H+ Helsingborg: Oceanhamnen återbesökt

 

Förslag Oceanhamnen, Magnolia Bostad,
med Link Arkitektur AB och Batteríið Architects Ltd

Så kommer då ett vårtecken från H+-projektet. Som Helsingborgs Dagblad nyligen rapporterade har sju vinnare i en markanvisningstävling för tomterna i Oceanhamnen utsetts.

Läget för de presumtiva bostadshusen, på pirerna ytterst mot Sundet, är spektakulärt. Tävlingsbidragen fokuserar följdriktigt på fasader med rejäla fönsterytor mot havet och kajpromenaderna, som kommer att finnas utanför stugknuten. Arkitekturen är genomgående stram och rätlinjig i formerna, även om skiftande våningshöjder och oregelbundet utskjutande delar ska skapa en känsla av småskalighet och variation.

Genomgående är också byggnadernas slutenhet mot omvärlden. Alla förslagen utgår från en fyrkantig kvartersstad, där den kreativitet, teknologi och tolerans som varit ledorden för tävlingen tycks vända sig inåt, mot takytor med gym och grönska och mot innergårdarnas vindskyddade uteplatser. Av visionsbilderna att döma är det inget av husen som på allvar öppnar sig mot det offentliga liv som kommer att försiggå på kajkanterna och vid hamnbassängerna, exempelvis med passager in i kvarteren. Hoppet tycks, som överallt, stå till att det ska finnas kaféer och restauranger med uteserveringar i bottenvåningarna för att skapa liv och dynamik.

De vinnande förslagen skulle kunna befinna sig i vilken vattennära kontext som helst.  Några spår av det arbete som tidigare gjorts inom ramen för H+-projektet, bland annat genom ett nyfiket konstnärligt utforskande av platsens unika egenskaper och berättelser, syns inte till. Inga bohemiska rostiga containerbyggen har ritas in i den välordnade strukturen.

Det är kanske inte så konstigt. I HD-artikeln om markanvisningstävlingen nämns att ”priset vägt något lättare” i bedömningen av tävlingsbidragen. Det betyder utan tvekan att låg byggkostnad – och därmed låg boendekostnad - inte är ett avgörande kriterium. Helsingborgs stad har satt ett lägsta markpris för byggrätterna på 5000 kr per kvadratmeter bruttoarea, oavsett upplåtelseform, vilket tycks normalt med Helsingborgsmått men ligger rejält över riksgenomsnittet för kommunal mark. Detta driver i sig upp kostnaden för byggprojekten, som förstås kommer att vända sig till en målgrupp som kan betala det kvadratmeterpris som krävs för att byggherrarna dessutom ska kunna få en gängse hög vinstmarginal. Allt detta är logiskt på en oreglerad bygg- och bostadsmarknad.

Det är också logiskt att Oceanhamnen blivit etapp ett i utbyggnaden av H+-området. Staden äger marken och därmed också rådighet över hur den ska exploateras. Från början har det havsnära läget pekats ut som det mest attraktiva delområdet av H+ för potentiella byggherrar att investera i. Om till slut en ny detaljplan som möjliggör bostadsbyggande i Oceanhamnen går igenom och om de byggherrar som sedan får markanvisningar verkligen genomför sina projekt, kan det börja växa fram ett nytt bostadsområde här framåt 2020.

Det finns en omhuldad doktrin i stadsutvecklingsprojekt – känd inte minst från Malmös Västra Hamnen – om att ett högprofilerat bostadsområde kan fungera som dragare för mindre attraktiva stadsdelars utveckling. Den effekten är förmodligen grovt överskattad, Malmö har sedan Bo01 blivit allt tydligare uppdelad i rika och fattiga områden. Och i den fördjupade översiktsplanen för H+, från 2011, finns insikten att om det blir ”en alltför homogen invånargrupp inom nybyggnadsområdena i H+ kan det medföra att mentala barriärer med omgivande Söder och Planteringen istället förstärks”. Av resultatet från markanvisningstävlingen att döma - och med tanke på att övriga utbyggnadsetapper av H+-projektet kan dröja - finns en uppenbar risk att utbyggnaden av Oceanhamnen åstadkommer just det översiktsplanen varnar för.

Det måste inte bli så. I Västra Hamnen har stadsdelens offentliga rum kommit att användas av besökare från hela Malmö, inte alltid på ett sätt som var menat. Men det som fanns från början var en medveten satsning från staden på promenader längs vattenlinjerna och en öppnare kvartersstruktur. Efter hand har publiktrycket gjort att exempelvis en reguljär badplats och större parker har anlagts.

Samrådshandlingen inför beslut om ny detaljplan för Oceanhamnen framhåller vikten av att kajkanterna ska vara offentlig mark. Men det räcker inte med att bara freda en yta i en ganska isolerad stadsdel. Med tanke på de fysiska barriärer som finns i närheten – uppmarschområdet till färjorna, järnvägsspåren och motorlederna – behöver Helsingborgs stad förverkliga övriga delar av H+-projektet, främst det blågröna park- och kanalstråk som skulle binda samman Jordbodalen med vattenkanten. Här har staden ett stort ansvar för att de stora kommunala investeringar som krävs för sanering av mark, renovering av pirerna och skapande av attraktiva offentliga miljöer på sikt ska komma alla stadens invånare till del - inte bara de 700 personer som beräknas bo i de slutna kvarteren mot havet.

Texten publicerad i KulturHD 22/3 2015, här.

Staden och naturen

Grannskapsodling, Drottninghög.

I några av Helsingborgs bostadsområden, bland annat Drottninghög och Planteringen, finns sedan ett par år grannskapsodlingar, som drivs av boende i samarbete med Helsingborgs stad. På Högaholmsskolan i Malmö finns projektet Bärfis – elever och pedagoger arbetar tillsammans med föreningen Permakultur med att odla upp skogsträdgården Mullbärsbacken i ett närbeläget parkområde. En del av skolgårdens asfalt har brutits upp och blivit en kuperad lekplats med träd och buskar.

Det här är bara några av en mängd småskaliga, lokala exempel på hur man för in odling och natur i det urbana landskapet. Dessa projekt kan utan tvekan ha stor betydelse för människors engagemang i sin närmiljö, för social hållbarhet och ökad kunskap. Men de har marginell eller ingen betydelse för stadens matförsörjning eller för dess ekologiska fotavtryck i ett globalt perspektiv.

Tvärtom lever vi i det stora hela kvar i en föreställning om att staden och landsbygden är väsensskilda. Industri, tjänsteproduktion och handel finns i den tätbefolkade och asfalterade staden, som är beroende av mat och råvaror som produceras på landsbygden och transporteras dit. På landet finns även naturen. I takt med att urbaniseringen fortsätter i oförminskad takt medför denna ordning dock en rad problem. Förutom städernas egna koldioxidutsläpp innebär en globaliserad landsbygd transporter med stor miljöpåverkan. Monokulturer i jord- och skogsbruk medför att jordar utarmas och den biologiska mångfalden minskar – det blir helt enkelt inte så mycket natur kvar på landet heller.

