Breaking news!

Gunilla Kronvall kan vara på väg tillbaka som projektledare för Norra Sorgenfri. Enligt vanligtvis välunderrättad källa har Malmö Stad köpt tillbaka Gunilla från den privata arkitektfirma, vars stadsplaneringsavdelning hon arbetat för en tid. Det är en ännu obekräftad uppgift, men jag väljer ändå att publicera den. Herregud, det här är ju bara en blogg och det vet ju vem som helst att vad man läser på bloggar får man ta med en nypa salt. Men om det stämmer att Gunilla träder in i sin gamla roll igen kan det bli en intressant händelseutveckling.

På tal om bloggar har också stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson en nyhet. Nästa vecka lanserar han sin blogg Hela Staden. Den kan bli ett intressant bidrag till det pågående samtalet om stadsplanering och byggandet av den socialt och ekologiskt hållbara staden.

Men nu måste vi backa ett steg. Hur har jag snappat upp dessa tidender? Jo, under fredagen avhålls en kulturlunch på Cirkulationscentralen. Temat för dagen är stadsplanering och kultur. Mycket folk har samlats på gården till Nobelvägen 125. Christine Owman underhåller medan publiken minglar, knyter kontakter och får sig det senaste skvallret till livs (se ovan).

Inlevelse på verkstadsgård. Christine Owman lättar sitt hjärta.

Skvaller är också det enda man får sig till livs, ja förutom en banan eller ett äpple som finns i en skål vid incheckningen. Jag är hungrig och har spetsat in mig på ett uppdukat bord med läckerheter i Cirkulationscentralens lokaler, men tji får jag. Menigheten visas istället in i ett rum där det är uppbullat för diskussion mellan Julia Svensson, journalist, Björn Carnemalm*, konstnär, och sagde Christer Larsson. Sedermera tvingas redaktören lämna evenemanget för att återgå till sitt dagjobb, utan att ha fått korn på den mat från veganska köket Chez Madame som utlovats i programmet. På vägen ut på gatan stoppar jag därför fickorna fulla med överblivna bananer och äpplen.

Gott om folk, men var är käket? Kanske i rummet i fonden? Norra Sorgenfri-redaktionen har inte knäckt de kulturella koderna vid dylika evenemang. Bananer finns det i alla fall (se bildens nedre högra hörn).

Intresset för vad Björn Carnemalm och Christer Larsson har att säga är stort. Först ut är Björn, som drar paralleller mellan Soho i New York och Norra Sorgenfri: industriområde på dekis - konstnärer som flyttar in - stegrad hipphetsfaktor - ökade hyreskostnader - ut med packet - in med bracket. Norra Sorgenfri befinner sig nu mellan stadium två och tre, kanske man kan säga. Så vad kommer att hända nu? Björn - som är kassör i Cirkulationscentralens ateljéförening - hoppas förstås att han och det dryga hundratalet yrkesverksamma konstnärer som finns i området ska kunna vara kvar, och även bidra till att konst och kultur får en direkt påverkan på områdets utveckling.

Han är inte ensam om den ambitionen. Den finns tydligt uttalad i det visionsprogram för Norra Sorgenfri som tagits fram. Den finns i talet om småskalighet och blandade verksamheter. Den finns också i KZON, en intressegrupp som verkar för att kulturen och konstnärerna ska kunna finnas kvar i området när det nu börjar sin resa mot - får man anta - attraktiv stadsdel. Vad man strävar efter är att hitta samverkansformer mellan konstnärer och markägare, inte minst för att det ska finnas lokaler för ateljéer till rimliga priser.

Björn är en aktiv medlem av KZON, liksom Pia Hansson från Ateljéföreningen Addo. Gunilla Kronvall var en av initiativtagarna och har fortsatt arbeta med KZON efter att hon lämnade posten som projektledare för Norra Sorgenfri. Det man nu riktar in sig på är att få de många fastighetsägarna i området intresserade av att så att säga bygga in kulturen och konsten i sina exploateringsplaner. Konkret handlar det om att få dem att satsa pengar i ett utställningsevenemang som ska gå av stapeln under 2011. Meningen är att områdets konstnärer ska bjudas in till en tävling, där de vinnande bidragen ska ställas ut på de fastigheter där ägarna varit med och betalat en andel i projektet. I alla fall var det vad KZON sysslade med i våras, redaktionen ber att få återkomma i frågan.

Julia Svensson och Björn Carnemalm.

Är då detta att konsten och konstnärerna ska ha en överlevnadsmöjlighet i ett gentrifierat område enbart drömmar, eller finns det en realistisk chans till det? Christer Larsson menar i sitt anförande att Norra Sorgenfri är en nyckel för att "få ihop den här delen av stan" och att kulturen har en självklar plats. Och vad skulle han annars kunna säga, i ett trångt rum proppfullt av områdets kulturarbetare? I alla fall. Kontentan av det han säger är att kulturen har ett värde i sig - i synnerhet i ett område som detta och för den tänkta boendepublik som ska lockas hit - och att smarta fastighetsägare kommer att fatta detta. Från stadsplanerarnas sida är kulturens närvaro en självklarhet och en viktig faktor för en hållbar stad, menar Christer.

"Skulle man då kunna tänka sig att ha en slags 'kulturkoefficient' i nya stadsplaner, ungefär som man har det för grönytor?", kommer en fråga från publiken. "Javisst", svarar Christer, "det kan man mycket väl tänka sig". Han strävar efter samförstånd på ett generellt plan, det är tydligt. Men många i publiken är verksamma konstnärer i området och lever med hotet om att så småningom få maka på sig.

En representant från Utkanten påpekar att fastighetsägaren vill göra dyra bostadsrätter av huset där allaktivitetshuset nu har sin verksamhet. "Allt genomförande är en kanp", säger Christer, men vill ändå vara optimistisk när det gäller möjligheterna att påverka.

Samtidigt framhåller han hela tiden, när det kommer till konkreta frågor, att som planerare kan han bara lägga ut planerna i stort, sedan måste processen ha sin gång. Stadsbyggnadskontorets ansvar är - något kryptiskt uttryckt - att "skapa värden som går mot en vision".

Vid något tillfälle nämner Christer att kommunen ändå har ett planmonopol, vilket man väl kan tolka som att det finns ett starkt maktmedel för att styra. Där någonstans börjar jag formulera en fråga. Den handlar om hur det då kan komma sig, att de detaljplaner och bygglov som stadsbyggnadskontoret nu tycks berett att klubba igenom står i strid mot det befintliga planprogrammet för Norra Sorgenfri. Bygglovet för en industribyggnad i Kvarteret Degeln, exempelvis, strider mot behovet av grönytor i området. Och då kan man ju fråga sig vad man har olika koefficienter till, som stipulerar andelen grönytor eller kultur eller vad det månde vara?

Men många andra har redan räckt upp handen för att få ordet och så är tillfället förbi. Diskussionen avslutas. Kanske har de andra i publiken koll på var maten finns och för min del kallar som sagt arbetet. Tur att Christer snart ska starta sin blogg. Då kommer vi att kunna ställa våra frågor till honom i lugn och ro och han kommer att kunna svara på dem.
__________________
* Björn, om du läser detta kanske du undrar var redogörelsen från samtalet vi hade i våras - om KZON, gentrifiering och konstnärernas överlevnadspotential i Norra Sorgenfri - tagit vägen. Den hamnade i en artikel för tidskriften Subaltern, i ett temanummer om staden som ska komma under hösten.

Sydsvenskan-kulturen på Sorgenfri-utflykt

I söndagens Sydsvenskan (1/8) tar Anna Hellsten, Per Svensson och Patrik Svensson en cykeltur från Värnhem, via Sorgenfri och Norra Grängesbergsgatan, till Sofielund och Sevedsplan. Turen går alltså genom gränslandet, där "man ska vistas för att vara trovärdig som kulturnisse".

