Tripasinfasaden ändrad

Jag cyklar Industrigatan fram och stannar till vid Benzons hus. Ställer cykeln och tar fram kameran. Det är sol och det kan aldrig skada att ta några bilder till på tegel och graffiti. En helt vanlig dag i en Sorgenfri-bloggares liv, således. Men så: en svart bil kommer sakta körande längs gatan. Föraren tutar och vinkar, vevar ner rutan.

"Hej - vad gör du?", ropar han.
"Fotar", svarar jag.
"Vad då?", undrar mannen som nu stannat bilen och stigit ur den.

Han är storvuxen, klädd i svart skinnjacka och för tillfället inte på sitt mest jovialiska humör. Snarare är han ganska bister. När han ställt sig framför mig förklarar jag att jag gör en blogg och att jag tar bilder på husen.

"Varför?", undrar han.

Ja, det är ju en fråga man absolut kan ställa. Jag har själv gjort det många gånger. Min familj och mina vänner gör det ännu oftare. Men istället för att ge mig in på ett existentiellt resonemang om individens val - ofta gjorda på diffusa bevekelsegrunder - svarar jag: "Det är kul."

"Vi har haft inbrott", säger mannen, som verkar börja förlora tålamodet. "Jag är platschef här", fortsätter han med en gest som inbegriper ödetomten vi står på och kvarteren runtomkring. "Du kan inte bara gå omkring och fota."

Jag visste inte att Sorgenfri hade en platschef. Men så går det upp ett ljus: "Du menar på Tripasin?" Jag pekar i riktning Östra Farmvägen och Kvarteret Grytan. Jag har just varit förbi där och tagit några bilder på den gamla korvskinnsfabriken.

"Ja, vi bygger skola. Får jag ditt id-kort."
"?"
"Jag behöver ditt id-kort, eller så får vi vänta här tills polisen kommer."
"Då väntar vi på polisen."

Mannen tar fram sin mobil och börjar knappa. "Jag tycker det är konstigt", muttrar han. "Jag har pratat med Mikael", säger jag för att lätta upp stämningen lite. Mannen slutar knappa. "Mikael Håland?"

"Ja, jag träffade honom en gång."
"Har han sagt okej till dig att ta bilder?"
"Nja, inte exakt..."

Mannen slår in ett annat nummer. Det är söndag, men Mikael Håland svarar efter några signaler. "Här", säger mannen och räcker mig luren. "Prata!"

Jag hade ändå tänkt ringa Mikael och fråga om förändringen av Tripasin-husets entré, så när jag presenterat mig och han vagt dragit sig till minnes att vi setts passar jag på att fråga om denna.

Före, hösten 2009.

Efter, 14/3 2010. Öppningen mot fabriksgården har teglats igen, ut mot gatan har man sänkt och smalnat av valvet.

Från gården

Mikael förklarar att man förberett för att sätta in en ny port i linje med fasaden mot Industrigatan. Det är för att slippa inbrott och för att prånget nu används som "pissehörna" och klotterplank. Förmodligen anar han att jag är kritisk till igensättningen, som ju förändrar fasaden markant. "Det är alltid avvägningar man måste göra", säger han. "Vi kan inte ha inbrott och skadegörelse hela tiden. Och tidigare gick den fristående pelaren högre upp och entrén var helt annorlunda, nu är den redan ändrad och då gör inte vår ändring så mycket." Han menar också att ändringen finns med i det beviljade bygglovet för fastigheten.

Det Mikael säger om entréns tidigare ombyggnad stämmer. Pelaren slutade från början i höjd med ovankanten på fönstren i byggnadens då enda våningsplan. Den öppna hörnan hade alltså mer rymd och gav byggnaden en luftig lätthet med små medel. Senare byggde man till en våning på huset och då måste man först ha byggt ut hörnan på första våningen och därmed kortat pelaren. Men det utseende Tripasin-huset haft sedan åtminstone sextiotalet fram till nu ger ändå en helt annan känsla för hur det var tänkt, jämfört med det slutna och kompakta intryck entrén nu ger (alldeles bortsett från att användningen av nytt tegel tyder på dålig känsla för byggnadens karaktär).