Ekologer och biologer har hittills ägnat staden relativt lite uppmärksamhet. Men allt tyder på att intresset för staden som ekosystem kommer att explodera. Ett aktuellt exempel är TV-serien Naturopolis, som nyligen sändes i SVT Kunskapskanalen. Serien handlar om hur städer blivit allt mer sårbara i takt med att de ”glömt bort sin geografi”, men också om hur exempelvis New York och Paris söker vägar för att jobba med naturen, istället för mot den, för att undvika naturkatastrofer.

Men vi behöver inte gå längre än till de skånska städerna. Höstens plötsliga skyfall med översvämningar i bland annat Malmö som följd och återkommande, extrema värmeböljor är exempel på utmaningar som måste tacklas. Det handlar inte längre om en diffus omsorg om planeten, utan mycket konkret om att vara en säker och attraktiv plats att leva på.

Nummer 2/2014 av klimatmagasinet Effekt har staden som tema. Här refereras till den FN-stödda rapporten Urbanization, Biodiversity and Ecosystem Services: Challenges and Opportunities (Elmqvist m fl, 2013), som är den första samlade forskarinsatsen kring hur den urbana tillväxten påverkar ekosystemen och hur städer kan och måste ställa om för att bli ekologiskt hållbara.

En av rapportens författare - Thomas Elmqvist, professor vid Stockholm Resilience centre – menar att en av de viktigaste, och också enklaste, åtgärder städer kan göra är att plantera träd. Genom att skapa gröna stråk och bryta upp asfalten vinner man många fördelar. Förutom att det ökar välbefinnandet hos invånarna minskas effekterna av temperaturökningar. En trädplantering med öppen jord kan leda bort vatten på ett helt annat sätt än hårdgjorda ytor och avloppsbrunnar.

Dessa och liknande så kallade ekosystemtjänster behöver, enligt rapporten, få en allt viktigare roll i städernas liv. På köpet kan komma en ökad biologisk mångfald och möjligen också en livsmedelsproduktion att räkna med på uppodlade ytor som tak, balkonger och spillytor. Kort sagt tycks stadens framtid ligga i att återta den funktionella naturen istället för att bygga bort den och försöka hålla den i schack med konstlade åtgärder.

Jag tippar att odlarna i Helsingborgs bostadsområden och eleverna på Högaholmsskolan kommer att sätta spadarna i jorden så snart tjälen gått ur den. Vi bör se dem som pionjärer, i väntan på att stadsplanerare och andra beslutsfattare hinner ifatt. Och kanske borde vi också fundera på att plantera ett träd på någon väl vald plats i staden.

En något kortare version av krönikan publicerades 16/1 i HD, se här.

Senaste avsnittet av podcasten Staden berörde samma ämne, lyssna här. 

Nyplantering av fruktträd under Skogens dagar 2014, Lindängelund.

Höstvete, odlingsterrasserna Lindängelund 2014

Arkitektur 7/14 om glappen på bostadsmarknaden

En text som jag glömt lägga upp, tidigare publicerad i HD Kultur här.

Det råder en skriande bostadsbrist i dagens Sverige – det byggs för lite. Om detta råder konsensus. När det gäller orsakerna går åsikterna brett isär. Byggbranschen skyller på höga kostnader och krångliga regler. Kritiker av sagda bransch menar att den styrs av ett fåtal stora aktörer som tar ut övervinster och knappast har intresse av att pressa kostnaderna.

Senaste numret av tidskriften Arkitektur handlar om glappen på bostadsmarknaden. För det byggs förstås bostäder. Problemet är att de allra flesta av dem blir så dyra att de bara kan hyras eller köpas av konsumenter som redan har en stadig fot inne på marknaden. De undantag som finns – och som får sitt utrymme i Arkitektur – handlar oftast om enstaka projekt, som med små lägenheter riktar sig till unga och/eller studenter. Det kan vara ombyggnad av stora kontorskomplex från sextiotalet eller nyproduktion, där man försöker hitta kostnadseffektiva och ibland spännande lösningar. Men gemensamt är att de till syvende och sist riktar sig till en målgrupp som snart kommer att kunna kliva uppåt i bostadshierarkin.

Det är inte här den stora utmaningen finns. Den är istället att hitta sätt att bygga i oattraktiva lägen för familjer med låg betalningsförmåga, för det är detta föga attraktiva marknadssegment som är i störst behov av nya bostäder. Idag finns det få – byggherrar eller kommuner - som ens försöker knäcka den ekvationen. Och varför skulle de, när det finns mycket större vinstmarginaler i att bygga i små volymer i attraktiva lägen för penningstarka målgrupper?

De flesta byggprojekt som presenteras i tidskriften är exklusiva byggen med högt kvadratmeterpris. Undantaget är ett bestånd småhus i Fittja, där man lyckats kombinera massproduktion med variation till en byggkostnad på 15 000 kr kvadratmetern. Det är en siffra som branschen oftast i debatten avfärdar som omöjlig, vilket ju är intressant i sig.

Ingen – allra minst planerare och arkitekter – vågar ens viska om storskaliga lösningar som påminner om miljonprogrammet. Istället menar Arkitekturs chefredaktör Dan Hallemar och Ola Nylander, professor på Chalmers, att man måste hitta sätt att bygga differentierat och med bra kvalitet, men så att folk ändå har råd att bo.

Hur den ekvationen ska lösas är en gåta, men Nylander pekar på några viktiga omständigheter ur det svenska bostadsbyggandets historia. I början av 1900-talet byggde konsumentdrivna folkrörelser bostäder i egen regi. Under en epok – mellan tidigt trettiotal och sent femtiotal - drev staten en strategisk bostadspolitik som främjade både bostäder för utsatta barnfamiljer och kvalitativt byggande, även i större skala.

I en sektion av tidningen finns en genomgång av innovativt svenskt bostadsbyggande från 1900-talet, där både de rationella och sociala aspekterna är framträdande. Så inspiration saknas inte, men Arkitektur löser tyvärr inte gåtan om bostadsbyggandet åt oss. Ändå, att synliggöra glappen och peka på konfliktlinjerna är en utgångspunkt för en fortsatt debatt. Den debatten kokar ner till en avgörande fråga: ska bostadsmarknaden bara vara en marknad, eller behövs det återigen en bostadspolitik som vågar vara strategisk nog att främja nya innovationer för vår tid?   

Ny bok: Arkitektur i Landskrona

Townhouse, Johan Edling och Johan Oscarsson 2009. Fotograf Åke E:son Lindman.

