Och så här blev det när det var färdigt. En stor anläggning, det måste ha tillverkats mycket margarin här genom åren. Sallerupsvägen går snett över bildens nederkant. Nobelvägen snett över bildens vänstra hörn. Zenithgatan - som piper in mellan fabriken och bostadskvarteret till höger - fick sitt namn några år efter att bygget var klart, 1904.
Fabriken revs någon gång på sextiotalet. Idag ser det ut så här i hörnet Sallerupsvägen/Zenithgatan, där den en gång låg:
Bostadshusen på den gamla bilden, mittöver Zenithgatan från fabriken sett, är alla rivna. Nu finns här ett stort tegelkomplex som upptar hela kvarteret och avslutas med det höga AG Favör-huset - numera Coop-huset - mot Värnhemstorget.
Zenithgatan och Grangatan är hårda gator. Det måste bo massor av människor här, men det vilar en översiggiven stämning över grannskapet. Man skyndar sig fram, här finns ingen anledning att stanna till och gör man det är det därför starkt misstänkt. Slutna, bruna tegelfasader, inga förmildrande omständigheter och ingen pardon. Öster om Zenithgatan sträcker sig långa huskroppar från gatan in i kvarteret, åtta våningar höga. Det är en gated community med grindar och stängsel.
Fult? Snyggt? Fulsnyggt? Arkitekturen vid Zenithgatan påminner om vissa gator i New York, fast där skulle husen varit tjugo-trettio våningar högre.
Zenithgatan, moderna delen, norrut mot Sallerupsvägen. Vänder vi oss 180 grader är scenen en annan. Här är det tegel från en annan epok som gäller, röda lite nationalromantiska byggnader i stadens tjänst från sekelskiftet 1900.
Rörsjöskolan, ritad av stadsarkitekt Salomon Sörensson. Här är ett foto från förr i tiden, måhända från sena 20-talet, lånat från Malmö stads hemsida:
Det är en intressant bild. Överst, till vänster om Zenithgatan, ser man spårvagnsstallarna i sin fulla utbredning i Kvarteret Spårvägen. Några av Epidemisjukhusets byggnader verkar finans kvar hitom Celsiusgatan, som är tvärgatan till vänster från Zenithgatan. Tornbyggnaden och Rörsjöskolan med sina flyglar nederst i bild, till höger om Zenithgatan. Byggnaden ovanför flygelbyggnaden kan vara den ursprungliga Rörsjöskolan, som var en skola bara för pojkar grundad 1878. Föreningsgatan skymtar i bildens yttersta högra kant.
Mittemot skolan, till vänster om Zenithgatan, är det en gröning med trädplanteringar. Det var en gång i tiden Malmös avrättningsplats. Enligt Wikipedia flyttades avrättningarna hit från Ribersborgsstranden under senmedeltiden. Det var en grym hantering där sätten att ta livet av folk var många: hängning, halshuggning med yxa eller svärd, stegling eller - ett alternativ för kvinnor - att "stå sin dom under balja". Det innebar att den som skulle sona sitt brott blev levande begravd med en balja över huvudet så att hon sakta kvävdes.
"Kranie från avrättningsplatsen vid Rörsjön. Huvudet har varit uppspikat på en påle" (Källa: Wikipedia).
En plats med blodig historia. Här någonstans, i Kvarteret Lärkträdet, låg fordomdags Malmös avrättningsplats. Numera är det mindre mordiska verksamheter här. Dagis till vänster, äldreboende rakt fram och till höger. Kanske var den äldre tegelbyggnaden en del av Epidemisjukhuset, som fanns här i krokarna i början av förra seklet.När vi passerat korsningen Zenithgatan/Celsiusgatan är vi hemma igen. På höger hand ännu en av dessa röda fabriksbyggnader som Malmö en gång var översållat med. Det här var en gång Malmö Skofabriks Aktiebolag. Nu är det ett företagshotell, där bland annat Kvarnby folkhögskola har lokaler. Under förberedelserna inför European Social Forum, som hölls i Malmö i september 2008, fanns högkvarteret här.
Vi är tillbaka i Kvarteret Spårvägen och känd terräng. I ryggen Industrigatan. Några av spårvagnsstallarna har bevarats. Fint tegelarbete, rejäla och slagtåliga byggnader, säkert står de pall för förskole- och skolverksamheten som nu bedrivs här. Snart blir det nya grannar, när den stora tomma ytan mellan stallarna och bussgaragen bebyggts. Det är som det ska vara. Zenithgatan är ett bevis på att staden aldrig upphör att förändras, på gott och ont. Vad som i en era anses som en styggelse kan i en annan hållas fram som ett omistligt kulturhistoriskt arv. Då är det många gånger för sent, då det åtråvärda redan rivits. Kanske är det just det faktum att det är borta som gör det extra åtråvärt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar