Läderfabriken

Ett fynd bland reahögarna i Malmö Konsthalls boklåda: en skrift om Ateljéföreningen Läderfabriken. Föreningen fanns i Läderfabriken Skandias gamla tegelbyggnader under åren 1987-1989. Fabriken låg i kvarteret Smedjan, ut mot Industrigatan. Den brann ner till grunden någon gång på nittiotalet, efter att brandkåren en period haft det som övningsställe. Innan konstnärerna kom dit var det tandborstfabrik - Malmöföretaget TePe - och mycket annat. Läderfabrik var det egentligen bara något decennium efter att fabriken byggdes kring första världskrigets slut.

Så här skriver konstnärerna Åsa Maria Bengtsson och Peter Dacke i sitt förord:

"Från ateljéfönstren kan man ana ett helt sekel. En nedlagd kemikaliefabrik, en tvålfabrik och konsulatet. Tusentals kvadratmeter stora lokaler i kommunens ägo, så förfallna att de aldrig mer kommer att kunna användas. Om man i fantasin stänger av trafiken är det precis som på landet, man blir ett med det bortglömda på andra sidan gatan. /.../

Våren 1987 började vi planera för ett ateljéhus. I juli månad samma år skrevs kontrakt med hyresvärden LE Lundberg. Två våningar, tvåtusen kvadratmeter. Fyra ateljéer fanns redan i den gamla disponentvillan intill Läderfabriken och några av oss kände till tandborstfabrikens förestående flyttning.

Behovet av ateljéer har varit ett akut problem i Malmö under många år. Trötta på kulturpolitikernas uppenbara handlingsförlamning tog vi saken i egna händer. Våra intentioner var större än att upprätta en förvaringsplats för konstnärer. Vi ville skapa ett forum där både konstnärer och publik kunde mötas för att verkliggöra den omedelbara diskussion som konsten behöver. Vi byggde om en lagerlokal på 185 kvadratmeter till galleri och iordningställde ateljéer.

Nu så här två år efter starten kan vi resumera: Läderfabriken har haft uppemot 10 000 besökare. Galleriet har presenterat utställningar av konstnärer från Norge, Danmark, Storbritannien, Ungern och Sverige."

Utställningsrummet

Man anar ett stort engagemang och en pionjäranda hos föreningens medlemmar, men också en ambition att göra Läderfabriken till ett dynamiskt centrum i Malmös konstliv. Men det slutar inte lyckligt. Myndigheternas krav på ombyggnationer och installationer för att möta alla säkerhetskrav blir en prövning. Kommunens och fastighetsägarens ovilja att förhandla fram en hållbar lösning för föreningens verksamhet i fabrikslokalerna en annan - Malmö kommuns ovilja att ge ut ateljébidrag tycks ha varit en av de avgörande faktorerna. Till slut sa LE Lundberg upp ateljéföreningen och konstnärerna fick flytta ut.

Förordet andas ilska och bitterhet över att det inte gick att säkerställa en fortlevnad för ateljéföreningen, men också en förhoppning att verksamheten i Läderfabriken skulle ha inspirerat till liknande initiativ. Och strax efter föreningens upplösning uppstod en ny ateljéförening, ADDO, i grannkvarteret Spiralen. Den finns kvar och är en vital del av Malmös konstscen. Senast har ett antal av konstnärerna deltagit i Malmö Nordic, liksom kollegorna i Cirkulationscentralen strax bredvid den nu försvunna tvålfabriken i kvarteret Brännaren. Även i andra hörnet av kvarteret Smedjan - i före detta Förlagshusets byggnad - finns ateljéer.

Drygt hundra konstnärer har idag sina ateljéer i kvarteren runtikring där Läderfabriken Öresund en gång stod. Frågan är förstås vad som kommer att hända om området börjar sin planerade klättring mot attraktivt bostadsområde med högre hyror.

Men kanske uteblir den klättringen...? Många tecken tyder på att Norra Sorgenfri-processen går lika trögt som vanligt. Mer om detta i kommande inlägg.

Malmö Wienerkorvfabrik och en Ford Mustang

Det kom ett brev från Jimmy Nilsson. Han bor i Hässelby och har en Ford Mustang, tillverkad den 25:e januari 1965 på Fordplantagen i Dearborn, Michigan.

Jimmy har spårat Mustangens tidigare ägare. Bilen exporterades som ny över Atlanten och registrerades den 26.e mars 1965 på Malmö Wienerkorvfabrik, som tjänstebil åt fabrikschefen Gunnar Lundin.

Inte Gunnar Lundin vid sitt nyförvärv, men en samtida reklambild. Publicerad med tillstånd av Jimmy Nilsson. 

