Johanneslusts verksamhetsområde.
Byggnadsantikvarie Olga Schlyter gjorde 2006 en kulturhistorisk utredning om stallet och de andra byggnaderna i närheten, bland annat den stora verkstadsbyggnad i fastigheten Kirseberg 2:2 som nu inrymmer Friskis&Svettis. Det är den stora gråa rektangeln norr om lokstallet på kartan ovan.Järnvägsverkstäderna uppfördes 1914-15 av Malmö Simrishamns Järnväg. "[Stallet] hade då vid sin norra gavel", skriver Olga, "ett vattentorn i rött tegel, vars bas idag finns bevarad som en del av byggnaden. Från järnvägen i väster ledde ett spår in till en vändplatta med 15 meters diameter som betjänade stallet. De elva stallportarna var i trä och deras övre del var uppglasad med småspröjsade rutor. På taket fanns flera höga, smala ventilationshuvar i plåt.
Resterna av vattentornet i lokstallets högra del. Lokstallet är uppfört med en i exteriören synlig betongstomme, vilket är ovanligt modernt med tanke på att stallet är uppfört på 1910-talet. Mellanväggar, samt byggnadens norra del, är uppförda i tegel. Blandkonstruktioner av detta slag, där betongstomme kombinerades med fullmurade tegelväggar som delvis var bärande, var vanliga i industribyggnader på 1910-talet. Det gängse var dock att man inte lämnade konstruktionen synlig i exteriören.
Vid lokstallets norra gavel där vattentornet fanns stod en vattenkastare, det vill säga en anordning för att fylla på vatten i pannan på ångloken. Väster om vattenkastaren fanns kolbryggan, en hög ramp på vilken tippvagnar lastade med kol kördes upp för att fylla på loken. Dessa anordningar försvann sannolikt på 1950-talet då man slutade använda ånglok."
Idag råder stillhet och frid vid lokstallarna, ett slags urban pastoral i björkdungen. Så har det inte alltid varit. Olga igen:
"I järnvägsverkstäderna utfördes underhåll och reparationer på järnvägslinjens lok och vagnar. Ångloken putsades, smordes och tömdes på aska. De försågs med kol och vatten, för vilket ändamål det fanns vattentorn, vattenkastare och kolbrygga. På många järnvägsverkstäder tillverkades enklare godsvagnar, och det är troligt att det även gjordes här. Den stora verkstadsbyggnaden innehöll bland annat gjuteri och smedja.
Verkstadsområdet fungerade dock inte bara som verkstad, utan det var även den plats där åkande personal, såsom lokförare och eldare, var stationerade mellan sina pass. Verkstäderna bemannades också med personal som utförde underhåll ute på banan. Det fanns på MSJ:s område en villa med expeditionslokaler samt tjänstebostäder för maskiningenjör och lokmästare.
1950 var 86 personer verksamma på MSJ:s verkstäder samt på lokstationen vid Malmö Västra station. Det var bland annat en kontorist, 21 lokförare, 24 eldare och 13 lokbiträden. Sannolikt var större delen av dessa verksamma vid Johanneslust, eftersom lokstationen vid Västra station endast bestod av ett lokstall med tre platser."
Nu är det snart slut på områdets törnrosasömn. Vid stadsbyggnadsnämndens sammanträde i maj fanns ett ärende om bygglov för 40 radhus, och ett ärende om bygglov "för rivning av del av byggnad, återuppbyggnad samt ändring av lokstallar till bostäder" (22 stycken så kallade ateljélägenheter).
I en artikel i Skånska Dagbladet den 12:e april framgår det att det som ska rivas och byggas upp igen är 75 % av lokstallet, i stort sett allt utom tegeldelen i den norra änden. Anders Fransson, som är delägare i fastighetsbolaget Suell, menar i artikeln att betongen är i så dåligt skick att den inte går att rusta upp.
Fan tro't. När jag var där i oktober var det visserligen skräpigt och slitet, men på inget ställe kunde jag med mina amatörögon upptäcka rutten eller vittrad betong. Dessutom är mellanväggarna - varav vissa är bärande - av helmurat tegel, enligt Olgas utredning. Kanske blir det lättare att utforma lägenheterna som man vill, om man river och bygger upp ett skal som liknar originalet?
Alla handlingar hade inte inkommit vid nämndens möte, men den hade inget att erinra mot förslaget som sådant utan gav i uppdrag åt delegat vid stadsbyggnadskontoret att, då samtliga handlingar i ärendet inkommit, bevilja bygglov.
Trädraden mot Johanneslustgatan ska enligt skissen vara kvar, och det verkar som om en rund grön yta framför stallet kan påminna om den vändplatta som en gång fanns här. Takfönstren kanske faktiskt kommer att likna ventilationshuvarna på taket till den ursprungliga byggnaden - som dock alltså kommer att ersättas av en modifierad kopia. Men hur väl stämmer detaljplanen/bygglovet i sin helhet med de rekommendationer Olga Schlyter ger i sin utredning?
Sedan hon gjorde sin utredning har några byggnader redan rivits. Mellan lokstallet (6) och den stora verkstadsbyggnaden (2) fanns en dressinbod i rött tegel (4), som nu är borta. "Den är", skriver Olga, "ett exempel på hur verkstadsområdet var funktionsuppdelat med olika byggnader för olika ändamål. Med de röda tegelfasaderna och gjutjärnsfönstren har boden en industriell karaktär, och den knyter an till den teglade delen av lokstallet. Dressinboden ingår som en del i helhetsmiljön och är som sådan bevarandevärd".Den lilla rektangeln invid Johanneslustgatan (5) var villan med expeditionslokaler och tjänstebostäder. Nu är här en stor grop. Det är här det fortfarande finns spår av en trädgård med fruktträd, syrener och annat.
Olgas slutsatser från utredningen:
"Malmö-Simrishamns järnvägs verkstäder är en mycket välbevarad järnvägsindustrimiljö. Anmärkningsvärt är hur lite bebyggelsebeståndet på området har förändrats på de snart hundra år som gått sedan verkstäderna etablerades här. /.../
Verkstadsområdet utgör en kulturhistoriskt intressant och värdefull helhetsmiljö. De olika byggnaderna utgör alla delar av helheten. Om enskilda byggnader rivs blir den historiska miljön svårare att läsa av och de kvarvarande byggnaderna förlorar sitt sammanhang. En graderad värdering kan dock göras av de enskilda byggnaderna:
Mycket bevarandevärda byggnader
• Byggnad 1: Vagnbod
• Byggnad 2: Stora verkstadsbyggnaden
• Byggnad 6: Lokstall
Bevarandevärda byggnader
• Byggnad 4: Dressinbod
• Byggnad 5: Villan
Det gamla verkstadsområdet har värden som kan utgöra en stor resurs vid en utveckling av området. Med utgångspunkt i den historiska miljön med de vackra byggnaderna finns möjligheter att skapa något nytt och intressant. Byggnaderna på området är av en karaktär som gör att de är flexibla. De är anpassningsbara till olika ändamål och de ”tål” en del utan att deras industriella karaktär går förlorad.
Följande rekommendationer gäller hur man bör hantera området i detaljplanearbetet för att de kulturhistoriska värdena bäst ska tas tillvara.
• Samtliga byggnader utom verkstadshallen (Byggnad 3) bör förses med rivningsförbud genom skyddsbestämmelser.
• Vagnboden, stora verkstadsbyggnaden, dressinboden och lokstallet bör dessutom förses med skyddsbestämmelser som reglerar att deras karaktär inte får förvanskas och att fasader i tegel inte får putsas.
• Större träd i områdets sydöstra del bör skyddas och hänsyn bör också tas till trädgårdsvegetationen vid villan.
• För att verkstadsmiljön ska bibehållas som en enhet bör ingen förtätning tillåtas inom det på kartan markerade området:
• Vid nybyggnation i området bör hänsyn tas vad gäller höjd och volym till såväl verkstadsbebyggelsen som till bebyggelsen i de intilliggande områdena."Det hela tycks vara ett praktexempel på hur man i detaljplanearbetet verkligen inte tagit hänsyn till den byggnadsantikvariska utredningen. När utredningen gjordes ägdes Kirseberg 2:1 av Banverket. Sedan har den med all sannolikhet sålts till byggherren som ansökt om bygglovet. Jag kan inte hitta gällande detaljplan för Kirseberg 2:1 på Malmö Stads hemsida.
