tisdag 12 januari 2010

Tripasin - ett korvskinnseldorado

E deltog i söndagens Sorgenfri-vandring och blev fascinerad av Tripasin-fabriken. Det är lätt hänt. Snart dök det upp en bild i brevlådan - från E, förstås:

En klassisk bild! Det vi ser är alltså en av de stora - framför allt långa - maskiner som användes i något led av korvskinnstillverkningsprocessen. Det kan vara en så kallad torklinje, där skinnen torkades med hjälp av varmluft. Möjligen kan det också röra sig om en maskin där korvskinnsmassan, den så kallade spalten, pressades ut i rörform. Hur som haver: man förstår att det krävdes stora utrymmen för att härbärgera detta vidunder. Torkmaskinerna var 75 meter långa.

Spalt, vad var då det? Jo, råvaran var underhud från djurhudar, så kallat spaltlimläder. En användbar del av djuret som också är bra till att göra lim, buljong, kosmetika och gelatin av. Tripasins korvskinn var därmed nära släktingar till sega råttor och gelébåtar. "Spalten tvättades, lades i kalkbad för att mjukas upp, maldes och knådades sedan till en massa", skriver Olga Schlyter i en byggnadsantikvarisk studie från 2008.

1945 producerade Tripasin - som var ensamma i sitt slag i Sverige och dominerade den nordiska marknaden - tio miljoner meter korvskinn. I början av 60-talet hade produktionen ökat till 40 miljoner meter per år. Här kan man ju fantisera om mängden wienerkorvar, pølser, prinskorvar och andra typer av sluringar det blev, eller hur många varv runt jorden Tripasin-skinnen skulle ha kunnat viras om de gjorts i en enda längd.

En speciell finess som Tripasin hade var tekniken att torka skinnen i spiralform. Hur, tänkte du dig, skulle falukorven annars ha fått sin böj? E har dammsugit Sydsvenskans arkiv på Tripasinrelaterat material och funnit en artikel från 2:a mars år 2000. Där berättar den dåvarande direktören Sven Coles Frederiksen att Tripasin var en av endast fyra fabriker i världen som gjorde den typen av skinn. Miljoner falukorvshöljen måste det ha blivit genom åren.

När man tänker röda falukorvar tänker man ju genast "plastskinn". Det gör Frederiksen upprörd. Tripasins skinn, menar han, är en ren naturprodukt! Hur, fnyser han, skulle annars till exempel korvar som torkas - till exempel salami - se ut? De krymper under torkningen och kräver ett skinn som andas, lever och krymper med dem.

Som mest jobbade runt 200 personer i företaget. Sen började ändå plasten sno åt sig marknadsandelar i korvindustrin. Plastskinn på korvar. Inte så mysigt - om man nu kan prata om mysigt i en jämförelse med spaltmassa och underhudar, Sydsvenskans bilder är inte särskilt aptitliga - men säkert mer praktiskt, lättformat och förmodligen billigare. Tripasin höll sig till sin spalt. Lönsamheten sjönk och slutligen, 2005, lades fabriken ner. 120 anställda miste jobbet.

Tripasin från Industrigatan, september 2009

Det där museet som Mikael Håland hade hittat i källaren när han tog över fastigheten, då, och som sedan skulle ha skänkts till Malmö Museer? Till slut får jag tag på Martin Miettinen, som jobbar på Tekniska Museet. Jodå, han känner mycket väl till Tripasin-samlingen. Den finns någonstans i magasinet. Foton, korvskinn, kuriosa. Inga maskiner dock. Martin tror att de såldes när fabriken la ner. Går det att komma och titta på grejerna då? Nja. Katalogiseringen är inte riktigt klar och i år och nästa år kommer man ha mycket att göra med ett annat stort magasin som ska flyttas, etiketteras, arkiveras och sorteras. Egentligen är sakerna kanske inte så intressanta - gamla snusdosor som hittats vid ombyggnader och så vidare. Fast de där skinnen..., trugar jag. Ok, Martin ska göra vad han kan och lovar höra av sig om det blir en öppning.

Martin har också dokumenterat lite av företagets historia. Han tycker sig minnas att det tyska företaget Naturinwerk, som startat verksamheten i Malmö 1938-39 nån gång, konfiskerades av de allierade efter kriget. Då gick ägandet över till familjen Frederiksen, som alltså hade kvar det över millenieskiftet.

Frederiksen talar i SDS-artikeln stolt om Tripasin-andan, att många av de anställda stannade kvar år efter år och att jobbet till och med gick i arv i vissa familjer. Det är emellertid inte den enda berättelsen om korvskinnsfabriken. Martin Miettinen plockar fram en artikel som var inne i Sydsvenskan alldeles nyligen, om konstnären Ronny Hård. Hård har inte så ljusa minnen av Tripasin. Det var länge sedan han arbetade där, men han har fortfarande mardrömmar om "det där jävla stället" som, menar han, malde ner inte bara spalt utan även människors psyken.

"Giljotin till AB Tripasin" lyder bildtexten, hämtad ur en gammal produktkatalog. Man undrar vad den användes till, kanske som ett led i nedmalningen av mänskliga psyken?

"Precis som många andra konstutövare hamnade jag på korvskinnsfabriken på Industrigatan", berättar Ronny i artikeln. "Man fick börja rulla korvskinn från första dag och tjänade lite pengar. Men jobbet var själsdödande. /.../ Efter sex år som rak-tarms-maskinist i tre skift såg jag korvskinn överallt och sjukskrevs i sex månader innan jag slutade".

Nu finns det inga maskiner kvar, rak-tarms eller böj-tarms. Men någonstans i Malmö Museers gömmor ligger det några korvskinn, som artefakter från ett stycke malmöitisk industrihistoria.

Källor:
Olga Schlyter: Tripasin. Ombyggnad av korvskinnsfabrik till gymnasieskola. Byggnadsantikvarisk studie, Malmö Kulturmiljö, Enheten för kulturmiljövård, Rapport 2008:003
Här tillverkas korvskinn som räcker jorden runt. Sydsvenskan 2/3 2000.
Konstnären minns hundåren. Sydsvenskan 4/1 2010.
Klockan klämtar för korvskinnsfabriken. Sydsvenskan 20/9 2005.

3 kommentarer:

  1. Eskil Fagerström13 januari 2010 10:41

    Ha, kul att materialet kom till nytta. Yrkesstoltheten i att kunna tillverka skruvade korvskinn, ett utdöende hantverk.

    SvaraRadera
  2. Eskil: materialet var till utomordentlig hjälp, och kommer att vara så även i framtida spaningsarbete. ja, det är inte många som behärskar det skruvade korvskinnets ädla konst i dessa yttersta dagar.
    Endera dagen ska jag göra en stilstudie av Naturin-loggan också!

    SvaraRadera
  3. Hihi,bebyggelsehistoriskt intresserad hund... Underbar blogg. Jag ska genast intervjua min mamma, 79, om de här trakterna. Hälsar Eva S.

    SvaraRadera