Jag gjorde ungefär samma cykelfärd för knappt ett år sedan, vilket resulterade i den här artikeln i Efter Arbetet. Artikeln blev startskottet för bloggen du nu besöker. När jag läser den igen är det pinsamt hur lite jag visste om Sorgenfri. "Redan håller uteliggarna och skateboardåkarna på att ersättas av konstnärer och gallerier i de få kvarvarande husen längs Agneslundsvägen – ett tydligt tecken på att något håller på att förändras", skrev jag glad i hågen utan att ha en aning om att konstnärer bott och verkat i området i mer än tjugo år.

Per Svensson uppehåller sig även han, i sin inledande text, kring konstnärerna som en gentrifieringens förtrupp. Och kring kommunens förhoppning att det är kulturen i bred mening som ska höja dessa gränsområden utan havsutsikt. Det man ser framför sig, menar Svensson, är utvecklingen i New York-stadsdelarna Soho, South Bronx och Williamsburg. När mäklarna och bostadsrättsköparna väl hittat fram, förespår han, kommer konstnärerna att dra upp sina bopålar och flytta vidare till nästa hippa kvarter.

Norra Sorgenfri kommer aldrig att bli något Soho (märk väl att det alltså redan varit det ganska länge, med Malmö-mått mätt). Stadsdelen är inte tillräckligt tät för det. Nya, mer bemedlade grupper kommer inte att flytta in i de ruffigt charmiga loftvåningarna och tränga undan bohemerna. Det finns inga loftvåningar. Knappt några bohemer heller, för konstnärerna är yrkesverksamma kulturarbetare som har sina ateljéer här och bor någon annanstans. Nej, det kommer att byggas nya hus som hyfsat väletablerade människor kommer att flytta in i, antingen det blir hyres- eller bostadsrätter. Det kommer snabbt att bli väldigt snyggt och prydligt.

Per Svensson har förmodligen rätt i att konstnärerna kommer att dra iväg då. Kanske för att ateljéhyrorna höjs, men också för att det inte är tillräckligt hippt längre. När jag för ett tag sedan träffade Björn Carnemalm - konstnär med ateljé på Cirkulationscentralen och engagerad i projektet Kzon tillsammans med bland andra Gunilla Kronvall - pratade vi lite om det där. När det blir för många chica gallerier, i de för ändamålet utsparade lokalerna i de nya husens gatuplan, är det helt enkelt inte creddigt nog för den modemedvetne konstnären att vara kvar. Eller om kommunen blir alltför angelägen att stödja kulturen, då börjar det kanske lukta Chokladfabrik och kulturbyråkrati om det hela - ett säkert sätt att skrämma kulturarbetare på flykten. Björn Carnemalm grunnar mycket på det där. Kzon syftar till att säkra konstnärernas och kulturens närvaro i Sorgenfri när saker börjar röra på sig. Inlägg om det projektet kommer så småningom.

Men nu var det kulturredaktionens utflykt som var på tapeten. På väg genom Sorgenfri stannar delegationen till vid grusplanen i Kvarteret Spårvägen. "Solen steker. Tomheten glöder", konstaterar man poetiskt.

Här har Sydsvenskan-kulturens medarbetare stått och känt in atmosfären.

Anna Hellsten och Patrik Svensson tycker att bussgaragen skulle kunna bli en fin saluhall. Just nu verkar planen från stadsbyggnadskontorets sida vara att det ska bli en utställning om området och dess utveckling här, men det senaste halvåret har inget hänt förutom att garagets väggar blivit ett nytt graffiti-galleri.

Stäppen - "som gjord för kulten av övergivna platser" - blir nästa anhalt. "En del bloggare tycker det är rätt häftigt", säger Patrik Svensson, "att vara granne med slummen". Det är väl bland annat mig han menar, antar jag. Och absolut, jag tycker ödetomten är en intressant plats, med sin egen estetik och flora och fauna och allt det där. Men jag menar inte att det finns något värde i sig att den finns. Den har varit något annat en gång och har därför en historia man kan undersöka. Den är på väg att bli något annat, vilket alltid är spännande att följa. Under tiden den finns är den ett fenomen som lockar många till sig, inte minst kulturskribenter.

Per Svensson menar att ingen kände stolthet över "gamla slummiga miljöer" när Malmö var en industristad. Jag har aldrig tänkt på Sorgenfri som slum. Det är ett industriområde som har sett sina bästa dagar och som inväntar framtiden. När det var full aktivitet här undrar jag om det sågs som slummigt - det är förstås en sak att undersöka. Skitigt måste det ha varit, med gasverket som spydde ut kolrök, och Tripasin-fabriken spred sin spaltstank över nejden. Några har nog ändå känt stolthet över vad de åstadkommit här. Några är förmodligen också stolta över det arbete de utfört här, även om de inte känner stolthet för platsen i sig. Det är egentligen de historierna, mer än hur här ser ut idag, som är intressanta att jaga efter innan de helt försvinner i förflutenhetens dimmor.

Förresten var Norra Sorgenfri Nu även omnämnd på Expressens kultursida för någon vecka sedan (har inte kunnat hitta artikeln på nätet). Artikelförfattaren, Charlotte Wiberg, refererar till Sorgenfri-vandringarna som "uppdaterad hembygdsaktivism". Men jag blickar också mot framtiden och stadsplaneringskontorets aktiviteter. Så nu är det klargjort, på bästa kultursidesplats: bloggen är slumromantisk och hembygdsaktivistisk, med svärmeri för industriruiner och urbana vildmarker mixat med lite funderingar om stadsplanering. Det låter väl trendigt så det förslår?

Konsulterna

Mattias och Olof har kommit hela vägen från Stockholm till Norra Sorgenfri. De är konsulter och har anlitats av fastighetsbolaget Granen. Deras uppdrag är att luska ut vilka som kan tänkas vilja köpa lägenhet i de nya bostadskomplex som planeras i kvarteren Brännaren och Smedjan. Deras rön kan komma att påverka själva utformningen av husen - lägenhetsstorlekar och så vidare - men framför allt hur man ska utforma marknadsföringen.

Mattias har hört av sig och vi har stämt möte på Lilla Kafferosteriet. Över en kopp julblend berättar han och Olof att de haft uppdraget en månads tid och att de nu tyckte det var dags att besöka Sorgenfri IRL. De vet inte mycket om Malmö i allmänhet och Sorgenfri i synnerhet och är nu här för att, som de säger, lyssna. De har varit på Addo och träffat konstnärerna Pia Hansson och Björn Carnemalm, drivande krafter i nätverket Kzon. De har pratat med mäklare om vilka områden i Malmö som är heta.

Mattias funderar på om inte Lundabefolkningen kan vara ett intressant segment att kika på. I Lund är det svårt att hitta bostad och skulle inte folk kunna tänka sig att flytta därifrån till Malmö och fortsätta jobba i Lund? För tjugo år sedan hade svaret på den frågan blivit nej, men idag är det väl inte omöjligt. Redan är det tusentals människor som pendlar åt båda hållen varje dag. Frågan är dock vad som skulle få spekulanter att vända blicken mot Norra Sorgenfri, istället för mot områden som ligger närmre Citytunnelens stationer. Det framtida rika kulturliv som planerarna ser framför sig i sin vision? Ett sådant finns emellertid fixt och färdigt längs stråket Bergsgatan/Möllan/Ystadgatan/Sofielund.

