onsdag 24 februari 2010

Logotyper

Kanske inte vad vi idag skulle kalla en logga, men klassisk skyltkonst och idag ett starkt varumärke i området trots att verksamheten sedan länge upphört. G. A. WANGEL AB. FÄRGERI & KEM. TVÄTT lyder texten i sin helhet. Enligt Malmö Stads projektledare Gunilla Kronvall vill fastighetsägaren byta ut texten - med bibehållande av typsnitt och stil - till Mölledalsgymnasiet eller liknande. Det är ju det som kommer att finnas bakom fasaden i framtiden. Det är fortfarande en öppen fråga hur det kommer att bli. Fasad mot Östra Farmvägen.

Naturinwerk var det tyska moderbolaget till AB Tripasin, som startade sin verksamhet i Kvarteret Grytan 1937/38. Mot slutet återkom Naturin som delägare. Naturin ingick i det Spanien-baserade företaget Viscofan, med tillverkning i låglöneländer som Thailand och Mexico. Tripasin lades ner 2005. Fasad mot Industrigatan.

Ferrosan, ett läkemedelsföretag, etablerade sig i området ungefär samtidigt som Tripasin och byggde successivt ut i kvarteret Smedjan. Galler för källarfönster ut mot gatan. Celsiusgatan.

Nu håller Migrationsverket till i Ferrosans gamla kontorsbyggnader. En mycket officiell och stram logga. Man förstår att den ska symbolisera något slags bro, eller måhända en förbindelse mellan människors medvetanden. För många av besökarna torde den krystade symboliken eka tomt och hånfullt. Celsiusgatan.

Den mest elaborerade loggan: mosaik på gaveln till Uno Borgstrands Aktiebolag, som sysslat med färg och växthustillbehör sedan femtiotalet. Hörnet Nobelvägen/Industrigatan.

Flitiga som myror är de tydligen på denna förpackningsanläggning. Eller så packar de myror. Industrigatan.

Den här blir man nyfiken på. Vad sysslar det här företaget med? Klatschig design, gediget: skylten är målad på en träskiva. Kvarteret Tangenten, f. d. Addo-fabriken.

Säger vad det handlar om, men man blir kanske inte så sugen på att underkasta sig en behandling hos Tre Kotor? Utsikterna att ryggraden ska se ut så där efteråt skrämmer lite. F. d. Wibergs Kappfabrik, Celsiusgatan.

tisdag 23 februari 2010

Tripasin - nu en del av Kulturarv Malmö!

Nu finns AB TripasinKulturarv Malmö, listan över stort och smått som utgör stadens kollektiva minne och själ. Kulturarvslistan närs och administreras av Bo Gentili och Thomas Jentzsch, som basar över Malmösamlingen på Bibblan. Vem som skrivit Tripasin-artikeln? En Sorgenfri-bloggare nära dig, förstås.

Tripasin-tornet, september 2009

måndag 15 februari 2010

Skyggande hästar, wienerkorv och marsipan

Gun och hennes föräldrar flyttade 1934 in på Håkanstorpsvägen 35. Då var hon fyra år gammal. Familjen hyrde halva undervåningen i huset och Gun kom att bo där till mitten av femtiotalet, då hon flyttade snett över gatan till nummer 50 och eget hushåll.

Husen längs gatan var egnahem byggda strax efter sekelskiftet 1900, då bonden som ägde marken styckade av tomter. Under sin hundraåriga levnad har de byggts till och ändrats om. Under sent sjuttio- eller tidigt åttiotal blev det på modet att tegla in husen, kanske för att göra dem underhållsfria och för att värmeisolera dem. Gatan har breddats och gaslyktorna längs den är borta sedan länge.

Håkanstorpsvägen 35 någon gång under 1900-talets första decennier. Förste ägaren Ernst Håkansson med familj, i trädgården.
Bilden lånad från hemsidan Gamla Håkanstorp.

Håkanstorpsvägen februari 2010, med nummer 35 som andra huset från vänster.

Håkanstorpsvägen är en tvärgata till Industrigatan, ett kort stycke öster om Kontinentalbanan. På andra sidan Industrigatan, från Håkanstorp räknat, låg det under Guns barndom några bondgårdar. Idag är det industriområdet Emilstorp, tämligen anonymt med ryggen åt järnvägen. Byggnaderna vänder sig mot Scheelegatan, som inte var anlagd när Gun växte upp. Förutom gårdarna fanns här ett stenhuggeri och några skrothandlare, minns hon. Och mycket riktigt: nere vid järnvägen ligger Henry Anderssons Stenhuggeri, Malmös äldsta grundat 1918 och enligt hemsidan ett "fullserviceföretag i gravstensbranschen". Det är stängt när jag cyklar förbi, gravstensproverna ligger täckta av snö bakom stängslet. Längre in i området hittar jag också en skrothandlare, så områdets traditionella näringar biter sig fast.

