torsdag 24 januari 2013

Om att gå


Den stora nackdelen med att vara sjuk är att inte kunna gå omkring på stan. Att vanka mellan hemmets fyra väggar och titta på gatorna genom fönstren funkar liksom inte.

Den stora fördelen med att vara sjuk är att jag har tid att läsa en bok. Jag hittar en skrift i hyllan som handlar just om att gå - The Lost Art of Walking av engelsmannen Geoff Nicholson - så när jag inte kan göra det själv kan jag i alla fall läsa om att göra det och om andra som gjort det. Det är en lagom lärd, lagom nördig och anekdotisk bok. Den handlar om fysiska och imaginära vandringar, gåendet i litteraturen och musiken och om gåendet i sig självt, som en vardaglig funktion men också som ett sätt att göra världen till sin genom att beträda den.

Nicholson är en stadsmänniska och mycket handlar om hans och andras gående i staden. Han har bott i London och New York, städer med en rik tradition av gång och med mängder av kända - verkliga och påhittade - gestalter som nött deras gator.

I London bestämmer sig Nicholson för att gå fram och tillbaka längs Oxford Street, från Tottenham Court Road till Marble Arch och omvänt, sex gånger under en dag. Det är en total sträcka på kanske arton miles, men utan att vandraren egentligen kommer någon vart eftersom han avslutar varje runda vid utgångspunkten.

Syftet är att undersöka hur gatan förändras, från den allra tidigaste morgonen till sena kvällen, och hur Nicholsons eget sätt att gå förändras i samspel med de skiftande folkströmmarna på gatan. Intressant nog, men Nicholson gör mer. Han refererar sitt gående upp och nedför Oxford Street dels till egna, tidigare erfarenheter av att ha arbetat vid gatan och av att ha använt den dagligen, dels till dess långa historia. Nu är ju Oxford Street inte den hippaste gatan att besjunga, snarare är den bespottad som ett kommersialismens och massturismens helveteshål. Ändå, som Nicholson skriver, har de flesta en bild av gatan och många har gått längs den åtminstone någon gång i sitt liv. Alla som till exempel spelat på 100 Club, från Louis Armstrong till Sex Pistols.

Vilken gata i Malmö skulle man välja för ett dylikt experiment? Närmast till hands för min del ligger förstås Nobelvägen, men min fördom säger mig att det skulle bli ganska ensartade vandringar utan större variation över dagen, förutom i biltrafikens intensitet. Resultatet skulle bli en dag av nyttig rörelse, men också ett ohälsosamt intag av partiklar och avgaser och inte så mycket mer. Men vem vet? Något som Nicholson hela tiden återkommer till - och som jag under åren av närstudier av Norra Sorgenfri så smått har börjat lära mig - är vad man skulle kunna kalla den intensiva uppmärksamhetens gångart. Det måste inte nödvändigtvis vara ett långsammare, men mer koncentrerat sätt att gå, där man försöker fokusera sinnena på alla intryck som kommer.

Du vet själv - plötsligt upptäcker du en ny detalj längs en gata du passerat hundratals gånger. Det kan vara för att blicken riktas någonstans där den inte brukar hamna och du lägger märke till ett tak för till synes första gången, eller en fasadutsmyckning, eller till och med en hel byggnad. Det händer mig ofta, särskilt längs köpgator där det finns så mycket tingeltangel i ögonhöjd att jag oftast glömmer titta upp. Prova någon gång att närstudera en av de gator du använder mest och se vad som händer.

För att se gatukonst, som exempelvis malmöbaserade Goddess Damn är bra på, antar jag att det hjälper att ha tränat upp den här typen av uppmärksamt gående. Cykling eller bilåkande fungerar inte alls lika bra när man är ute i sådana ärenden.

Värdet - eller rättare sagt tankeassociationerna - ökar om man känner till lite om en gatas historia, eller om husen som ligger vid den. Nobelvägen är ett sådant exempel. Förr var den för mig bara en evighetslång sträcka förpestad av bilar, bäst att undvika. Nu vet jag att den anlades som något helt annat, med en trädkantad cykelbana i mitten, och då - cirka 1905 - som en del av en stor planmässig utbyggnad av Malmö på det som då var utmarker och landsbygd. Det blir lättare att föreställa sig hur det var här när alla industrierna var i verksamhet och hur det var annorlunda att bo längs gatan när till exempel barnrikehusen på Östra Sorgenfri och husen vid Dalaplan byggdes.

