K.P.S.T. flyttar - in

De aktiva i ateljéföreningen K.P.S.T. bär grejer uppför en smal metalltrappa. Till huset ovan ska deras soffor, fåtöljer, penslar och trumpinnar flyttas. Den långsmala byggnaden är nergången, men fastighetsägaren har gett ett bidrag till färg och ljudisolering. Redan har medlemmarna hunnit ljudisolera och måla en del av utrymmena. Nu har föreningen ett rivningskontrakt på två år. Sedan, har man hört, ska kåken rivas för att ge plats åt en väg. Det kan säkert stämma - det jättestora kvarteret ska delas upp i mindre och det kommer att bli nya gator.

Det är ganska små rum som ligger i fil längs en smal korridor. "Blir det lika bra här?", undrar jag. "Vi får se", säger David, som tillsammans med en kamrat försöker få in en hylla genom den trånga farstun. "Det blir billigare med rivningskontraktet i alla fall, på det gamla stället fick vi hyran höjd rejält för ett tag sedan". Det är inte helt klart vad det kommer att bli för inriktning på det nya stället. Ateljéer och replokaler blir det i alla fall. Det är nog för litet för att ha konserter, men kanske utställningar om man får lov till - och kommer överens i föreningen om - att riva en mellanvägg för att få ett större rum.

Zofia och David fixar i ordning ett rum. De är medlemmar av Cosmasia Kraft, en grupp som sysslar en hel del med att komponera och spela musik till stumfilmer. De sprayar elementen svarta. Det blir snyggt mot de vita väggarna men resulterar också i att en tunn dimma sprider sig i det trånga utrymmet. Det luktar skarpt och huvudvärksframkallande av färgen och jag beger mig till nästa rum.

Jens och Joakim har byggt trumscen i sitt reputrymme. De ingår i ett musikkollektiv som tycks bölja fram och tillbaka i olika konstellationer. Något bestämt namn har inte gruppen, eller så har den det men Jens och Joakim kan inte komma ihåg vad som bestämdes sist det kom på tal.

Det är alltså en öppen fråga, som mycket verkar vara när det gäller K.P.S.T.: hur det egentligen kommer sig att de finns här från första början, vilka som ingår i föreningen och vad som kommer att hända. Det enda som är säkert är att det händer saker hela tiden, i friktion eller samförstånd med övriga inblandade. På något sätt passar K.P.S.T. väldigt bra in i sitt sammanhang, det gamla industriområdet som hela tiden förvandlas och som ingen riktigt vet vad det kommer att bli av i framtiden.

Takmiljö - snart ett minne blott