Stormen Sven slet med sig kallbadhuset i Landskrona ut till havs. Det var inte bara en byggnad som försvann, utan en del av stadens kulturhistoria och en välkänd silhuett mot havet. När badhuset demolerades slogs också en ideell förenings kamp för bevarandet av det i spillror.

I samband med stadens 600-årsjubileum kom nyligen översiktsverket Arkitektur i Landskrona, utgiven av Stadsbyggnadsförvaltningen och Fritids- och kulturförvaltningen. I boken är kallbadhuset lika icke-närvarande som det nu är i verkliga livet. Det väcker frågor om urvalskriterierna för ett sådant här verk. Är det enbart de arkitektoniska värdena som ska vara avgörande? Eller ska byggnader som i sig kanske inte är så märkvärdiga, men som speglar olika skeden och betydelsefulla sidor av stadens liv, ha en plats? Jag, som inte är Landskronabo eller fullt bevandrad i staden, undrar förstås vad mer av intresse som saknas.

Två perioder lyser, liksom kallbadhuset, med sin frånvaro: den senare industriepoken och Landskronas miljonprogramsutbyggnad av sextusen bostäder mellan 1965 och 1975. Det är tydligt vilka sidor av stadens kulturhistoriska lager författarna vill belysa och vilka man helst vill gömma undan. Den tid då betongen och det industrialiserade bostadsbyggandet uppmärksammas är ännu inte här - och kanske kommer den aldrig heller. Men jag saknar något som bryter av, som skaver mot det vackra, speciella och upputsade.

Med detta sagt visar ”Arkitektur i Landskrona” fram en allsidig och mångfacetterad bild av en stad, som under ett par decennier levt i skuggan av sina bekymmer. Den korta inledande texten om stadens historia handlar över huvud taget mycket om upp- och nedgångar. Under 1700-talet skulle Landskrona bli Sveriges starkaste fäste västerut och ett jättelikt utbyggnadsarbete påbörjades, för att sedan avstanna under en lång stagnationsperiod. Efter 1850, då industrialiseringen tog fart, inleddes en expansiv blomstringstid som inte bröts förrän under sjuttiotalets krisår.

Även om Landskrona fick sin beskärda del av rivningar av äldre bebyggelse under 60- och 70-talen har staden förskonats från den skövling av hela stadsdelar, som drabbat exempelvis Helsingborg och Malmö. De olika tidslagren och epokerna är ännu klart avläsbara i gatubilden, från befästningstiden till modernismen. ”Arkitektur i Landskrona” gör ingen djupare analys av detta, men presenterar ett antal inflytelserika stadsarkitekter och arkitekter – bland andra Fredrik Sundbärg, Frans Ekelund och Peter Broberg - som genom progressiv stadsplanering och gradvis föryngring av bebyggelsen har bidragit till den varierade och attraktiva stadskärna Landskrona har idag.

Också när det gäller enskilda byggnader finns det många anledningar för Landskronaborna att vara stolta över i sin stad, från det medeltida Citadellet till badhuset som ännu står kvar efter stormen - Citadellbadet från 2005, ritat av Gert Wingårdh.

Periodvis har Landskrona, för att citera bokens inledning, varit ”en stad med gott självförtroende, där man vågat satsa på modern arkitektur”. Därför finns här en idrottshall ritad av Arne Jacobsen, en konsthall signerad Sten Samuelson och Fritz Jaenecke, Aina Berggrens fräcka Köpenhamnsterminal, radhus av Ralph Erskine och så vidare. Än viktigare för stadens karaktär är kanske den tegelarkitektur från Sundbärgs och Ekelunds epoker som boken ger många framstående exempel på.

”Arkitektur i Landskrona” är ett led i det medvetna arbete Landskronas Stadsbyggnadsförvaltning nu gör för att lyfta fram de kvalitéer staden har. Förslaget om att i ny översiktsplan för Landskrona förbjuda etableringen av köpcentra utanför E6:an, för att stärka handeln i stadskärnan, är ett annat exempel på detta.

Landskronas stadsplanerare av idag verkar ha låtit sig inspireras av Fredrik Sundbärgs organiska stadsplaner från slutet av 1800-talet och Peter Brobergs tankar om regional förankring och fokus på det mänskliga livet i staden. När staden nu står inför en förnyelse kan det visa sig framsynt, i en tid när allt fler söker en varierad och småskalig urbanitet. Samtidigt är byggnader som Wingårdhs badhus och Jonas Edlings och Johan Oscarssons vitgnistrande, kubistiska gathus tecken på att staden börjar få tillbaka sitt arkitektoniska självförtroende.

Man får ta ”Arkitektur i Landskrona” för vad den är: en hyllning till stadens arkitektoniska arv, så som författarna väljer att visa fram det. Som guide till Landskronas många signaturbyggnader fungerar boken fint och visar med övertygelse att staden är värd en resa för att upptäcka dem. Men missa inte mixen av fult och vackert, högt och lågt, skevt och skinande på vägen. Det är det som är själva staden.

Arkitektur i Landskrona
Gerry Johansson, Lena Hector, Johan Nilsson
Landskrona Stad

Texten publicerad i HD 15/12 -13.

Jan Jörnmark och Elisabeth Högdahl på Skånska Bokmässan

Texten tidigare publicerad i HD

Jan Jörnmark pratar Detroit (Vanity Ballroom). Foto: HD/NST Stefan Ed

Det går inte att tala om Staden, ett begrepp som rymmer allt från Eslöv till Mexico City. Ändå är samtalet om staden – dess möjligheter som kreativa kärnor och samtidigt dess potentiella inneboende destruktiva kraft – ett av samtidens mest brännande. Sedan ett par år tillbaka är också urbana miljöer hembygd för mer än hälften av jordens befolkning.

När Skånes Hembygdsförbund och Författarcentrum Syd väljer staden som tema för årets upplaga av Skånska Bokmässan – som hålls i Kulturmagasinet på Fredriksdal – är man därför i högsta grad i takt med tiden.

Lördagens föreläsare tar sig an ämnet från diametralt olika utgångspunkter. Etnologen Elisabeth Högdahl intresserar sig för stadens mellanrum, eller kryphål. Ofta platser som blivit över, kanske en ödetomt eller en tom bangård, och som stadens invånare tar i anspråk för sina egna syften. Högdahl kallar dessa kryphål för normativa luckor, där det går att skapa ny mening. Det kan handla om att göra en lekplats av en övergiven trädgård, plantera växter i en rondell eller att ockupera en parkbänk – något som måste göras på ett taktiskt smart sätt för att inte sticka i ögonen på den som har makten att till exempel ta bort parkbänken.

Allt mer talas det om den lyckade staden, den som överlever i konkurrensen med andra städer genom att bli attraktiv och lockar människor till sig, som en förtätad stad där tillgängliga ytor bebyggs för bostäder och konsumtion. Högdahl pläderar för vikten av att det får finnas kryphål, utrymme för det oplanerade och en icke ovanifrån styrd kreativitet, som ett sätt också att förhindra att täta urbana miljöer blir socialt instabila.

Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia eller – som han själv kallar sig – ruinfotograf, har byggt sin position som uttolkare av stadens öde i ett globalt ekonomiskt perspektiv på att resa världen runt och dokumentera övergivna platser. Han berättar om Detroit, bilstaden som gått från 2 miljoner invånare till 700 000 på några decennier. Det är en stad, menar Jörnmark, som misslyckats med att göra om sig när förutsättningarna för dess välstånd förändrats. Städer som Detroit blir snabbt, när de överges, vår tids motsvarighet till romerska ruiner – på bilderna Jörnmark visar kan vi se de sönderfallande skyskraporna och dansplatsen eka av en storslagenhet och framtidsoptimism som aldrig kan återvinnas.

Detroit är, menar Jörnmark, ett exempel på en stad där den destruktiva kreativiteten tagit överhanden. Hans bilder visar ett apokalyptiskt landskap som är oerhört fascinerande – i alla fall betraktat på vackra bilder i en ombonad föreläsningssal. Det är också ett ämne föreläsaren kan tala länge och engagerat om och därför kommer han aldrig fram till vilka faktorer som gör att vissa städer lyckas överleva, eller bryta en nedåtgående trend och komma tillbaka.

Men i både Högdahls och Jörnmarks bilder av staden blir den röda tråden att byggnaderna, gatorna och mellanrummen i sig är ganska betydelselösa. Det är det kreativa innehåll människorna som bebor städerna – från Eslöv till Mexico City - fyller dem med som är det avgörande. Därför blir också staden en miljö i ständig förändring – en lite paradoxal insikt att få på en plats där vårt så kallade kulturarv magasineras och där hembygdshistoria presenteras inpackad mellan bokpärmar.

Elisabeth Högdahl började intressera sig för stadens kryphål redan i sin avhandling Göra gata (2003). Avhandlingen handlar om Möllevången och Kapstaden. Senare har Högdahl skrivit om Trädgårdsgatan i Helsingborg. Foto: HD/NST Stefan Ed

Skånska Bokmässan fortsätter idag, söndag 21/10, mellan 11 och 16. Kulturmagasinet, Fredriksdal, Helsingborg.

Avstickare: Hasslarp

Texten tidigare publicerad i HD.

Bild HD/NST Aline Lessner

I Hasslarp finns det ingen kyrka. Men det finns en katedral – det gamla sockerbruket, byggt på 1890-talet av fem miljoner tegelstenar från tegelbruken i Höganäs, Fleninge och Danhult.

Bruket las ner 1992. Parken vid kontorsbyggnaden är förvildad och huset är i förfall. Söderut finns ett stort område med dammar för vattenrening som håller på att tas över av jättebjörnloka och sly. Här är svårframkomligt och när jag forcerar snåren skrämmer jag upp en häger. Dammarna har i sitt postindustriella liv blivit ett reservat för fåglar.

Tillbaka på själva bruksområdet kikar jag in i den jättelika fabriken. Nu ligger här plastsäckar med pellets staplade. En man kör fram till mig med sin truck och undrar – med fog – vad jag har här att göra.

Jag förklarar att jag just läst Helsingborgs Historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg, där byggnadsantikvarie Daniel Melcherts kapitel handlar om just Hasslarp. Det har gjort mig nyfiken på att ta reda på hur här ser ut idag. Henrik, som truckföraren heter, berättar då att den förre ägaren ville riva alltihop, men numera är här fullt med hyresgäster, allt från Skanska som har ett upplag av tunnelelement till folk som mekar med sina bilar. Det finns planer på att röja upp i bruksparken och bygga villor där. Till och med det gamla stickspåret till bruket används – tunnelelementen forslas härifrån till Förslöv längs järnvägen.

Bild HD/NST Aline Lessner

Henriks framtidsoptimism är smittande, men har kanske inte riktigt fått fäste i Hasslarp än. Nyligen rapporterades i HD om oseriösa fastighetsägare, sociala problem och motsättningar i byn. En del hus tycks stå tomma eller är till salu, som lanthandeln och Folkets Park med sin dansrotunda i andra änden av byn.

Bruket och Parken, kapitalet och arbetarrörelsen i varsin ände av byn och så åkrarna som tar vid på andra sidan landsvägen. Sockerbruket och Hasslarp växte fram just här, ur så gott som ingenting, för att de rätta förutsättningarna fanns: en het sockermarknad, järnvägen, ån och omlandet där det gick att odla betor.

Många av artiklarna i den senaste delen av evighetsverket Helsingborgs historia, den sjuttonde sedan starten på 1920-talet, ger en förståelse för varför landskapet och samhällena ser ut som de gör idag. Bland annat skriver historikern Johan A. Lundin medryckande om Råås utveckling från rudimentärt fiskeläge – och smugglingscentra – till expanderande municipalsamhälle med blomstrande sjöfart och stadsambitioner.

Den tid skribenterna verkar i påverkar förstås vad som anses väsentligt att lyfta fram. Hasslarpsbrukets inverkan på miljön får därför stort utrymme i miljövetaren Fredrik Björks artikel om sockerindustrin i Nordvästskåne. När professorn i historia Solveig Fagerlund skriver om hantverk och binäringar på landsbygden vill hon, trots att källmaterialet är knappt, lyfta fram kvinnors ofta osynliggjorda men viktiga arbete för försörjningen.

Jordbruket, skiftet, industrialiseringen, folkrörelserna och landsortskommunernas utbyggnad – allt har satt sina spår. En idrottsplats, ett ålderdomshem som blivit skola eller en nedlagd fabrik har alla sin historia. Men även om det är de stora strukturomvandlingarna som ger mest avtryck är det ändå genom människors göranden och låtanden historien kommer som bäst till liv.

Man kan, som etnologen Charlotte Hagström, intervjua människor som har personliga minnen av lantbrukets dramatiska förändringar under det senaste halvseklet. Eller man kan, som kultursidans medarbetare, professorn i etnologi Lars-Eric Jönsson, gå till arkiven. Där finns de alla, mängderna av dammiga protokoll från landsortskommunernas nämndsammanträden genom åren. Genom nykterhets- och barnavårdsnämndernas och fattigvårdsstyrelsernas handlingar får vi en bild inte bara av hur människor levde utan också om de normer och den finmaskiga kontrollapparat som på gott och ont präglade livet i närsamhället.

"Helsingborgs historia VIII:2" handlar om en tid som känns avlägsen, men som ändå tillhör det nyss förflutna, Den lever ännu i människors minnen och är fortfarande klart avläsbar i terrängen. Kanske är det denna närhet, snabbt undflyende i en värld som förändras i allt snabbare takt, som gör att verket trots sin officiösa prägel är så angeläget. Det är en bok som förtjänar en bred läsekrets.

