Avstickare: Ribban (Kallt som fan, del II)

Årets första soliga dag beger vi oss till Ribersborgs kallbadhus för att bada. Det är tio minus i luften och nollgradigt i vattnet.

På Kallis är det knökfullt med söndagsledigt folk i serveringen, som verkar ha fått en uppryckning i den nye entreprenörens regi. Också inne på badavdelningen är det gott om bastu- och vinterbadare. Stället är sig tämligen likt sedan restaureringen. En nyhet är en tredje bastu ("ångbastun"), som förbinder herr- och damavdelningen och är gemensam för båda könen.

Som det alltid varit

Inne i det som nu blivit herravdelningens mittenbastu - den vedeldade värstingbastun längst till vänster är proppfull - är medelåldern lägre än vad jag kan minnas från förr om åren. De unga männen vid sidan om mig på laven pratar om lägen och lägenhetspriser i Västra Hamnen. En av dem har just köpt tomt i Lomma och ska bygga arkitektritat som ska stå klart till sommaren. Runt 4,7 räknar han med att kostnaden ska hamna på. De är lite undrande över en kompis, som tydligen bott med sin sambo någonstans ett bra tag nu utan tecken på att ställa till med bröllop, något som tycks vara normen när man stadgat sig med en partner och kommit in i bostadssvängen. Långt senare - i omklädningsrummet - pratar de fortfarande om hus, nu om olika köksinredningar och om vitvaror.

Kallt som fan - men friskt!

I ångbastun sitter de något äldre männen med skrovligare röster och bredare malmöitiska. Samtalstonen är lite mer luttrad:

"Jaså, har du också smitit hit idag?"
"Ja, hemma ska man ju göra det ena och det andra..."
"Va' säger du, får du uppdrag?"
"Du vet hur de' e'."
"Så sant, så sant."

Men också här är de yngre männen i majoritet. Några pratar om olika krämpor, en har ont i foten efter en squash-skada, en annan har något mackel med knät. De riktigt läderartade, skinntorra farbröderna - som grymtande ondgjorde sig över skatterna, MFF:s senaste förlust eller de förbannade politikerna och företagarna - lyser med sin frånvaro idag. Liksom damerna. Endast en vågar sig in i gemensamhetsbastun när jag sitter där. En ny generation grabbar håller på att ta över, men så särskilt jämställt har det ännu inte blivit på Kallis. Den modiga damen blir genast erbjuden plats mellan männen på den trånga översta laven, men föredrar att sitta lite mer för sig själv på mitten-laven.

Det är en chock för sinnena och kroppen att doppa sig i det iskalla vattnet, men sedan är det skönt att sitta på bänken på bryggan och ånga av sig en stund. Den gamla tickaren klarar tydligen fortfarande sådana strapatser, ett lugnande besked inför det nya årets äventyr.