söndag 26 februari 2012

Intryck & avtryck - Formlära 2 på Stäppen




En lek med former - fasta, flyktiga - speglingar och skala. Landskapsarkitektstudenterna på Formlära 2 intar Stäppen med sina tolkningar av platsen och landskapet. De har tagit fasta på konstrasterna mellan de konkreta strukturerna som finns här, den ständigt närvarande men mångbottnade historien och den diffusa framtiden.




Andrée Olsson, till vänster, och Anna Ahlqvist, till höger, har arbetat i gruppen som gjort om makro-Norra Sorgenfri till ett mikro-zoo (förmodligen med hjälp av makro-objektiv). På bilden syns också Mona Greiff och Sebastian Jonasson. Sebastian och hans grupp har utgått från idén att det finns en sjunken stad under ödetomtens yta och har konstruerat "tittål" till denna imaginära plats.
  





Fredrik Berggren och hans grupp har gjort de vita lådorna med de oformliga skuggorna, eller om de har saktat förflyttat sig och lämnat ett segt spår av spillolja efter sig. Det är inte olja, försäkrar Fredrik, utan biologiskt nedbrytbart tapetklister hoprört av mjöl och vatten och färg. Fredrik säger att oljespåren kan vara en nickning till de föroreningar som finns i marken här. Men framför allt har inspirationen kommit från kontrasterna mellan de hårda strukturerna i området - husen men också det de fylls med, myndigheter som Migrationsverket och Trafikverket - och det svävande, oformliga som kan utgöras av människors förväntningar, berättelser och göranden.


Isbjörnarna fotograferades här, medan det fortfarande fanns is. Ganska allegoriskt, liksom.

Huset och ödetomten som ett Norra Sorgenfri-anpassat Monopolspel.

Trådar, historier.

Kul - att Alnarpsstudenterna varit här och jobbat, att ödetomten för en dag fylldes med så mycket gestaltad tankeverksamhet och att det blev ett så intressant resultat. Fika fick man också, serverad där det gick att få åtminstone lite lä bakom Benzons hus.

fredag 24 februari 2012

Bussgaraget + UngBo12 = Sant!

Blivande mässhall
I dagarna blev det till slut klart att UngBo12-projektet kan ha sin slututställning i Bussgaraget. Det har länge funnits en önskan om att det skulle bli så, men det har varit oklart med finansieringen.

Jag frågar Jan Johansson, den ansvarige på fastighetskontoret, hur han lyckats få till detta. Han skrattar till och säger att han fått kämpa lite (vilket förmodligen betyder att det varit ett hårt jobb). Men nu är man redan igång med renoveringsarbetena i de gamla båghallarna. Det är framför allt taket som behöver säkras, sen är det lite med ventilationen, brandskyddet, portarna och belysningen också.

Hur löste det sig då med finansieringen till slut? Jan berättar att Stadsfastigheter sköt till två miljoner när förvaltningen av Bussgaraget gick över till fastighetskontoret. UngBo, menar Jan, kommer också att skjuta till pengar. Så allt verkar klappat och klart för att rusta upp garaget - samt sanera marken utanför - så att utställningen ska kunna öppna här i september.

Helena Uesson är stadsbyggnadskontorets projektledare för UngBo. Just nu, berättar hon, arbetar man på exakt hur UngBos del i upprustningen av båghallarna ska finansieras. Klart är att det inte är projektets samarbetspartners (olika byggföretag) eller sponsorer som ska gå in med pengar för detta.

Helena gläds över att kunna börja planera för ett slutevenemang i Bussgaraget. Här ska vinnarna i de olika deltävlingarna - vilka pågår för fullt just nu - ställas ut. Parallellt kommer det också att vara en arkitekttävling, vars vinnande bidrag ska visas. En av båghallarna reserveras för byggherrar och sponsorer. Här ska också genomföras seminarier och workshops under den månad UngBo-mässan kommer att pågå.

Helena har också börjat fundera på knäckfrågan: hur få Malmöbor och andra besökare att ta sig till kvarteret Spårvägen och Bussgaraget? Det är ingen given plats att gå till. Samtidigt har möjligheten av att arrangera sådana här evenemang i garaget - och därigenom etablera plasten i Malmöbornas medvetande - hela tiden varit Norra Sorgenfri-projektets vision och önskan.

Framgången hänger förstås i slutändan på hur attraktivt arrangemanget blir. Men det handlar också om att bryta de barriärer som finns i stadslandskapet och staka ut vägen till Bussgaraget. Kanske läge att inleda ett samarbete med landskapsarkitektstudenterna i Alnarp?

Redo att fyllas med UngBo (efter nödvändiga renoveringsarbeten, förstås)

torsdag 23 februari 2012

Vem är det som bestämmer? - en läsarkommentar


Följande kommentar till inlägget Vem är det som bestämmer? kom från en läsare med god inblick i beslutandeprocessen i stadsbyggnadsprojekt:

"Jag har ofta fått frågor som 'Är det beslutat nu' - alternativt 'När ska det beslutas' - om olika stadsbyggnadsprojekt, vilket är knivigt att svara på. Det är aldrig ett enda klubblag som är det avgörande, utan det är en kedja av beslut, som inriktningsbeslut i Kommunfullmäktige, planuppdrag, detaljplaneprocessen med alla sina steg, sedan bygglov, och det mesta av detta kan överklagas och så blir det en beslutskedja hos länsstyrelsen och förvaltningsdomstolar.