Helsingborgs historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg  
Redaktion: Anna Christina Ulfsparre (huvudredaktör), Mats Greiff, Lars-Eric Jönsson, Torgny Fransson och Karin Gustavsson.

När jag besökte Hasslarp hade jag glömt ta kameran med mig - ett sådant slarv! Alltså måste jag åka dit igen snart och kolla lite noggrannare.

Krönika om UngBo

... publicerad i dagens HD.

"I Malmö pågår just nu Sveriges första bomässa för unga, UngBo12. I ett övergivet gammalt bussgarage visas de vinnande förslagen i tävlingar som genomförts det senaste året. De tävlande har varit unga, mellan 18 och 30 år.

I förslagen finns några röda trådar. Måste vi ha jättestora bilparkeringar? I så fall, kan man bygga bostäder på pelare över parkeringsplatserna? Andra förslag handlar om att bebygga outnyttjad mark i gatukorsningar eller att bygga om garage till kompakta bostäder.

En annan tråd handlar om boendeformer. Boendegemenskaper och flexibla kontraktslösningar för unga människor som ofta flyttar och har oregelbundna inkomster är återkommande teman.

Många av förslagen är intressanta. Inget av dem kommer att kunna lösa den fråga UngBo12 vill belysa, nämligen ungas bostadssituation i ett större perspektiv.

Samhällsplaneraren Kristoffer Arvidson har tagit fram en strategi för ungas boende i Malmö. Han pekar på att frågan om bostad i hög grad är en fråga om klass: en svensk kvinna med akademikerbakgrund får i snitt sitt första boende när hon är 21. En arbetarklassman med utländsk bakgrund får i snitt sitt första boende när han är 28.

Enligt Kristoffer Arvidsson är enda lösningen på bostadsbristen – som ju inte bara drabbar unga – att det börjar byggas mer igen.

Det är de flesta som deltar i UngBo:s seminarier och workshops överens om. När det gäller orsakerna går däremot meningarna isär.

Detsamma gäller den mest brännande frågan, i alla fall för unga som försöker komma in på bostadsmarknaden: går det att bygga billigare?

Byggbranschen brukar reflexmässigt svara nej på den frågan och hänvisa till tvingande byggnormer, höga markpriser och långdragna detaljplaneprocesser. Kommunerna skyller gärna på den obefintliga statliga bostadspolitiken och en avreglerad bostadsmarknad, med vinstkrav för allmännyttan och fria marknadshyror.

Hanna Mörck från organisationen jagvillhabostad.nu utmanar under ett av UngBo12:s seminarier hela denna konstruktion, genom att berätta att det går att bygga billigare redan idag. I ett projekt tillsammans med Huddinges kommunala bostadsbolag har man lyckats bygga nytt med betydligt lägre hyreskostnad än vad branschen menar är möjligt.

Det är ett ställningskrig. Vad som ändå händer under UngBo12 är att byggbranschen, kommunen och de ungdomar som känner sig inbjudna har börjat prata med varandra över skyttegravarna.

Arrangörernas förhoppning är att projektet ska visa på nya sätt att involvera målgrupper och tänka innovativt i byggprocessen. Malmö stad har beslutat att utlysa en markanvisningstävling för en av de obebyggda tomterna utanför garaget. Kravet är att de inbjudna byggbolagen ska utgå från tävlingsförslagen för bomässan och att de tydligt ska redovisa hur förslagsställarna har involverats i processen.

En part som ännu saknas i debatterna under UngBo är staten och dess företrädare. Det enda den ansvarige ministern, Stefan Attefall (kd), hittills har kommit med i bostadspolitisk väg är signaler om att lätta på de krångliga byggreglerna.

Det ligger i linje medmycket av det som sägs på UngBo12, men innebär att även den delen av byggandet avregleras. Det kanske skulle leda till att fler och annorlunda bostäder byggs, men inte automatiskt till att de blir billigare eller avsedda för ungdomar om inte enklare regler kombineras med andra incitament och krav på branschen."

Ovanstående skrev jag i måndags morse. Under veckan som gått sedan dess har raden av workshops, seminarier och samtal fortsatt i Bussgaraget. "Världens minsta hyreshus", som först dök upp på Strandvägen i Stockholm och nu står på en parkering vid Orkanen, har väckt uppmärksamhet för bostadsfrågan. Fler länkar här.

Senast jag var förbi Bussgaraget var mässguiderna - som alltid är på plats och förmodligen de som har bäst överblick över hur saker och ting utvecklas - smått rörda. De berättade om en workshop dagen innan där byggare, arkitekter och företrädare för kommunen verkligen hade pratat med varandra.

Om jag förstod det rätt hade en representant för byggbranschen självkritiskt sagt att byggherrar per automatik tar ut det gängse maxpriset för nya lägenheter, även om den faktiska byggkostnaden är lägre, och att branschen kanske måste börja tänka om för att locka nya målgrupper som exempelvis unga.

Jag kan förstås ha drömt att jag hörde guiderna berätta detta.

Avstickare: Osloterminalen (H+)

Osloterminalen - passagerargång.

Förberedelserna för en veckas aktiviteter - Folkets Hamn - på Oslopiren i Helsingborgs södra hamnområde pågår för fullt. Den 27/8 börjar det och det hela avslutas med en gratiskonsert med bob hund 1/9.

Folkets Hamn är en del av H+-projektet, vars eldsjälar Kristoffer Nilsson och Jessica Segerlund (tillfälligt?) har flyttat sitt kontor till den gamla tomma Osloterminalen. Det är rätt plats att ha högkvarteret för stadsutvecklingsprojektet: mitt i området och med en spektakulär utsikt över Sundet åt ena hållet och hamnen och staden åt det andra. Snudd på ännu bättre än det gamla projektrummet på SHIP på Bredgatan, faktiskt.

"'H+, la inte det ner när Södertunnelprojektet las på is?' är reaktioner man fortfarande kan få, till och med från folk som jobbar i kommunen", säger projektets kommunikatör Jessica Engvall. Och visst ändrade förra årets beslut att inte sätta igång nedgrävningen av järnvägsspåren söderut från Knutpunkten förutsättningarna. Men man har ändå gått vidare med planprogrammen för Oceanhamnen och Bredgatan.

Jessica Segerlund, H+ konstnärliga ledare, och kommunikatör Jessica Engvall diskuterar Folkets Hamn.

Nu har Länsstyrelsen kommit med sitt yttrande. Inte heller det underlättar: riksintresset av att ha en industri- och färjehamn går inta att rucka på och bullret hamnen orsakar gör - menar man - pirerna olämpliga för bostäder. Stadsplanering är att navigera runt sådana skär, utan detaljerat sjökort i en terräng där det dyker upp nya grynnor hela tiden på oväntade ställen.

