Industrigatan genusläst

Martina Norrman. Foto: Linnea Svensson Arbab. Tidigare publicerad i boken Malmös feministiska röster*

Skymningen och mörkret kommer snabbt över Industrigatan en eftermiddag i november. Martina Norrman och jag vandrar österut mellan kvarteren Smedjan och Brännaren. Martina är landskapsarkitekt och arbetar på stadsbyggnadskontorets planavdelning. Hennes examensuppsats handlar om feministisk stadsplanering. Hon menar att offentligheten fortfarande inte är självklar för kvinnor och att ett sätt att ändra på det är att berätta om hur staden tillhör kvinnorna och att många kvinnor tillägnat sig staden.

Plötsligt möts vi av spänstiga joggare, en blandad grupp vältränade kvinnor och män, som forsar fram längs trottoaren och viker av in på ödetomten i kvarteret Smedjan. Större delen av tomten har blivit inhägnad, så nu finns det ännu mer av stängsel som blockerar naturliga genvägar för den gående i Norra Sorgenfri. En vägg inne i kvarteret, bortom inhägnaden, pryds av en samling stora, skickligt utförda porträttmålningar. Flera av dem föreställer kvinnor av olika etnicitet. Det är stor skillnad mot den vanliga graffitin i trakten och Martina menar att denna representation av kvinnor i offentligheten är betydelsefull. Det samma gäller även andra, symboliska men viktiga handlingar som vilka namn gatorna får.

Jag berättar om de nya, rätt hårda och tekniska namn som antagits för gatorna och torgen i kvarteret Spårvägen (kv Föraren, Bussparken, Linjeettgatan och så vidare). Det ledde till en diskussion på facebook, läs mer här. Som framkom i trådarna var busschaufför inget entydigt manligt kodat yrke, det fanns - och finns - många kvinnliga chaufförer. Just sådant tycker Martina borde lyftas fram i berättelsen om och utformningen av platser och gator, för att visa på hur kvinnor tillägnat sig dem på olika sätt. I kvarteret Spårvägen fanns, förutom alla bussarna och spårvagnarna, också verkstäder och - i alla fall på slutet - kommunens lönekontor, säkert med många kvinnliga anställda.

Sluten fasad, men med ett gym bakom fönstren mot gatan.

Vi stannar till vid fasaden till den långa byggnad där Antpac tidigare höll till. Nu är här ett gym, det är därför det är så många joggare på trottoaren. Innanför fönstren mot gatan ser vi de som tränar, det är både män och kvinnor. Ljuset spiller ut och att se andra människor som håller på med fredliga aktiviteter gör det genast trevligare att gå här, inträngd som en är mellan den i övrigt slutna fasaden, cykelbanan och gatan där rusningstrafikens bilkolonner rullar fram. Det här är tydligt en gata som mest är till för bilar och Industrigatan har ju alltsedan den anlades varit en led för transporter, både med lastbilar och per järnväg, in till verksamheterna i Sorgenfriområdet.

På tal om bilar befinner vi oss i gatuprostitutionens område. Martina berättar att hon tidigare bodde vid Sorgenfrivägen på andra sidan kyrkogården. Att som kvinna stå stilla invid gatan, till exempel för att vänta på bussen, räckte för att bilar med ensamma män skulle stanna och ställa frågor om hur mycket det skulle kosta att köpa sex. Det är på dessa villkor ensamma kvinnor rör sig till fots i de här kvarteren och det skapar förstås otrygghet.**

Martina tycker generellt att fixeringen vid begreppen "trygghet/otrygghet" är problematisk. Den innebär ett antagande om att framför allt kvinnor är otrygga när de rör sig i stadsrummet, vilket så klart också påverkar känslan av att vara det. Trygghetsskapande åtgärder blir ofta att göra bättre belysning och ta bort buskage, vilket i sig kan vara bra men sällan tillräckligt. Viktigare kan vara att flickor och kvinnor tar en plats i anspråk, som de kvinnliga joggare vi just mött.

