tisdag 30 december 2014

Avstickare: Ursynów

1980.

Också 1980. Många fler bilder från den tiden på ursynow.org.pl r.

Med spårvagn från centrala Warszawa för nästan precis 24 år sedan. Plötsligt uppenbarade sig en skog av höghus ute på slätten mot den bleka vinterhimlen: Ursynów, förklarade våra polska kompisar för oss. Ljusgrå hus och mörk lera, en värld i svartvitt.

Här bodde våra vänner, i ett komplex där fyra personer delade ett rum av ordinär svensk korridorrumsstorlek. Det var ett decennium efter att bilderna ovan togs och gatorna var fortfarande oasfalterade och gyttjiga på vägen från spårvagnen till studentboendet. Vi gick inte omkring i området, precis, bara fram och tillbaka till hållplatsen i det bistra polska vintervädret.

Bilden av de där höghusen på slätten har etsat sig fast på näthinnan, liksom minnet av att färdas dit i en krängande, överfull spårvagn. Nu ska jag åka till Ursynów igen, med buss från en annan förort, Piaseczno.

Jag hoppar av på hållplatsen Wyścigi, som google maps föreslagit, för att komma till centrala Ursynów. Jag hamnar i en hårt trafikerad motorvägskorsning. Ingen öppen slätt, ingen höghusskog i ensamt majestät. Jag frågar en herre efter vägen, det enda gemensamma ord vi finner är "Metro". Mannen manar mig att följa med och knatar in mellan husen, som visserligen är Plattenbauten men bara tre-fyra våningar höga. Husen är i sin slitna gråhet svåra att åldersbestämma, jag skulle gissat på sextiotal men det måste vara sent sjuttiotal eller tidigt åttiotal med tanke på att det var då hela Ursynów byggdes. Också betonggångarna är slitna, men någon gyttja behöver vi inte klafsa genom. Till slut hoppar vi på en lokalbuss och så kommer vi till tunnelbanestationen.

Höghuslandskapet är flackt och glest, husen inte alls så mäktiga som jag minns dem. Sex till elva våningar, mest punkthus, de flesta uppiffade med aprikosfärgade eller ljusgula fasader. Har också här förekommit Rückbau, som i Marzahn? Säkert inte. Invånarna här hade knappast någonstans att flytta för att söka lyckan när kommunismen föll, de var redan på plats i Polens finansiella hjärta. Så här har nog aldrig stått hus tomma. Eller så har det det men det har inte funnits pengar för en större upprustning/ombyggnad. Nu växer i alla fall distriktet så det knakar och nästan 25 % av de närmare 150 000 invånarna är enligt wikipedia under 18 år gamla - Ursynów, som ligger söderut från centrum, kallas Warszawas barnkammare. Det byggs också mycket nytt, men mest söder om Plattenbauten-klustren och för en ekonomiskt starkare målgrupp. Centrumbildningen som givit distriktet dess namn känns gammalt och trött. Men det är en hel del folk i olika åldrar i rörelse så här en vardagsförmiddag, betydligt mer än i Marzahn-Hellersdorf.

Här finns inget som ger en riktning för eventuellt flanerande. Jag ser ett bestånd högre hus i norr och börjar gå ditåt längs en hårt trafikerad, bred bilgata. Snart korsas den av en viadukt, en fyrfilig monsterväg där bilarna dånar förbi. Barriärerna här är inte att leka med, de suger kraften och livsmodet ur en i det gråkalla och färglösa vintervädret. Jag vänder om och tar Metron till nästa station norröver, Służew. Administrativt tillhör området Mokotów-distriktet, men stadsplanen och byggnaderna är samma lika som i Ursynów. Här passar kameran på att definitivt krascha efter att länge ha fungerat endast sporadiskt, liksom på beställning för att ytterligare spä på min betongmelankoli. Så här ser Służew ut via en gammal fulmobilkamera:





En del hus, som de på de övre bilderna, är som de alltid har varit. Men de flesta, som på den undre, har fräschats upp i alla fall till det yttre. En typisk metod är revertering, det vill säga man har smällt upp ett yttre lager av något slags organiskt material på fasaden. Metoden var populär i Malmö i början av 90-talet, bland annat kläddes huset i hörnet Simrishamnsgatan/Södra Parkgatan - det snett mittemot Golden - på det sättet. Billigare än att putsa om och kanske också isolerande. Om man går fram till huset här ovan och knackar på fasaden så ekar det ihåligt. Balkongkonstruktionen är typisk för Służew och påminner om ett äldre hus på Kamrergatan i Malmö med sin bärande mittpost.

Det här ser ju tämligen dystert ut. En bit längre norrut, vid nästa Metrostation Wilanowska, är det roligare - husen högre, gatumarknaden vid Metro- och bussknutpunkten livligare. Den delen av Mokotów är nog lite äldre, mer sextiotal då Gomułka gjorde femårsplaner för byggande av den socialistiska idealstaden. Men när jag strosar runt lite i Służew hittar jag liv. I ett av de gråaste husen finns det en liten servering i en lokal i bottenplanet. Den är stängd, men i butiken bredvid säljer en dam pannbiffar, polska piroger och annat matnyttigt. Vi får klara oss med teckenspråk och onomatopoetiska ljud, men vi kommer fram till att pirogerna - som ser mer ut som dumplings och har fyllning av spenat eller kött - är förkokta och bör stekas upp i panna (med olja, inte smör!) tills de är gyllenbruna, bronzowy. Ett gäng sådana kostar inte många złoty och är riktigt goda att äta sig mätt på när kvällen så småningom kommer.