Men att närheten till allmänna kommunikationer och andra attraktiva områden i staden blir avgörande bör vara en riktig iakttagelse. I utgångsläget är Norra Sorgenfri en rätt tom plats. Den industribebyggelse som finns kvar och är intressant för hippa verksamheter och boende är rätt sparsmakad och utspridd, inte som exempelvis längs Norra Grängesbergsgatan där det finns en sammanhållen och karaktärsfull bebyggelse. Men från Norra Sorgenfri är det nära till uppåtsträvande och livaktiga områden som S:t Knuts Torg/Folkets Park och Värnhem/Ellstorp i kvarteren runt Nobelvägen/Sallerupsvägen. I planerna för utvecklingen av Malmös infrastruktur finns en nära förestående återupplivning av stationen vid Östervärn, samt en ny lokalstation i Rosengård vid Amiralsgatan. På sikt är det inte omöjligt att det blir spårvägstrafik längs Nobelvägen, och det är inte särskilt långt till Centralstationen och högskolan.

Brännaren 19 ägs av fastighetsbolaget Granen. Här finns idag en skejtpark och en vildvuxen flora. Snart blir det bostadshus. Bilden tagen 2/9 2009.

Till priset av en kopp kaffe och en croissant vill förstås de båda konsulterna veta vad jag tror. Tja. Jag tror - som jag väl skrivit någonstans i ett tidigare inlägg - att de nya kvarteren i det som nu är kvarteret Spårvägen kan bli intressanta, medan resten riskerar att bli väldigt konventionella, storskaliga bostadsrättskvarter. Det jag sett av Granens och Riksbyggens planer motsäger inte detta. De består av fyrkantiga, rätlinjiga block: skrivbordsprodukter utförda enligt en inte alltför innovativ mall. Särskilt gäller det fastigheten Brännaren 19 i hörnet Nobelvägen/Industrigatan. Det är som om arkitekten har försökt fjärma sig så långt som möjligt från den vildvuxna, skräpiga men också organiskt levande ödetomt som finns där idag. Att Mattias och Olof först nu blivit engagerade för att sticka upp fingret i luften och ta reda på åt vilket håll vinden blåser tyder också på att man börjat i fel ände i projekteringsarbetet. Vi är långt från den baramade bygga-bo-dialog som det talas så mycket om i stadsbyggnadskontorets förarbeten.

Ruderatmark i Kvarteret Smedjan. I fonden Rönnens studentbostäder. Kanske en framtida rekryteringsbas för nybyggare i Norra Sorgenfri? Eller inte. Bilden tagen 6/9 2009.

Det är populärt att prata om berättelser. Vilken berättelse finns det om en plats, en stad, ett bostadsområde? Hur förändras berättelsen? Det är det - menar kulturgeografer såväl som mäklare - som avgör vilka som vill bo där, inte i första hand att det är nära till jobbet eller närmsta livsmedelsaffär. Stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson talar mycket om att påbörja en Malmö-berättelse som handlar om social hållbarhet, nu när berättelsen om Malmö som en ekologiskt hållbar stad är på banan och sprids över världen. Att privata byggherrar skulle börja skriva berättelsen om social hållbarhet är emellertid föga troligt, och det är nog på förhand kört när det gäller Norra Sorgenfri.

Däremot borde det vara möjligt, och inte minst marknadsföringsmässigt smart, att hoppa på berättelsen om ekologisk hållbarhet. Ett nytt kapitel i den storyn kommer troligen att skrivas i före detta Kvarteret Spårvägen. Inget tyder i dagsläget på att Granen och Riksbyggen tänker i termer av gröna tak, gröna väggar, gynnsamt mikroklimat och så vidare. Det tycker jag Mattias och Olof borde ta ett snack med sin uppdragsgivare om ganska snart.

Samordnaren som återkom

Mycket kan hända på ett år. Sedan januari 2010 har Gunilla Kronvall hunnit sluta som Malmö stads projektledare för Norra Sorgenfri, börjat på nytt jobb inom den privata sektorn för att sedan - som inhyrd konsult - komma tillbaka som kommunens samordnare för utvecklingen av området under hösten.

När Gunilla lämnade sitt uppdrag i början av sommaren fanns det ingen som tog vid som projektledare. Från ansvarigt håll tycks man snart ha blivit varse att det behövs någon som alla inblandade - och det rör sig om många människor, förvaltningar och företag - kan vända sig till och som kan koppla ihop dem som behöver prata med varandra. Annars finns en uppenbar risk att alla börjar göra som vanligt, det vill säga bara sin lilla bit utan tanke på helheten och efter eget huvud. Tecken på detta kunde märkas tämligen omgående.

När vi ses på lunchen kommer Gunilla från ett möte med Annika Kruuse på ISU, Institutet för Hållbar Stadsutveckling. ISU är ett samarbete mellan Malmö Högskola och Malmö stad. När det kommer till Norra Sorgenfri är det utvecklingen av Kvarteret Spårvägen som ISU är inblandat i. Institutet genomför en serie om sex temadagar med olika fokus. I december hölls en temadag om kulturell hållbarhet, ett område som ligger Gunilla varmt om hjärtat. Sedan hon slutade som projektledare har hon fortsatt sitt engagemang i nätverket Kzon, där bland andra företrädare för områdets verksamma konstnärer arbetar för kulturens fortsatta närvaro i Norra Sorgenfri.

Det handlar, menar Gunilla, om kultur som direkta uttryck - tänk konstnärliga verk av olika slag - men också som en process. Hur kan man till exempel öka incitamenten för fastighetsägare att bevara en del av de gamla byggnaderna och därigenom möjliggöra för konstnärerna att vara kvar med rimliga hyreskostnader? Svunna tiders kommunala subventionering genom ateljéstöd lär inte bli aktuellt igen. Man måste hitta andra lösningar.

När jag träffade Annika Kruuse förra våren var hon optimistisk när det handlar om framtida byggande med ekologisk hållbarhet. Hon tyckte sig se tecken på att byggherrar börjar se de marknadsmässiga fördelarna. Där, menade hon, har det lyckade exemplet Västra Hamnen betytt mycket. Kanske kan i bästa fall Norra Sorgenfri bli ett exempel på hur man kan bygga in kulturell hållbarhet i ett utvecklingsområde. Men hur?

Gunilla Kronvall har, förstås, idéer. De handlar inte om detaljstyrda strategier, riktade satsningar eller särskilda anslag, utan om något som formas i samspel mellan olika aktörer. Hon tänker i termer av att etablera platser. En sådan skulle kunna vara den yta som i framtiden kommer att bli ett torg på båda sidor av Industrigatan, i anslutning till det benzonska tegelhuset. Här, menar Gunilla, skulle man kunna skapa en frizon för olika temporära händelser redan innan husen börjar byggas runt omkring.

Det finns redan en sådan historia här. Huset har ockuperats. Studenter från Alnarp har påbörjat en gerillaodling på ödetomten. Konstnären Juan Carlos Peirone har murat upp en ugn, som nu används mest för att bränna kablar i. Det pågår ett ständigt målande på huset och på planket. I somras förvandlades för en kväll en asfaltsplan i Kvarteret Smedjan till utebio, med DJ's, bokbord och dokumentärfilm. Gunillas tankar är tilltalande och intressanta. Om det börjar ske mer eller mindre spontana aktioner här kommer det också att skapas friktionsytor, där gränserna för vad som är möjligt att göra och inte kommer att tydliggöras och behöva hanteras.

Ockupationen bröts av polisen, som stormade huset. De hemlösa som slagit sig ner på ödetomten har förr eller senare avhysts och vegetationen har tagits bort för att minska på insynsskyddet (det vill säga öka möjligheten till kontroll och övervakning). Skejtramperna och Peirones ugn får stå kvar tills här ska byggas. Vad skulle hända om platsen till exempel togs i anspråk för en bostadspolitisk aktion liknande Stad Solidar? Hur stor påverkan på byggnadernas och de offentliga platsernas utformning skulle kulturella yttringar kunna få?

Nu ödetomt, i framtiden torg - kanske en plats där kulturen får spelutrymme? Peirones ugn som en vit glob till höger om lyktstolpen.