Märkligt nog verkar det som att det är det som gör att Kristoffer och Jessica tycker det är så infernaliskt roligt. Ta till exempel detta med badet. De ville att besökarna i Folkets Hamn skulle kunna bada i Oceanhamnen, i bassängen mellan Oslopiren och Oceanpiren. Idén att det ska finnas ett havsbad här på Söder, tillgängligt för alla helsingborgare, är en bärande tanke i planprogrammet för pirerna. Därför vill man börja i den änden: att etablera platsen som ett bad innan husen står på plats.

Men att bada i hamnbassängen som den är nu visade sig inte möjligt, av säkerhetsskäl. Istället för att lägga ner idén har projektgruppen kommit på att göra en "containerlagun". Ytterst på Oslopiren har man ställt upp ett antal containrar, med ett trädäck ovanpå, som man ska kunna bada i under Folkets Hamn-evenemanget.

Containerlagun under uppbyggnad, sedd från Osloterminalens passagerargång. De tvärställda "väglinjerna", som påminner om det forna uppmarschområdet till färjan, har målats av konstaktörerna Front.

Nu är det inte längre tomt i Osloterminalen. Murare kommer in och hämtar kaffe, de håller på att bygga upp en grillplats av Helsingborgstegel på piren efter konstaktörerna Fronts anvisningar. Tanken är att skapa en prototyp för ett offentligt rum som - om det fungerar - ska kunna uppföras på någon plats i H+-området, kanske längs det blågröna stråk som planeras. Liksom med containerlagunen, som använder material - fraktcontainrar - som finns på platsen, är tanken att använda återvunnet tegel från de magasinsbyggnader på Oceanpiren som kommer att rivas. Återvinningstanken och att låta platsens historiska material ingå i den nya berättelsen om den genomsyrar hela projektet.   

Krogen Gastro har installerat ett restaurangkök, som kommer att finnas kvar i efter Folkets Hamn. Serveringen kommer att bli i den gamla passagerargången till och från färjan. Nya hyresgäster är på väg att flytta in i byggnaden, som numera ägs av kommunen. Oslopiren med terminalen kan komma att bli något av Helsingborgs Saltimporten/Hullkajen i Malmös Frihamn.

Bassängen mellan Oslopiren och Oceanpiren. Några svanhopp från landgången blir det inte - än på ett tag i alla fall. På andra sidan bassängen en lagerbyggnad undertecknad Jaenecke/Samuelson. Den kommer så småningom att rivas för att ge plats åt bostadshus.

Osloterminalen 21/6 2011. I "pelarsalen" under byggnaden kommer Folkets Bio/Röda Kvarn att visa film under Folkets Hamn.

Konstaktörernas medverkan i Folkets Hamn möjliggörs genom ett samarbete mellan H+, Statens konstråd, Region Skåne och Boverket. Syftet med projektet är att undersöka konstens möjliga roll i stadsplaneringsprocessen. Oslopiren utgör just nu - i flera avseenden - den avantgardistiska stadsplaneringens centrum, i alla fall på den svenska scenen.

Krönika i HD om H+ och Folkets Hamn här.

Det sociala kontraktet

Texten först publicerad i Helsingborgs Dagblad, 5/1

På nyårsafton, på Ramels Väg i Rosengård i Malmö, sköts en 15-årig pojke med flera skott. Han dog dagen därpå.

När ett barn dödas på det sättet väcker det djup förtvivlan. Det väcker också en mängd andra känslor och reaktioner. Händelsen sker inte i ett vakuum – tvärtom. Malmö upplever just nu en skrämmande upptrappning av våldet. En vecka tidigare hade en man blivit ihjälskjuten på en klubb i ett industriområde. Bara några dagar efteråt, den tredje januari, sköts ännu en man till döds på öppen gata i bostadsområdet Lindängen.

Att vi inte har ihjäl varandra är en moralisk gränsdragning, men även en förnuftsmässig. Det är ett underförstått kontrakt mellan människor som behövs för att vi ska kunna fungera i samhället, uttrycka våra åsikter och handla utan fruktan för våra liv. Den sammanlagda innebörden av de många morden i Malmö kan få oss att tro att denna sköra överenskommelse håller på att gå sönder.

Men det är lika förhastat som att se våldsdåden i Malmö som isolerade händelser. Våldet, ofta kopplat till situationer där andra brott begås, är en del av stadens vardag. Vi behöver prata om detta, och inte bara vi som bor i Malmö.

Vi behöver prata om kriminaliteten och dess orsaker. Och är det något vi verkligen borde diskutera är det vad en manligt präglad våldskultur, som sträcker sig över alla etniska och klassmässiga gränser, kostar i form av samhälleliga insatser och individuellt lidande.

Men vi behöver också prata om i vilken kontext vi sätter in olika händelser. På olika nätforum har det startats en debatt om hur dödsskjutningen på Ramels väg skildras, jämfört med exempelvis när en ung människa dödades på Kungsholmen för några år sedan. Då låg fokus på våldet och offret.

I nyhetsrapporteringen kring den nu dödade pojken har stor vikt lagts vid om han sedan tidigare är känd av polisen eller inte. Om detta råder det oklarhet, men ändå gör man snabbt – exempelvis i en artikel i Svenska Dagbladet – kopplingar till det faktum att ”under 2011 har uppåt 30 skottlossningar och sex mord med gängkopplingar ägt rum i Malmö”, en uppgift hämtad från Skånska Dagbladet. Vidare nämns att Malmö belastas tungt av organiserad brottslighet.

”Känd av polisen”, ”gängkopplingar” och ”organiserad brottslighet” – ord som lätt leder oss till en rad förenklade förklaringsmodeller och slutsatser. Här sker en perspektivförskjutning, där det inte längre handlar om ett barn som dödats utan om en person som eventuellt hade en del i ansvaret för sin egen död.

Den plats där pojken dödades spelar förstås en roll för den bild media och vi själva målar upp, bilder som kanske på ett sätt gör det fruktansvärda enklare att förstå men som också underblåser rädsla och hat. Känslor som i sin tur är kopplade till den diffusa och olustiga känslan av att det där sköra kontraktet håller på att brytas. För att motverka dessa känslor behöver vi framför allt agera, istället för att bara sitta och betrakta det som sker. Men hur?

Efter mordet på den 15-årige pojken har det snabbt spridits ett upprop på Facebook och i morgon hålls en manifestation på Gustav Adolfs torg i Malmö. I skrivande stund är det över 3 500 personer som anmält sitt deltagande.

Manifestationen är mot illegala vapen och organiserad brottslighet, inte mot våld och i solidaritet med våldsoffren och deras anhöriga. Det är en olycklig formulering och ännu ett exempel på hur vi, i hastigheten, reagerar utifrån våra ryggmärgsreflexer. Diskussionen om syftet med manifestationen och dess tema är i full gång. En del menar att det bara handlar om en rädd medelklass som vill visa sitt avståndstagande genom att samlas i flock mitt i stan. Andra menar - cyniskt, uppgivet? – att det är naivt att tro att en manifestation ska göra någon skillnad.

