man missat något igen - det går inte lämna stan utan att det händer grejer!

Enligt Malmö Stads hemsida var det idag, torsdag, ett av stadsbyggnadskontoret anordnat samrådsmöte i korsningen Sorgenfrivägen/Östra Farmvägen. Det handlade om utformningen av den parkremsa som planeras utefter Östra Farmvägen enligt detaljplaneförslaget (Dp 5190) nedan:

"Eftersom området lider brist på grönytor", står det att läsa, "har Stadsbyggnadskontoret tagit fram ett planförslag som gör det möjligt att anlägga en park längs Östra Farmvägen (gulmarkerat på bilden ovan). Parken kommer tillsammans med S:t Pauli södra kyrkogård bli en del av ett grönt stråk som är tänkt att binda samman innerstaden med Bulltofta rekreationsområde."

Det man inte nämner är att planprogrammets ursprungliga avsikt var att ett mycket större område - hela fastigheten Degeln 4 - skulle bibehållas som gröning. Men sedan har markägaren ansökt om och fått bygglov för den byggnad som finns markerad på planskissen. Helt enligt statuterna, egentligen, då nuvarande detaljplan säger att marken är ämnad för industribebyggelse och markägaren har byggrätt. Det handlar förstås också om möjliga arbetstillfällen i framtiden om den faramceutiska fabriken QPharma tillåts expandera.

Lite surt känns det ändå. Det som allmänheten nu inbjuds att påverka är ju bara en kvarleva av det som kunde blivit en grön lunga i området, som det ju påpekas lider brist på grönytor.

Men låt oss inte vara bittra och låt oss hoppas att många dök upp idag med idéer. Låt oss också hoppas att den cirka 20 meter breda remsan blir en hejdundrande succé, en spännande oas som områdets boende kommer att vallfärda till i framtiden.

Ja, vem vet var det kommer att sluta?

Avstickare: H+, Helsingborg V

Fjärde och sista artikeln om H+ har publicerats i Helsingborgs Dagblad. Om hur projektorganisationen arbetar för att skapa dialog med medborgare och andra aktörer, bland annat genom tillfälliga konstnärliga yttringar på olika platser i området.

Oceanpiren, Magasin 405.

Reningsverket.

Från Oceanpiren österut, dockan.

Oslopiren med Osloterminalen, vy mot söder.

Pelletsladan, med bränsle till värmeverket.

Hamnen.

Före detta sockerbruk, numera IKEA-kontor, i förgrunden. Därbakom hamnkontoret.

Omvänt.

Containerhamn.

Lokverkstäder, Gåsebäck.

Här tar H+-projektet sin början, med nergrävandet av järnvägsspåren i en tunnel söderut från Knutpunkten. På sikt ska den hårt trafikerade genomfartsleden Järnvägsgatan bli en stadsgata med - hoppas man - spårvägstrafik.

Avstickare: H+, Helsingborg IV

Dags för tredje artikeln om H+ i Helsingborgs Dagblad. Den har fått rubriken Drömmen om den levande staden och handlar om Gåsebäck - ett industriområde med gamla anor som nu står inför gradvis och långsam utveckling och förnyelse. Det där känner vi ju igen och det känns onekligen hemtamt att röra sig i området. Tätare än Sorgenfri, småskaligt, vissa gator har en trevlig stadsmässighet som påminner om Norra Grängesbergsgatan.

Kvarnstensgatan.

Kvarnstensgatan, en gång i tiden inrymde dessa två byggnader Kärnkaffe.

Kärnkaffe på 40-talet - den först uppförda byggnaden, till höger på bilden från nutiden. Tornet är borta.

"Banankompaniet"

Elegant.

En del byggnader är nergångna och skulle behöva en kärleksfull hand, som det fina vita funkishuset som en gång hyste Svahns Tryckeri. Här och i några andra fastigheter fanns det en bostadsdel med några lägenheter, kanske för ägaren och verkmästaren, och en verksamhetsdel.

Den lummiga Motorgatan, Svahns Tryckeri i fräck men förfallen funkis.

Helsingborgstegel.

Lions fabriker. Den äldsta delen var från början en färgfabrik, sedan gick man över till att producera prydnadsblommor i siden. Som mest jobbade 280 personer här.

Bakgård, Lions fabriker.

Nu ligger Gåsebäck inklämt mellan motorlederna och järnvägen, men läget kommer på sikt att förändras när järnvägen grävs ner i en tunnel och de hårt trafikerade infartsvägarna görs om till stadsgator.

Lokverkstäder.

Lokverkstäderna på 40-talet. Det bör vara en vy mot nordväst. Den tegelbyggnad som skymtar bakom lokstallarna, lite till vänster om mitten av bilden, måste vara det hus som idag nästan touchas av Södergatsviadukten i höjd med takfoten.

Brandstation, byggd på 40-talet, i korsningen Malmöleden/Södergatsviadukten (trafiklösningar byggda på 60-talet)

Brandstationen nybyggd.

Brandstationen från Motorgatan.

Gåsebäck är ett undanskymt och till synes bortglömt område, men det visar sig när man nämner det att det har många vänner bland arkitektur- och kulturhistoriskt intresserade människor. Idag finns det inget bevarandeprogram för området, men tillförordnade stadsantikvarien Mia Jungskär hoppas att arbetet med att ta fram ett sådant kan starta till hösten.

Det ska bli spännande att se vad det arbetet resulterar i.

Karin Gustavsson, dåvarande stadsantikvarie i Helsingborg, skrev 2002 den mycket läsvärda rapporten Kulturmiljöer i Gåsebäck. De svartvita bilderna ovan är hämtade därifrån.