Ibland kanske planerare och andra aktörer aktivt måste positivt särbehandla grupper för att de ska ta plats, som i arbetet med Rosens röda matta i Rosengård där flickor och unga kvinnor bjöds in att utforma en aktivitetsyta utifrån sina idéer. Eller att ha särskilda tider då flickor får använda en spontanidrottsarena, där spontaniteten ofta förbehålls pojkar och unga män därför att det är de som "äger" arenan.

Aftonljus längs Industrigatan, november 2014.

Åter till fasaden vid Industrigatan. Ett problem här, liksom i resten av området, är att det är så få entréer mot gatan. Det ser vi många exempel på senare under vandringen, inte minst i det nybyggda särskolegymnasiet med sluten fasad mot Östra Farmvägen. Ett hus med entréer mot gatan skapar liv och en känsla av att det finns deldestinationer längs vägen. Mittemot har vi det rosa huset, som innan var Bencoverken men där det nu finns bland annat skola och studios. Visserligen är det en parkeringsplats mellan och en av entréerna ser mest ut som en källarnergång, men ändå. Och det lyser i flera av fönstren, vilket skapar en känsla av aktivitet och att det finns folk i närheten. Överhuvudtaget tycker Martina att det är ganska mycket ljus, så här dags på seneftermiddagen är till exempel hela Eon-huset upptänt som en trillad julgran, men säkert blir det färre ljuskällor senare när trafiken avtar och kontoren avfolkas.

Vi fortsätter över Östra Farmvägen och vidare mot järnvägen som korsar Industrigatan. Här blir det mörkare, när vi kommit förbi de röda tegelfasaderna i kvarteret Spiralen och den före detta Tripasinfabriken som nu är byggymnasium. På ena sidan gatan en skräpig ödetomt, på den andra en biltvätt. Där är det öppet och ganska upplyst, men också ödsligt. En cykelväg löper mellan höga trådstängsel på ömse sidor, där vill en inte gärna gå på kvällen. Här är en påtaglig känsla av att det är färre människor i närheten, fastän vi inte mött särskilt många innan heller. Inga upplysta fönster, färre cyklister, inga joggare. Närvaron av andra människor, under förutsättning att de inte uppfattas som ett hot förstås, är antagligen den enskild mest betydelsefulla faktorn för att en sträcka ska kännas inbjudande att gå.

Det ödsliga landskapet, mitt i stan. En cykelväg mellan trådstängsel.

När Kontinentalbanan byggdes om grävdes Industrigatan ner i en tunnel under spåren. Det har blivit en hemsk plats, som att komma till en motorvägskorsning i två plan mitt i stan. Vi går plötsligt mellan en hög, buskbeväxt mur till vänster och ett räcke till höger. Sen är det en avsats på flera meter ner till körbanan där bilarna dundrar fram. En typisk lösning för att trafiken ska kunna flyta obehindrat, men för gångtrafikanter är det en helt otjänlig passage. Även om själva tunneln under spåren är kort inger hela sträckan en mångfacetterad obehagskänsla, från att vara instängd till att vara utsatt för vädrets makter och dånet från trafiken där nere i klyftan. Om planprogrammet för Industrigatans omdaning sträcker sig så här långt blir det en utmaning att göra den här delen av den trivsam. Men ett av Norra Sorgenfri-projektets mål är att bryta barriärer och här finns det en att bita i.

Svårt att göra trivsamt.