Jag frågar också efter en restaurang och damen säger nåt som visar sig vara namnet på ett ganska nybyggt köpcentra nära Metron. Det är en ordinär galleria, med något slags lågmäld lunchrusning i restaurangen JazzLife (eller något liknande). Lunchen är först en klar grönsakssoppa och sedan något så modernt som en wrap med fräsch fyllning av kyckling, avocado och grönt. Jag blir också modernare mätt än om jag fått till exempel golonka och promenerar vidare. En äldre del av köpcentrat är mer basarliknande, intressantare. Här saluförs förstås charkuterier och ännu mer piroger och andra delikatesser, jämsides med kläder och bijouterier.

Efter en busstur tur och retur Ursus - där jag lyckas hitta en hel del övergivna industribyggnader men ingen traktorfabrik - är jag tillbaka vid Metron i Służew. Det har redan blivit mörkt och eftermiddagsrusningen är i full sving. En man har dragit hit en portabel, vedeldad bakugn där han bakar det där kompakta, mörka brödet som är så gott till feta korvar.


Metron, som definitivt inte fanns här i början av 90-talet, skär rakt söderut genom Ursynów - en huvudartär som effektivt kopplar samman de olika delarna av distriktet och som måste ha gjort livet här betydligt smidigare. Enligt vad jag läst någonstans gjorde man inte så många parkeringsplatser i anslutning till husen när Ursynów byggdes. Privatbilismen var inte en stor grej i det socialistiska Polen, man åkte kollektiv och ännu 1990 var det väldigt få bilar på gatorna. Nu, när bilismen har kommit att dominera lika kraftigt i Warszawa som i västligare storstäder, är detta förstås en nackdel för att locka hit bilburna nya invånare. Nybyggena söderöver har naturligtvis gott om parkeringsutrymmen. Vad som finns i här är väl tilltagna allmänna ytor för idrott och rekreation, också typiskt för den tidens sätt att planera för det goda, socialistiska livet. Jag, som inte kör bil, är glad för att Metron, trammen och bussarna spinner ett så finmaskigt nät i stadslandskapet. Och jag hoppas i mitt stilla sinne att Ursynów, i en framtid då bilen inte kommer att vara en självklarhet, ska bli en vinnare.

Jag åker till Natolin i söder och kommer upp i korsningen av två breda boulevarder - om man nu kan kalla motorvägsbreda genomfartsleder boulevarder. Men det känns lite så, med höga hus som tornar upp sig mot natthimlen men ändå med upplysta affärsfönster ut mot gatorna och med folk i rörelse. Nästa stopp norrut längs Metron är Imielin, som visar sig vara distriktets administrativa centrum, med julstjärnor på Ursynów-högkvarterets byggnad och något som ser ut som ett nymornat nöjeskomplex:



Här någonstans tänker jag att jag ska kunna få tag på en högre tjänsteman som kan förklara Ursynów för mig. Men administrationen har just stängt och mannen som bevakar glasdörrarna in till receptionsytan är inte alls intresserad av att släppa in mig för att leta upp någon som kan ge mig information. Här finns inte direkt någon turistbyrå att vända sig till, inte ens ett broschyrställ. Men egentligen behöver jag inte så mycket bakgrund. Det här är ett landskap där man bor och uträttar lokala ärenden för att sedan transportera sig - inte till fots, dock - till sina dagliga sysslor. Ett vardagsområde i en ganska stor centraleuropeisk stad.

På de dryga trettio år Ursynów existerat har det bildats något av en kvarterskänsla på sina ställen, trots alla barriärerna och den relativt glesa bebyggelsen. Detta blir tydligast runt nästa Metrostopp, Stokłosy. Här kommer jag upp vid ett ganska livligt kommersiellt center, med livsmedelsbutiker och en krog som också heter något med jazz, JazzNights kanske. Den prövar jag med önskat resultat lite senare, men först går jag en runda.

Fin kyrka med en öppen plats där man just håller på att förbereda en julmarknad, ty detta tilldrar sig någon vecka innan Kristi födelse.
Stokłosy by night.
Fotbollsljuset.
Stokłosy finns Ursynów-skylten. Äntligen vet jag att det faktiskt är här jag är.
På rundturen hittar jag en charkuteriaffär där jag kan bunkra upp med korvar till det där brödet jag köpte tidigare. Jag kan ha drömt men jag tror jag såg några äldre hus runt kyrkan också - Stary Stokłosy kallas väl i så fall den gatstumpen - innan jag köpte lite frukt och annat i en livsmedelsaffär och slog mig ner i dunklet på JazzNights.