I den byggnadsantikvariska utredningen inför ombyggnaden skriver byggnadsantikvarie Olga Schlyter att Tripasin-fabriken förändrats under årens lopp och tål fler förändringar. Hon avslutar emellertid med följande slutsatser: "Kontorsbyggnaden utmed Industrigatan har en omsorgsfullt utformad arkitektur, och den är även välbevarad i sin utformning. Den har ett exponerat läge ut mot områdets huvudstråk. Denna fasad bör bibehålla sin utformning. /.../ Nya tillbyggnader görs i ett annat material än gult tegel, eftersom nytt tegel har ett annorlunda utseende. På så vis låter man det gula teglet vara förbehållet industriepokens byggnader, medan nytillskott markeras. /.../ Om portar eller liknande skall sättas igen bör man inte använda gult tegel, då det är svårt att laga i en tegelmur på ett snyggt sätt. Istället kan fasaden täckas med exempelvis puts eller träpanel, eller så utnyttjar man öppningen som ljusinsläpp och sätter i ett fönsterparti."

På Industrigatan, medan mannen vars telefon jag pratar i röker en cigg och ser uttråkad ut, frågar jag Mikael om materialvalet. Nytt gult tegel där - som jag fattat det - utredningen föreslår andra material? Han menar att detta gäller tillbyggnader, inte ändringar i de befintliga byggnadernas fasader. Anledningen till att man använt nytt tegel är en strikt anvisning från stadsbyggnadskontoret att inte använda gammalt, återvunnet tegel för att sätta igen öppningar. Ändringar ska tydligt synas, så att man förstår hur byggnaden såg ut tidigare. (Och absolut, så som ändringen nu blivit utförd ser man den verkligen.)

Mikael tror det skulle vara mer intressant för mig att titta på passagen mellan byggnaderna när den är klar om några månader, än att uppehålla mig vid entrén. Det kommer att bli väldigt fint. Om jag hör av mig längre fram kan vi ses och så kan jag ta bilder. Det är mycket bättre än att jag smyger omkring när det är låst och bommat.

Mannen bredvid mig har rökt klart. "Det är kallt", säger han. "Får jag telefonen." Han byter några ord med sin chef och säger hej. Sedan går han mot bilen igen och tycks vara på väg från platsen.

"Men polisen då?", undrar jag.
"Nej det är okej, du är ingen tjuv. Men gå inte här och ta bilder själv."

Innan han sätter sig i bilen slår han - om jag uppfattar saken rätt - fast det utsiktslösa i att försöka förbättra ett område genom att bygga en skola, när här bara finns inbrottstjuvar, klottrare, skrothandlare och luffare till att börja med. Och så idioter med kamera, till råga på allt. Det sista säger han inte, men jag anar att han tänker det.

När jag senare kontaktar Olga Schlyter och visar henne bilderna tycker inte heller hon att ändringen av fasaden ser bra ut. När hon kontrollerar de ritningar Malmö museer fick inför bygglovsremissen, ser hon att hon dessvärre inte uppmärksammat igenmurningen. Den är å andra sidan, menar hon, inte särskilt väl redovisad på ritningarna. Hon har heller inte fått någon ritning som redovisar ändringar i fasaden mot Industrigatan, utan bara på gaveln.

Olga menar att det skett en miss från hennes sida vid remissvaret och att hon ska se om hon nu kan gå vidare med det hela på något sätt.

Källa:
Olga Schlyter: Tripasin. Ombyggnad av korvskinnsfabrik till gymnasieskola. Byggnadsantikvarisk studie, Malmö Kulturmiljö, Enheten för kulturmiljövård, Rapport 2008:003