Det går förstås inte heller att ta sig över gatan, med mindre än att vi går hela vägen upp till Scheelegatan (ännu en gata uppkallad efter en man ur historien), korsar gatan och går tillbaka under spåren igen. Jag vill visa cykelbanan som går mellan järnvägen och byggnaderna i kvarteren Ugnen och Degeln. För att komma dit måste vi först ta en brant trappa upp från den nersänkta Industrigatan. Den smala cykelstigen går mellan två höga trådstaket, mot järnvägen och mot ett lager för spånskivor. "Vem cyklar här?", undrar Martina. Och ännu mindre går, förstås. Jag tycker på något konstigt sätt om stället, inte minst borta vid QPharma-fabriken och skateboardhindren och på kvällen - en spöklik plats där generatorerna vid ställverket hummar och tågen råmar förbi på armlängds avstånd. Men det är förstås en helt omöjlig plats ur trygghets- och genusperspektiv. Det finns kanske ställen som är bortom räddning och Martina tycks absolut mena att detta är ett sådant.

Tillbaka i mer civiliserade trakter hamnar vi på den öppna platsen vid Norra Sorgenfri-gymnasiet. Martina tycker det har blivit fint, med den avsmalnade gatan, med bred trottoar och cykelbana och med de rostiga plåtarna som kringgärdar små trädplanteringar. Men den höga muren och de bastanta låsta grindarna in mot skolgården signalerar att här måste allting skyddas från insyn och intrång. Det stämmer med inställningen företaget som byggde om Tripasin-fabriken till skola hade. De hade ett säkerhetstänk där allt och alla sågs som potentiella hot. Här fanns ilskna vakthundar som kastade sig mot staketet kvällstid och om det fanns personal på plats betedde de sig aggressivt hotfullt när en passerade och kanske råkade ta en bild eller två. Ett exempel på när det väcker lika mycket eller mer aggression mot mig som man när jag rör mig på "fel" ställe. Och vem som tar sig makten att bestämma vem som får röra sig i stadsrummet och var. Läs mer här och här.

Efter en lång gåtur befinner vi oss slutligen vid kvarteret Spårvägens södra perimeter. Här löper en cykelväg intill det höga trådstängslet. Som gångtrafikant har en bara två betongplattor i bredd mellan cykelbanan och bilgatan att balansera på. På dagen märker en inte av det så mycket, men i mörkret blir det påtagligt hur utsatta vi är. Det är förstås en helt omöjlig och potentiellt farlig gåendesituation.

Nå, allt tyder på att detta inom snart kommer att ändras. Industrigatans sträckning mellan Föreningsgatan och Nobelvägen blir den första att göras om, i samband med att kvarteret Spårvägen börjar byggas ut. Det är ett viktigt projekt som kommer att sätta sin prägel på området för lång tid framåt. Martina pekar igen på vikten av att det blir entréer mot gatan i de nya hus som ska byggas längs den. I detaljplanen står det klart uttalat att fastigheterna ska ha genomgående entréer mot offentliga platser. Det finns ju också en tydlig ambition att det ska finnas verksamheter i bottenvåningarna, ut mot gatan.

Smal trottoar.

Vi kommer till S:t Knuts väg, som går som ett spikrakt brett band mellan en tegelmur och kyrkogården. Med sina smala trottoarer ger perspektivet intryck av att det är hur långt som helst till en destination, fast S:t Knuts torg inte är så långt bort egentligen. Martina tycker att raka gator har sina fördelar - sikten är fri och en ser vad som händer längre fram. Men även en böjd gata, som Friisgatan eller Industrigatan som kröker precis där vi står, kan skapa ett intressant och händelserikt gaturum. Det beror på hur fasaderna och gatans "väggar" utformas.

Här, vid slutet av S:t Knuts väg och som en öppen entré till det nya bostadsområdet, kommer det att bli ett torg. Enligt Pernilla Magnusson Theselius - som arbetar med Industrigatans omvandling för gatukontorets räkning - kommer gräsytan som bildar en trekant mellan Industrigatan, S:t Knuts väg och kyrkogården att integreras i platsen på något sätt. När vi står här och tittar på de stora träden kan vi absolut se det hända, med lite genomtänkt belysning och kanske en spontan uteservering på somrarna. Men, som Martina påpekar, något måste hända med det höga, trista planket mot kyrkogården. Om det skulle bli mer öppet, så att det blev friare sikt som band ihop platsen med kyrkogården, skulle det göra mycket. Däremot gillar Martina tegelmuren med sitt Lego-inspirerade mönster.