Det finns en risk att manifestationen blir en uppvisning av det goda gentemot det onda, av det upplysta centrum gentemot den dunkla periferin.

Men samtidigt är initiativet något mycket positivt. Uppslutningen visar på den stora viljan att agera och att inleda ett samtal med andra. Att mötas och föra ett fredligt samtal på torget, även om man har olika åsikter, är själva sinnebilden av hur väsentliga frågor hanteras i ett demokratiskt samhälle.

Framför allt handlar det nu om att visa hur viktigt det är att den överenskommelsen fortfarande gäller.

H+ återbesökt

En uppföljning av sommarens artiklar om H+ i Helsingborgs Dagblad. Artikeln har fått rubriken Gerillakamp och stadsplaner.

Förutsättningarna för projektet har radikalt förändrats, i och med att Helsingborgspolitikerna beslutat att lägga bygget av Södertunneln - det vill säga nergrävningen av järnvägsspåren mellan Knutpunkten och Gåsebäck - på is på obestämd framtid.

Ett storstilat och spännande stadsförnyelseprojekt som nu riskerar att bli en tummetott istället för en ny fin rock.

Till helgen blir det evenemang, Smack Bang i Folkets Hamn, i Oceanhamnen i Helsingborg. Den gamla tomma Osloterminalen får liv för en dag och en natt.

Ny bok: Malmö - världens svenskaste stad av Per Svensson

Västra Hamnen, oktober 2011

Det finns många berättelser om Malmö. Den som stadens makthavare älskar att berätta handlar om industristaden på dekis som reste sig ur askan och återuppfann sig själv som kunskaps- och upplevelsestaden vid Öresund, sprudlande av ungdomlig kreativitet, fräck arkitektur och brokig mångfald.

Den diametralt motsatta berättelsen handlar om en stad hemsökt av svåra sociala problem, trångboddhet i mögelhus och skenande kriminalitet – ett djupt segregerat Malmö där främlingshat och etniska motsättningar frodas i undervegetationen.

Sydsvenskan-skribenten och förre kulturchefen på Expressen Per Svensson, Malmöbo sedan trettio år, kan de här och många andra Malmö-berättelser utan och innan. I Malmö – världens svenskaste stad ger han sin version av dem. Han gör det på det hela taget bra: infallsrikt, initierat och välformulerat.

Författaren introducerar staden - dess delar, färger och lukter – från cykelsadeln. Det är passande, Malmö är en stad där man cyklar. Förr var det arméerna av arbetare som varje dag cyklade till och från Kockums, Strumpfabriken och de andra stora fabrikerna. Nu är det horderna av studenter och pendlare som tar sig från Möllevången eller Värnhem till stationen och högskolan i det gamla hamnområdet.

Cykelturen ändar vid kalkbrottet i Limhamn. Med cementen och byggandet som röd tråd skriver Per Svensson industrins, folkhemsbyggets och den socialdemokratiska hegemonins Malmöhistoria. Det är framför allt en berättelse om samförstånd mellan ett fåtal starka män – företrädare för socialdemokraterna, byggindustrin och bankerna - som gillat att umgås med varandra, ta varandra i hand och fatta snabba beslut. Malmö fick sina rekordår på 50- och 60-talen. Men också ett band av allt mer slappt byggda bostadsområden längs ytterkanten och en skövlad innerstad, när man trodde sig kunna sanera bort misären genom att riva hela stadsdelar av äldre bebyggelse.

Cementfabriken i Limhamn

Per Svensson är rasande på den modernism som slutligen, i sin degenererade form, spelade storskaliga ekonomiska bank- och byggintressen i händerna. Det handlingskraftiga fåväldet efterlämnade en splittrad stad, som dagens styrande fortfarande kämpar med att lappa ihop. Även om Svensson tecknar en väl undergångsdyster bild av det socialdemokratiska välfärdsbygget, skriver han in Malmö i den stora, allmängiltiga 1900-talsberättelsen om den svenska industri- och folkhemserans uppgång och fall.

Ändå är det något i berättelsen som saknas, ett slags frånvaro. Till slut kommer jag på vad det är. Per Svensson cyklar flitigt genom Malmö, och redovisar en mängd minnesbilder från åren i staden. Det ger lokalfärg. Men han lutar sig i sina betraktelser tungt på sekundärkällor, som tidningsartiklar och andras skrifter om Malmö. Det här är ingen reportagebok utan en skrivbordsprodukt, tillkommen från en tryggt medelklassig och lagom distanserad utkikspunkt.

Det gör bland annat att historien om Malmös förvandlingstrick, från katastrofstämning i början av 80-talet till kaxig framtidsoptimism en bit in på 2000-talet, förblir oskriven. Visserligen pekar Per Svensson på hur en rad lyckliga omständigheter och drastiska politiska beslut samverkat. Resultatet har blivit att staden lyckats frigöra sig från sin tunga fabriksidentitet och istället orientera sig mot en mer framgångsrik och attraktiv berättelse.

Men för att gå på djupet med framgångssagan hade han behövt ge sig in i de kommunala förvaltningarnas labyrinter, i jakt på stadsplanerarnas och politikernas historier. Han hade behövt träffa entreprenörer inom kultur- och näringsliv. Och för att få korn på motberättelserna hade han, för att ta ett aktuellt exempel, behövt bege sig till bostadsområdet Seved för att ta reda på vad folk som bor och arbetar där anser om sin stad.

Mycket går ändå att läsa ut av arkiven och till slut når Per Svensson fram till sin egen berättelse om Malmö. Den handlar inte om förvandling, utan om kontinuitet. Bakom den nya tidens alla storstilade stadsbyggnadsprojekt, inlindade i ledord som hållbarhet och mångfald, står fortfarande ett fåtal stora män – bland dem kommunalrådet Ilmar Reepalu – som gillar att göra saker tillsammans och där beslutsvägarna dem emellan ibland är oanständigt korta. Slutresultatet ser ut att återigen bli storskaliga byggen, med nya köpcentra och bostadsområden i periferin. Alltmedan staden fortsätter att vackla under tyngden av social och ekonomisk ojämlikhet mellan invånarna.

Oavsett hur det går är en sak säker. Malmö, liksom resten av Sverige, är och förblir en del av det globaliserade, brokiga och stökiga världssamhället. Det är den egentliga kärnan i berättelsen. Vi kan älska eller hata detta faktum, men det är trots allt ett faktum. Per Svensson förhåller sig öppen, nyfiken och prövande inför det och blir därmed också en oförsonlig motståndare till intoleransen, om den så tar sig uttryck i antisemitiskt färgade uttalanden - inte minst från Reepalu - eller islamofobisk främlingsfientlighet. Det är en rakryggad, modig och inspirerande hållning.