Så där gled han omkring i Malmö i sin nya bil, Gunnar. "Han körde förmodligen med hatt", skriver Jimmy, "att döma av innertaket som byttes ut tjugo år senare". Bilen på bilden ovan är krämfärgad, men Gunnars exemplar var Wimbledon White. Hans Mustang måste ha synts ofta på Östra Farmvägen.

Det var nämligen här, på nummer 7 i kvarteret Smedjan, som Malmö Wienerkorvfabrik låg. Jimmy har gjort efterforskningar, bland annat hos Malmö Stadsarkiv, i en anda som NSN-redaktionen bara ödmjukt kan lyfta på kepsen för. Firman grundades 1929 och höll då till i Fosieby. Ganska snart behövde man expandera och då köptes tomten i Sorgenfri. Här byggdes en modern anläggning, som stod färdig 1937:

Malmö Wienerkorvfabrik vid Östra Farmvägen.

Av bilden att döma var den här delen av industriområdet jungfrulig mark när wienerkorvfabriken byggdes. Det sena trettiotalet var en intensiv etableringsperiod: Addo var på plats snett över Östra Farmvägen, Tripasin byggde sin korvskinnsfabrik i kvarteret Grytan. På granntomten mot Celsiusgatan kan läkemedelsföretaget Ferrosan ha startat sin verksamhet vid den här tiden.

"Alla medel ha vid inredningen tagits till hjälp för att tillfredsställa tidens hygieniska krav och fabriken kan numera räkna sig till en av de modernaste inom branschen", står det att läsa i ett utdrag ur en skrift som Jimmy fått från Stadsarkivet. "Firman har specialiserat sig på tillverkning av wienerkorv och lunchkorv (nattkorv), vilka varor blivit mycket omtyckta".

Den hygieniska tillverkningen.

Än idag har lokala korvtillverkare försäljningsställen mot gatan, så också Malmö Wienerkorvfabrik. Men Em-We, som butiken kallades, låg på Davidshallsgatan. Enligt Jimmy skymtar korvaluckan förbi i volym 5 av Mitt hjärtas Malmö, kapitlet I öppen bil genom Malmö från 1966.

Robert Dahlström, skribent i Ystads Allehanda, har kåserat om sin tid som lärling på fabriken:

"Jag har ett lite speciellt förhållande till saltkött och saltrulle av flera skäl. Ett är minnena från tiden då jag jobbade som styckarlärling på Malmö Wienerkorvfabrik, EmWe, i Malmö. Det var några år direkt efter grundskolan och jag slet som en hund men lärde mig mycket om livet.
Bland styckarna fanns sådana färgstarka personligheter som "Dansken", som varit motståndsman i Köpenhamn som ung och "Josef", en jugoslav som flytt till Sverige av oklara skäl som han aldrig ville prata om. Men han sjöng märkliga sånger så det kryllade sig på ryggraden.
"Dansken" var för övrigt en av de starkaste människor jag mött. Han klöv hundra grisar längs ryggraden med en bila på en dag. När han var riktigt uppvärmd högg han med bilan i enbart en hand.
Längst ner i fabriken låg saltkällaren. Där nere var det trångt, lågt i taket och fullt med skräckinjagande, stora kar som var fastgjutna i golvet. I de karen staplade man saltköttet och där fick de sedan ligga en tid i saltlake. Det doftade inte blommor där nere i saltkällaren.
I saltkällaren härskade två finnar iförda stora gummiförkläden och gummistövlar. De kom aldrig upp till matsalen utan hade ett eget krypin i källaren. De var fruktade och mytomspunna och det sades bland annat att de var på flykt undan rättvisan i Finland på grund av knivdråp. Men deras saltrulle var det inget fel på. Det låg alltid en stor bit i matsalen som vi fick skära av själva. Där lärde jag mig älska en bra saltrulle."

I artikeln Korven - en ändlös historia skriver Martin Andersson att Malmö Wienerkorvfabrik till slut gick upp i korvjätten Lars Jönsson, som sedermera blev Samfood och numera Atria. Jimmy menar att korvfabriken i början av sjuttiotalet köptes upp av Aritmos, som tidigare var Pellerin/Zenith - ett företag som ju också hade en stark närvaro i räjongerna. Hur som helst kan vi se att även korvens storkapital konglomererats över tid.

Fabriken vid Östra Farmvägen är sedan länge riven och nu är det en parkeringsplats på den del av fastigheten Smedjan 8 där den stod. EmWe-korven levde ändå vidare, som EmWe Kalaswienerkorv med flera EmWe-produkter i Lars Jönssons sortiment. Men nu kan dess historia ändå ha nått sin ände. När Lars Jönsson gick upp i Atria flyttade tillverkningen från Fosie till Lithells fabrik i Sköllersta i närheten av Kumla. EmWe Kalas King Size blev Kalas King Size och så vidare.