Mur längs S:t Knuts väg, det långa perspektivet. Maj 2010.

Vi går tillbaka utmed kvarteret Verket. Här ligger det en rad slutna lagerbyggnader ut mot gatan och risken är att den här sidan kommer att upplevas som riktigt tråkig när den andra lever upp med nya hus, gator och belysning. Det finns också här ett högt trådstängsel. De stora träden mot gatan hjälper inte här utan får en att känna sig inträngd mot stängslet. Det lär på vissa håll finnas en dröm om att göra om delar av Verket till en park, nu när det inte blev någon i kvarteret Degeln. Det tycker Martina låter som en lysande idé, främst för att det verkligen behövs fler gröna ytor i den här delen av staden men också för att det skulle kunna bli en spännande park om gasklockorna och en del av det övriga industrihistoriska arvet kan bli en del av den.

Vi är tillbaka där vi började turen, i korsningen Nobelvägen/Industrigatan. Doften av vedbrasor från bosättningen på ödetomten svävar över gatan. Vi hör folk prata, skratta, gräla och skymtar husvagnar och tält genom springorna i planket. Det är beklämmande att vi inte kan ge dem som bor här en värdig plats att vara på. Misären går inte att bortse från. Situationen är samtidigt ett talande exempel på hur människor tillägnar sig stadens övergivna ytor och formar dem spontant. Det är inte konfliktfritt, det provocerar våra gränser, moral och normer. Det är staden, på gott och på ont.
_____________
* Läs mer om och beställ Malmös feministiska röster här.
**Edit 13/11: Det är en nu en trend i stadsplaneringen att frångå trafikseparering och istället blanda trafikslag som gående och biltrafik. Så även inom de nya kvarteren i kvarteret Spårvägen. Skälen till detta är att gatorna ska bli mer stadsmässiga, täta och händelserika, men också tryggare. Och generellt är andra människors närvaro en avgörande faktor för att ett gångstråk ska kännas inbjudande och tryggt. Men bilen - och framför allt den som sitter skymd bakom rutan - kan i vissa fall representera ett hot, upplevt eller verkligt. Att promenera längs Industrigatan i rusningstid och mörker, med de hårda bilarna och deras bländande strålkastare tätt intill, är en ganska nervpåfrestande upplevelse. 

Industrigatans förvandling

Industrigatan österut, mellan kvarteren Smedjan och Brännaren, december 2011.

I samma veva som detaljplanen för kvarteret Spårvägen klubbades i Stadsbyggnadsnämnden, fattade Tekniska nämnden beslut om den första etappen av ombyggnad av Industrigatan.

Industrigatan har under hela Norra Sorgenfri-projektets tillblivelse setts som en huvudaxel kring vilken livet i området ska kretsa. Omgjord från en ogästvänlig genomfartsled till ett trivsamt promenadstråk ska gatan ge dynamik och attraktivitet åt de nya bostadskvarteren längs den.

Den storskaliga strukturen av långa, parallella och korsande gator i området kommer att behållas (Industrigatan, Celsiusgatan och Agneslundsvägen i öst-västlig riktning och Zenithgatan, Nobelvägen och Östra Farmvägen i nord-sydlig. De idag jättelika kvarteren kommer att delas upp i mindre bostadskvarter med ett finmaskigare nät av lokalgator. Det man inte lagt någon större vikt vid under det övergripande planeringsarbetet är diagonala eller korsande stråk genom det nya kvarterssystemet - se en omfattande diskussion om stråk och attraktivitet hos YIMBY Malmö, apropå detaljplanen för Spårvägen, sist i den här posten.

