Ny väg till jobbet - sommarversionen

Cykelstråket genom Sofielund...

...passerar den ätbara väggen i Seved...

....som är en del av...

...en grannskapsodling.

Heleneholm...

... + renskötsel = sant? Väggutsmyckning på Jaenecke och Samuelsons hus...

...som håller på att renoveras, till skillnad mot Thorsten Roos båda höghus som är i risigt skick.

Heleneholm är ganska brutalt, nergånget med hårt trafikerade vägar runtom...

...med Fosievägen rätt igenom...

...och med ett gigantiskt värmeverk som närmsta granne...

...men ändå, courtesy Jaenecke och Samueslon, med en liten klurig passage...

...till en lummig innergård...

...alldeles intill Eriksfältsgatan...

...där det ligger ett välbesökt, runt falafelhak...

...som en gång i tiden var en servicestation för bilar.

Ny väg till jobbet

S:t Knuts väg. Tegelmur mot kvarteret Verket, maj 2010.

Jag hoppar på hojen vid Industrigatan och beger mig söderut längs S:t Knuts väg. Den långa, breda raksträckan mellan kyrkogårdarna har alltid känts ödslig och övergiven. Så var det också med S:t Knuts torg, innan det fylldes med kaféer och retrobutiker och hipsters flyttade in i kvarteren runtomkring. Jag svänger av vid slutet av kyrkogården, på Sorgenfrivägen, och sedan till höger in på Mäster Henriksgatan. Det här området - Västra Sorgenfri - har alltid varit idylliskt, en liten oas i stenstaden. Nu är det populärare än någonsin, för folk som vill vara nära händelsernas centrum men ändå lite för sig själva.

Platsen vid ingången till Folkets Park har förändrats radikalt under de senaste tjugo åren. Solidarbageriet har rivits och nya bostäder byggts. Konsum har krympt och ändrat inriktning mot en ekologiskt medveten kundkrets, på bekostnad av det billigare sortimentet. Systembolaget har försvunnit, markbeläggningen har bytts från grå betongplattor till gult marktegel genomkorsat av gång- och cykelstigar. På morgnarna är det en livlig cykeltrafik kors och tvärs, på kvällar och helger ett myller av människor på väg nånstans i staden. En framtid jag knappast kunde ana när jag flyttade in på Södra Parkgatan - snett emot Pizzeria Golden - på hösten 1989.

Planket mot Folkets Park har blivit en laglig vägg för målare, den lilla rondellen vid Kristianstadsgatan har blivit ett ljuskonstverk. Sedan är det mesta sig likt fram till Södervärn. Man får iaktta en viss försiktighet i korsningarna, men lyckas man ta sig levande över Spårvägsgatan är man inne i Malmös nätverk av cykelvägar. Nobelvägen korsas obemärkt genom en tunnel och sedan är man vips i Södra Sofielund. Här brukar det dofta av vedeldning på morgnarna - någon har tydligen installerat kamin eller möjligen rustat upp en gammal. Sofielund kallades för hundra år sedan för Svinaryssland, dels för att folk ofta höll gris på sin gård och dels för att det låg så långt bort. Elektricitet fick man 1917. Nu är det ett blandat område, mest flerbostadshus men också en del gathus och små industribyggnader. Tar man av till vänster kommer man till Rasmusgatan och Seved -  ett småskaligt och diversifierat bostadsområde som har påbörjat sin resa från problematiskt till attraktivt.

Men hit ska jag inte. Efter Ystadvägen fortsätter cykelvägen spikrakt - kanske är det en gammal banvall - förbi Heleneholms kraftvärmeverk, detta landmärke som höjer sig över stadslandskapet.

Heleneholmsverket byggdes 1960 och ritades av arkitekten Hans Westman. Mönstret på utsidan föreställer, enligt Wikipedia, columbianska indianers stiliserade eld. Hur man kan särskilja denna eld från, exempelvis, peruanska indianers framgår inte. Inuti huvudskorstenen ska det, enligt samma källa, finnas graffitiverk av Pike och Dwayne.

Värmeverket dominerar trakten. Till höger, formerat runt Fosievägen, ligger bostadsområdet Heleneholm, Det byggdes lite tidigare, i slutet av femtiotalet. Det är mycket tidstypiskt med sin blandning av lägre bostadslängor och höga skivhus, där de låga husen är klädda med rött tegel och de höga med gult. Arkitekter? Ja, så klart: Jaenecke & Samuelson, Thorsten Roos och Bror Thornberg delade på uppdraget. Idén till planen känns igen från kvarteren vid Sorgenfrivägen i Östra Sorgenfri, men i större skala och med mindre formmässig experimentlusta Drygt ett decennium senare ska tanken med lägre hus omgärdande höghus fortplantas i kvarteret Vårsången i Lindängen, men där blir bara halva planen verklighet när miljonprojektet gör halt.