Men även längs de vid första ögonkastet mest intetsägande sträckorna, som planket vid Stäppen, finns det förstås massor av detaljer att upptäcka, skvallrande om livet som levs längs gatan idag. Och om man följer en gata på nära håll under en längre tid ser man också de små och ibland stora förändringar som sker. Vårt gatuminne är kort. Ett halvår efter att en byggnad rivits eller ändrats har vi svårt att se den framför oss som den var. Kanske, förhoppningsvis, går detta minne att träna upp.

När jag läser Nicholson tänker jag förstås på om Malmö har en litterär gångtradition. Jag blir då varse att min kunskap om Malmöskildringar i allmänhet, och om gåendet i dem i synnerhet, är usel. Visst, Malmö är en cykelstad - Per Svensson cyklar till exempel hela tiden i Malmö - världens svenskaste stad.  Det finns en liten skrift utgiven av Malmö stad som heter Berömda människor som cyklat i Malmö, men mig veterligen ingen Berömda människor som gått i Malmö. Däremot har etnologen Niklas Ingmarsson skrivit om bilkulturen i Malmö.

Ändå gås det hela tiden i Malmö. Och visst måste det väl ha gåtts en del även i litteraturen? Ibland kanske gåendet är så självklart att vi inte tänker på det.


Stephan Skougaard har med all säkerhet gått en hel del i Malmö. Det är tydligt när man läser hans bok Malme som jag ser det. Några av hans bästa historier utspelar sig till fots. När Stephan som nyinflyttad 6-åring på Bennets väg - året är 1968 - vill upptäcka världen tar han med sig kompisarna Bengt och Jeff på rymning. De passerar det nybyggda Rosengårdsbadet och stannar för att klättra i kastanjerna vid herrgården. Vid Botildenborgs vattentorn har de utsikt över lyftkranarna som bygger det nya Rosengård, de ser vattentornet vid Södervärn och Kockumskranen. Sedan knallar de hela vägen till Wessels, men utflykten får sin ände vid något oändligt mycket mer spännande: Arons bilskrot.

Hur det går får du läsa själv i Stephans bok. Men han beskriver vägen han och kompisarna tar så att det skulle gå att följa i deras fotspår idag. Det skulle kanske inte vara alldeles enkelt. Bland annat måste man hoppas på att Botildenborgsvägen går i en tunnel under Inre Ringvägen - vilken invigdes först 1974 - annars blir det besvärligt. Terrängen ser förstås helt annorlunda ut och känns väl spontant inte så idyllisk att spatsera i. Men Arons finns kvar och köpcentrat vid Jägersro, även om det inte heter Wessels längre. Kanske är det en tur som få har tagit, eller så är det många som genom åren gått från Rosengård för att utforska världen åt det hållet.

En annan gång går Stephan och Bengt längs Lantmannagatan, de hade väl "varit ute på något bus och var på väg hem". Det är blåsigt och... men poängen är att grabbarna går längs gatan. Något händer, i jämnhöjd med Saturnus-fabriken. En situation, en interaktion. Sådant som hela tiden händer när man är ute och går, om man är vaken och griper tillfället i flykten.


Mary Anderssons debutbok Sorgenfri börjar så här: "Östra Farmvägen ligger tyst och öde. Två kvinnor kommer ut från Hollywood, sneddar rakt över gårdsplanen, går förbi renhållningsverkets bostäder och slår in på vägen genom det stora koloniområdet Odlaren. De går tätt tryckta till varandra och stretar mot den iskalla blåsten.
- Ett sånt jävra väder, huttrar Jenny och sticker sin arm under Britas.
- Jo, men det passar oss och vår expedition, svarar Brita och kliver iväg i sina stora lågklackade, präktiga bruna skor."

Det är pang på, direkt ut i geografin. Det är kallt och mörkt och snart är de båda ute på rena bonnalannet. Blåsten, som alla som går i Malmö måste ta med i beräkningen, är mot dem. Kvalitén på skorna är avgörande.