Det kommer att bli en utmaning att göra Industrigatan till ett inbjudande och använt stråk. Intressenivån måste höjas rejält längs långa sträckor som idag är händelselösa och/eller avskräckande. Hur platserna längs gatan kommer att utformas blir förstås avgörande: från det planerade torget i fonden av St Knuts väg, via den stora öppna platsen runt Benzons gamla hus till korsningen vid Östra Farmvägen.

Det hela kommer alltså att ske etappvis och första etappen blir sträckningen från Föreningsgatan till Nobelvägen. Än så länge har inte Gatukontorets förslag kommit upp på Malmö stads hemsida. Enligt Norra Sorgenfri-projektets kommunikatör Lotta Hansson arbetas det nu på att samordna de inblandade förvaltningarnas kommunikation "och mer information om Industrigatan kommer att läggas upp tillsammans med information om kv Spårvägen snarast".  Det ser NSN-redaktionen förstås fram emot med spänning.

Under tiden är Gatukontoret sysselsatt med en parallell upphandling av projektering av gatorna i kvarteret Spårvägen och av Industrigatans första etapp. Gatukontorets projektledare Pernilla Theselius hoppas att det ska vara klart om ett par månader vem som får uppdragen. I upphandlingen ingår också åtgärdsförslag till sanering av Industrigatan. Det kan bli en stötesten där konsulten och Gatukontoret måste, som Pernilla säger, landa rätt. Men förutsatt att det lyckas kommer sen tidplan och konkreta ombyggnadsplaner att bli tydligare, förutspår Pernilla.

Väntans tider, alltså. Generellt beskriver Pernilla processen kring de framtida offentliga platserna i Spårvägen så här: "det verkliga arbetet med utformningen och programmeringen kan börja i och med att vi vet lite mer om vad som händer i Bussgaraget. Vi är ett team som jobbar med platserna, och det kommer även att ingå landskapsarkitekter från olika konsulter i gestaltningsarbetet. Variation, mångfald och småskalighet ska vara teman även i det offentliga rummet, och därför måste vi göra vad vi kan för att få in flera aktörer i gestaltningen" 

Industrigatan västerut, september 2009, med en lång siktlinje mot St Pauli kyrka och Turning Torso.

Industrigatan då och nu

Foto (undre bilden): Robert Wahlström 

Jag har länge tänkt göra en serie då och nu-bilder från det gamla industriområdet. Ett försök i genren finns här, när ett gammalt vykort med Benco-verken gav inspiration.

Som väl är finns det andra som också gillar att dokumentera hur stadens gator förändras, till exempel Robert Wahlström. "Jag tar bilder när jag är ute och cyklar runt i Malmö", skriver han. Javisst - det där känner man ju igen. Resultatet av hans och andras efterforskningar och fotograferande finns att se på Facebook-gruppen Malmöbilder förr och nu. Robert menar att det tycks finnas ganska lite fotodokumentation från Malmös äldsta industriområde, men hälsar att han letar vidare.

Det framgår inte vem som tagit den äldre bilden eller när. Det är inte helt lätt att tidsbestämma den. Det är disigt och fuktigt som de flesta malmöitiska vinterdagar och i diset är alla gator grå. Benco-byggnaden - om den alls är på plats, den uppfördes på 40-talet - är utanför bilden till vänster om fotografen. I diset i bakgrunden skymtar en hög skorsten som kan ha tillhört MOHAB. Bortom Benzons kontorshus mot Industrigatan ligger det en nu riven byggand som kan ha varit en brädgård. Mittemot på andra sidan gatan skymtar i högerkanten Läderfabriken Skandia, som efter många olika användningsområden från tandborstfabrik till konstnärsateljéer till övningskåk för brandkåren brann ner på nittiotalet.

Benzon lade ner sin verksamhet på åttiotalet, så antagligen är bilden tagen ett bra tag innan dess. Rester av stickspåret ligger kvar i gatan. På den undre, nutida bilden kan man skymta ett annat stickspår som leder till Benzons fabriksgård. Här kom just färger, oljor och syror i stora cisterner - på specialtillverkade järnvägsvagnar - för att sedan tappas om i mindre tunnor inne på gården. Läs mer här.