Gunnars Ford Mustang då? Jo, den köptes 1976 av William som hade ihop det med Margareta som var Gunnars frus brorsdotter. Sent 80-tal och tidigt 90-tal blev bilen något av en kändis i kännarkretsar och syns i flera reportage, bland annat i tidskrifterna Bilsport och Power.

Stort tack Jimmy, för att du delade med dig av historien om EmWe, Gunnar och din Ford Mustang!

Jimmy och Mustangen, i skick som ny vad det verkar, under träffen Sverigeklassikern 2010. Bilden publicerad med tillstånd av Jimmy Nilsson.

Travertinfasaden putsas över, del 2

Som Norra Sorgenfri Nu rapporterade den 30:e september håller Förlagshusets travertinfasad på att försvinna bakom puts och kakel. NSN har undersökt bakgrunden till att detta just nu pågår.

Kvarteret Smedjan. Förlagshuset är den mörkröda byggnaden i nordvästra hörnet, utmed Nobelvägen och Celsiusgatan. Färgkoden innebär att byggnaden klassats som omistlig på grund av sina kulturhistoriska värden i den byggnadsantikvariska utredningen för Norra Sorgenfri.

I oktober 2011 fick fastighetsägaren, UBA Fastighets AB, bygglov för att putsa den högre, östra delen av byggnaden. Det är den flygel som sticker in i kvarteret på kartskissen ovan. Den fasadförändringen är genomförd och resultatet ser ut så här:

Celsiusgatan mot väster i bildens högerkant, med Förlagshusets fasad som sträcker sig bort till Nobelvägen.

I ett utlåtande för Malmö Museer, daterat 2012-05-04, skriver biträdande stadsantikvarie Olga Schlyter: "2011 tillstyrkte Malmö Museer putsning av den högre byggnadsdelen mot Celsiusgatan. Motiveringen var då att denna byggnadsdel är mindre exponerad i stadsrummet än hörnbyggnaden mot Nobelvägen. Det som då sades var att den lägre hörnbyggnadens travertinfasader skulle behållas och renoveras. Vi såg detta som en möjlig kompromiss för att i någon mån tillmötesgå fastighetsägarens önskemål om en mindre kostsam renovering".

Alltså: ok då, putsa den del som märks minst och spara pengar på det, mot att ni renoverar travertinet på resten. Anledningen till Olgas nya utlåtande till stadsbyggnadskontoret är att fastighetsägaren trots detta kommit in med en ny bygglovsansökan om att putsa även den lägre hörnbyggnaden.

Olga avstyrker det sökta bygglovet, med motiveringen att travertinfasaden är en väsentlig del av byggnadens karaktär och att byta ut den mot puts skulle vara att förvanska byggnaden.   

UBA Fastighets AB har innan dess, i mars, anlitat konsultföretaget COWI för att utföra en okulärbesiktning av fasaden för att "fastställa skicket på fasadbeklädnaden och dess infästning i bakomliggande stomme. Väggarna har generellt inventerats från marknivå /.../". Besiktningen utförs av Bo Larsson (framgår inte av handlingen vilken kompetens han har) i sällskap av Joakim Borgstrand från fastighetsägaren. Det finns vid tillfället inga ritningar som visar väggarna och deras uppbyggnad tillgängliga.

Bo Larsson kan konstatera att en del plattor har sprickor och skriver i sin rapport att dessa beror på frostsprängningar och stora rörelser i plattorna på grund av att de suger upp fukt. Han menar också att detta leder till uppluckring av bakomliggande material: spjälkningsskador i lättbetongblocken och rostskador på armeringen. Särskilt ska detta gälla ovanför fönstren. Hur kan Bo göra detta generella konstaterande från marken? Jo, det finns vid tillfället för besiktningen en skada över ett av fönstren, där betongen, armeringen och en stålbalk ärr synliga. Här okulärbesiktigar Bo på närmre håll och drar därur slutsatser gällande hela byggnaden.

Utifrån detta kommer Bo fram till att om travertinplattorna och stommen skulle renoveras/bytas ut skulle samma problem återkomma om ett antal år (ej uppskattat hur många, men den nuvarande fasaden har suttit på huset sedan 1937). Bo menar att ett sådant förfarande skulle vara "en kapitalförstöring av rang". Rekommendationen blir att putsa fasaden på samma sätt som flygelbyggnaden. Då skulle man också få en "fin enhetlighet", tycker Bo, ej beaktande att den putsade delen av byggnaden innan hade samma travertinbeklädnad och att det första bygglovet hängde ihop med ett bevarande av hörnbyggnaden.

Den 7:e augusti skriver handläggaren på bygglovsenheten sitt underlag till stadsbyggnadsnämnden, där ärendet ska upp på augustimötet. Ärendet, berättar handläggaren, har diskuterats på stadsbyggnadskontoret. Till slut har man kommit fram till att en putsning av fasaden bör kunna "utföras på ett sådant sätt att detta inte medför en sådan väsentlig påverkan på de kulturhistoriska värdena att detta skulle medföra en förvanskning av byggnaden". Stadsbyggnadsnämnden föreslås besluta att uppdra åt delegat (det vill säga handläggaren) att bevilja bygglov.