Ursynów är en relik från kommunisttiden, en anakronism som inte är det minsta fräck. Inga cementblock har ännu gjorts om till etagelägenheter med takterrasser. Skolorna heter Gimnazjum 92 och så vidare. Men det finns en urban vardagskänsla här som jag gillar. Närvaron av människor kan göra det med snart sagt alla urbana miljöer. Här finns inga gated communities, som annars är så vanligt förekommande i Warszawa och inte minst direkt söder om Ursynów i anslutning till Kabaty-skogen.

Någon dag efter min Ursynów-utflykt passerar jag med bussen längs den spikraka och intensiva Puławska-gatan igen, nu söderut från Mokotów. Till höger har jag en kilometerlång, färggrann laglig vägg och till vänster, bortom reklamskyltarna och den lägre Plattenbauten-bebyggelsen, ser jag klungorna av grå höghus resa sig mot den blekvita skyn. Nu vet jag att jag varit tillbaka bland husen på slätten, fast nu har det växt upp en storstad runt dem.

fredag 12 december 2014

Arkitektur 7/14 om glappen på bostadsmarknaden

En text som jag glömt lägga upp, tidigare publicerad i HD Kultur här.

Det råder en skriande bostadsbrist i dagens Sverige – det byggs för lite. Om detta råder konsensus. När det gäller orsakerna går åsikterna brett isär. Byggbranschen skyller på höga kostnader och krångliga regler. Kritiker av sagda bransch menar att den styrs av ett fåtal stora aktörer som tar ut övervinster och knappast har intresse av att pressa kostnaderna.
Senaste numret av tidskriften Arkitektur handlar om glappen på bostadsmarknaden. För det byggs förstås bostäder. Problemet är att de allra flesta av dem blir så dyra att de bara kan hyras eller köpas av konsumenter som redan har en stadig fot inne på marknaden. De undantag som finns – och som får sitt utrymme i Arkitektur – handlar oftast om enstaka projekt, som med små lägenheter riktar sig till unga och/eller studenter. Det kan vara ombyggnad av stora kontorskomplex från sextiotalet eller nyproduktion, där man försöker hitta kostnadseffektiva och ibland spännande lösningar. Men gemensamt är att de till syvende och sist riktar sig till en målgrupp som snart kommer att kunna kliva uppåt i bostadshierarkin.
Det är inte här den stora utmaningen finns. Den är istället att hitta sätt att bygga i oattraktiva lägen för familjer med låg betalningsförmåga, för det är detta föga attraktiva marknadssegment som är i störst behov av nya bostäder. Idag finns det få – byggherrar eller kommuner - som ens försöker knäcka den ekvationen. Och varför skulle de, när det finns mycket större vinstmarginaler i att bygga i små volymer i attraktiva lägen för penningstarka målgrupper?
De flesta byggprojekt som presenteras i tidskriften är exklusiva byggen med högt kvadratmeterpris. Undantaget är ett bestånd småhus i Fittja, där man lyckats kombinera massproduktion med variation till en byggkostnad på 15 000 kr kvadratmetern. Det är en siffra som branschen oftast i debatten avfärdar som omöjlig, vilket ju är intressant i sig.
Ingen – allra minst planerare och arkitekter – vågar ens viska om storskaliga lösningar som påminner om miljonprogrammet. Istället menar Arkitekturs chefredaktör Dan Hallemar och Ola Nylander, professor på Chalmers, att man måste hitta sätt att bygga differentierat och med bra kvalitet, men så att folk ändå har råd att bo.
Hur den ekvationen ska lösas är en gåta, men Nylander pekar på några viktiga omständigheter ur det svenska bostadsbyggandets historia. I början av 1900-talet byggde konsumentdrivna folkrörelser bostäder i egen regi. Under en epok – mellan tidigt trettiotal och sent femtiotal - drev staten en strategisk bostadspolitik som främjade både bostäder för utsatta barnfamiljer och kvalitativt byggande, även i större skala.
I en sektion av tidningen finns en genomgång av innovativt svenskt bostadsbyggande från 1900-talet, där både de rationella och sociala aspekterna är framträdande. Så inspiration saknas inte, men Arkitektur löser tyvärr inte gåtan om bostadsbyggandet åt oss. Ändå, att synliggöra glappen och peka på konfliktlinjerna är en utgångspunkt för en fortsatt debatt. Den debatten kokar ner till en avgörande fråga: ska bostadsmarknaden bara vara en marknad, eller behövs det återigen en bostadspolitik som vågar vara strategisk nog att främja nya innovationer för vår tid?   