Vi får exaka positionsbestämmelser. Ändå skulle vi inte kunna gå samma väg utan ganska omfattande kunskaper. Östra Farmvägen, visst, men Hollywood? Det är inte det Hollywood Geoff Nicholson går genom, efter att han flyttat till Los Angeles och bestämmer sig för att ta reda på om det stämmer att ingen någonsin går där - genom att själv börja gå längs de långa boulevarderna. Renhållningsverket och ett stort koloniområde? För att gå i Britas och Jennys spår krävs lite lärorikt detektivarbete, om man inte råkar tillhöra Mary Anderssons crew. Då är allt det där självklarheter.

Brita och Jenny är inte ute och går för sitt nöjes skull. Likadant är det för lumpsamlaren, som kommer till fots till fattigbostädernas gårdar för att köpa och sälja, och fiskargumman som kommer gåendes med sin rullebör. Jenny och hennes dotter går med Sydsvenskan - delar ut tidningar - tidigt, tidigt på morronen. Alla går de på gatorna för sitt knappa levebröds skull. Vi är långt från finpromenerarna längs paradgatorna inne i stan.

Klara, som är olycklig med sin karl, har en dröm om att bli fri och då pratar hon med Jenny om att gå: "Om man kunde slå sig fri... fri att gå vart man vill, tänk att bara ta på sig kappan och gå ut... vart som helst, bara gå dit näsan pekar, inte ha tider att passa." Det är ingen symbolisk eller metaforisk gång det handlar om, utan att helt enkelt, fysiskt, gå sin väg.

Att gå för att bli fri och behålla sitt värde som människa, eller kanske sitt förstånd. Geoff Nicholson menar att han, under perioder av ofrivillig icke-gång, har blivit deprimerad. När han börjat gå igen har han blivit bättre. Bäst, alltså, att försöka bli frisk så snart som möjligt så jag kan börja gå omkring på stan igen.

tisdag 15 januari 2013

Stadsbyggnadsdialogen

Medborgardialog är bra för samhällsplanerare att ägna sig åt - det hörs liksom på namnet. Men det är av allt att döma inte lätt. Så hur gör man? Vad syftar dialogen till? Vilka är "medborgarna"? Vilka intressen kan komma i konflikt vid en dialog och vilka intressen är det då som ska bli styrande? Och vad är en dialog värd, egentligen, om den inte kopplas till ett direkt inflytande?

De här och många andra svåra frågor har, får vi anta, dryftats i Stadsbyggnadsdialogen. Stadsbyggnadsdialogen har varit ett nätverk inom ramen för Delegationen för hållbara städer. Tjänstemän från Umeå, Linköping, Norrköping, Stockholm, Göteborg och Malmö har deltagit. Forskare från norr till söder har bjudits in till nätverksträffarna. Bengt Andersson och Christian Rydberg Åkesson från Föreningen för samhällsplanering har bistått med dokumentationshjälp. Just nu publicerar de en serie inlägg i Planeringsbloggen med sammanfattningar och rön från diskussionerna. 15 av 22 planerade inlägg har redan publicerats.

Häng med - det ska jag börja göra!

torsdag 10 januari 2013

Avstickare: Alfred Benzon på Vesterbro

Vesterbrogade 62, 1883


AB Alfred Benzon & Co etablerade sig i Malmö - i kvarteret Brännaren - kring 1910. Men moderbolaget var danskt och hade varit verksamt i Köpenhamn sedan 1840-talet. Alfred Benzon var apotekare och hans företag sysslade med kemisk tillverkning och grosshandel av kemikalier, mediciner, kryddor och allehanda andra ting. Ungefär som hos dotterbolaget i Malmö, alltså.

Benzons första fabrik anlades, enligt danska Wikipedia, på Kalvebod strand 1863. Men verksamheten expanderade snabbt till ett komplex av fabriks- och lagerbyggnader kring fastigheten Halmtorvet 29 på Vesterbro. Här, på hörnet Søndre Boulevard/Skelbækgade, står fortfarande en bastant byggnad med texten "Alfred Benzons Fabrikker" på fasaden. Så här skriver Københavns Museum, inför en vandring på platsen: "Området er specielt, da det er den samme virksomhed, der haft til huse på adressen siden midten af 1800-tallet og som er blevet udvidet af flere omgange"


När Ur-Alfred dog 1884 tog sönerna Alfred och Otto över och företaget utvidgades ytterligare. Københavns Museum igen: "Der var altså tale om driftige herrer. På fabrikken blev der fremstillet diverse kemikalier, skåret og pulveriseret droger og krydderier samt fabrikeret forskellige medicinalvarer og stoffer til forbinding."