Galleri Industrigatan, februari

Stängsel

Det blå staketet vid Nobelvägen/Industrigatan är borta.

Då.

Nu.

Poängen med trådstängslet framgår inte riktigt. Det finns fortfarande öppningar där man kan ta sig in på ödetomten. De kommer kanske att täppas till inom kort. Insynen ökar förstås med den här typen av inhägnad, och det blir en illegal vägg mindre att måla på.

Allt som är kvar av det blå staketet.

I grannkvarteret Grytan har det också stängts igen, bland annat med en mur och grindar mot Agneslundsvägen.

"Detta område bevakas av lösgående vakthundar."

Det är i och för sig inget nytt, här fanns stängsel även innan Tripasin-fabriken blev byggymnasium. I detaljplanen (Dp 5045) står emellertid följande: "I västra delen av Grytan 4 ges möjlighet för en framtida passage, från Agneslundsvägen till Grytan 3, genom att marken inte får bebyggas". Det kan tolkas som att allmänheten ska kunna promenera in i kvarteret från söder. Grytan 3 är fastigheten i kvarterets nordöstra hörn. Apoteksbolaget har idag verksamhet där.

Vidare står det i Dp 5045 att "gräns mot fastigheten Grytan 4 mot söder, öster och norr utformas med särskild omsorg för att tillföra upplevelsevärden genom grönytor och sittplatser, samt att det är möjligt att se in på planområdet. Byggnader skall ha transparenta fasader". Malmö stad äger Grytan 4 och Delta Fastighetsutveckling AB - som äger Grytan 7 - har tomträtt, vilket innebär att man hyr tomten på lång tid och även kan bebygga den. Det ska bli intressant att se hur det blir med tillgängligheten när bygget är klart. Än så länge syns inga tecken på öppenhet och transparens. Tvärtom har vi i kvarteret det hittills mest slående exemplet på att hägna och mura in ingenting:

Entré från Industrigatan, Grytan 7.

Trenden går mot fler stängsel. Och, självklart, fler självsvåldiga handlingar. Ty där det finns ett stängsel står alltid någon i begrepp att klippa sönder det.

Kvarteret Brännaren, mot Agneslundsvägen.

Gatorna i ...

Industrigatan österut, mot Östra Farmvägen, 12/12 2009.

Industrigatan. Anlades 1904 och hette först Industrivägen, men bytte snabbt namn till Industrigatan. "Omkringliggande tomter i Mellersta Förstaden hade i stadsplanen utlagts till fabriksområde, därav namnet". (Leif Ljungberg, Gatunamnen i Malmö, 1960)

Korsningen Industrigatan/Nobelvägen mot nordost, 30/1 2010.

Nobelvägen söderut, mot korsningen Industrigatan, 2/10 2009.

Nobelvägen. Anlades också 1904. "En princip vid namngivning av gator i Malmö har länge varit, att huvudleder skall uppkallas efter svenska föregångsmän. /... / Från en del håll /... / har uppgivits, att Nobelvägen fått sitt namn efter en där bosatt person 'Nobel' (med tonvikt på första stavelsen), eventuellt skomakare eller soldat. Någon sådan person har icke anträffats i Västra Skrävlinges mantalslängder eller församlingsböcker /... /. Han är ej heller känd av äldre personer i trakten /... /." (Ljungberg)

Men oavsett om det är en krutuppfinnare eller skomakare som gett namn åt Nobelvägen är det alltså svenska män som gäller i sammanhanget. Några svenska föregångskvinnor får man leta förgäves efter, för att inte tala om utländska föregångsmänniskor oavsett kön.

Östra Farmvägen norrut, 2/9 2009.

Korsningen Östra Farmvägen/Industrigatan 2/9 2009. Addoland.