tisdag 9 december 2014

Avstickare: Plattenbauten i Marzahn-Hellersdorf

Plattenbau: hus konstruerat av prefabricerade betongelement. Möjliggör snabbt och industrialiserat byggande av bostäder.
I distriktet Marzahn-Hellersdorf, i Berlins östra utkant, bestämde sig DDR-regimen för att bygga riktigt många Plattenbauten. Mellan 1977 och 1990 byggdes här nytt för nästan 180 000 invånare. Bilden från 1987 visar Murtzaner Ring i Marzahn. Bilden är förmodligen tagen från höghuset på Allee der Kosmonauten 67-69 i nordostlig riktning. I distriktet byggdes flera delområden med liknande struktur - punkthus upp till 20 våningars höjd och lägre skivhus på  sex-elva våningar. Det är det största Plattenbauten-området i Tyskland. Foto: Bundesarchiv Frei.
Det fanns i Östtyskland en ideologisk dimension av att bygga så här, som en stark kontrast mot de kapitalistiskt besmittade miljöerna i den gamla stenstaden (vilka inte rustades upp). Efter murens fall föll också invånarantalet i Marzahn-Hellersdorf drastiskt. Det är inte så konstigt. Det tar en halvtimme med U-bahn från Hellersdorf till det centrala och plötsligt öppna Berlin, där tillgången på bostäder var stor och hyrorna fortfarande låga på 90-talet. Det gick nu också att söka lyckan i de västra delarna av det enade landet. Attraktionen i att bo i glesa förortsområden med obefintlig stadskänsla och lågt utbud av service och kommers fanns där inte längre. Krocken med den allt starkare västerländska individualismen - under åttiotalet personifierad av allt från postpunkare till yuppisar - och konsumismen var total.
Stadsförnyelseprojekt lika storskaliga som själva Plattenbauten har under 90- och 00-talen omvandlat Marzahn-Hellersdorf. Fasader och balkonger har fått nya former och färger, en anpassning till sagda individualism. Rückbau är ledordet, det vill säga en nerskalning av höjden på husen. Våningar har rivits bort från många av dem, som på det till höger i bild, medan andra har renoverats in- och utvändigt. Det har genomförts en mängd projekt för att förändra den "sociala infrastrukturen", som det heter på staden Berlins hemsida. Många har inriktning på ombyggnad och nyetablering av förskolor och skolor, samt fritidsanläggningar. Men det har också gjorts satsningar på utemiljöer och grönstråk, för att bryta barriärer. Det är första gången jag är här, men det är lätt att se att det sammantaget är en stor skillnad idag mot hur här såg ut för tjugo år sedan. Se alla satsningar här.
Välbevarad Plattenbau-kontext. De lägre skivhusen ligger som ringmurar runt stora gårdar, ett mönster som känns igen från exempelvis Heleneholm och Våsången i Malmö. Men skalan är enorm här. Plattornas beskaffenhet gör att husen inte böjer mjukt utan med markerade vinklar. Husen ligger vid Allee der Kosmonauten. Gatan uppkallades efter den östtyske rymdfararen Sigmund Jähns - förste östtysk i rymden - och hans ryske kollega Valerij Bykovski, som 1978 färdades med Sojuz 31 till rymdstationen Saljut 6. Den första biografen i Marzahn-Hellersdorf döptes följdriktigt till Sojuz. Enligt Wikipedia ansågs det på DDR-tiden vara ett privilegium att bo på Allee der Kosmonauten.
Hus-i-park-idealet draget till sin spets, som en extrem och monotypifierad variant av Interbau-området Hansaviertel i västra Berlin. Kalla mig förryckt, men jag gillar idén - och jag misstänker att många som bor här också gör det, i alla fall de som har hund. Det är välordnat och välstädat, inget är sönder eller sjavigt även om vissa delar av beståndet inte har renoverats. Säkert är det också kul att vara barn här, om det finns mycket barnfamiljer. Det finns det förmodligen, för sedan 2006 har trenden vänt och folk har flyttat hit igen i allt stridare ström. Säkert har omvandlingen spelat in, men säkert i än större utsträckning att hyrorna i centrala Berlin stigit dramatiskt på senare år. När jag är här är det emellertid måndag förmiddag och nästan folktomt i hela distriktet, förutom några spatserare av äldre årgång och en del jobbare från drift- och underhållsavdelningen. Invånarna är väl på jobbet eller i skolan. Från några gårdar - säkert med en skola eller förskola - hörs ljudet av barn som leker.
Vågad balkongfront. Jag gissar att den är ett sentida tillägg, liksom de pigga färgerna på fasader och balkonger.
Jag var inte sanningsenlig när jag skrev att här är folktomt. Spårvagnarna och bussarna, som trafikerar distriktet i ett finmaskigt infrastrukturnät, är välfyllda med resenärer. Skalan gör att man behöver ta sig med allmänna kommunikationer eller med bil varhelst man ska. Det finns förstås områdescentra, och man verkar ha gjort stora ansträngningar för att aktivera dessa med utbud av affärer och verksamheter, men de flesta har ganska långt att gå till dem. Bil- och spårvägarna skapar definitiva barriärer, som här vid Allee der Kosmonauten. Det röda huset är en skola, i fonden en uppiffad Plattenbau.