Estlandsgatan.

Fosievägen/Eriksfältsgatan.

Fortfarande bygger man med affärslokaler i bottenvåningarna på höghusen och i en hel del av dem verkar det vara verksamhet idag. Jaenecke & Samuelson har ritat huset i förgrunden, det är uppfört 1956. Året därpå skulle J & S komma att delta i Interbau-utställningen i Berlin, tillsammans med storheter som Alvar Aalto, Le Corbusier, Oscar Niemeyer och Walter Gropius. Inflytelserikt är bara förnamnet.

Kanske är Runda Grillen till vänster baserad på Jaenecke & Samuelsons cirkelrunda, inglasade servicestation för bilar, som enligt inventeringen Bostadsmiljöer i Malmö, del 2 (1955-1966) ska ha funnits här. Biltrafiken fick - och har än idag - en framträdande plats i Heleneholm, som omringas och genomkorsas av breda gator. Husen får anpassa sig - ett av dem går som en bro över Fosievägen:

Huset över Fosievägen skymtar längst till vänster i bild.

Enligt Bostadsmiljöer i Malmö har befolkningen i Heleneholm nästan halverats under trettio år fram till 1998, från knappt 3000 till drygt 1500. 70 % av invånarna är enligt inventeringen, som är från 2002, ensamstående. Man blir nyfiken på hur det ser ut idag. Till höger ser vi en del av kvarteret Lappmarken, där det "finns rester av en bebyggelse som ursprungligen innefattat karamellfabrik, brygghus, smidesverkstad och en villa".

Kvarteret Lappmarken.

På andra sidan Eriksfältsgatan kommer ett nytt egnahemsområde, Eriksfält. Fosievägen löper snett genom området, ända fram till Munkhättegatan där Eriksfält avslutas med radhuslängor längs Evagatan och Munkhättegatan.

Fosievägen mot nordväst.

Hindby småskola, invigd på hösten 1900. Byggmästaren hette Berglund.

Radhus längs Munkhättegatan.

På andra sidan Munkhättegatan ligger Nydala. Det är ett stort område, uppbyggt som en grannskapsenhet kring en park och ett torg. Husen byggdes mellan 1960 och 1965. Det mesta är i gult tegel, men mot Munkhättegatan ligger en annorlunda byggnad, Studenthuset från 1965. Det är ritat av Bengt Edman och avsett för studenter vid Lärarhögskolan.

Studenthusets framsida har förändrats en del och blivit färggrannare, men ursprungsidén med utanpåliggande trappor, hissschakt och loftgångar hänger med. Baksidan, mot parken, har kvar mer av det brutala uttrycket. I bottenvåningen finns det gemensamma utrymmen och en terass upp mot parken.  

Nydalaparken.

Här får jag åter en tydlig förnimmelse av att arkitekterna några år innan hade vallfärdat till Interbau.

Hus-i-park-idealet blir allt mer markant när jag svänger av mot söder och trampar längs en svag men märkbar uppåtluta genom Hermodsdal, byggt ungefär samtidigt som Nydala. Det är en fin och rak cykelväg genom parklandskapet, här går det som tåget på hemvägen när det bär lite utför.

Hermodsdalsparken mot öster.

Perspektiv väserut, Söderkulla.

Så kommer jag fram till Inre Ringvägen, denna kraftiga barrär som är så bekväm för bilisterna men som effektivt delar av saden. Fast på cykel märks den knappt av, förutom att det blir ett backkrön att ta sig över. Och sedan är jag framme i Lindängen, målet för cykelturen. Nu är vi framme i skiftet sextio-/sjuttiotal, mljonprojektets både crescendo och krasch. Här har man knappast brytt sig om att sminka över de prefabricerade betongelementen.  Det är inte nödvändgtvis en större skala, men det känns glesare. Inga butikslokaler i bostadshusens bottenvåningar, förstås. Centrat består av låga byggnader klädda i brunt tegel, vilka bildar prång och en ganska livlös öppen plats i mitten.

Inre Ringvägen, med Lindängen till vänster och Högaholm till höger.

Hus i park.

