Projektledaren

Jag träffar Gunilla Kronvall, Malmö stads projektledare för utvecklingen av Norra Sorgenfri, på en myllrande och högljudd lunchrestaurang mitt i stan. Vi befinner oss långt från de bistra ödetomterna och bedagade husen på industriområdet. Nu är inte det geografiska avståndet avgörande. Gunilla är uppenbart engagerad i sitt projekt och berättar med stor inlevelse om dess tillkomst och vad som är på gång.

Det började som en skakning på nedre däck, skulle man kanske kunna säga. Runt 2003 var det dags för stadsbyggnadskontoret att göra en aktualisering av den gällande översiktsplanen, ett arbete som skulle vara klart 2005. Gunilla och en kollega tyckte det varit alltför mycket fokus på Västra Hamnen och utbyggnaden av Hyllie. De föreslog att man skulle titta på de östra delarna av innerstaden, från Värnhem längs Nobelvägen bort mot Dalaplan. Det område som längs den axeln sticker ut, både i fråga om utvecklingspotential och som en svårforcerad barriär mellan olika stadsdelar, är just Sorgenfri industriområde.

Efter aktualiseringen av översiktsplanen fick stadsbyggnadskontoret och Gunilla i uppdrag att gå vidare med att arbeta fram en vision av hur området, nu döpt till Norra Sorgenfri, skulle kunna se ut i framtiden. En uttalad vilja att styra utvecklingen i en viss riktning, alltså, något som inte är särskilt brukligt i en stadsdel som domineras av ett flertal privata fastighetsägare. Fastighetsägare som dessutom i många fall driver etablerade verksamheter på sina ägor.

Dessa förutsättningar kräver dialog. Gunilla ler när hon tänker tillbaka på projektprocessens första fas: att lämna ritbordet för att prata med folk, övertyga och jämka är inget man som arkitekt är särskilt van vid. Men samtalen med fastighetsägarna förlöpte väl, på det hela taget. Idéerna som presenterades i visionen väckte intresse hos de flesta (alldeles säkert för att man såg en vinst för egen del i att området får ett lyft). En bärande tanke - också för att åstadkomma en blandad stadsdel där historien som industriområde är synlig - är att inga fastighetsägare eller verksamheter som finns ska sparkas ut.

Nu när det börjar hända saker på flera håll i området är det fortfarande ett ständigt förhandlande med ägarna, för att jämka deras planer för exploatering med visionen. Säkert en många gånger skör balans, men det tycks som om Gunilla Kronvall nu har vant sig och till och med uppskattar denna del av arkitektens värv. Som exempel berättar hon om samarbetet med Mikael Håland, som bygger om Tripasin-fabriken till skola. Detaljplanen som utarbetats för fastigheten innehåller bland annat en offentlig del, den gård innanför Industrigatan som bildats mellan fabriksbyggnaderna. Här, är det tänkt, ska det finnas butiker och kanske någon servering (och inte minst det Tripasin-museum Håland ser framför sig i sin vision). Kvarteret ska alltså i vissa delar öppnas upp för allmänheten och inte - som nu - fortsätta vara barrikaderat bakom grindar och stängsel när byggymnasiet startar till hösten. Jag passar på att fråga om fönstren på fabriksbyggnaderna. Jo, meningen är att de ska vara träinfattade som tidigare. Något att hålla ögonen på.

Fabriksgård som ska öppnas upp för allmänheten. Ett slags återkoppling till svunna tider: just här - i blickens riktning och in genom de grågröna dörrarna - gick ett stickspår från Kontinentalbanan, som liksom förband fabriken med världen utanför.
(Kvarteret Grytan, september 2009)

Vid det här laget har Gunilla plockat fram en karta över Sorgenfri och kryssar in fastigheterna där det pågår utvecklingsarbete. Kvarteret Spårvägen är förstås givet. Här har arbetet med detaljplanen kommit långt. Gunilla ritar in de tänkta kvarteren och berättar att hon tagit hjälp av en forskare i mikroklimat på arkitekthögskolan. Det har lett till en del ganska små men betydelsefulla förändringar i planen. Genom att göra gatorna mellan kvarteren svängda istället för raka, genom att plantera träd på strategiska platser och genom att arbeta med ljusinsläppet på gårdarna kan mikroklimatet förändras så att utesäsongen förlängs både på våren och hösten. Dessutom bryts den ursprungliga kvadratiska kvartersformen upp - ett exempel på vad som händer när man tänker utanför den arkitektoniska boxen, något Gunilla Kronvall verkar ha fått mycket träning i under projektets gång. Osökt tänker man på det medeltida, vindlande och krokiga gatunät, som tidigare generationers stadsplanerare och byggherrar i skön förening lyckats radera ut från den moderna stadsbilden. Kanske var det något mer än slumpen som styrde byggandet en gång i tiden, en djup kunskap om hur den skånska vindens och iskylans skadeverkningar bäst skulle undvikas.

Blivande kvartersstad.

Båghallarna i fonden kommer att sparas, eventuellt som en möjlighet för föreningar att stanna kvar i området.
(Kvarteret Spårvägen, höst 2009)

Också i Addo-land, Kvarteret Spiralen, kan det vara förändringar på gång. Fastighetsägaren har vissa planer på att göra om de gamla fabriksbyggnaderna till bostäder. Det i sin tur kommer med all säkerhet att göra de nuvarande hyresgästerna, bland annat ateljé-föreningen och Utkanten, husvilla. Här finns en kontrovers under uppsegling, och hur rimmar det med ambitionen att ingen ska kastas ut som ett resultat av stadsdelens uppgradering till attraktivt bostadsområde? Gunilla har förstås tänkt på detta, men det finns i dagsläget ingen färdig lösning. Det finns även på andra håll i Sorgenfri ideella föreningar, som kommer att få svårt att hålla sig kvar när hyrorna så småningom skjuter i höjden. Till viss del kanske Bussgaraget kan bli en anvisad plats för föreningar, men grundtanken är ju att utvecklingen ska ske organiskt och att aktörerna ska finna sina egna lösningar. Även här finns det anledning att följa utvecklingen med spänning och kritisk blick.

Addo-land. Fixt och färdigt för att förvandla till fräckt urbant boende i industrimiljö. Till priset av att de nuvarande hyresgästerna, bland andra flera ideella föreningar, kommer att få flytta ut.
(Kvarteret Spiralen, september 2009)

Medan vi sitter och pekar och ritar på kartan kommer en man - säkert en arkitektkollega till Gunilla - fram och hälsar.

"Jaha, ni sitter och pratar Sorgenfri", konstaterar han.
"Ja, överraskande va", svarar Gunilla, "när jag är med?"
"Du, vi har funderat på att göra nåt på nån hörna där, ihop med nån byggare. Är det möjligt?"
"Javisst, kom in med en intresseanmälan bara så kan vi prata vidare om det."
"Kanon, det ska vi göra."

Mannen hastar vidare för att beställa sin lunch och det är dags för oss att bryta upp. Men det är tydligt att det gamla industriområdet börjar dra till sig intresse från många håll. Avslutningsvis frågar jag Gunilla om hon kunde föreställa sig att allt det här skulle hända när hon en gång i tiden föreslog att man skulle kika lite på de östra delarna av stan. "Nej", ler hon stort, "det kunde jag verkligen inte". Och även om sakernas tillstånd innebär en massa jobb för henne och hennes organisation verkar hon rätt nöjd med det.

Tillägg:
Måndag 25/1 publicerade SDS en artikel om Tripasins förvandling till gymnasium.