Guns pappa höll under krigsåren en gris här någonstans, och 200 kaniner. Det gick åt mycket gräs och maskrosor för att utfordra dem, men så var det ju också vischan på den tiden.

Emilstorp, intill Kontinentalbanan. Februari 2010.

När Gun blev äldre cyklade hon längs Industrigatan till skolan. Ännu senare tog hon samma väg till jobbet på Länsstyrelsen vid Kungsgatan. Hennes pappa var spårvagnsförare och cyklade förmodligen samma väg till och från spårvagnshallarna vid Zenithgatan. Då var det en plankorsning vid Kontinentalbanan, numera är gatan nergrävd i ett schakt under järnvägen. Utanför den då storslaget moderna Tripasin-fabriken fick man passera ett stickspår i gatan. Under kriget användes återigen hästar för de flesta transporter, och Gun kommer ihåg hur de brukade stanna ungefär vid spåret, skygga tillbaka och vägra fortsätta - säkert på grund av stanken från spalt-tillverkningen. Gun och hennes man Folke berättar att stickspåret följde Kontinentalbanan ända bort till Östervärns station. På vägen passerade det en jättestor brädgård - invid Sallerupsvägen - som Folkes farbror startat. Brädgården finns fortfarande kvar, nu drivs den i Optimeras regi.

Gun cyklade nästan dagligen Industrigatan fram, förbi Tripasin, Kvarnstensfabriken och skrothandlaren på hörnet mot Östra Farmvägen. Ibland tog hon vänster och följde Östra Farmvägen förbi kyrkogården och sedan Hollywood, nödbostäderna. Efter det var hon framme vid Spånehusvägen - Östra Farmvägen slutade här, sträckningen av gatan fram till Amiralsgatan fanns inte. Istället, på andra sidan Spånehusvägen, fanns det stora koloniområdet Odlaren. Guns pappa hade under många år en koloni här. Han födde upp kapuner - kastrerade tuppar - som han avyttrade till stadens restauranger när det blev fler än vad familjen själv kunde ta hand om. Idag finns inga spår av koloniområdet, här är bara bostadshus och gator - ett tidigare exempel på den förtätning av stadsrummet som man nu vill åstadkomma i industriområdet.

Östra Sorgenfri, Kvarteret Sorgenfri. Här låg fram till sextiotalets mitt Hollywood, enkla träbyggnader som efter första världskriget uppfördes som tillfälliga nödbostäder men alltså blev kvar och beboddes i flera decennier. Kring -68/-70 byggdes dessa moderna hyreshus av MKB, ritade av Samuelson och Jaenecke i samma stil som deras modernistiska femtiotalshus längs Båstadgatan/Sorgenfrivägen.

Gun har ett gott komihåg: hon minns i detalj olika verksamheter som fanns på industriområdet. Längs Östra Farmvägen, i Kvarteret Smedjan, fanns det ett ställe där man tillverkade och sålde korv (det var Malmö Wienerkorvfabrik). Inne i kvarteret fanns det en mängd småföretag, där det idag mest är ödemark. Ut mot Industrigatan fanns en stor industribyggnad i rött tegel, tills en brand i mitten av nittiotalet ödelade den. Läderfabrikerna Skandia och Öresund fanns här mellan 1917 och 1929 och 1987 - 1990 huserade ateljéföreningen Läderfabriken här, men jag har undrat vad som hände där i mellantiden. Nu får jag en liten pusselbit: Gun brukade vara där och spela badminton under fyrtio- och femtiotalen.

Också av Celsiusgatan har Gun klara bilder. Det var här som alla spårvagnarna körde ut på sina linjer och sen kom hem till sina hallar igen efter dagens turer. På andra sidan Nobelvägen - åter i Kvarteret Smedjan - fanns en kappfabrik (Wibergs hette den, idag finns här bland annat Katrinelunds Folkets Hus) och ett ställe där man kunde köpa godsaker. Det måste ha varit Kaffe och Kolonial AB, sedermera omdöpt till KåKå, som förutom att importera kaffe och frukt också gjorde egen marsipan.

Guns berättelser ger liv åt gatorna, husen - de som finns kvar - och till och med ödetomterna. Hästar som stretar längs Industrigatan, korv- och marsipanförsäljning, spårvagnar som skramlar och kränger ut på sina linjer... Det är ett stort nöje att prata med henne och jag återvänder från Lödde, där hon och Folke nu bor, ytterst berikad och glad över att mitt hobbyprojekt kan föra mig i sådana riktningar.