När detaljplanerna för Brännaren och Smedjan har stadfästs kommer marken som ska bli offentlig plats att köpas av kommunen. Det gäller också de nya gator som ska avgränsa de nybildade kvarteren. Detta är en viktig fråga för att säkra allmänhetens framtida tillträde till området. I många bostadsområden är det, berättar Gunilla, fastighetsägaren som också äger gatumarken, vilket i princip gör det möjligt att sätta upp bommar/grindar vid infarterna.

I sin nuvarande funktion har inte Gunilla arbetat direkt med detaljplanerna. Underlaget till detaljplanearbetet för Kvarteret Spårvägen bär hennes signatur, men är utfört innan hon slutade som projektledare. Sju nya bostadskvarter ska det bli. På skissen ovan är en del av Bussgaraget kvar, det är de äldre båghallarna längs Celsiusgatan/ut mot Nobelvägen med takfönster. Det pågår en diskussion kring vad som ska ske med Bussgaraget. Byggnaden med det tänkta gröna taket ut mot Industrigatan, i ritningens nederkant, är ett parkeringshus. Gatornas icke-linjära sträckning och kvarterens assymetriska utformning har kommit till i samarbete med LTH. Tanken är att mikroklimatet ska gynnas så att utesäsongen förlängs vår och höst.

Gunilla Kronvall ska inom kort lämna över sitt konsultuppdrag och sina kunskaper till en permanent efterträdare. Men det är uppenbart att hon även i sin tillfälliga roll som samordnare investerat mycket energi och engagemang i sitt arbete, och det skulle inte förvåna alltför mycket om hon dyker upp i något Norra Sorgenfri-relaterat sammanhang också framöver.

Blänkare: Subaltern

Tidskriften Subaltern 2/2010 innehåller ett block med texter om staden. Eder högst intellektuelle Norra Sorgenfri Nu-redaktör medverkar med en text om ödetomter, gerillaodling, spontanbyggda skejtramper med mera. Territorialdefinieringar har redaktionen döpt den till. Den röda tråden är förstås alla förväntningar/förhoppningar/konflikter knutna till Sorgenfri och utvecklingen här. En intervju med kontnären Björn Carnemalm från tidigt i våras - om Cirkulationscentralen, Kzon och konstnärernas närvaro i området - har en central plats i artikeln.

I samma avdelning betraktar kultursociologen Carl Cassegård hur man försvarar en park i Tokyo. Urbanhistorikern Håkan Forsell skriver i artikeln I dåligt sällskap om urbansociologins födelse och lockelsen till det förespeglat mörka och farliga i stadens obekanta landskap. Ett utdrag ur baksidestexten: "Kännetecknas samhället av en total politisering av tillvaron? Eller är det tvärtom så att den moderna demokratin fungerar avpolitiserande? Möjligen rör det sig om en dubbel process av politisering och avpolitisering, som förvandlar samhällets demokratiska och politiska grundval till ett landskap där gränserna mellan ekonomi och politik, marknad och demokrati, suddats ut och ersatts med nya samhällsformer och motsättningar som fortfarande återstår att tänkas".

Om du blir sugen och rör dig i Malmö kan du hitta ett exemplar av Subaltern på Kulturcentralen, kanske också i Konsthallens bokhandel eller i skivaffären Rundgång vid Möllan. Anarkisternas bokcafé Amalthea kan också tänkas tillhandahålla tidskriften. I Lund kommer bokcaféet India Däck att ha det här numret.

Man kan också beställa på nätet från h:ströms förlag.

Här är några av de bilder som skickades som förslag på illustration men som inte kom med:

Kvarteret Degeln, 2/9 2009

Kvarteret Brännaren, hörnet Agneslundsvägen/Östra Farmvägen 2/10 2009

Stäppen, Kvarteret Brännaren, 31/1 2010

Stäppen, 10/5 2010

Östervärn, vid Kontinentalbanan, 1/11 2009