Det måste rimligen innebära att stadsbyggnadskontoret anser att travertinfasaden inte är en väsentlig del av det kulturhistoriska värdet, för den försvinner ju ovedersägligen vid en putsning. Värdet måste då anses finnas huvudsakligen i byggnadens form. Det framstår som en något märklig bedömning.

Den 23:e augusti sammanträder stadsbyggnadsnämnden och tar beslut i enlighet med handläggarens förslag. Nämnden har inget att erinra mot det förevisade förslaget. Det antecknas dock att samtliga för bygglov erforderliga handlingar inte föreligger och att dessa ska komma in innan bygglov kan beviljas.

Två dagar innan nämndens sammanträde, den 21:a augusti, träffas Joakim Borgstrand från UBA Fastighets AB, Peter Titoff från Projektuppdrag Syd AB (kontrollansvarig enligt PBL) och handläggaren från stadsbyggnadskontoret. Anledningen till mötet är att byggherren (UBA) vill presentera förslaget att istället för puts använda "till travertin efterliknande keramiska plattor". Mötet hålls på plats så att man ska kunna göra en jämförelse:

Samtliga mötesdeltagare tycker att den keramiska plattan, I Travertini, är "väldigt travertinlik". Nya travertinplattor visas också upp, "fulla av porer och håligheter" (det vill säga som travertin i allmänhet är beskaffat).

Mötet avslutas med överenskommelsen att stadsbyggnadskontorets handläggare ska "återkomma med handlingsplan på hur ärendet skall hanteras mot stadsbyggnadskontoret, om den keramiska plattan ska ersätta redovisad målad puts". Detta var alltså två dagar innan ärendet togs upp i nämnden. Byggherren påtalade också vikten av att bygglovsprocessen inte får bli försenad.

Anteckningarna från mötet - undertecknade av Peter Titoff den 9:e september - är diarieförda på stadsbyggnadskontoret den 11:e september. De här bilderna är tagna den 12:e september (notera att skruvarna som ska förankra travertinplattorna i stommen - och samtidigt förstör dem - redan är iskruvade):

Idag, 3/10, pratar jag med handläggaren på bygglovsenheten. Det som hänt, berättar handläggaren, är att byggherren dragit tillbaka sin bygglovsansökan om att putsa fasaden - det vill säga den ansökan som Malmö Museer genom Olga Schlyter avstyrkte. Istället, med handläggarens ord, kom ett förslag från byggherren att byta ut plattorna och då kunde man göra bedömningen att hantera bygglovsärendet som ett "vanligt fasadärende". Så bygglov är beviljat för att byta ut travertinplattorna mot andra plattor.

Nu handlar det ju - som vi sett - inte om att byta ut plattorna utan att sätta andra plattor i ett annat material utanpå de gamla. Även om de nya keramiska plattorna efterliknar travertin så kommer karaktären på fasaden - och därigenom hela bygganden - att förändras. Den ursprungliga tanken och den kulturhistoriska kopplingen till den tid då byggnaden uppfördes kommer att gå förlorad.

Bygglovet är beviljat den 24/9. Beslutet träder enligt handläggarens uppgifter i laga kraft den 29/10 och är således fram tills dess överklagbart. Att byggherren redan innan bygglovet beviljades påbörjade fasadarbetena med avsikt att klistra på nya kakelplattor har, som handläggaren uttrycker det, skett på egen risk.

En kalkylerad risk, kan man tycka, där utsikterna att komma undan med tilltaget har bedömts som goda. Tyvärr ser det väl ut som om det var en välgrundad bedömning.

Travertinfasaden putsas över

Nej, det är inget vandaldåd. Skruvarna är antagligen till för att förankra travertinplattorna i husets stomme innan de ska putsas över.

Ty det är vad som sker. Förlagshusets fasad ska framöver vara klädd i ljus puts. Det är en irreversibel förändring - travertinplattorna förstörs i processen.

Före och efter. De snedställda travertinskivorna under fönstren har sågats av. De nya fönstren får vanliga fönsterbleck.

"Förlagshusets byggnad från 1937 har en utpräglad funkisarkitektur med sitt platta tak, ljusa fasader och fönsterband. Fasadmaterialet travertin är ovanligt och exklusivt", skriver Olga Schlyter i den byggnadsantikvariska utredningen för Norra Sorgenfri. Byggnaden anses i utredningen omistlig på grund av sina kulturhistoriska värden.