Texten har också publicerats i HD.
Här kan du läsa Johan Malmbergs anmälan i Sydsvenskan.
Betydligt mer förbannad är Crister Enander i Tidningen Kulturen.

De här böckerna står Per Svensson i störst tacksamhetsskuld till:

Tyke Tykesson & Björn Magnusson Staaf: Malmö i skimmer och skugga
Tyke Tykesson & Björn Magnusson Staaf: Arkitekterna som formade Malmö
Olle Svenning: Lojaliteter - min far(s)
Peter Billing & Mikael Stigendal: Hegemonins decennier

Kulladal - BRF Per Albins Hem

Avstickare: H+, Helsingborg V

Fjärde och sista artikeln om H+ har publicerats i Helsingborgs Dagblad. Om hur projektorganisationen arbetar för att skapa dialog med medborgare och andra aktörer, bland annat genom tillfälliga konstnärliga yttringar på olika platser i området.

Oceanpiren, Magasin 405.

Reningsverket.

Från Oceanpiren österut, dockan.

Oslopiren med Osloterminalen, vy mot söder.

Pelletsladan, med bränsle till värmeverket.

Hamnen.

Före detta sockerbruk, numera IKEA-kontor, i förgrunden. Därbakom hamnkontoret.

Omvänt.

Containerhamn.

Lokverkstäder, Gåsebäck.

Här tar H+-projektet sin början, med nergrävandet av järnvägsspåren i en tunnel söderut från Knutpunkten. På sikt ska den hårt trafikerade genomfartsleden Järnvägsgatan bli en stadsgata med - hoppas man - spårvägstrafik.

Avstickare: H+, Helsingborg IV

Dags för tredje artikeln om H+ i Helsingborgs Dagblad. Den har fått rubriken Drömmen om den levande staden och handlar om Gåsebäck - ett industriområde med gamla anor som nu står inför gradvis och långsam utveckling och förnyelse. Det där känner vi ju igen och det känns onekligen hemtamt att röra sig i området. Tätare än Sorgenfri, småskaligt, vissa gator har en trevlig stadsmässighet som påminner om Norra Grängesbergsgatan.

Kvarnstensgatan.

Kvarnstensgatan, en gång i tiden inrymde dessa två byggnader Kärnkaffe.

Kärnkaffe på 40-talet - den först uppförda byggnaden, till höger på bilden från nutiden. Tornet är borta.

"Banankompaniet"

Elegant.

En del byggnader är nergångna och skulle behöva en kärleksfull hand, som det fina vita funkishuset som en gång hyste Svahns Tryckeri. Här och i några andra fastigheter fanns det en bostadsdel med några lägenheter, kanske för ägaren och verkmästaren, och en verksamhetsdel.

Den lummiga Motorgatan, Svahns Tryckeri i fräck men förfallen funkis.

Helsingborgstegel.

Lions fabriker. Den äldsta delen var från början en färgfabrik, sedan gick man över till att producera prydnadsblommor i siden. Som mest jobbade 280 personer här.

Bakgård, Lions fabriker.

Nu ligger Gåsebäck inklämt mellan motorlederna och järnvägen, men läget kommer på sikt att förändras när järnvägen grävs ner i en tunnel och de hårt trafikerade infartsvägarna görs om till stadsgator.

Lokverkstäder.

Lokverkstäderna på 40-talet. Det bör vara en vy mot nordväst. Den tegelbyggnad som skymtar bakom lokstallarna, lite till vänster om mitten av bilden, måste vara det hus som idag nästan touchas av Södergatsviadukten i höjd med takfoten.

Brandstation, byggd på 40-talet, i korsningen Malmöleden/Södergatsviadukten (trafiklösningar byggda på 60-talet)

Brandstationen nybyggd.

Brandstationen från Motorgatan.

Gåsebäck är ett undanskymt och till synes bortglömt område, men det visar sig när man nämner det att det har många vänner bland arkitektur- och kulturhistoriskt intresserade människor. Idag finns det inget bevarandeprogram för området, men tillförordnade stadsantikvarien Mia Jungskär hoppas att arbetet med att ta fram ett sådant kan starta till hösten.

Det ska bli spännande att se vad det arbetet resulterar i.

Karin Gustavsson, dåvarande stadsantikvarie i Helsingborg, skrev 2002 den mycket läsvärda rapporten Kulturmiljöer i Gåsebäck. De svartvita bilderna ovan är hämtade därifrån.

Avstickare: H+, Helsingborg III

Igår publicerades den andra i en serie artiklar om stadsförnyelsen i Helsingborgs södra delar, H+, i Helsingborgs Dagblad. Den handlar om ett planerat "blågrönt stråk" som - med hjälp av parker och kanaler - ska förbinda de olika delarna av området och sträcka sig från inlandet i sydost till kajerna i nordväst.

Ett av två värmeverk i hamnområdet. Detta är förmodligen det äldsta, som nu fungerar mest som reserv. Ligger nu i en motorvägskorsning, men kommer i framtiden att ligga i kanten av det blågröna stråket - om det inte rivs.

Ett före detta husarregemente, numera Rönnowska yrkesskolan. Regementets byggnader ligger numera på båda sidor av Bredgatan, som någon gång på 60- eller 70-talet förlängdes genom husarområdet för att underlätta för biltrafiken. På sikt kommer Bredgatan att bli en bilfri kanal och Husarplatsen att bli centralpunkten i det blågröna stråket.

Fler husarbyggnader, på andra sidan Bredgatan från Rönnowska skolan sett. Fram tills helt nyligen var det slakteri här. I bakgrunden - på andra sidan Järnvägsgatan/Malmöleden - det höga HSB-huset på Söder.

De gamla husarkasernerna är till det yttre välbevarade, och tanken att använda dem och platsens historia för att ge området en ny identitet är bärande i H+-visionen.

Kraftiga barriärer: Södergatsviadukten och järnvägen. Här kommer järnvägen att gå i en tunnel, för att komma upp i dagen strax söder om denna punkt (vänsterut sett från kamerans position). Här kommer det blågröna stråket att etableras.

Södergatsviadukten.

Södergatsviadukten och Jutan, en gammal jutefabrik som numera fungerar som kombinerad boule- och skateboardarena i fritidsförvaltningens regi.

Södergatsviadukten och Jutan, mot norr (det vill säga Söder).

Jutefabriken på 40-talet. Bilden lånad ur en rapport från 2002, Kulturmiljöer i Gåsebäck, skriven av dåvarande stadsantikvarie Karin Gustavsson.


När järnvägen grävts ner och Järnvägsgatan rätats ut kommer Södergatsviadukten så småningom att bli överflödig. Vad ska hända med den då? Ska den rivas? Eller kanske bli en uppodlad park à la The High Line på Manhattan?