måndag 25 april 2011

En bok: Flower Power. Om Barn i Stan och det som gror på Seved


För en tid sedan besökte Kungen stadsdelen Seved, en liten del av Malmö som i pressen ofta får epitet som ”Sveriges mest otrygga bostadsområde”. En del av kidsen i grannskapet trodde så klart det var Zlatan som skulle komma på besök, men det var alltså själva statsöverhuvudet. Han var där för återinvigningen av Sofielundsskolan – en symboliskt viktig händelse för området – och besökte också föreningen Hidde Iyo Dhaqans lokaler vid Sevedsplan.
Kungen är långt ifrån ensam om att visa intresse för Seved. Under de senaste fyrtio åren har enormt mycket projektpengar pumpats in i många problemområden runt om i landet. Projektledare har kommit med ständigt nya idéer och sedan försvunnit igen, utan att ha åstadkommit någon märkbar förändring.
På Seved tycks faktiskt något vara på gång att hända som leder i en positiv riktning. Kan man här ha funnit stadsutvecklingens heliga Graal? Många vallfärdar hit för att få reda på hur man gjort och för att kunna upprepa framgången i sina egna städers försummade och förslummade delar.
Det mest synbara tecknet på förändring runt Sevedsplan är odlingarna. Pilehäckar har planterats längs den gata där ungdomsgängens närvaro är tydligast – och har fått stå kvar. Trottoarer och asfaltsytor har brutits upp och här frodas nu grönsaker, kryddväxter och solrosor. Det är projektet Barn i Stan – som ägs av Hidde Iyo Dhaqan och har drivits med pengar från Allmänna arvsfonden – som odlar här, men idén har spritt sig till det närbelägna torget och till en del innergårdar i området.
När frilansjournalisten Lars Åberg dokumenterar Barn i stan-projektets tre första år – förmodligen på uppdrag av Allmänna arvsfonden och Hidde Iyo Dhaqan, det framgår inte helt klart - får boken följdriktigt titel Flower Power. Det finns inte ett enkelt svar på vad som gör ett projekt som syftar till att förändra ett socialt belastat område framgångsrikt, men i boken finns några möjliga ledtrådar.
Ytligt sett verkar Barn i Stan vara uppbyggt som många andra projekt: en vit, medelålders man – Lasse Flygare – leder det. Han har idéer om vad det ska innehålla och hur det ska genomföras. Han bor inte i området utan går hem till sitt på kvällen. Till sitt förfogande har projektet en lokal där det försiggår olika aktiviteter, ofta med ganska få deltagare och lite energi.
Men det finns också en del saker som skiljer projektet från många andra. En är förstås att det kommit till och drivs på initiativ av en förening där medlemmarna är förankrade i området. En annan är den ursprungliga idén, som handlade om berättelser för att öka känslan av förankring och tillhörighet. Tanken var att äldre - som bott länge på Seved, kanske sedan området byggdes - och barn skulle mötas och utbyta berättelser. En sådan berättelse handlade om ett koloniområde som tidigare fanns på platsen där man nu odlar.
Saker som Lasse Flygare framhåller när han berättar om projektets metod är tålamod, att låta processen ta tid och att låta den ta oväntade riktningar. Det har bland annat inneburit att inte ha en färdig plan för exakt vad som ska hända och när, och att bemästra den egna frustrationen under perioder då det inte hänt särskilt mycket.
I de delar som handlar om Barn i Stan är ”Flower Power” tänkvärd läsning för den tjänsteman, politiker eller föreningsaktivist som funderar på att starta ett projekt i ett problemtyngt bostadsområde. Kontentan är att det inte går att kopiera de synliga och anslående resultaten från Seved, det vill säga de prunkande odlingarna, och tro att det ska göra tricket. Mer framgångsrikt, om än mer tålamodsprövande, är att finna sätt att lyssna på de boende och få dem att mötas och bli delaktiga i processen.
Problemet med boken är inte främst att den är ett beställningsjobb och som sådant har en i stort okritisk hållning till projektet som beskrivs. Det ligger istället i Lars Åbergs sätt att framhäva sina egna förklaringsmodeller till de sociala problemen på Seved. Han gör det dessutom på ett försåtligt sätt, genom att lyfta fram vissa citat ur de intervjuer, med boende och tjänstemän, han gjort för boken.
Inte oväntat nämner en del av de personer Åberg pratat med den omfattande inflyttningen av invandrare tillhörande vissa folkgrupper, samt att de skaffar många barn och sedan inte ser efter dem ordentligt, som orsaker till problemen med gäng och kriminalitet. Åberg anammar oreflekterat dessa synpunkter och plussar själv på med kritik mot socialtjänsten, som enligt honom inte sätter in åtgärder för de individer som behöver tas om hand. Över huvud taget har han en tendens att hänföra problemen till individnivån.
Lars Åberg förfäktar tanken att man måste våga se och benämna orsaker, och att det är myndigheternas ovilja att göra detta som lett till den onda cirkel som gör att problemen fortsätter och att främlingsfientligheten växt sig stark. Men i retoriken om individens ansvar – eller snarare ansvarslöshet – kopplat till vissa boendegrupper hamnar Åberg nära den som används av exempelvis Sverigedemokraterna.
Det finns andra problem än de många invandrarna och deras många barn att benämna, till exempel socioekonomiska faktorer, trångboddhet och oseriösa hyresvärdar som låter sina hus förfalla medan de tar ut oskäligt höga hyror. Den senaste veckan har Malmötidningarna Efter Arbetet och Sydsvenskan uppmärksammat de urusla boendeförhållandena just på Seved, men Lars Åberg – som följt utvecklingen där på nära håll under tre års tid – nämner dem knappast.
Många samverkande faktorer måste till, polisiära punktinsatser och inte minst seriösa hyresvärdar som tar sitt ansvar, för att bostadsområden som Seved ska kunna bryta hopplöshetsspiralen. Projekt som Barn i Stan kan inte på egen hand åstadkomma detta. Det är svårt att utvärdera exakt vilken betydelse projektets verksamhet har i det stora hela, men att betydelsen finns går – som Lasse Flygare påpekar - att utläsa i glädjen hos de barn och gamla som deltar i aktiviteterna. Här är det fruktbart att prata om individnivån: hur hopp och en känsla av sammanhang kan planteras, gro och växa i individer för att sedan spridas till andra som frön i vinden.
Texten tidigare publicerad i Helsingborgs Dagblad.