Östra Farmvägen. "1945. Förlängning av redan befintlig väg. 1955. 'Två återvändsgator kom att ingå i Östra Farmvägen'." (Ljungberg)

Så var det med det.

Agneslundsvägen västerut, mot Nobelvägen, 2/10 2009.

Agneslundsvägen österut, mot Östra Farmvägen, 2/10 2009.

Agneslundsvägen västerut, mot korsningen Östra Farmvägen, 28/7 2010. Gatuarbeten vid Kvarteret Grytan.

Agneslundsvägen. "1938. Tidigare 'Kyrkogårdsvägen'. Efter den närbelägna farmen Agneslund". (Ljungberg)

Celsiusgatan österut, mot Nobelvägen, 2/9 2009. Bussgaraget till höger i bild.

Celsiusgatan mellan kvarteren Smedjan och Katrinelund. Rakt fram den gamla Duxfabriken i Kvarteret Smedjan. 2/10 2009.

Celsiusgatan. Fick sitt namn 1904. "Namnet efter den uppländska lärdomssläkten Celsius." (Ljungberg)

Mest känd är väl Anders Celsius (1701 - 44), celsiustermometerns uppfinnare. En gubbe till, således.

Zenithgatan. Från 1902. "Efter den vid denna gata belägna AB Zeniths margarinfabrik, grundad 1899." (Ljungberg)
"I Sverige grundades de första margarinfabrikerna i början av 1880-talet men möttes med skepsis. I Malmö kom den första 1899 öster om Värnhem vid Sallerupsvägen. /... / Fabriksbyggnaden är riven." (Birgit Bender, Gator i Malmö, 1999)

Zenithgatan utgör Sorgenfris västra gräns och har ännu ej utforskats till någon reda av Norra Sorgenfri Nu-redaktionen. En utflykt längs gatan - som slutar borta vid Värnhem - planeras dock.

Katrinelundsgatan. 1960. "Återvändsgata ... till Katrinelunds barnhem inom kv 48 Katrinelund. Katrinelund, beläget å gammal gårdejord, är uppkallat efter ägarens, glasmästare Peter Enelunds hustru, Elna Catharina, f. Krok, f. 1817, d. 1887 /... /." (Ljungberg)

Samma sak här. Katrinelundsgatan är en gränsgata mellan kvarteret där nu Willys håller till och bostadsområdet Katrinelund. Uppgiften om att här en gång legat ett barnhem lockar förstås till vidare efterforskningar.

S:t Knuts väg. 1904. "Uppkallad efter den danske kungen Knut den helige, d. 1086, Danmarks skyddshelgon." (Ljungberg)

Gatan utgör en gräns mellan Kvarteret Verket - där det gamla gasverket låg - och Sankt Pauli Norra Kyrkogård. Har inte heller utforskats i större omfattning, men invid tegelmuren som löper längs gatan på Sorgenfri-sidan finns anledning att stanna till en stund, särskilt om man har sällskap:

S:t Knuts Väg, trottoaren. 15/5 2010.

Utemiljön vid Malmö Energis huvudkontor

Monika Gora på upptäcktsfärd i Kvarteret Verket

När landskapsarkitekt Monika Gora fick uppdraget att göra utemiljön vid Malmö Energis nya huvudkontor i Kvarteret Verket fanns det inget alls på den vidsträckta hörntomten vid Industrigatan/Nobelvägen. Bara sådana här kabeltrummor och de två gasklockorna. Ja och så det fina gamla tegelhuset som skymtar till vänster i bild. Det ville byggherren riva, men Monika menade att det skulle fungera som en destination för den diagonala gång som nu delar av den jättestora parkeringsplatsen (se nedan). Om det var det som fällde avgörandet är inte Monika säker på, men huset står i alla fall kvar.