Perspektiv västerut mot Högaholm.

Centrat och höghuset Motetten.

Lindängen består av den vanliga blandningen av lägre och högre huskroppar.

Framme!

Om jag inte stannar för att fotografera hela tiden tar turen cirka tjugo minuter. Det är ungefär tiden det tar att ta mig till närmsta busshållplats där Tvåan stannar och sedan åka till ändhållplatsen. Jag får frisk luft, lite motion och en resa genom de malmöitiska årsringarna och de socioekonomiska lagren på köpet. Just cykling utnämndes i den gångna helgen av Sydsvenskan till en av trenderna i tiden. Där är förresten också Norra Sorgenfri Nu med som trendsättare, i kraft av det mikrohistoriska grävandet i den lokal-lokala myllan :).

Kommer Lindängen att få uppleva en liknande, kreativ satsning på att göra utrymmena mellan husen mer attraktiva, på samma sätt som i området kring ingången till Folkets Park? Den som lever får se.

Avstickare: Lindängen

Boplatser i syd. Kvarteret Serenaden.

Alessandro Scotti är fotograf och jobbar för UN-HABITAT. Just nu tillbringar han några veckor i Malmö och försöker greppa hur allt hänger ihop.

Malmö är en av nio städer Alessandro ska besöka. Städerna är alla i samma storlek och befinner sig i "någon slags korridor", som Alessandro uttrycker det - ett förändringsskede, en korsväg där utvecklingen kan gå åt väldigt olika håll beroende på de vägval politiker, samhällsplanerare och andra aktörer gör. Och, förstås, beroende på hur de globala ekonomiska förhållandena förändras över tid. Malmö är den enda staden i studien som ligger i den så kallat utvecklade världen. (Det där måste väl vara en term som är helt ute, för övrigt?)

På nyårsaftonen tillbringade vi några timmar med att promenera runt i Norra Sorgenfri. Då råkade jag nämna Lindängen. Så nu åker vi dit. Från Amiralsgatan tar vi Lantmannagatan söderut till Ystadvägen, sedan Munkhättegatan sydväst en bra bit genom Nydala och Eriksfält, förbi Söderkullaskolan och över Inre Ringvägen.

Lindängen byggdes 1969-70, ett miljonprojektområde bland flera som nu ligger som ett band i Malmös ytterkant. Inre Ringvägen bildar, tillsammans med Trelleborgsvägen och matarleden till Fosiebys industriområde, kraftiga barriärer mot omvärlden. Inne i området delar Munkhättegatan området i två halvor. Här skulle man bo, äta och sova för att sedan ta bilen till jobbet och affärerna i centrum, för att sedan slutligen dö. Riktigt så blev det inte.

Kvarteret Motetten nybyggt. Arkitekt: Jaenecke & Samuelson genom R Weichselbaumer. Foto: Jaenecke & Samuelson, 1970. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

När vi parkerat på den jättestora och ganska öde parkeringen vid den privata vårdcentralen brer Alessandro ut sin karta på motorhuven. Han pekar på ett tomrum mellan Lindängen och bostadsområdena längre västerut. Det är Hyllie. Alessandro har varit där och upptäckt att det numera inte är tomt, även om det fortfarande inte är samma täta stadsbebyggelse som i de intilliggande områdena. Och det som kommer att byggas där blir förstås radikalt annorledes mot husen här och ämnade för ett annat segment av bostadsmarknaden. Men det kunde blivit annorlunda. Hyllie var tänkt som nästa utbyggnadsetapp i miljonprogramsprojektet när hjulen stannade den gången.

Kvarteret Kantaten. Arkitekt: Roos & Thornberg, 1969. Foto: Thomas Schlyter. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

Inte heller Lindängen blev fullt utbyggt, som det var tänkt. Saxat ur Bostadsmiljöer i Malmö del 3, under redaktion av Tyke Tykesson:

"1970 upprättades en stadsplan för kvarteret Vårsången söder om Munkhättegatan. Planen omfattade trevåningshus som skapade en stor kringbyggd gård i vilken sex åttavåningshus placerades. Socialvårdsstyrelsen hade invändningar mot planen vilken ansågs alltför kompakt med för lite gårds- och grönytor, vilket kunde leda till "skadegörelse och liknande problem (som erfarenhetsmässigt sammanhänger med hård exploatering)". Socialvårdsstyrelsen menade också att en bilväg mellan Kastanjegårdens villor och höghusen skulle skapa segregation. Planen antogs utan hänsyn till invändningarna men endast den norra halvan av bebyggelsen kom till. 1978 gjordes en ny stadsplan för den södra delen med en blandad småskalig bebyggelse."