Nu rivs inte Förlagshuset, men förändringen blir minst sagt avgörande. "Den bevarandevärda bebyggelsen i Norra Sorgenfri är av varierande skick och status", skriver Olga. "Hanteras den på rätt sätt kan bebyggelsen utvecklas och anpassas efter nya behov samtidigt som de kulturhistoriska värdena beaktas och tas tillvara". 

Mot Celsiusgatan, hösten 2009.

Den ljusa funkisputsen tar över.

Det är mycket tveksamt om renoveringen tar till vara byggnadens kulturhistoriska värden. Visst blir den nu mer renodlat funkis, när den klassicistiska flirten raderas bort. Men det var samtidigt en stor del av poängen med det hela och travertinfasaden var unik i sin omgivning. Putsade trettiotalshus finns det redan en uppsjö av i Malmö.

Det har beviljats bygglov för fasadförändringarna, så uppenbarligen har bygglovsenheten ansett att det är ok. Jag tycker det är sorgligt att se travertinhuset, ett så speciellt inslag i den malmöitiska gatubilden, försvinna.

Ett inlägg om Förlagshuset från oktober 2009.

Oktober 2009.

Slutet av september 2012.

Då och nu Kvarteret Smedjan

Robert Wahlströms fotomontage med Benzon-motiv inspirerade till ett eget försök i genren. Bilderna på kvarteret Smedjan är tagna från korsningen Industrigatan/Nobelvägen mot nordöst. Den övre är från 1970, enligt Olga Schlyters byggnadsantikvariska utredning varifrån den är lånad. Det ser ut som en Saab 95 Combi framför porten till UBA Växthusspecialisten, och en Folkabuss framför Läderfabriken Skandia/Öresund.

Läderfabriken, byggd runt 1917, hade varit en pärla för vilket gammalt industriområde i omvandling som helst. Men den brann tyvärr ner i juni 1996, efter att bland annat ha inrymt badmintonhall, tandborstfabrik och ateljéförening och - till det bittra slutet - fungerat som övningsplats för brandkåren. Nu är det en ödetomt på platsen och man har fri sikt ända bort till Ferrosans gamla pillerfabrik.

UBA Växthusspecialistens tillbyggnad ser riktigt femtiotalsfräck ut i original. Mosaikerna på tegelväggen finns kvar i ursprungligt skick. 

Industrigatan och Nobelvägen anlades 1904 och det är väl tveksamt om de korsande grusvägarna på den övre bilden kan kallas gator. Hur som helst är fotot - också det lånat från den byggnadsantikvariska utredningen - från början av 1900-talet.

Olga Schlyter: "AB S Barnekows teknisk-kemiska laboratorium var en av de tidigaste industrierna att etablera sig i Norra Sorgenfri, någon gång mellan sekelskiftet och 1912. Det låg i hörnan Industrigatan-Nobelvägen /.../. Barnekows laboratorium var grundat 1878 av den danske ingenjören Sophus von Barnekow, och man tillverkade mejeripreparat såsom ostlöpe och smörfärg (en lösning som användes för gulfärgning av smör). Verksamheten var banbrytande då det var den första att tillverka mejeripreparat industriellt. Från sent 1950-tal har företaget Uno Borgstrands AB (UBA) huserat i Barnekows gamla lokaler".

Här har det byggts till och ändrats om i omgångar, som ju ofta sker med industrifastigheter. Inget konstigt med det och man kan fortfarande ana den ursprungliga byggnaden, främst i gaveln och i de bortre fönstren mot Nobelvägen. Huset är ett fint exempel på hur gammal bebyggelse kan återanvändas för nya funktioner, istället för att bara tas bort.

Innanför takkupan mot Nobelvägen finns ett fint sammanträdesrum, med mycket mer femtiotalskänsla än vad utanpåverket skvallrar om. Här träffade jag projektsamordnare Ulrika Lundquist, Clara Norell från ISU och kulturförvaltningens representanter, innan vi tidigt i våras gick och kollade på bussgaraget. Över huvud taget är inredningen i UBA:s kontorsdel välbevarad, bland annat med mönsterslipade glasdörrar med (om jag minns rätt) tidstypiska fågelmotiv.

Samordnaren som återkom

Mycket kan hända på ett år. Sedan januari 2010 har Gunilla Kronvall hunnit sluta som Malmö stads projektledare för Norra Sorgenfri, börjat på nytt jobb inom den privata sektorn för att sedan - som inhyrd konsult - komma tillbaka som kommunens samordnare för utvecklingen av området under hösten.

När Gunilla lämnade sitt uppdrag i början av sommaren fanns det ingen som tog vid som projektledare. Från ansvarigt håll tycks man snart ha blivit varse att det behövs någon som alla inblandade - och det rör sig om många människor, förvaltningar och företag - kan vända sig till och som kan koppla ihop dem som behöver prata med varandra. Annars finns en uppenbar risk att alla börjar göra som vanligt, det vill säga bara sin lilla bit utan tanke på helheten och efter eget huvud. Tecken på detta kunde märkas tämligen omgående.