Dessutom är det ofta olika markägar- och lantmäteritekniska frågor, alltmedan det verkliga beslutet ofta har tagits bakom kulisserna i uppgörelser mellan kommunen och olika exploatörer och byggbolag.  Detaljplaneprocessen är inte den demokratiska process som det ges sken av, där tid för överklaganden läggs in i tidplanerna i förvissningen om att eventuella sådana ska avslås.

Medborgarna tror att ord som 'Detaljplanen upprättas i syfte att pröva lämpligheten av... osv' faktiskt betyder att förslaget kan förkastas, om det kommer fram tillräckligt många invändningar. Men oftast är då allt redan uppgjort och det är bara detaljer som påverkas efter inhämtande av synpunkter från remissinstanserna.

Min erfarenhet är att berörda grannar och andra faktiskt tror att det är möjligt att påverka, medan byggbolagen redan projekterar för fullt i väntan på att besluten ska vinna laga kraft. Det är inte bra för tilltron på demokratin."


Allt som allt är stadsbyggnadsprojekt en krånglig process som tar flera år i anspråk, och det krävs ganska stor fackkunskap för att kunna föra en diskussion med byråkrater från kommunala förvaltningar, tekniker och fastighetsbolag. Det är också ju närmre konkreta byggplaner man kommer som pengarna kommer in i bilden. Frågan är alltså vilka beslut som fattas i öppen, transparent dialog och vilka som fattas bakom kulisserna.

Till slut är det nog ändå de stora männen, med de stora pengarna bakom ryggen, som får fatta de stora besluten.

1969 skrev Sherry Arnstein - som arbetat med ett statligt upprustningsprogram för fattiga innerstadsområden i USA - en artikel med titeln A Ladder of Citizen Participation. Hon var trött på allt snack om medborgarinflytande som, när det kom till kritan, visade sig vara föga mer än just snack. Den stege hon konstruerade har åtta nivåer:

1. Manipulation
2. Terapi

Dessa båda lägsta steg syftar inte till medborgardeltagande. Manipulation kan exempelvis innebära att beslutsfattare eller deras ombud bjuder in till dialogmöten för att diskutera alternativ, men där redan besluten är fattade. Terapi i det här sammanhanget innebär att man - efter ett beslut som upprör medborgarnas känslor - försöker gjuta olja på vågorna genom samtal och förklaringar. Men det finns ingen plan för hur man ska dokumentera eller använda de åsikter som kommer fram i beslutsunderlaget.

3. Information
4. Överläggning
5. Planering
6. Partnerskap
7. Delegerad makt
8. Medborgarkontroll

Det är först i stegen 6-8 man, enligt Arnstein, kan prata om verklig makt för medborgarna. Beteckningarna på de olika stegen är hämtade från artikeln "En enkät är inte dialog", skriven av arkitekten Johanna Kaaman, i tidskriften Mana #3-4 2010.

Från Malmö stads sida talar man mycket om medborgardialog och -delaktighet. Detta är förstås inga okomplicerade eller självklart bra saker. I handboken Guide för medborgardelaktighet, framtagen av Södra Innerstaden och Dialoglabbet, talas det också om riskerna: det kan bli en arena för vissa resursstarka grupper eller för en högljudd lobbygrupp. De som deltar är inte representativa för samhället som helhet. Folk engagerar sig framför allt i frågor där de har en egennytta och tänker inte i första hand på allmännyttan.

Den demokratiska principen, där representanter för medborgarna väljs för att fatta majoritetsbeslut, har sina fördelar. Men med tanke på att det tycks vara si och så med transparensen i planerings- och byggfrågor - och inte minst för att det talas så mycket om medborgarinflytande i Malmö - kan det vara väl värt att fundera på var i stegen man befinner sig när man till exempel blir inbjuden till samråds- eller informationsmöten i sin stadsdel. 

I Guide för medborgardelaktighet har man något andra beteckningar på Arnsteins nivåer:

3. Information
4. Konsultation
5. Dialog
6. Samarbete
7. Medbestämmande

Det är alltså de tre översta nivåerna, de som enligt Arnstein handlar om verklig makt för medborgarna, som skiljer sig mest. Delegerad makt har blivit medbestämmande och den åttonde nivån, medborgarkontroll, finns inte med. Ändå verkar Dialoglabbet vara ett intressant försök att undersöka förutsättningar och gränser för medborgarinflytandet.

Garaget vid Lönngatan, där verksamheten i sig är ett resultat av dialog med medborgare. Här har Dialoglabbet sin hemvist. Bilden lånad från bloggen Röda Malmö, där den ingår i ett inlägg om Sofielund
Källor:
Tidskriften MANA #3-4 2010, tema Staden
Guide för medborgardelaktighet, trycksak från Södra Innerstaden/Dialoglabbet