Den stora verkstadsbyggnaden och vagnboden på fastigheten Kirseberg 2:2 är till sina exteriörer välbevarade. Men helhetsmiljön, som redan naggats i kanten då en del av byggnaderna rivits, kommer nästan helt att gå förlorad när området förtätas.
Nej, det stämmer inte.
SvaraRaderaDen tekniska utredningen som sammanfattas i beslutsunderlaget att låta delegat besluta om lov visar att stommen är slut. Betongen kan i sig verka fin, men det är armeringsjärnen som är problemet. Man har tyvärr använt salt som accelerator när man göt, och detta gör att korrosionen av järnet inte går att stoppa.
Även Malmö Museer har ställt sig bakom detta, men krävt att byggnaden ska mätas upp noga för att kunna återuppföras så troget förlagan som möjligt.
Tack för en trevlig artikel ändå.
Detaljplanen (Dp 4958) hittar du enkelt på Stadsatlas. (http://xyz.malmo.se/stadsatlas/webcontent/index.html)
Kami Petersen - Mp
ers. Stadsbyggnadsnämnden
Vad kul att få en sådan uppföljning på jobb man gjort för länge sedan! Det händer inte så ofta. Mindre kul är förstås det du skriver om, även om jag inte ser det lika svart som du. Men jag håller med om att helhetsmiljön kommer gå förlorad och beklagar att vissa byggnader redan rivits och att alla radhusen ska byggas på platsen.
SvaraRaderaAtt den antikvariska utredningen inte följts till punkt och pricka är kanske inte så förvånande. När vi antikvarier gör våra utredningar utgår vi helt och hållet från de kulturhistoriska och antikvariska aspekterna, det är det vi kan och det som är vårt jobb. Vi tittar inte på till exempel byggnaders tekniska egenskaper eller vilka ekonomiska förutsättningar fastigheten har. I planarbetet ska sedan de antikvariska frågorna vägas samman med dessa faktorer, och med annat som exempelvis säkerhet och miljöfrågor. Som antikvarie är detta en verklighet man får vänja sig vid och arbeta utifrån. Vi på Malmö museer deltar aktivt i framtagandet av nya detaljplaner och våra insatser gör skillnad, även om vi inte får igenom allt. I det fallet här hade man absolut kunnat få till stånd ett bättre bevarande och mer hänsyn i planen om man inte tillåtit så tät exploatering.
När det gäller lokstallet stämmer det som står i föregående kommentar. Den tekniska undersökningen dömde ut betongstommen. Det är naturligtvis oerhört synd att den autentiska byggnaden inte går att bevara. Som näst bästa lösning får det bli en rekonstruktion.
Värdet av ett rekonstruerat lokstall är en intressant antikvarisk frågeställning i sig. En rekonstruktion är en kopia som saknar autenticitet. Det är långt ifrån alltid som rekonstruktioner är ett okej alternativ eller ens önskvärt som ersättning. Men i vissa fall, som i detta, kan det vara motiverat. Lokstallet är en så pass särpräglad byggnad och form, och den sätter sin prägel på området. Med sin rundade form och stora portar är det tydligt vad det har varit för typ av byggnad, och på så vis berättar den något om områdets förflutna. Det är också en förhållandevis enkel byggnad, i princip ett tomt skal, en stomme. Portar och fönster är till exempel utbytta sedan länge. Denna brist på autentiska originaldetaljer gör att det blir lättare att acceptera en rekonstruktion.
Glad midsommar!
Olga Schlyter
Malmö Museer
Intressant! Själv tycker jag att rekonstruktion i de flesta fall är olyckligt. Jag kan dock förstå att i sammanhanget har byggnadens funktionella form och placering en betydelse för en historisk läsning.
SvaraRaderaJag tycker ändå att med den givna förutsättningen att byggnaden måste rivas borde man tillåta sig en större frihet än vad som nu är fallet i förhållande till en arkitektur som förlorat både bärighet och syfte.
Det här är alltså ingen bevarandefråga längre.