När vi ses på lunchen kommer Gunilla från ett möte med Annika Kruuse på ISU, Institutet för Hållbar Stadsutveckling. ISU är ett samarbete mellan Malmö Högskola och Malmö stad. När det kommer till Norra Sorgenfri är det utvecklingen av Kvarteret Spårvägen som ISU är inblandat i. Institutet genomför en serie om sex temadagar med olika fokus. I december hölls en temadag om kulturell hållbarhet, ett område som ligger Gunilla varmt om hjärtat. Sedan hon slutade som projektledare har hon fortsatt sitt engagemang i nätverket Kzon, där bland andra företrädare för områdets verksamma konstnärer arbetar för kulturens fortsatta närvaro i Norra Sorgenfri.

Det handlar, menar Gunilla, om kultur som direkta uttryck - tänk konstnärliga verk av olika slag - men också som en process. Hur kan man till exempel öka incitamenten för fastighetsägare att bevara en del av de gamla byggnaderna och därigenom möjliggöra för konstnärerna att vara kvar med rimliga hyreskostnader? Svunna tiders kommunala subventionering genom ateljéstöd lär inte bli aktuellt igen. Man måste hitta andra lösningar.

När jag träffade Annika Kruuse förra våren var hon optimistisk när det handlar om framtida byggande med ekologisk hållbarhet. Hon tyckte sig se tecken på att byggherrar börjar se de marknadsmässiga fördelarna. Där, menade hon, har det lyckade exemplet Västra Hamnen betytt mycket. Kanske kan i bästa fall Norra Sorgenfri bli ett exempel på hur man kan bygga in kulturell hållbarhet i ett utvecklingsområde. Men hur?

Gunilla Kronvall har, förstås, idéer. De handlar inte om detaljstyrda strategier, riktade satsningar eller särskilda anslag, utan om något som formas i samspel mellan olika aktörer. Hon tänker i termer av att etablera platser. En sådan skulle kunna vara den yta som i framtiden kommer att bli ett torg på båda sidor av Industrigatan, i anslutning till det benzonska tegelhuset. Här, menar Gunilla, skulle man kunna skapa en frizon för olika temporära händelser redan innan husen börjar byggas runt omkring.

Det finns redan en sådan historia här. Huset har ockuperats. Studenter från Alnarp har påbörjat en gerillaodling på ödetomten. Konstnären Juan Carlos Peirone har murat upp en ugn, som nu används mest för att bränna kablar i. Det pågår ett ständigt målande på huset och på planket. I somras förvandlades för en kväll en asfaltsplan i Kvarteret Smedjan till utebio, med DJ's, bokbord och dokumentärfilm. Gunillas tankar är tilltalande och intressanta. Om det börjar ske mer eller mindre spontana aktioner här kommer det också att skapas friktionsytor, där gränserna för vad som är möjligt att göra och inte kommer att tydliggöras och behöva hanteras.

Ockupationen bröts av polisen, som stormade huset. De hemlösa som slagit sig ner på ödetomten har förr eller senare avhysts och vegetationen har tagits bort för att minska på insynsskyddet (det vill säga öka möjligheten till kontroll och övervakning). Skejtramperna och Peirones ugn får stå kvar tills här ska byggas. Vad skulle hända om platsen till exempel togs i anspråk för en bostadspolitisk aktion liknande Stad Solidar? Hur stor påverkan på byggnadernas och de offentliga platsernas utformning skulle kulturella yttringar kunna få?

Nu ödetomt, i framtiden torg - kanske en plats där kulturen får spelutrymme? Peirones ugn som en vit glob till höger om lyktstolpen.

När detaljplanerna för Brännaren och Smedjan har stadfästs kommer marken som ska bli offentlig plats att köpas av kommunen. Det gäller också de nya gator som ska avgränsa de nybildade kvarteren. Detta är en viktig fråga för att säkra allmänhetens framtida tillträde till området. I många bostadsområden är det, berättar Gunilla, fastighetsägaren som också äger gatumarken, vilket i princip gör det möjligt att sätta upp bommar/grindar vid infarterna.

I sin nuvarande funktion har inte Gunilla arbetat direkt med detaljplanerna. Underlaget till detaljplanearbetet för Kvarteret Spårvägen bär hennes signatur, men är utfört innan hon slutade som projektledare. Sju nya bostadskvarter ska det bli. På skissen ovan är en del av Bussgaraget kvar, det är de äldre båghallarna längs Celsiusgatan/ut mot Nobelvägen med takfönster. Det pågår en diskussion kring vad som ska ske med Bussgaraget. Byggnaden med det tänkta gröna taket ut mot Industrigatan, i ritningens nederkant, är ett parkeringshus. Gatornas icke-linjära sträckning och kvarterens assymetriska utformning har kommit till i samarbete med LTH. Tanken är att mikroklimatet ska gynnas så att utesäsongen förlängs vår och höst.