Otto Benzon, apotekarutbildad som sin far, hade även andra intressen än det kemiska och företagandet. Han tog en examen i statsvetenskap och lät sedermera uppföra "proverber og lystspil hvilke alle har gjort stor lykke", som det står att läsa på danska wikipedia. Surrogater blev debuten och följdes av verk som Tilfældigheder, En skandale och Sportsmænd. Skådespelen "gemmer i en egen yndefuld ømhed og melankolsk ironi dråber af virkelig poesi", menar danska wikipedia.

Otto Benzon. Teckning av P.S. Krøyer 1895. Bilden hämtad från danska wikipedia.

Motiven hämtades från Köpenhamns borgerliga miljöer, som vi får anta att Otto kände utan och innan. Satiren i verken väckte, enligt svenska wikipedia, till en början stor förargelse. Det kan alltså ha rört sig om skandalsuccéer. Men någon dansk Thomas Bernhard var han nog ändå inte, Otto. Hursomhelst var han säsongen 1913-14 direktör för Det kgl. Teater, det vill säga kort efter att Benzon etablerat sig vid den malmöitiska Industrigatan och precis innan första världskriget bröt ut.

Sedermera har Alfred Benzon A/S på känt manér gått samman med och upp i andra företag i kemi- och läkemedelsbranschen. 1936 lämnade en av senare generationers Benzon, Niels, bolaget och blev ensam ägare till Svaneapoteket och AB Alfred Benzon & Co i Malmö.

Vid tiden för museets vandring var det diskussion om lokalplanen för Skelbækgade och vad som skulle hända med Benzons fabriksbyggnader. Museet förordade en bevaring, så att Vesterbros industrihistoria även framgent skulle vara avläsbar i geografin. Man hoppades också att några av de konstnärer som då hade sina ateljéer i de gamla fabrikslokalerna skulle delta i vandringen. Precis som för konstnärerna i föreningarna Addo och Cirkulationscentralen hemmavid var deras närvaro förmodligen hotad vid den här tiden (kanske runt 2008).

Hur det blev med den saken vet jag inte. Kanske finns det fler Benzon-byggnader i kvarteret, där konstnärer fortfarande har ateljéer. Men numera är i alla fall hörnhuset omgjort till "65 luksuslejligheder", enligt arkitektkontoret Kant som gjorde ritningarna för omvandlingen. Fasaden mot öster har utsmyckats med en anslående tromp l'oeil:


Gaveln mot väster har fått skojiga balkonger:


Huset ligger intill den mångbesjungna Kødbyen, där NSN-redaktionen förstås gillar att hänga och gå loss med kameran.


tisdag 8 januari 2013

Avstickare: Lindängen

Boplatser i syd. Kvarteret Serenaden.

Alessandro Scotti är fotograf och jobbar för UN-HABITAT. Just nu tillbringar han några veckor i Malmö och försöker greppa hur allt hänger ihop.

Malmö är en av nio städer Alessandro ska besöka. Städerna är alla i samma storlek och befinner sig i "någon slags korridor", som Alessandro uttrycker det - ett förändringsskede, en korsväg där utvecklingen kan gå åt väldigt olika håll beroende på de vägval politiker, samhällsplanerare och andra aktörer gör. Och, förstås, beroende på hur de globala ekonomiska förhållandena förändras över tid. Malmö är den enda staden i studien som ligger i den så kallat utvecklade världen. (Det där måste väl vara en term som är helt ute, för övrigt?)

På nyårsaftonen tillbringade vi några timmar med att promenera runt i Norra Sorgenfri. Då råkade jag nämna Lindängen. Så nu åker vi dit. Från Amiralsgatan tar vi Lantmannagatan söderut till Ystadvägen, sedan Munkhättegatan sydväst en bra bit genom Nydala och Eriksfält, förbi Söderkullaskolan och över Inre Ringvägen.

