Avstickare: Mary Andersson på ABF

Malmöförfattaren Mary Andersson på ett ABF/PRO-arrangemang himmavid - det är rock'n'roll. Ungefär som Springsteen i Asbury Park eller Wilmer på KB när det begav sig.

Det är fullt till bristningsgränsen i PRO:s samlingssal i ABF-huset Mosaiken på Porslinsgatan. Mary behöver bara visa sig för att det ska utbryta applåder. Hon har ont i knäna, säger hon, och behöver en stol att sitta på. Och ett bord att stödja Den Vingabrödna, hennes senaste bok som hon blivit inbjuden att prata om, på.

- Vingabröden, det vet ni vad det betyder?, inleder hon.
- Nä, dristar sig några i publiken till att svara.
- Va, e' ni från Stockholm?, replikerar Mary på sitt lakoniska sätt.

Skratt och nya applåder. Så där fortsätter det. Huvudpersonen behöver inte göra stort mer än läsa några rader ur boken eller nämna några av alla de arbetsplatser hon jobbat på så blir det något slags samtal mellan henne och åhörarna. Eller så viker Mary ut i en anekdot om en chef och hans älskarinna eller om Malmö Mekaniska Trikåfabrik på Östra Rönneholmsvägen, där man någon gång efter krigsslutet hade gymnastikpass på eftermiddagarna och det spelades opera från högtalare i taket under arbetspassen. Några har jobbat på samma ställen, någon minns rulltrappan på Epa där Mary förstås jobbat ett tag. När hon berättar om ett kort inhopp som kontorsdam - där hon var satt att passa en telefon som aldrig ringde - går det ett igenkännande mummel genom folkhavet, när hon konstaterar att det jäkligaste som finns är att jobba någonstans där det inte finns ett smack att göra.

Så mycket till föredrag är det inte men det är en lysande och rörande stund. Ett kollektivt, böljande minne från ett Malmö som sakta men säkert flyter in i förflutenhetens landskap, om hårt arbete och många gånger usla villkor men med ett stolt klappande hjärta trots grånande hår och krumma ryggar. Och inte minst mycket av den illmariga humor som Mary Andersson själv besitter.

Stunden får ett abrupt slut då en person i den kvava och varma salen plötsligt svimmar och faller ner på golvet. Här finns ingen säkerhetspersonal med vattenslangar och första hjälpen-utbildning (kanske något att tänka på inför framtida Mary-gig?), men personen ifråga repar sig och leds för egen maskin ut ur salen. Stämningen har dock blivit lite stukad. Mary, själv varm och tagen av det inträffade, föreslår omgruppering till caféet, där man kan köpa Den Vingabrödna och få den signerad. Alla är överens om att en kopp kaffe skulle sitta fint och det blir allmänt uppbrott.

Idag bjuds det på kaffe och kakor, och man får ett gratis exemplar av boken Omöjligt finns inte - ABF Malmö 75 år, från jubileumsåret 1994. Jag försöker få en pratstund med Mary, men det är inte det enklaste. Hon sitter vid ett av borden, signerar för glatta livet och blir efter hand lite matt. Det är en ivrig skara beundrare som alla vill ha en del av henne. Till slut får jag ändå möjlighet att fråga om hon någon gång skulle kunna tänka sig en intervju om Sorgenfri. Hon verkar inte överdrivet begeistrad över tanken.

- Sorgenfri, det har jag skrivit om. Har du inte läst boken?
- Nä, svarar jag lite skamset.
- Då kan du göra det så får du reda på vad där står.
- Jaha, vad heter boken då?

Hon tittar på mig som om jag vore mindre vetande, vilket jag ju verkligen är i det här fallet. - Sorgenfri, svarar hon sen. Den heter Sorgenfri.

Hennes hangarounds - som förstås visst om detta hela tiden och också förstått vad som skulle komma - flinar sardoniskt över kaffekopparna och jag vill sjunka genom golvet. Men jag tar mod till mig och frågar om jag kan kontakta henne sen, när jag läst boken, om jag har några frågor. Jo, det går bra, hon står i telefonkatalogen så det är bara att ringa.

En av följeslagarna förbarmar sig över mig och frågar hur det kommer sig att jag är intresserad av Sorgenfri och industrierna där. När jag berättar om bloggen säger hon att hon och hennes man känner flera som jobbat på Addo och Tripasin. Tyvärr, menar damen, var det många som fick cancer av arbetet på Tripasin (jag ser framför mig ett nytt inlägg med rubriken Korvskinnsinfernot), men hon tror hon ska kunna förmedla några kontakter.

Innan jag går tar Mary fram en svart anteckningsbok, eller om det är en gammal almanacka. Hon hade tänkt passa på att arbeta lite, om tillfälle gavs. Ungefär som Dylan på turné i England 1965, ständigt med en skrivmaskin till hands nerknattrande surrealistiska stream of consciousness-ordvitsar. Chansen att Mary skulle bli lämnad ifred och få lite skrivro här är väl ungefär lika stor som att Bob fick det då, egentligen. I alla fall berättar hon att hon håller på med en ny bok, som ska handla om '68. Den har inget riktigt namn än, men hon kallar den just så: '68. Hon är inte mycket för att krångla till saker, Mary Andersson.