Så är det en stad man byggt, eller något annat? Det är i alla fall inte stad i gängse betydelse, där trafik och rörelse sker blandat i en tät kvartersstruktur. Det är heller inte en by, som ju präglas av småskalighet och en naturlig variation mellan boningarna. Men kanske påminner Marzahn-Hellersdorf mer om ett antal byar lagda intill varann än om en stad - byar byggda på höjden. Trafiksepareringen bidrar till att varje bostadsenhet blir en enklav, avgränsad mot nästa enklav antingen av stora vägar eller grönområden. Inte varje by har ett centrum med handel - precis som inte alla byar hade en kyrka. I den traditionella byn arbetade de flesta i närheten av hemmet, med jordbruk eller hantverk, så är det förstås inte här. En likhet med byn - och en skillnad mot den täta staden - är att man som besökare genast blir identifierad som just besökare. Det är tydligt att jag inte hör hit. Vem som bor här skulle irra planlöst, till synes utan mål, längs gångbanorna och in och ut på gårdarna? Vem skulle få för sig att fotografera balkongerna? Alla jag möter har ett mål, antingen de ska till spårvagnen eller är ute med hunden. Man flanerar inte i Plattenbauten. 
Centrumbyggnad med handel, nära S-bahns ändstation Ahrensfelde.
Om Allee der Astronauten var sin tids prestigeprojekt i Marzahn-Hellersdorf är detta dagens: Ahrenfelder Terrassen vid Havemannstraße och Rosenbecker Straße. Elvavåningars skivhus har blivit tre- och sexvånings, med ungefär hälften så många lägenheter som innan. Lägenheterna högst upp har takterrass och det finns trädgårdar för de boende på innergårdarna. Det stora flertalet lägenheter är hyresrätter, men det finns också äganderätter. 
Rivningarna åstadkom en hel del skada på utemiljöerna, men då har man passat på att uppgradera dem till varierade och genomarbetade ytor och lekplatser. Träd har nyplanterats.
Stor skillnad mot en grå elvavåningarsmur.
Mer av Rückbau...
...och ännu mer, i områdets centrumanläggning.
På andra sidan Havemannstraße står ett bestånd Plattenbauten kvar som innan, som en skarp kontrast. Kanske är tanken att man ska kunna göra en lokal bostadskarriär, men det är nog så att ekonomin sätter stopp för en total Rückbau. Nu när trenden har vänt och trycket på lägenheterna ökat behövs det ju inte heller. De lokala myndigheterna uppger invånarantalet till mellan 170 och 180 000, det vill säga fullbelagt enligt den ursprungliga planen. Om den ekvationen ska gå ihop med ett minskat antal lägenheter måste folk bo trängre.
Andra sidan, med balkonger.
Områdets lokala butik, till höger. Nerlagd.
Spårvägsbarriär mot grannområdet.
Freizeit Forum i Marzahn, längs spårvagnslinje 18. Simhall och bastu, hade jag haft tid och badbrallor...
Marzahner Promenade.
Husen har klätts med metallplattor.
Rundturen slutar i Hellersdorfs centrum. Det är till stora delar nybyggt och tänkt att fungera som en nöjes- och handelsplats, med en gågata, några gallerior och passager mellan de öppna platserna.
Det kanske kommer att bli ett pulserande och dynamiskt ställe, kanske inte. Det är ett uppenbart försök att skapa en stadskänsla, men sånt är svårt och tar tid. Centrat har liksom anammat skalan, de slutna fasaderna och de öppna vidderna i bostadskomplexen, vilket inte hjälper för att skapa en känsla av täthet och trivsel.
En miljö, med ett konstverk. En del av estetiken för tankarna till Västra Hamnen och andra exploateringsområden i havsnära områden, fast här minus havet. Istället en ruderatmarksinspirerad park (?) till vänster...
... och bortom denna en sentida nickning till Plattenbauten. Huset rymmer bland annat Arbetsförmedlingen och något slags hälsocentrum. Platsen kompletteras av baksidan av en galleria med postmoderna utsmyckningar längs den återstående sidan.
Här har en Plattenbau fått maskering som barockpalats längs huvudgatan...
... medan fasaden längs sidogatan har kvar sitt lite mer nedtonade Plattenbau-yttre.
Sammantaget fungerar stadsdelcentrum sådär. Men här finns sedan 1998 Alice Salomon Hochschule, kanske ett resultat av de sociala infrastruktursatsningarna. Här bedrivs studier i socialt arbete, hälsoarbete och pedagogik. Platsen framför, som angränsar till U-bahn-stationen, är visserligen öppen och flack. Men när det myllrar av studenter utanför entrén och innanför de stora fönstren på bottenvåningen, samtidigt som resenärer rör sig till och från U-bahn och tram, kan man få en i Marzahn-Hellersdorf sällsynt känsla av urbanitet. Banderollen: extremhögern är inte extremt stor i distriktet, som styrs av en SPD-koalition, men den är aggressiv och högljudd. Ofta är det demonstrationer och motdemonstrationer i Hellersdorfs centrum och Alice Salomon Hochschule är förstås en given plats för motstånd mot nazism och rasism.