Här har uppenbarligen eftertanken hunnit ifatt konsekvenserna av miljonprogramsestetiken och -ideologin, i alla fall hos Socialvårdsstyrelsen. Dock alltså inte lokalt i Malmö, där planen antogs. Skälet till att bara halva Vårsången 1972-72 byggdes som det var tänkt framgår inte. Men vid det laget var nog kritiken mot miljonprogramsområdena så stark att det var svårt att fortsätta. 70-talets ekonomiska krisår bör också ha spelat in.

Kvarteret Vårsången. Arkitekt: JPT Arkitektkontor genom Per W Persson. Foto: Tyke Tykesson, feb 2002. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

På områdeskontoret vid centrat träffar vi Fiona Winders, som är områdesprogramskoordinator. Lindängen är ett av fem så kallade programområden, där Malmö stad ska göra särskilda satsningar under fem år. Två år har gått. Fiona berättar om hur man försöker arbeta tillsammans med de boende, utifrån de problem och önskemål de definierar, för att förändra saker och ting till det bättre. Ett exempel är Lindängenbadet. Det drivs av en ideell simförening. För att kunna driva sin verksamhet tar föreningen inträde till badet. Gott nog, men eftersom många på Lindängen inte har så mycket pengar var det en stor kostnad för en stor barnfamilj att gå dit. Förra sommaren blev det dock en förändring. Föreningen gick med på att föräldrar kunde lösa billigare familjebiljetter. De privata fastighetsägarna i området gick med på att ge barnen ett pass till badet - alltså en kostnad för fastighetsägaren men som gav flera vinster istället. Som Fiona säger: istället för att stå utanför stängslet och glo in, eller försöka ta sig in på olika mer eller mindre våldsamma sätt, kunde nu ungarna komma in och bada istället.

Ett litet exempel, också på hur fastighetsägare - enligt Fiona - mer och mer börjar förstå att de måste investera även i den sociala miljön för att säkra/öka värdet på sina fastigheter. Men de stora utmaningarna handlar om att anpassa bostäderna till de familjer som faktiskt bor här. Miljonprogramslägenheterna planerades för kärnfamiljer med ett eller två barn och en eller två föräldrar. Det gör att det finns många mindre lägenheter, tvåor och treor. Det leder till trångboddhet, som i sin tur leder till en massa andra bekymmer.

Områdesprogrammet, berättar Fiona vidare, arbetar för att skapa större trygghet i området. Ett exempel är gång- och cykeltunnlarna under de stora vägarna. En bra idé ur trafiksäkerhetspunkt, men som samtidigt skapar otrygga platser som försvårar för folk att ta sig mellan olika delar av området och till andra delar av stan. Nu har man fått en övergång i gatuplan, med trafikljus, över Munkättegatan i söder - där Lindängeskolan ligger. För att lyckas med sådana förändringar krävs ett nära samarbete med de tekniska förvaltningarna och att se till helheten snarare än ett stuprörstänkande kring det egna avgränsade ansvaret.

Och här - för områdesprogrammet i Lindängen - ska jag börja arbeta  i februari. Jag ser mycket fram emot det och är förstås i hög grad partisk i den här rapporteringen. Planen är att fortsätta skriva om Norra Sorgenfri i den här bloggen, men det är väl ganska troligt att det kommer bli många fler avstickare till Lindängen framöver bland posterna. Och en post lär väl få rubriken Att gå från observatör till aktör.

Fiona hastar vidare till ett nytt möte. Alessandro hämtar sin fotoutrustning och vi beger oss bort mot badet, som nu ligger i ide i väntan på en badsäsong som just den här gråkalla januaridagen känns avlägsen. Alessandro har under sina utforskningar av Malmö förundrats över hur tomt det är överallt, när han jämför med städer i andra delar av världen. Är det verkligen så? Och vad beror det i så fall på? Att han råkat besöka platser på tider när alla andra är någon annanstans? Årstiden? Hur vi använder, eller rättare sagt inte använder, det offentliga utrymmet?

