Jag gjorde ungefär samma cykelfärd för knappt ett år sedan, vilket resulterade i den här artikeln i Efter Arbetet. Artikeln blev startskottet för bloggen du nu besöker. När jag läser den igen är det pinsamt hur lite jag visste om Sorgenfri. "Redan håller uteliggarna och skateboardåkarna på att ersättas av konstnärer och gallerier i de få kvarvarande husen längs Agneslundsvägen – ett tydligt tecken på att något håller på att förändras", skrev jag glad i hågen utan att ha en aning om att konstnärer bott och verkat i området i mer än tjugo år.
Per Svensson uppehåller sig även han, i sin inledande text, kring konstnärerna som en gentrifieringens förtrupp. Och kring kommunens förhoppning att det är kulturen i bred mening som ska höja dessa gränsområden utan havsutsikt. Det man ser framför sig, menar Svensson, är utvecklingen i New York-stadsdelarna Soho, South Bronx och Williamsburg. När mäklarna och bostadsrättsköparna väl hittat fram, förespår han, kommer konstnärerna att dra upp sina bopålar och flytta vidare till nästa hippa kvarter.
Norra Sorgenfri kommer aldrig att bli något Soho (märk väl att det alltså redan varit det ganska länge, med Malmö-mått mätt). Stadsdelen är inte tillräckligt tät för det. Nya, mer bemedlade grupper kommer inte att flytta in i de ruffigt charmiga loftvåningarna och tränga undan bohemerna. Det finns inga loftvåningar. Knappt några bohemer heller, för konstnärerna är yrkesverksamma kulturarbetare som har sina ateljéer här och bor någon annanstans. Nej, det kommer att byggas nya hus som hyfsat väletablerade människor kommer att flytta in i, antingen det blir hyres- eller bostadsrätter. Det kommer snabbt att bli väldigt snyggt och prydligt.
Per Svensson har förmodligen rätt i att konstnärerna kommer att dra iväg då. Kanske för att ateljéhyrorna höjs, men också för att det inte är tillräckligt hippt längre. När jag för ett tag sedan träffade Björn Carnemalm - konstnär med ateljé på Cirkulationscentralen och engagerad i projektet Kzon tillsammans med bland andra Gunilla Kronvall - pratade vi lite om det där. När det blir för många chica gallerier, i de för ändamålet utsparade lokalerna i de nya husens gatuplan, är det helt enkelt inte creddigt nog för den modemedvetne konstnären att vara kvar. Eller om kommunen blir alltför angelägen att stödja kulturen, då börjar det kanske lukta Chokladfabrik och kulturbyråkrati om det hela - ett säkert sätt att skrämma kulturarbetare på flykten. Björn Carnemalm grunnar mycket på det där. Kzon syftar till att säkra konstnärernas och kulturens närvaro i Sorgenfri när saker börjar röra på sig. Inlägg om det projektet kommer så småningom.
Men nu var det kulturredaktionens utflykt som var på tapeten. På väg genom Sorgenfri stannar delegationen till vid grusplanen i Kvarteret Spårvägen. "Solen steker. Tomheten glöder", konstaterar man poetiskt.
Här har Sydsvenskan-kulturens medarbetare stått och känt in atmosfären.Anna Hellsten och Patrik Svensson tycker att bussgaragen skulle kunna bli en fin saluhall. Just nu verkar planen från stadsbyggnadskontorets sida vara att det ska bli en utställning om området och dess utveckling här, men det senaste halvåret har inget hänt förutom att garagets väggar blivit ett nytt graffiti-galleri.
Stäppen - "som gjord för kulten av övergivna platser" - blir nästa anhalt. "En del bloggare tycker det är rätt häftigt", säger Patrik Svensson, "att vara granne med slummen". Det är väl bland annat mig han menar, antar jag. Och absolut, jag tycker ödetomten är en intressant plats, med sin egen estetik och flora och fauna och allt det där. Men jag menar inte att det finns något värde i sig att den finns. Den har varit något annat en gång och har därför en historia man kan undersöka. Den är på väg att bli något annat, vilket alltid är spännande att följa. Under tiden den finns är den ett fenomen som lockar många till sig, inte minst kulturskribenter.
Per Svensson menar att ingen kände stolthet över "gamla slummiga miljöer" när Malmö var en industristad. Jag har aldrig tänkt på Sorgenfri som slum. Det är ett industriområde som har sett sina bästa dagar och som inväntar framtiden. När det var full aktivitet här undrar jag om det sågs som slummigt - det är förstås en sak att undersöka. Skitigt måste det ha varit, med gasverket som spydde ut kolrök, och Tripasin-fabriken spred sin spaltstank över nejden. Några har nog ändå känt stolthet över vad de åstadkommit här. Några är förmodligen också stolta över det arbete de utfört här, även om de inte känner stolthet för platsen i sig. Det är egentligen de historierna, mer än hur här ser ut idag, som är intressanta att jaga efter innan de helt försvinner i förflutenhetens dimmor.
Förresten var Norra Sorgenfri Nu även omnämnd på Expressens kultursida för någon vecka sedan (har inte kunnat hitta artikeln på nätet). Artikelförfattaren, Charlotte Wiberg, refererar till Sorgenfri-vandringarna som "uppdaterad hembygdsaktivism". Men jag blickar också mot framtiden och stadsplaneringskontorets aktiviteter. Så nu är det klargjort, på bästa kultursidesplats: bloggen är slumromantisk och hembygdsaktivistisk, med svärmeri för industriruiner och urbana vildmarker mixat med lite funderingar om stadsplanering. Det låter väl trendigt så det förslår?
Har lite svårt att följa deras tankelinje. Det är väl just den blandade stenstaden de gillar. Visst, de avrivna kvarteren här har väl mest varit ren industri, men nog skulle väl de fysiska byggnaderna kunna återbrukas för ny verksamhet utan att det är så värst ruinromantiskt. Inte är väl Lugnet så mycket föredömligare hantering av den ursprungliga bebyggelsen. Jag tror att de som slogs för att behålla de gamla husen på Lugnet kunde kallas ruinromantiska, men är det inte det vi hade velat idag, även om området hade gentrifierats. Vi kanske helt enkelt borde vara lite mer romantiska i stadsplaneringen överhuvudtaget. Efter en dag i Svågertorps köplandskap längtar man efter bara ett uns romantik bland de torftiga köpladorna.
SvaraRaderaJohan - jag håller med dig. Lika lite som det finns chica loftvåningar i Sorgenfri idag finns det ruiner. De byggnader som undgått rivning är funktionella på sitt sätt (och är i funktion). De kan göras om för att fylla nya funktioner, eventuellt. Det intressanta är vad det i så fall blir för något och hur omvandlingen görs. Mer romantik i stadsplaneringen tror jag hade varit finemang!
SvaraRadera