Stort tack för inspiration att besöka Marzahn-Hellersdorf, samt för faktabakgrund, går till Håkan Forsell och hans inlägg om området på bloggen Arbetsbok. Läs Håkans inlägg här.

onsdag 12 november 2014

Industrigatan genusläst

Martina Norrman. Foto: Linnea Svensson Arbab. Tidigare publicerad i boken Malmös feministiska röster*

Skymningen och mörkret kommer snabbt över Industrigatan en eftermiddag i november. Martina Norrman och jag vandrar österut mellan kvarteren Smedjan och Brännaren. Martina är landskapsarkitekt och arbetar på stadsbyggnadskontorets planavdelning. Hennes examensuppsats handlar om feministisk stadsplanering. Hon menar att offentligheten fortfarande inte är självklar för kvinnor och att ett sätt att ändra på det är att berätta om hur staden tillhör kvinnorna och att många kvinnor tillägnat sig staden.

Plötsligt möts vi av spänstiga joggare, en blandad grupp vältränade kvinnor och män, som forsar fram längs trottoaren och viker av in på ödetomten i kvarteret Smedjan. Större delen av tomten har blivit inhägnad, så nu finns det ännu mer av stängsel som blockerar naturliga genvägar för den gående i Norra Sorgenfri. En vägg inne i kvarteret, bortom inhägnaden, pryds av en samling stora, skickligt utförda porträttmålningar. Flera av dem föreställer kvinnor av olika etnicitet. Det är stor skillnad mot den vanliga graffitin i trakten och Martina menar att denna representation av kvinnor i offentligheten är betydelsefull. Det samma gäller även andra, symboliska men viktiga handlingar som vilka namn gatorna får.

Jag berättar om de nya, rätt hårda och tekniska namn som antagits för gatorna och torgen i kvarteret Spårvägen (kv Föraren, Bussparken, Linjeettgatan och så vidare). Det ledde till en diskussion på facebook, läs mer här. Som framkom i trådarna var busschaufför inget entydigt manligt kodat yrke, det fanns - och finns - många kvinnliga chaufförer. Just sådant tycker Martina borde lyftas fram i berättelsen om och utformningen av platser och gator, för att visa på hur kvinnor tillägnat sig dem på olika sätt. I kvarteret Spårvägen fanns, förutom alla bussarna och spårvagnarna, också verkstäder och - i alla fall på slutet - kommunens lönekontor, säkert med många kvinnliga anställda.

Sluten fasad, men med ett gym bakom fönstren mot gatan.
Vi stannar till vid fasaden till den långa byggnad där Antpac tidigare höll till. Nu är här ett gym, det är därför det är så många joggare på trottoaren. Innanför fönstren mot gatan ser vi de som tränar, det är både män och kvinnor. Ljuset spiller ut och att se andra människor som håller på med fredliga aktiviteter gör det genast trevligare att gå här, inträngd som en är mellan den i övrigt slutna fasaden, cykelbanan och gatan där rusningstrafikens bilkolonner rullar fram. Det här är tydligt en gata som mest är till för bilar och Industrigatan har ju alltsedan den anlades varit en led för transporter, både med lastbilar och per järnväg, in till verksamheterna i Sorgenfriområdet.

På tal om bilar befinner vi oss i gatuprostitutionens område. Martina berättar att hon tidigare bodde vid Sorgenfrivägen på andra sidan kyrkogården. Att som kvinna stå stilla invid gatan, till exempel för att vänta på bussen, räckte för att bilar med ensamma män skulle stanna och ställa frågor om hur mycket det skulle kosta att köpa sex. Det är på dessa villkor ensamma kvinnor rör sig till fots i de här kvarteren och det skapar förstås otrygghet.**

Martina tycker generellt att fixeringen vid begreppen "trygghet/otrygghet" är problematisk. Den innebär ett antagande om att framför allt kvinnor är otrygga när de rör sig i stadsrummet, vilket så klart också påverkar känslan av att vara det. Trygghetsskapande åtgärder blir ofta att göra bättre belysning och ta bort buskage, vilket i sig kan vara bra men sällan tillräckligt. Viktigare kan vara att flickor och kvinnor tar en plats i anspråk, som de kvinnliga joggare vi just mött.

Ibland kanske planerare och andra aktörer aktivt måste positivt särbehandla grupper för att de ska ta plats, som i arbetet med Rosens röda matta i Rosengård där flickor och unga kvinnor bjöds in att utforma en aktivitetsyta utifrån sina idéer. Eller att ha särskilda tider då flickor får använda en spontanidrottsarena, där spontaniteten ofta förbehålls pojkar och unga män därför att det är de som "äger" arenan.

Aftonljus längs Industrigatan, november 2014.
Åter till fasaden vid Industrigatan. Ett problem här, liksom i resten av området, är att det är så få entréer mot gatan. Det ser vi många exempel på senare under vandringen, inte minst i det nybyggda särskolegymnasiet med sluten fasad mot Östra Farmvägen. Ett hus med entréer mot gatan skapar liv och en känsla av att det finns deldestinationer längs vägen. Mittemot har vi det rosa huset, som innan var Bencoverken men där det nu finns bland annat skola och studios. Visserligen är det en parkeringsplats mellan och en av entréerna ser mest ut som en källarnergång, men ändå. Och det lyser i flera av fönstren, vilket skapar en känsla av aktivitet och att det finns folk i närheten. Överhuvudtaget tycker Martina att det är ganska mycket ljus, så här dags på seneftermiddagen är till exempel hela Eon-huset upptänt som en trillad julgran, men säkert blir det färre ljuskällor senare när trafiken avtar och kontoren avfolkas.