Gunilla Kronvall ska inom kort lämna över sitt konsultuppdrag och sina kunskaper till en permanent efterträdare. Men det är uppenbart att hon även i sin tillfälliga roll som samordnare investerat mycket energi och engagemang i sitt arbete, och det skulle inte förvåna alltför mycket om hon dyker upp i något Norra Sorgenfri-relaterat sammanhang också framöver.

Konsulterna

Mattias och Olof har kommit hela vägen från Stockholm till Norra Sorgenfri. De är konsulter och har anlitats av fastighetsbolaget Granen. Deras uppdrag är att luska ut vilka som kan tänkas vilja köpa lägenhet i de nya bostadskomplex som planeras i kvarteren Brännaren och Smedjan. Deras rön kan komma att påverka själva utformningen av husen - lägenhetsstorlekar och så vidare - men framför allt hur man ska utforma marknadsföringen.

Mattias har hört av sig och vi har stämt möte på Lilla Kafferosteriet. Över en kopp julblend berättar han och Olof att de haft uppdraget en månads tid och att de nu tyckte det var dags att besöka Sorgenfri IRL. De vet inte mycket om Malmö i allmänhet och Sorgenfri i synnerhet och är nu här för att, som de säger, lyssna. De har varit på Addo och träffat konstnärerna Pia Hansson och Björn Carnemalm, drivande krafter i nätverket Kzon. De har pratat med mäklare om vilka områden i Malmö som är heta.

Mattias funderar på om inte Lundabefolkningen kan vara ett intressant segment att kika på. I Lund är det svårt att hitta bostad och skulle inte folk kunna tänka sig att flytta därifrån till Malmö och fortsätta jobba i Lund? För tjugo år sedan hade svaret på den frågan blivit nej, men idag är det väl inte omöjligt. Redan är det tusentals människor som pendlar åt båda hållen varje dag. Frågan är dock vad som skulle få spekulanter att vända blicken mot Norra Sorgenfri, istället för mot områden som ligger närmre Citytunnelens stationer. Det framtida rika kulturliv som planerarna ser framför sig i sin vision? Ett sådant finns emellertid fixt och färdigt längs stråket Bergsgatan/Möllan/Ystadgatan/Sofielund.

Men att närheten till allmänna kommunikationer och andra attraktiva områden i staden blir avgörande bör vara en riktig iakttagelse. I utgångsläget är Norra Sorgenfri en rätt tom plats. Den industribebyggelse som finns kvar och är intressant för hippa verksamheter och boende är rätt sparsmakad och utspridd, inte som exempelvis längs Norra Grängesbergsgatan där det finns en sammanhållen och karaktärsfull bebyggelse. Men från Norra Sorgenfri är det nära till uppåtsträvande och livaktiga områden som S:t Knuts Torg/Folkets Park och Värnhem/Ellstorp i kvarteren runt Nobelvägen/Sallerupsvägen. I planerna för utvecklingen av Malmös infrastruktur finns en nära förestående återupplivning av stationen vid Östervärn, samt en ny lokalstation i Rosengård vid Amiralsgatan. På sikt är det inte omöjligt att det blir spårvägstrafik längs Nobelvägen, och det är inte särskilt långt till Centralstationen och högskolan.

Brännaren 19 ägs av fastighetsbolaget Granen. Här finns idag en skejtpark och en vildvuxen flora. Snart blir det bostadshus. Bilden tagen 2/9 2009.

Till priset av en kopp kaffe och en croissant vill förstås de båda konsulterna veta vad jag tror. Tja. Jag tror - som jag väl skrivit någonstans i ett tidigare inlägg - att de nya kvarteren i det som nu är kvarteret Spårvägen kan bli intressanta, medan resten riskerar att bli väldigt konventionella, storskaliga bostadsrättskvarter. Det jag sett av Granens och Riksbyggens planer motsäger inte detta. De består av fyrkantiga, rätlinjiga block: skrivbordsprodukter utförda enligt en inte alltför innovativ mall. Särskilt gäller det fastigheten Brännaren 19 i hörnet Nobelvägen/Industrigatan. Det är som om arkitekten har försökt fjärma sig så långt som möjligt från den vildvuxna, skräpiga men också organiskt levande ödetomt som finns där idag. Att Mattias och Olof först nu blivit engagerade för att sticka upp fingret i luften och ta reda på åt vilket håll vinden blåser tyder också på att man börjat i fel ände i projekteringsarbetet. Vi är långt från den baramade bygga-bo-dialog som det talas så mycket om i stadsbyggnadskontorets förarbeten.