Finns det inte en rent musealt intresse att visa byggnadens urprungliga form såväl som funktion tycker jag man kan nöja sig som arkitekt med att låta sig inspireras av det som varit med syfte att just ge en ledtråd till varför resten av området ser ut som det gör.
Det finns inget självklart i att en specialiserad arkitektur som denna går att konvertera till bästa möjliga bostäder. Huvudfokus borde då övergå till att uppföra så bra nya byggnader som möjligt utifrån aktuella och framtida behov.
Om det är Stadsbyggnadskontorets handläggare, byggherrens ängslan, en arkitekts principlöshet eller Malmö Museers utlåtande som gett upphov till det aktuella autenticitetsdilemmat är en intressant fråga. Det vore olyckligt om detta blir 'prejudicerande'.
Och trevlig midsommar!
Kami Petersen - Mp
ers. Stadsbyggnadsnämnden
Kami & Olga: hej, kul att ni vill diskutera detta. Idag kollade jag upp med handläggaren på stadsbyggnadskontoret och fick veta att det fanns ett underlag där en konsult dömt ut betongen - tydligen en irreversibel process som till slut skulle göra att lokstallet liksom förstörde sig själv. Så det hade jag kunnat kolla innan, men då hade det inte blivit nån diskussion :)
SvaraRaderaMed detta sagt väcker ändå situationen en del funderingar. Tack Olga för klarlägganden om den antikvariska utredningens roll i detaljplanearbetet. Att inte alltid de värden en utredning pekar på kan bevaras börjar jag inse allt mer efter hand som jag håller på med den här bloggen. Det är lite ironiskt att området ska förtätas i så hög grad - anledningen till att detaljplanen stipulerar detta är att det skulle bli ekonomiskt hållbart för byggherren att bevara och rusta upp lokstallet. Nu blir det många radhus och ett nybyggt hus som liknar ett lokstall som stod där innan istället.
Kami: jag håller helt med om att arkitekter till ny eller omvandlad bebyggelse mycket mer borde inspireras av och ta till vara de kulturhistoriska spåren på platsen. Ditt resonemang grundar sig emellertid på att slutresultatet ska vara bostäder (en dominerande sanning i sådana här sammanhang). Med ett annat perspektiv skulle specialiserad arkitektur som denna kunna förbli just det, med bibehållande av sin unika karaktär. Det skulle inte nödvändigtvis behöva bli något enbart musealt, utan en funktion som speglar både eran som lokstall och hur det använts på senare år, nämligen som ett illegalt galleri för lokala graffitimålare. Jag menar inte att stallet skulle förbli detta, men här finns också spår att bevara som handlar om platsens historia och där man skulle kunna tillåta sig att tänka i andra banor när det gäller byggnadens framtid och funktion. Särskilt när man nu exploaterar den öppna ytan för bostäder till den milda grad som detaljplanen tillåter.
Säkert är det så att lokstallet - om det fick stå kvar - sakta skulle korrodera och slutligen behöva rivas. Det är också historiens gång. Men jag är rätt säker på att det skulle kunna stå femton år till utan att det utgjorde någon överhängande risk att rasa samman. Under tiden skulle det kunna funka som fixarverkstäder för de boende, gemensamhetslokaler för fester, tillfälliga utställningslokaler eller - varför inte - helt enkelt som garage för olika slags fordon. Det är ju det det varit i snart hundra är redan.
Jag tog själv en promenad till platsen för några månader sedan, och jag vet inte om jag håller med dig i din analys av vare sig subaltern efterfrågan på projektytor eller mer kommersiellt behov av fordonsgarage. Det är hur som helst en orimlig planeringsprincip att fantisera in olika verksamheter utifrån romantiska föreställningar.
SvaraRaderaJag hade gladeligen gjort en annan bedömning om en grupp gatukonstnärer /verkligen/ hade annekterat någon av byggnaderna och åstadkommit en målinriktad och långsiktig yttring och på så sätt tillskansat sig någon slags moralisk rätt till platsen.
Nu är området enligt mig emellertid bara en i raden av oräknliga ruiner som står som förargliga monument över inledningen till den tveksamma samhällsera vi nu försöker ta oss ur - dess blotta kvarstad en extrem konsekvens av det utgående samhällets syn på resurser.