Vi fortsätter över Östra Farmvägen och vidare mot järnvägen som korsar Industrigatan. Här blir det mörkare, när vi kommit förbi de röda tegelfasaderna i kvarteret Spiralen och den före detta Tripasinfabriken som nu är byggymnasium. På ena sidan gatan en skräpig ödetomt, på den andra en biltvätt. Där är det öppet och ganska upplyst, men också ödsligt. En cykelväg löper mellan höga trådstängsel på ömse sidor, där vill en inte gärna gå på kvällen. Här är en påtaglig känsla av att det är färre människor i närheten, fastän vi inte mött särskilt många innan heller. Inga upplysta fönster, färre cyklister, inga joggare. Närvaron av andra människor, under förutsättning att de inte uppfattas som ett hot förstås, är antagligen den enskild mest betydelsefulla faktorn för att en sträcka ska kännas inbjudande att gå.

Det ödsliga landskapet, mitt i stan. En cykelväg mellan trådstängsel.

När Kontinentalbanan byggdes om grävdes Industrigatan ner i en tunnel under spåren. Det har blivit en hemsk plats, som att komma till en motorvägskorsning i två plan mitt i stan. Vi går plötsligt mellan en hög, buskbeväxt mur till vänster och ett räcke till höger. Sen är det en avsats på flera meter ner till körbanan där bilarna dundrar fram. En typisk lösning för att trafiken ska kunna flyta obehindrat, men för gångtrafikanter är det en helt otjänlig passage. Även om själva tunneln under spåren är kort inger hela sträckan en mångfacetterad obehagskänsla, från att vara instängd till att vara utsatt för vädrets makter och dånet från trafiken där nere i klyftan. Om planprogrammet för Industrigatans omdaning sträcker sig så här långt blir det en utmaning att göra den här delen av den trivsam. Men ett av Norra Sorgenfri-projektets mål är att bryta barriärer och här finns det en att bita i.

Svårt att göra trivsamt.
Det går förstås inte heller att ta sig över gatan, med mindre än att vi går hela vägen upp till Scheelegatan (ännu en gata uppkallad efter en man ur historien), korsar gatan och går tillbaka under spåren igen. Jag vill visa cykelbanan som går mellan järnvägen och byggnaderna i kvarteren Ugnen och Degeln. För att komma dit måste vi först ta en brant trappa upp från den nersänkta Industrigatan. Den smala cykelstigen går mellan två höga trådstaket, mot järnvägen och mot ett lager för spånskivor. "Vem cyklar här?", undrar Martina. Och ännu mindre går, förstås. Jag tycker på något konstigt sätt om stället, inte minst borta vid QPharma-fabriken och skateboardhindren och på kvällen - en spöklik plats där generatorerna vid ställverket hummar och tågen råmar förbi på armlängds avstånd. Men det är förstås en helt omöjlig plats ur trygghets- och genusperspektiv. Det finns kanske ställen som är bortom räddning och Martina tycks absolut mena att detta är ett sådant.


Tillbaka i mer civiliserade trakter hamnar vi på den öppna platsen vid Norra Sorgenfri-gymnasiet. Martina tycker det har blivit fint, med den avsmalnade gatan, med bred trottoar och cykelbana och med de rostiga plåtarna som kringgärdar små trädplanteringar. Men den höga muren och de bastanta låsta grindarna in mot skolgården signalerar att här måste allting skyddas från insyn och intrång. Det stämmer med inställningen företaget som byggde om Tripasin-fabriken till skola hade. De hade ett säkerhetstänk där allt och alla sågs som potentiella hot. Här fanns ilskna vakthundar som kastade sig mot staketet kvällstid och om det fanns personal på plats betedde de sig aggressivt hotfullt när en passerade och kanske råkade ta en bild eller två. Ett exempel på när det väcker lika mycket eller mer aggression mot mig som man när jag rör mig på "fel" ställe. Och vem som tar sig makten att bestämma vem som får röra sig i stadsrummet och var. Läs mer här och här.

Efter en lång gåtur befinner vi oss slutligen vid kvarteret Spårvägens södra perimeter. Här löper en cykelväg intill det höga trådstängslet. Som gångtrafikant har en bara två betongplattor i bredd mellan cykelbanan och bilgatan att balansera på. På dagen märker en inte av det så mycket, men i mörkret blir det påtagligt hur utsatta vi är. Det är förstås en helt omöjlig och potentiellt farlig gåendesituation.

Nå, allt tyder på att detta inom snart kommer att ändras. Industrigatans sträckning mellan Föreningsgatan och Nobelvägen blir den första att göras om, i samband med att kvarteret Spårvägen börjar byggas ut. Det är ett viktigt projekt som kommer att sätta sin prägel på området för lång tid framåt. Martina pekar igen på vikten av att det blir entréer mot gatan i de nya hus som ska byggas längs den. I detaljplanen står det klart uttalat att fastigheterna ska ha genomgående entréer mot offentliga platser. Det finns ju också en tydlig ambition att det ska finnas verksamheter i bottenvåningarna, ut mot gatan.

Smal trottoar.

Vi kommer till S:t Knuts väg, som går som ett spikrakt brett band mellan en tegelmur och kyrkogården. Med sina smala trottoarer ger perspektivet intryck av att det är hur långt som helst till en destination, fast S:t Knuts torg inte är så långt bort egentligen. Martina tycker att raka gator har sina fördelar - sikten är fri och en ser vad som händer längre fram. Men även en böjd gata, som Friisgatan eller Industrigatan som kröker precis där vi står, kan skapa ett intressant och händelserikt gaturum. Det beror på hur fasaderna och gatans "väggar" utformas.