Folke, visar det sig, har ett långt yrkesliv som byggnadsingenjör bakom sig. Han var med och byggde Augustenborg, hans företag hade hand om alla Kockums byggnader, han arbetade mycket med industrifastigheterna i hamnen, med mera med mera. Men det får bli en annan historia.

Hur jag kom i kontakt med Gun och Folke? Jo, genom deras dotter Eva, som var min handledare när jag gjorde praktik i Hörby i början av nittiotalet. Då bodde hon i Askeröd, en bit sydväst om Hörby. Nu bor hon i Helsingborg och hittade till bloggen genom en notis i Helsingborgs Dagblad.

Eva är uppväxt i Malmö, i Slottsstaden dit Gun och Folke flyttade ett tag efter att de träffats. Idag bor Evas son och dotter i Malmö, dottern vid Möllevången och sonen numera i trakten av Båstadgatan efter en sejour vid Seved.

Genom sitt arbete lärde Folke känna en arkitekt från Berlin, som arbetade en period i Malmö. Evas familj åkte ibland och hälsade på, och Folke och Eva besökte bland annat Hansaviertel där Interbau hölls 1957. Där uppfördes byggnader ritade av Jaenecke/Samuelson, som ju strax innan ritat husen på Östra Sorgenfri.

Källa: Olga Schlyter: Norra Sorgenfri. Kulturhistoriskt underlag inför planprogram. Byggnadsantikvarisk utredning. Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2006:026

fredag 12 februari 2010

Ett hem, uppbrunnet

Ödetomten, för någon vecka sedan

S
trax innan klockan sex
på fredagskvällen tog det fyr i boningen på ödetomten. Polis och brandkår var snabbt på plats, men då var allt redan övertänt och inget stod att rädda. En klart brinnande brasa i vinterkvällen.

Av en slump träffade jag mannen som bodde där utanför Caroli City för någon vecka sedan. Han berättade att han byggt en igloo - det är den gröna lilla kupolen på bilden - där han försökte hålla varmt med hjälp av värmeljus. Men det gick åt många ljus och det blev i längden alldeles för kostsamt. Så då tillbringade han nätterna på annat håll istället.

Nu kanske han hade fått ihop pengar till lite värme, men något måste ha gått rejält snett. Jag hoppas att han inte kom till skada.

onsdag 3 februari 2010

K.P.S.T. flyttar - in

De aktiva i ateljéföreningen K.P.S.T. bär grejer uppför en smal metalltrappa. Till huset ovan ska deras soffor, fåtöljer, penslar och trumpinnar flyttas. Den långsmala byggnaden är nergången, men fastighetsägaren har gett ett bidrag till färg och ljudisolering. Redan har medlemmarna hunnit ljudisolera och måla en del av utrymmena. Nu har föreningen ett rivningskontrakt på två år. Sedan, har man hört, ska kåken rivas för att ge plats åt en väg. Det kan säkert stämma - det jättestora kvarteret ska delas upp i mindre och det kommer att bli nya gator.

Det är ganska små rum som ligger i fil längs en smal korridor. "Blir det lika bra här?", undrar jag. "Vi får se", säger David, som tillsammans med en kamrat försöker få in en hylla genom den trånga farstun. "Det blir billigare med rivningskontraktet i alla fall, på det gamla stället fick vi hyran höjd rejält för ett tag sedan". Det är inte helt klart vad det kommer att bli för inriktning på det nya stället. Ateljéer och replokaler blir det i alla fall. Det är nog för litet för att ha konserter, men kanske utställningar om man får lov till - och kommer överens i föreningen om - att riva en mellanvägg för att få ett större rum.

Zofia och David fixar i ordning ett rum. De är medlemmar av Cosmasia Kraft, en grupp som sysslar en hel del med att komponera och spela musik till stumfilmer. De sprayar elementen svarta. Det blir snyggt mot de vita väggarna men resulterar också i att en tunn dimma sprider sig i det trånga utrymmet. Det luktar skarpt och huvudvärksframkallande av färgen och jag beger mig till nästa rum.

Jens och Joakim har byggt trumscen i sitt reputrymme. De ingår i ett musikkollektiv som tycks bölja fram och tillbaka i olika konstellationer. Något bestämt namn har inte gruppen, eller så har den det men Jens och Joakim kan inte komma ihåg vad som bestämdes sist det kom på tal.

Det är alltså en öppen fråga, som mycket verkar vara när det gäller K.P.S.T.: hur det egentligen kommer sig att de finns här från första början, vilka som ingår i föreningen och vad som kommer att hända. Det enda som är säkert är att det händer saker hela tiden, i friktion eller samförstånd med övriga inblandade. På något sätt passar K.P.S.T. väldigt bra in i sitt sammanhang, det gamla industriområdet som hela tiden förvandlas och som ingen riktigt vet vad det kommer att bli av i framtiden.

Takmiljö - snart ett minne blott