Vi ser oss omkring. Hus-i-park-idealet är tydligt i kvarteren Serenaden och Balladen. Här är förstås inte en kotte, i meningen människor som rör sig, förutom någon enstaka cyklist eller fotgängare. Jag försöker mig på en förklaring om att Malmö är utspritt i förhållande till sin folkmängd, det är inge tät stad. Men här är det tätt, invänder Alessandro. Fiona har just berättat att det bor 6 700 personer på Lindängen. I Boendemiljöer i Malmö, från 2002, uppges siffran 5 600 i början av åttiotalet och att det därefter skedde en viss nergång. Den Trenden har brutits. I och med att bron kom till har Lindängens position radikalt förändrats - från en isolerad utpost till något som mer och mer börjar likna en del i storstadsregionen Köpenhamn/Örestad. Så visst är här tätt - och samtidigt folktomt.

Alessandro (t.h.) och hans medarbetare Alberto vill plåta bassänger. Men det är vinterstängt.

Alessandro pratar mycket om the grid, alltså hur gatorna, husen, gårdarna, gångvägarna etcetera är utlagda i terrängen. Han menar att den grid vi har får vi leva med under överskådlig framtid, eftersom det krävs så stora ekonomiska - och också sociala? - investeringar för att förändra den. Som jag förstår det är han därmed också ganska pessimistisk till de möjligheter som ligger i exempelvis förtätning och omvandling av funktioner, till exempel från bostäder till bokaler och dylikt. När Fiona pratar om lägenhetsstorlekarna är det - även om det inte tillhör det synliga rutnätet - ett sådant exempel. Att bygga om husen invändigt och samtidigt behålla dem som hyresrätter folk som vill bo på Lindängen har råd med är en svårlöst ekvation.

Medvetenheten om vikten av att åtminstone försöka planera och bygga mer flexibla strukturer har ökat. Samtidigt ser det mesta som byggs ut som vanligt. Så småningom, kanske 2014, kommer det att bli en utställning i Malmö där resultatet av Alessandros rundresa presenteras. Kanske finns det inspiration att hämta från hur de andra städerna har löst sina dilemman?

Motetten idag.

Avstickare: Kronprinsen

Är det en räv? Nej! Är det en varg? Neeej!!! Det är ju en häst!!!

Så klart. Hugo Åberg, den mäktige byggmästaren, gillade hästar och travsport. Han byggde Jägersro. Och när han gjorde sitt utropstecken vid porten till Slottsstaden och borgerlighetens Malmö - Kronprinsen - ville han förstås ha en frustande häst i butiksplanet.

Det är skulptören Thure Thörn (1918-2005) som gjort fontänen. Ett av konstnärens skojigaste verk, om än oavsiktligt. Men det är svårt även för den stramaste häst i betong och koppar att upprätthålla någon form av värdighet, med två vattensprutande duschmunstycken inkörda i näsborrarna. Det är Thure som är konstnären  bakom skulpturen, men det fina hantverket gjordes av plåtslagaren Helge Hansson.

Thure Thörn var en ofta anlitad konstnär när det moderna Malmö som byggdes på 50- och 60-talen skulle utsmyckas. Han var uppvuxen vid Möllevången, son till en stuckatör. Hugo Åberg föddes - enligt Per Svensson i Malmö - världens svenskaste stad - 1905 vid Beijers Park i östra Malmö, var son till en banvakt och ska vid ett tillfälle i sin ungdom ha utnämnts till Malmös fattigaste man. Kanske pratade inte Thörn och Åberg så mycket om var de kom ifrån, men man kan lätt föreställa sig en stark - om än outtalad - känsla av samhörighet dem emellan.

Samma känsla av samhörighet och gemensamma intressen fanns uppenbarligen mellan Hugo Åberg och Malmös socialdemokratiska etablissemang. Åberg blev ett hörn i den mäktiga "kvadratkorporatism"* som styrde och ställde i stan på 50- 0ch 60-talen. De andra hörnen var socialdemokraternas och HSB:s starke man Oscar Stenberg, Skånska Cements chef Ernst Wehtje jr och SE-banken, där Wehtje praktiskt nog var styrelseordförande.

Ernst Wehtje skrev ett gratulationsbrev till Hugo Åberg på dennes 60-årsdag 1965. Wehtje beskriver hur de träffades vid en tidig fastighetsaffär, Åberg "lade då grunden till ett förtroende, som sedan utsträckts till vida kretsar". "Vi är stolta", fortsätter Wehtje, "över att ha en sådan byggare bland oss - en mästare i att planlägga och genomföra idéer i takt med tiden och för eftervärlden".