Lindängen byggdes 1969-70, ett miljonprojektområde bland flera som nu ligger som ett band i Malmös ytterkant. Inre Ringvägen bildar, tillsammans med Trelleborgsvägen och matarleden till Fosiebys industriområde, kraftiga barriärer mot omvärlden. Inne i området delar Munkhättegatan området i två halvor. Här skulle man bo, äta och sova för att sedan ta bilen till jobbet och affärerna i centrum, för att sedan slutligen dö. Riktigt så blev det inte.

Kvarteret Motetten nybyggt. Arkitekt: Jaenecke & Samuelson genom R Weichselbaumer. Foto: Jaenecke & Samuelson, 1970. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

När vi parkerat på den jättestora och ganska öde parkeringen vid den privata vårdcentralen brer Alessandro ut sin karta på motorhuven. Han pekar på ett tomrum mellan Lindängen och bostadsområdena längre västerut. Det är Hyllie. Alessandro har varit där och upptäckt att det numera inte är tomt, även om det fortfarande inte är samma täta stadsbebyggelse som i de intilliggande områdena. Och det som kommer att byggas där blir förstås radikalt annorledes mot husen här och ämnade för ett annat segment av bostadsmarknaden. Men det kunde blivit annorlunda. Hyllie var tänkt som nästa utbyggnadsetapp i miljonprogramsprojektet när hjulen stannade den gången.

Kvarteret Kantaten. Arkitekt: Roos & Thornberg, 1969. Foto: Thomas Schlyter. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

Inte heller Lindängen blev fullt utbyggt, som det var tänkt. Saxat ur Bostadsmiljöer i Malmö del 3, under redaktion av Tyke Tykesson:

"1970 upprättades en stadsplan för kvarteret Vårsången söder om Munkhättegatan. Planen omfattade trevåningshus som skapade en stor kringbyggd gård i vilken sex åttavåningshus placerades. Socialvårdsstyrelsen hade invändningar mot planen vilken ansågs alltför kompakt med för lite gårds- och grönytor, vilket kunde leda till "skadegörelse och liknande problem (som erfarenhetsmässigt sammanhänger med hård exploatering)". Socialvårdsstyrelsen menade också att en bilväg mellan Kastanjegårdens villor och höghusen skulle skapa segregation. Planen antogs utan hänsyn till invändningarna men endast den norra halvan av bebyggelsen kom till. 1978 gjordes en ny stadsplan för den södra delen med en blandad småskalig bebyggelse."

Här har uppenbarligen eftertanken hunnit ifatt konsekvenserna av miljonprogramsestetiken och -ideologin, i alla fall hos Socialvårdsstyrelsen. Dock alltså inte lokalt i Malmö, där planen antogs. Skälet till att bara halva Vårsången 1972-72 byggdes som det var tänkt framgår inte. Men vid det laget var nog kritiken mot miljonprogramsområdena så stark att det var svårt att fortsätta. 70-talets ekonomiska krisår bör också ha spelat in.

Kvarteret Vårsången. Arkitekt: JPT Arkitektkontor genom Per W Persson. Foto: Tyke Tykesson, feb 2002. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

På områdeskontoret vid centrat träffar vi Fiona Winders, som är områdesprogramskoordinator. Lindängen är ett av fem så kallade programområden, där Malmö stad ska göra särskilda satsningar under fem år. Två år har gått. Fiona berättar om hur man försöker arbeta tillsammans med de boende, utifrån de problem och önskemål de definierar, för att förändra saker och ting till det bättre. Ett exempel är Lindängenbadet. Det drivs av en ideell simförening. För att kunna driva sin verksamhet tar föreningen inträde till badet. Gott nog, men eftersom många på Lindängen inte har så mycket pengar var det en stor kostnad för en stor barnfamilj att gå dit. Förra sommaren blev det dock en förändring. Föreningen gick med på att föräldrar kunde lösa billigare familjebiljetter. De privata fastighetsägarna i området gick med på att ge barnen ett pass till badet - alltså en kostnad för fastighetsägaren men som gav flera vinster istället. Som Fiona säger: istället för att stå utanför stängslet och glo in, eller försöka ta sig in på olika mer eller mindre våldsamma sätt, kunde nu ungarna komma in och bada istället.