Malmö Energi byggde sitt pampiga hus i skiftet mellan 80-och 90-tal (historien om det äventyret hade varit intressant att skriva någon gång). Tjugo år senare har ME och Sydkraft kommit och gått, nu är E-on herre på täppan. Och under tiden har grönskan växt sig i alla fall fläckvis tät i Monikas gång.

Upphängningen av lamporna är inspirerade av Köpenhamn, där de ofta placeras i mitten av de breda gatorna. Nu kan man se den typen av belysningsinstallation på fler ställen i Malmö, Östergatan bland annat.

Den bärande idé Monika utgick från var transformation av energi. Kablarna som korsar luftrummet påminner om järnvägsstationer eller spårvägslinjer. I fackverken som löper kors och tvärs över parkeringen och liksom förbinder gasklockorna och huvudbyggnaden finns neonrör som lyser upp om natten. Monika tror det är samma rör som sattes in från början - de har lång livslängd. Några har gått sönder och borde förstås bytas ut.

Mobiltelefonantennen har tillkommit senare, men funkar ju bra tillsammans med resten av installationen

Över huvud taget kan man aldrig veta säkert vad som händer med en anläggning, sett över många år som ju denna är menad att hålla och utvecklas. Här skulle växterna kanske behöva en mer kärleksfull hand. Idén med att låta klängväxter slingra sig uppför stolparna på parkeringen har inte riktigt förvaltats. Istället har man fyllt i med plattor där det var frilagd jord för att växterna skulle kunna leva. Kanske dog växterna och så tyckte någon att det såg slarvigt ut med en jordplätt runt stolparna. Men plexiglaset som täcker cykelställen har klarat sig överraskande bra, även om vissa skivor slagit sig lite med åren.

Vi fortsätter runt hörnet, till en mer trädgårdsliknande avdelning som är tänkt för personalens förnöjelse. Monika har gjort en terrasserad plantering som höjer sig mot kyrkogården. Hon satte in en grind så att man skulle kunna ta sig en promenad på kyrkogården under rasten, men den är låst när vi är här.


Nu kommer en väktare fram och undrar vad vi gör här - det är efter arbetstid och stället är ganska övergivet. Vi ser väl heller inte ut att tillhöra den närmsta E-on-familjen. Det här timar sig just när Greenpeace tagit sig in på kärnkraftverket i Forsmark och E-on anses vara ett högriskobjekt, därför är det höjd beredskap. När Monika förklarar att hon gjort utemiljön blir väktaren genast vänligare stämd (och hon verkar inte särskilt sträng från början). Hon säger att hon verkligen gillar uteplatsen och terrasserna.

På framsidan mot Nobelvägen finns flera fontäner som ska spruta upplyst på kvällen, se här. Det är osäkert om de är i funktion - kanske har E-on glömt bort - eller aldrig fått reda på - vad metallrasterna i betongplattorna är till för, eller tror att det är anordningar för biltvätt kanske? Påminner faktiskt lite om smörjgroparna som nu försvunnit från grannkvarteret.

Hur som helst fick Monika Betongpriset för arbetet med Malmö Energi - för övrigt ett av de första stora projekt hon utförde. Hon tror det är för att hon använde stora betongplattor på framsidan av huset. Här finns också ett konstverk, som jag aldrig tidigare lagt märke till, Mellanrummet mellan Yin och Yang av C F Reuterswärd. Väktaren och Monika diskuterar initierat utsmyckningarna inne i huset, det verkar intressant. Men dit in kommer jag inte den här kvällen. Det får bli en annan gång.

De där gräsklädda kullarna på hörnan Industrigatan/Nobelvägen, då? Monika berättar att det var meningen att det skulle bli en byggnad till här, utmed Industrigatan. I väntan på det forslade man dit schaktmassor när man gjorde anläggningar på tomten. Monika såg till att de blev snyggt formade till kullar. Något andra hus har aldrig blivit byggt och kullarna är kvar, lite som gravhögar från vikingatiden med en egen flora av stäppsalvia och annat.

Stort tack till Monika, som tog sig tid att visa runt!