Samtidigt är det omöjligt att påstå att detaljplanen löser några egentliga problem. Tvärt emot vad du skriver är planerna påfallande otäta om man ser till ett samhällsbyggnadsperspektiv. Kontexten är en bilberoende tätortsmiljö utan fungerande urban infrastruktur. Utbyggnaden gör inget för att ändra på det och är som så ofta, stad definierad som icke-landsbyggd. På så sätt skapar man tyvärr fler problem än man löser.
Jag håller dock med dig om du menar att man borde gjort något annat än att bygga radhus. Potentialen är nästan obegränsad om vi spekulerar vidare. Johanneslust skulle kunna kopplas ihop med Kirsebergsstaden och dess lika dekadenta industriområden och på så sätt vändas ifrån sin nuvarande dominatör, Sallerupsvägen. Det finns till och med ett järnvägsspår genom området, i sig en enorm ekonomisk tillgång.
En fokuserad planeringsansträngning att göra denna stadsöken till en fungerande, tät och blandad stad för tusentals innevånare och verksamheter hade kanske i sig kunnat påskynda planerna på att trafikera Simrishamnsbanan som kanske kunde få sitt första stopp efter Centralen här. I det ingår långt mycket mer än bostäder, något jag tror att också våra stadsplanerare börjat inse. En sådan stad skulle utan tvekan kunna inrymma såväl graffitigallerier som fixarverkstäder.
Kami Petersen - Mp
ers. Stadsbyggnadsnämnden
Kami - fram för mer fantasi och romantik i stadsplaneringen och byggandet! Förstås kombinerat med ett hållbart tillvaratagande av de resurser - inte minst befintliga byggnader - som finns i de områden som ska exploateras. Det borde du som miljöpartist väl tycka är en bättre idé än att riva och bygga nytt.
SvaraRaderaAtt tala om "ruiner som står som förargliga monument" och "degenererade industriområden" är en vansklig retorik i sammanhanget. Jag är nästan säker på att den tidens politiker och stadsplanerare pratade i samma ordalag om Lugnet och Gamla Öster innan de stadsdelarna revs. Idag är det väl få som skulle fattat samma beslut om de hade fått chansen. Skälen till rivningarna - att få bort fattigdom och smuts - var som så många gånger goda medan slutresultatet knappast gynnat staden i långa loppet. "The road to hell is paved with good intentions", som det står i visan.
Dina idéer om att använda befintliga spår i Johanneslust/Kirsenberg i infrastrukturplaneringen är spännande, och det skulle ju verkligen vara att ta tillvara områdets historia och resurser. Då bör man också se till hur man kan bevara de järnvägsmiljöer som finns kvar, inte minst för att göra området attraktivt för en urban publik.
Nu börjar det likna nåt. ;)
SvaraRaderaMan får dock inte glömma att Lugnet är ett välmående bostadsområde för tusentals människor idag och en väldigt risig överbefolkad slum igår. Retoriken var det inget fel på och gäller för alla städer, kvarter för kvarter, som har förvandlats genom århundradena. Däremot borde några av den tidens arkitekter och planerare få sina linjaler knäckta inför en häcklande allmänehet i ljuset av den potential av centrumnära mångsidighet och stad som socioekonomisk institution man slarvade bort. Vad du har för bild av miljöpartister gäckar mig men jag har ännu inte förordat rivning annat än på sakliga grunder, här eller annan stans. Dessa grunder bör dock innehålla ett klokt resonemang om vad ersättningen ska vara.
Vad gäller gamla öster öser jag på med påståendet att byggnaden som idag utgör Caroli City med sin i förhållande till det samtida Lugnet radikalt bättre syn på urban integration har just en sådan socioekonomisk potential. Inte därmed sagt att det är så man ska bygga idag men med en tänkbar planering som väcker till liv gamla rörelseströmmar längs Baltzarsgatan och den ursprungliga huvudgatan Östergatan i kombination med faktiskt ganska intressanta utvecklingstankar hos den nuvarande förvaltaren väcker i alla fall min entusiasm.
Och glöm inte att de finns de som ser ett kulturhistoriskt värde även i 60- och 70-talets arkitektur. Vem har rätt? De, du, Mp, jag?
Kami Petersen - Mp
ers. Stadsbyggnadsnämnden