Ett litet exempel, också på hur fastighetsägare - enligt Fiona - mer och mer börjar förstå att de måste investera även i den sociala miljön för att säkra/öka värdet på sina fastigheter. Men de stora utmaningarna handlar om att anpassa bostäderna till de familjer som faktiskt bor här. Miljonprogramslägenheterna planerades för kärnfamiljer med ett eller två barn och en eller två föräldrar. Det gör att det finns många mindre lägenheter, tvåor och treor. Det leder till trångboddhet, som i sin tur leder till en massa andra bekymmer.

Områdesprogrammet, berättar Fiona vidare, arbetar för att skapa större trygghet i området. Ett exempel är gång- och cykeltunnlarna under de stora vägarna. En bra idé ur trafiksäkerhetspunkt, men som samtidigt skapar otrygga platser som försvårar för folk att ta sig mellan olika delar av området och till andra delar av stan. Nu har man fått en övergång i gatuplan, med trafikljus, över Munkättegatan i söder - där Lindängeskolan ligger. För att lyckas med sådana förändringar krävs ett nära samarbete med de tekniska förvaltningarna och att se till helheten snarare än ett stuprörstänkande kring det egna avgränsade ansvaret.

Och här - för områdesprogrammet i Lindängen - ska jag börja arbeta  i februari. Jag ser mycket fram emot det och är förstås i hög grad partisk i den här rapporteringen. Planen är att fortsätta skriva om Norra Sorgenfri i den här bloggen, men det är väl ganska troligt att det kommer bli många fler avstickare till Lindängen framöver bland posterna. Och en post lär väl få rubriken Att gå från observatör till aktör.

Fiona hastar vidare till ett nytt möte. Alessandro hämtar sin fotoutrustning och vi beger oss bort mot badet, som nu ligger i ide i väntan på en badsäsong som just den här gråkalla januaridagen känns avlägsen. Alessandro har under sina utforskningar av Malmö förundrats över hur tomt det är överallt, när han jämför med städer i andra delar av världen. Är det verkligen så? Och vad beror det i så fall på? Att han råkat besöka platser på tider när alla andra är någon annanstans? Årstiden? Hur vi använder, eller rättare sagt inte använder, det offentliga utrymmet?


Vi ser oss omkring. Hus-i-park-idealet är tydligt i kvarteren Serenaden och Balladen. Här är förstås inte en kotte, i meningen människor som rör sig, förutom någon enstaka cyklist eller fotgängare. Jag försöker mig på en förklaring om att Malmö är utspritt i förhållande till sin folkmängd, det är inge tät stad. Men här är det tätt, invänder Alessandro. Fiona har just berättat att det bor 6 700 personer på Lindängen. I Boendemiljöer i Malmö, från 2002, uppges siffran 5 600 i början av åttiotalet och att det därefter skedde en viss nergång. Den Trenden har brutits. I och med att bron kom till har Lindängens position radikalt förändrats - från en isolerad utpost till något som mer och mer börjar likna en del i storstadsregionen Köpenhamn/Örestad. Så visst är här tätt - och samtidigt folktomt.

Alessandro (t.h.) och hans medarbetare Alberto vill plåta bassänger. Men det är vinterstängt.

Alessandro pratar mycket om the grid, alltså hur gatorna, husen, gårdarna, gångvägarna etcetera är utlagda i terrängen. Han menar att den grid vi har får vi leva med under överskådlig framtid, eftersom det krävs så stora ekonomiska - och också sociala? - investeringar för att förändra den. Som jag förstår det är han därmed också ganska pessimistisk till de möjligheter som ligger i exempelvis förtätning och omvandling av funktioner, till exempel från bostäder till bokaler och dylikt. När Fiona pratar om lägenhetsstorlekarna är det - även om det inte tillhör det synliga rutnätet - ett sådant exempel. Att bygga om husen invändigt och samtidigt behålla dem som hyresrätter folk som vill bo på Lindängen har råd med är en svårlöst ekvation.

Medvetenheten om vikten av att åtminstone försöka planera och bygga mer flexibla strukturer har ökat. Samtidigt ser det mesta som byggs ut som vanligt. Så småningom, kanske 2014, kommer det att bli en utställning i Malmö där resultatet av Alessandros rundresa presenteras. Kanske finns det inspiration att hämta från hur de andra städerna har löst sina dilemman?

Motetten idag.