söndag 17 april 2011

Avstickare: industrihamnen

Fotografen och filmregissören Linda-Maria Birbeck söker inspelningsplatser i Malmö. I industrihamnen finner hon en särpräglad miljö som rymmer många möjligheter.










onsdag 13 april 2011

Vårvandring

Det blir en vandring i industriområdet även denna vår.

Datum: söndag den 15:e maj.
Tid: 13.00
Samlingsplats: Korsningen Östra Farmvägen / Industrigatan

Vi spanar in nybyggen, gammelbyggen och stängsel. Framåt- och bakåtblickar. Vad har hänt och vad kommer att hända?

Korvgrillning på ödetomten och eventuellt en avstickare till Östra Sorgenfri eller Zenithgatan.

Välkommen!

måndag 11 april 2011

En bok: Förbisett

Om man snöat in på platser där det (vid ett första påseende) sker väldigt lite värt att notera kan den här lilla boken vara av intresse. Den innehåller också några tips på utflyktsmål, som Vakö myr i norra Skåne och Kvarnbyskroten utanför Malmö.

Texten har tidigare varit publicerad i Helsingborgs Dagblad.

”Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna vi minns”, heter det i resebyråreklamen. Det är en slående slogan, men det är förstås inte sant. Året består av fler oxveckor än semesterveckor. Tvärtom skulle man kunna säga att livet faktiskt är en räcka dagar som bara passerar och det som får oss att stå ut är förmågan att uppskatta dem – inte på så sätt att vi särskilt minns dem, men att vi i dem finner detaljer och ögonblick som gör dem värdefulla.

Boken Förbisett innehåller texter av Niklas Ingmarsson, som bland annat skrivit ”Bilkultur i Malmö – hur en bilstad blir till”, och etnologen Robert Willim. För fotona står Martin Magntorn.

Boken handlar inte om övergivna platser - ruiner och lämningar som blivit kvar i industrialismens och urbaniseringens spår och som nu blivit populära attraktioner för en ny slags resenärer. Istället rör det sig om sådant som vi glömmer att betrakta därför att det finns runtomkring oss och är en självklar del av våra liv: parkeringsplatsen där vi ställer bilen när vi handlar, gatan vi går längs varje dag ut eller motorvägens och de öppna fältens monotoni.

”Förbisett” har två genomgående teman. Dels infrastrukturer, de mönster i landskapet som är utlagda runt oss och den ordning vi skapar för att livet ska rulla på, och dels det oväntade som ibland uppenbarar sig och bryter ordningen. De bästa av Magntorns bilder fångar påpassligt och ibland med en melankolisk humor våra högst mänskliga ansträngningar att lägga livet till rätta. Andra bilder utstrålar ett slags meditativ, ofta oväntad skönhet hos exempelvis rader av uppstaplade vägkoner eller skamfilade tegelväggar.

Texterna hamnar i gränslandet mellan essä, semipoetiska vardagsbetraktelser och etnografiska små studier med civilisationskritiska inslag. Det är ingen lätt genre och en del avsnitt blir konstruerade och platta. Andra gånger samspelar text och bild på ett vackert sätt, som i kapitlet Fotbollsljus om vintriga, elupplysta fotbollsplaner i Malmö och Landskrona.

Kapitlet Oväntade monument är talande för bokens intentioner. Turen går till soptippen i Stehag, bilskrotarna i Kvarnby i Malmös utkanter, den massproducerade matens Mecka i Bjuv och villamattornas Staffanstorp - det vill säga antitesen till museet, den skinande bilaffären, matlagningsprogrammen och Norra Hamnens individuellt designade arkitektur. I alla fall soptippen och bilskroten är utrotningshotade i en ny era av återvinnings- och kretsloppstänkande. Det är strukturer som vi vet finns där men som är osynliggjorda eller illa sedda. Filmregissören Roy Andersson lär ha dömt ut invånarna i de homogena villaorterna med att inga stora tankar kan födas på en sådan plats. Här görs ett försök till, ja kanske inte upprättelse, men att visa att även på de förbisedda platserna förekommer det liv, tankar, suggestioner, överraskningar.

Författarna menar att Förbisett är värdelös som guidebok, då den i liten utsträckning handlar om platser man kan eller vill besöka och mer om stämningslägen och hastigt förbiilande ögonblick som aldrig återupprepas. Och det är förvisso svårt att tänka sig att parkeringsplatsen vid Väla stormarknad efter stängningsdags eller soptippen i Stehag inom överskådlig framtid kommer att bli stora utflyktsmål. Men annat det berättas om, som högmossen Vakö myr i Norra Skåne, inspirerar till framtida besök.

Och kanske skulle man – vilket föreslås i en av texterna – någon sen kväll gå ut och ställa sig en stund invid en motorväg och känna i kroppen och sinnena hur fordonen, likt märkliga urtidsdjur, vrålar förbi på någon meters avstånd. Vardagen är en inrutad och trygg plats där vi gör det vi själva och andra förväntar sig av oss. Men om vi bara tar ett litet steg åt sidan, eller skiftar fokus en aning, kan vi göra nya upptäckter. Då kanske dagarna som passerar också blir dagarna vi minns.

onsdag 6 april 2011

Kafé Lilla Sorg

Fotografen och blivande filmregissören Linda-Maria Birbeck är på jakt efter inspelningsplatser till sin debutfilm. På taket invid ödetomten träffar vi en trevlig ung man - tyvärr glömde jag notera hans namn - som berättar att han och några vänner har startat en kaféverksamhet, Kafé Lilla Sorg. Det är en mobil verksamhet som kan dyka upp lite varstans.

På lördag den nionde april håller man öppet från klockan elva i Högt Ovanförs (f.d. Wuthering Heights) lokaler i det långsmala huset på taket - ta brandtrappan från gården. Den formella adressen är Nobelvägen 125, samma gård där man går in till Cirkulationscentralen.

"Vi summerar tiden som har varit med en klassisk dinkelsallad och firar framtiden genom att spela våra föräldrars gamla vinylskivor och bjuda på krossade drömmar till kaffet. Missa heller inte vår överraskningssoppa och väggen med Tove Stenius diktinstallation Days of love and torment", står det att läsa på Kafé Lilla Sorgs facebook-sida.

Det blir andra gången kaféet går av stapeln.

söndag 3 april 2011

Ett sopberg i vardande

För någon månad sedan togs det blå träplanket mot Industrigatan/Nobelvägen bort (se bloggens sidhuvud). Istället sattes det upp ett trådstängsel, vilket ökade insynen till ödetomten. Det vill säga, när man passerar längs Industrigatan blir man på ett helt annat sätt än tidigare varse att här finns en stor öppen yta. Nu har folk börjat slänga sina sopor här. Förut var här skräpigt, absolut, men här fanns inga dumpade svarta sopsäckar. Norra Sorgenfri Nu gratulerar den som fick idén att ta bort staketet till ett korkat beslut.