Det handlade om stora byggen, stora pengar och ett Malmö som såg helt annorlunda ut när de stora männens livsverk var färdigt. Jägersro (1953-62) och Kronprinsen (1959-61) är två av Hugo Åbergs idéer som blev verklighet. De är i mångt och mycket varandras motsats. Jägersro är mycket mer än en travbana - det är en hel stadsdel i utkanten av Malmö, med villaområden, motell och storskaliga affärskomplex längs breda motorleder. En trakt helt anpassad för bilsamhället.

Kronprinsen - å andra sidan - är byggd som en stad i staden, en skyskrapa på 26 våningar där alla bekvämligheter och all service skulle finnas tillgänglig för de boende.

Utsmyckning vid ingången från Mariedalsvägen

Ernst Wehtjes brev till Hugo Åberg är inklistrat i mitt exemplar av den underdåniga hyllningsboken en bit malmö, vilken förärades jubilaren på högtidsdagen. Här står det mycket fint att läsa om Kronprinsen, som förstås ritades av Åbergs hovarkitekt Thorsten Roos:

"Kronprinsen /.../ är inte blott ett eller flera bostadshus - det är som nämnts en stad med sina 3 000 människor inom sina väggar, människor som kan leva nästan hela sitt liv utan att behöva lämna huset. Här finns egen läkarcentral, 22 000 kvadratmeters bilfri lekplats, idrottshall för rekreation, affärer och varuhus för det rent lekamliga, restauranger samt egen kyrka.

Varietérestaurangen (bild ur en bit malmö)

En av Nordens största varietérestauranger med plats för över 600 gäster på bottenplanet. /.../ Som ett självständigt annex till varietérestaurangen Kronprinsen får man kalla turistattraktionen framför andra, Översten, på toppen av skyskrapan. Härifrån har man utsikt inte blott över sju kyrksocknar utan långt in över Köpenhamn och söderöver mot syskonstäderna Skanör och Falsterbo.

Restaurang Översten och den fräcka baren (bilder ur en bit malmö)

S:t Petri församling har egen kyrkofilial, en kyrkosal som kan ta emot drygt 100-talet personer. En läkargrupp om elva läkare disponerar ett eget sjukhus med bl a fullständig klinik med röntgenanläggning, operationsrum och allt.
För rekreation finns en toppmodern bowlinghall med fjorton banor och automatisk kägelrensning, en tennishall med två banor, en fäkthall samt en gymnastikhall för bl a husmorsgymnastik.
Tillkommer sedan att här finns 720 bostadslägenheter, ett 25-tal affärer av skilda slag jämte varuhus, uppbördsverk, försäkringskassa, bank och länsstyrelsens skatteavdelning för att man ska kunna tala om ett självförsörjande kvarter."

Mycket omtalat blev också att Kronprinsen hade egna televisionsprogram, som kablades ut i huset två dagar i veckan. "Det enda man har att göra är att vrida om knappen på televisionsapparaten till kanal 6." Ända fram till 80-talet sändes intern-tv, enligt Guide till Malmös arkitektur. Här får vi också veta att Kronprinsen, då guiden trycktes 2001, fortfarande var Nordens högsta bostadshus. Det skulle till ett Turning Torso för att klå detta. I Malmö gillar man att resa potenta byggnader.

På restaurang Översten, med den vidsträckta utsikten över domänerna, kan man anta att kvadratkorporatismens män gillade att hänga ute med varandra - när de inte sågs ute på travbanan förstås. Men förutom den fräcka skybaren och varietérestaurangen i bottenplanet - som nu är borta och har lämnat plats för en tidstypisk food court - låter hela konceptet som en världsfrånvänd och lätt klaustrofobisk institution. Kanske ett ålderdomshem, en sista anhalt för invånarna i Käppastan.

De lägre av komplexets byggnader är uppförda av färdiga betongelement

Hugo Åberg dog fyra år efter sin 60-årsdag, 1969, i en våldsam trafikolycka vid Hurva. Då var han mitt uppe i ett nytt stort projekt: Caroli City, naturligtvis ritat av Thorsten Roos arkitektkontor. Projektet genomfördes trots initiativtagarens död. Modernismen hade blivit ett självspelande piano som fortsatte skövla nya framgångar i Malmö ett bra tag till.

Kronprinsen är inte världens hippaste ställe. Men man försöker så gott det går...

* Kvadratkorporatism är ett begrepp som myntades av Peter Billing och Mikael Stigendal i deras avhandling Hegemonins decennier, för att beskriva den maktkoncentration till ett fåtal män vilken präglade Malmö under 50- och 60-talen.