Ruderatmark i Kvarteret Smedjan. I fonden Rönnens studentbostäder. Kanske en framtida rekryteringsbas för nybyggare i Norra Sorgenfri? Eller inte. Bilden tagen 6/9 2009.

Det är populärt att prata om berättelser. Vilken berättelse finns det om en plats, en stad, ett bostadsområde? Hur förändras berättelsen? Det är det - menar kulturgeografer såväl som mäklare - som avgör vilka som vill bo där, inte i första hand att det är nära till jobbet eller närmsta livsmedelsaffär. Stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson talar mycket om att påbörja en Malmö-berättelse som handlar om social hållbarhet, nu när berättelsen om Malmö som en ekologiskt hållbar stad är på banan och sprids över världen. Att privata byggherrar skulle börja skriva berättelsen om social hållbarhet är emellertid föga troligt, och det är nog på förhand kört när det gäller Norra Sorgenfri.

Däremot borde det vara möjligt, och inte minst marknadsföringsmässigt smart, att hoppa på berättelsen om ekologisk hållbarhet. Ett nytt kapitel i den storyn kommer troligen att skrivas i före detta Kvarteret Spårvägen. Inget tyder i dagsläget på att Granen och Riksbyggen tänker i termer av gröna tak, gröna väggar, gynnsamt mikroklimat och så vidare. Det tycker jag Mattias och Olof borde ta ett snack med sin uppdragsgivare om ganska snart.

Redskap i konsten (Ödetomtens Flora IV)

Susann Rönnertz är konstnär. Hon arbetar gärna med tusch och har länge använt växter som redskap. Här är det en röllika som fått agera pensel:

Röllika. Ur boken linjelagren, Susann Rönnertz och Charlotte Walentin. Publikation ( ), Malmö 2008.

Röllika, eller möjligen ängsröllika. Kvarteret Brännaren, 4/8 2010.

Kungsljus. Ur linjelagren.

Kungsljus. Kvarteret Brännaren, 4/8 2010.

Susann har sin ateljé i det travertinklädda Förlagshuset i Kvarteret Smedjan. Hon passerar ödetomterna ofta, på väg till och från ateljén, och har tagit för vana att botanisera där. Vi träffas i hörnet Industrigatan/Nobelvägen en bister septemberdag och tar en tur på Stäppen. Susann är mycket växtkunnig, och går nu dessutom en trädgårdsingenjörsutbildning i Alnarp. Jag passar på att fråga om en del inslag i floran jag inte kunnat identifiera, till exempel detta:

15/9 2010.

Samma växt, 28/7 2010.

"Besksöta", slår Susann fast utan att tveka. Bären ser aptitliga ut, men Susann avråder från att äta dem - de är giftiga. Man skulle kanske inte dö om man stoppar dem i sig, fast risken finns. I floran står det inget om att besksötan är giftig, men den står på samma uppslag som spikklubba vilket väl är ett tecken så gott som något.

Jag tänker hursomhelst inte testa. Susann borde veta: hon använder ofta växter som använts i trolldoms- eller medicinska syften - och som fel använda inte alls är nyttiga - som redskap i sin konst. Just nu är hon inne på reseda, som det finns gott om på ödetomten. Inte nödvändigtvis en nyttig eller giftig växt. Men med märkliga, och som penslar säkert lämpade, formationer som spretande sträcker sig mot ljuset:

Kvarteret Brännaren, 15/9 2010.

Kvarteret Brännaren, 4/8 2010.

Susann har haft en paus från sin konst och lagt krutet på utbildningen i Alnarp, men nu har hon kommit igång med målandet igen. Resedan har definitivt ett finger med i spelet, som inspirationskälla. Vi tar en runda på ödetomten i Kvarteret Smedjan också. Susann har börjat spana på tistlarna - de borde kunna fungera utmärkt att måla med. När man tar sig en närmre titt på dem upptäcker man att de är en vacker och varierad liten värld i sig själv.

Tistlar, olika arter. Kvarteret Smedjan, 15/9 2010.

Vi rundar kvarteret och kommer till Förlagshuset. Vid husväggen, mot Celsiusgatan, hittar vi en släkting till besksötan, nämligen nattskatta. Inte heller nyttig att sätta i sig.

I Förlagshuset delar ett antal konstnärer på ett våningsplan. I Susanns ateljé är växternas närvaro påtaglig. Rader av tuschmålningar täcker en vägg. Resedamålningarna bör vara raden näst längst ner på väggen.

Ateljébilder: Susann Rönnertz, september 2010.

Man kan absolut se framför sig en tistel/tusch-kollektion på ateljéväggarna någon gång i framtiden. Stort tack, Susann, för initierad floravandring och inblick i hur växterna blir en del i konsten!

Stjärnorna på marken (Ödetomtens Flora III)

Smedjan 14, 15/9 2010