Här, vid slutet av S:t Knuts väg och som en öppen entré till det nya bostadsområdet, kommer det att bli ett torg. Enligt Pernilla Magnusson Theselius - som arbetar med Industrigatans omvandling för gatukontorets räkning - kommer gräsytan som bildar en trekant mellan Industrigatan, S:t Knuts väg och kyrkogården att integreras i platsen på något sätt. När vi står här och tittar på de stora träden kan vi absolut se det hända, med lite genomtänkt belysning och kanske en spontan uteservering på somrarna. Men, som Martina påpekar, något måste hända med det höga, trista planket mot kyrkogården. Om det skulle bli mer öppet, så att det blev friare sikt som band ihop platsen med kyrkogården, skulle det göra mycket. Däremot gillar Martina tegelmuren med sitt Lego-inspirerade mönster.

Mur längs S:t Knuts väg, det långa perspektivet. Maj 2010.

Vi går tillbaka utmed kvarteret Verket. Här ligger det en rad slutna lagerbyggnader ut mot gatan och risken är att den här sidan kommer att upplevas som riktigt tråkig när den andra lever upp med nya hus, gator och belysning. Det finns också här ett högt trådstängsel. De stora träden mot gatan hjälper inte här utan får en att känna sig inträngd mot stängslet. Det lär på vissa håll finnas en dröm om att göra om delar av Verket till en park, nu när det inte blev någon i kvarteret Degeln. Det tycker Martina låter som en lysande idé, främst för att det verkligen behövs fler gröna ytor i den här delen av staden men också för att det skulle kunna bli en spännande park om gasklockorna och en del av det övriga industrihistoriska arvet kan bli en del av den.

Vi är tillbaka där vi började turen, i korsningen Nobelvägen/Industrigatan. Doften av vedbrasor från bosättningen på ödetomten svävar över gatan. Vi hör folk prata, skratta, gräla och skymtar husvagnar och tält genom springorna i planket. Det är beklämmande att vi inte kan ge dem som bor här en värdig plats att vara på. Misären går inte att bortse från. Situationen är samtidigt ett talande exempel på hur människor tillägnar sig stadens övergivna ytor och formar dem spontant. Det är inte konfliktfritt, det provocerar våra gränser, moral och normer. Det är staden, på gott och på ont.
_____________
* Läs mer om och beställ Malmös feministiska röster här.
**Edit 13/11: Det är en nu en trend i stadsplaneringen att frångå trafikseparering och istället blanda trafikslag som gående och biltrafik. Så även inom de nya kvarteren i kvarteret Spårvägen. Skälen till detta är att gatorna ska bli mer stadsmässiga, täta och händelserika, men också tryggare. Och generellt är andra människors närvaro en avgörande faktor för att ett gångstråk ska kännas inbjudande och tryggt. Men bilen - och framför allt den som sitter skymd bakom rutan - kan i vissa fall representera ett hot, upplevt eller verkligt. Att promenera längs Industrigatan i rusningstid och mörker, med de hårda bilarna och deras bländande strålkastare tätt intill, är en ganska nervpåfrestande upplevelse. 

lördag 1 november 2014

Vad ska det bli av bussgaraget?

Det är fortfarande en öppen fråga. Kulturförvaltningen bjuder in till en workshop där den ska vändas och vridas på. Se här. Syftet är "att gemensamt undersöka hur området i och runt båghallarna i Norra Sorgenfri skulle kunna utvecklas till att bli en mötesplats för malmöbor med hjälp av kultur". Det är på Moriskan den 24/11 klockan 17-20. Man får baguette och kaffe, men kanske framför allt en chans att höra Gunilla Kronvall - Norra Sorgenfris första projektledare - prata om sin vision av området och om bussgaraget.

söndag 26 oktober 2014

Podcasten Staden om Malmö

Norra Parkgatan med Konsum, Systembolaget och Solidars bageri, mitten av 1990-talet. Foto: Dan Hallemar.

Dags att upptäcka podcasten Staden - med urbanhistorikern Håkan Forsell och Dan Hallemar, chefredaktör för tidskriften Arkitektur - om du inte redan gjort det.

Och varför inte börja med senaste avsnittet, som formar sig till en politisk vandring genom det socialdemokratiska stadsbyggnadsprojekt som Malmö på många sätt är.

En ingång i programmet, för att begripa Malmös politiska 1900-talshistoria, är kooperationen Solidar och hur den kooperativa rörelsen - i samspel med den socialdemokratiska rörelsen och styret - format staden. Kul tycker Norra Sorgenfri Nu-redaktören, som försiktigt pekade ut den riktningen för podcast-redaktionen.

Det handlar om tätheten, hegemonin, gränserna och strävan att radera ut dem, det politiska stadsrummet. Jag gillar den prövande, spirituella och väl pålästa tonen i Staden. Håkan och Dan för ett öppet resonemang, som bjuder in lyssnaren att reflektera vidare i de olika spåren. Det är ett sätt att tala om staden och alla dess historiska, politiska och fysiska parametrar som är ovanligt i det offentliga samtalet här i landet. Podcasten Staden alltså och du hittar den här.

Foto: Dan Hallemar, mitten av 1990-talet