Avstickare: Kronprinsen

Är det en räv? Nej! Är det en varg? Neeej!!! Det är ju en häst!!!

Så klart. Hugo Åberg, den mäktige byggmästaren, gillade hästar och travsport. Han byggde Jägersro. Och när han gjorde sitt utropstecken vid porten till Slottsstaden och borgerlighetens Malmö - Kronprinsen - ville han förstås ha en frustande häst i butiksplanet.

Det är skulptören Thure Thörn (1918-2005) som gjort fontänen. Ett av konstnärens skojigaste verk, om än oavsiktligt. Men det är svårt även för den stramaste häst i betong och koppar att upprätthålla någon form av värdighet, med två vattensprutande duschmunstycken inkörda i näsborrarna. Det är Thure som är konstnären  bakom skulpturen, men det fina hantverket gjordes av plåtslagaren Helge Hansson.

Thure Thörn var en ofta anlitad konstnär när det moderna Malmö som byggdes på 50- och 60-talen skulle utsmyckas. Han var uppvuxen vid Möllevången, son till en stuckatör. Hugo Åberg föddes - enligt Per Svensson i Malmö - världens svenskaste stad - 1905 vid Beijers Park i östra Malmö, var son till en banvakt och ska vid ett tillfälle i sin ungdom ha utnämnts till Malmös fattigaste man. Kanske pratade inte Thörn och Åberg så mycket om var de kom ifrån, men man kan lätt föreställa sig en stark - om än outtalad - känsla av samhörighet dem emellan.

Samma känsla av samhörighet och gemensamma intressen fanns uppenbarligen mellan Hugo Åberg och Malmös socialdemokratiska etablissemang. Åberg blev ett hörn i den mäktiga "kvadratkorporatism"* som styrde och ställde i stan på 50- 0ch 60-talen. De andra hörnen var socialdemokraternas och HSB:s starke man Oscar Stenberg, Skånska Cements chef Ernst Wehtje jr och SE-banken, där Wehtje praktiskt nog var styrelseordförande.

Ernst Wehtje skrev ett gratulationsbrev till Hugo Åberg på dennes 60-årsdag 1965. Wehtje beskriver hur de träffades vid en tidig fastighetsaffär, Åberg "lade då grunden till ett förtroende, som sedan utsträckts till vida kretsar". "Vi är stolta", fortsätter Wehtje, "över att ha en sådan byggare bland oss - en mästare i att planlägga och genomföra idéer i takt med tiden och för eftervärlden".

Det handlade om stora byggen, stora pengar och ett Malmö som såg helt annorlunda ut när de stora männens livsverk var färdigt. Jägersro (1953-62) och Kronprinsen (1959-61) är två av Hugo Åbergs idéer som blev verklighet. De är i mångt och mycket varandras motsats. Jägersro är mycket mer än en travbana - det är en hel stadsdel i utkanten av Malmö, med villaområden, motell och storskaliga affärskomplex längs breda motorleder. En trakt helt anpassad för bilsamhället.

Kronprinsen - å andra sidan - är byggd som en stad i staden, en skyskrapa på 26 våningar där alla bekvämligheter och all service skulle finnas tillgänglig för de boende.

Utsmyckning vid ingången från Mariedalsvägen

Ernst Wehtjes brev till Hugo Åberg är inklistrat i mitt exemplar av den underdåniga hyllningsboken en bit malmö, vilken förärades jubilaren på högtidsdagen. Här står det mycket fint att läsa om Kronprinsen, som förstås ritades av Åbergs hovarkitekt Thorsten Roos:

"Kronprinsen /.../ är inte blott ett eller flera bostadshus - det är som nämnts en stad med sina 3 000 människor inom sina väggar, människor som kan leva nästan hela sitt liv utan att behöva lämna huset. Här finns egen läkarcentral, 22 000 kvadratmeters bilfri lekplats, idrottshall för rekreation, affärer och varuhus för det rent lekamliga, restauranger samt egen kyrka.

Varietérestaurangen (bild ur en bit malmö)

En av Nordens största varietérestauranger med plats för över 600 gäster på bottenplanet. /.../ Som ett självständigt annex till varietérestaurangen Kronprinsen får man kalla turistattraktionen framför andra, Översten, på toppen av skyskrapan. Härifrån har man utsikt inte blott över sju kyrksocknar utan långt in över Köpenhamn och söderöver mot syskonstäderna Skanör och Falsterbo.

Restaurang Översten och den fräcka baren (bilder ur en bit malmö)

S:t Petri församling har egen kyrkofilial, en kyrkosal som kan ta emot drygt 100-talet personer. En läkargrupp om elva läkare disponerar ett eget sjukhus med bl a fullständig klinik med röntgenanläggning, operationsrum och allt.
För rekreation finns en toppmodern bowlinghall med fjorton banor och automatisk kägelrensning, en tennishall med två banor, en fäkthall samt en gymnastikhall för bl a husmorsgymnastik.
Tillkommer sedan att här finns 720 bostadslägenheter, ett 25-tal affärer av skilda slag jämte varuhus, uppbördsverk, försäkringskassa, bank och länsstyrelsens skatteavdelning för att man ska kunna tala om ett självförsörjande kvarter."

Mycket omtalat blev också att Kronprinsen hade egna televisionsprogram, som kablades ut i huset två dagar i veckan. "Det enda man har att göra är att vrida om knappen på televisionsapparaten till kanal 6." Ända fram till 80-talet sändes intern-tv, enligt Guide till Malmös arkitektur. Här får vi också veta att Kronprinsen, då guiden trycktes 2001, fortfarande var Nordens högsta bostadshus. Det skulle till ett Turning Torso för att klå detta. I Malmö gillar man att resa potenta byggnader.

På restaurang Översten, med den vidsträckta utsikten över domänerna, kan man anta att kvadratkorporatismens män gillade att hänga ute med varandra - när de inte sågs ute på travbanan förstås. Men förutom den fräcka skybaren och varietérestaurangen i bottenplanet - som nu är borta och har lämnat plats för en tidstypisk food court - låter hela konceptet som en världsfrånvänd och lätt klaustrofobisk institution. Kanske ett ålderdomshem, en sista anhalt för invånarna i Käppastan.

De lägre av komplexets byggnader är uppförda av färdiga betongelement

Hugo Åberg dog fyra år efter sin 60-årsdag, 1969, i en våldsam trafikolycka vid Hurva. Då var han mitt uppe i ett nytt stort projekt: Caroli City, naturligtvis ritat av Thorsten Roos arkitektkontor. Projektet genomfördes trots initiativtagarens död. Modernismen hade blivit ett självspelande piano som fortsatte skövla nya framgångar i Malmö ett bra tag till.

Kronprinsen är inte världens hippaste ställe. Men man försöker så gott det går...

* Kvadratkorporatism är ett begrepp som myntades av Peter Billing och Mikael Stigendal i deras avhandling Hegemonins decennier, för att beskriva den maktkoncentration till ett fåtal män vilken präglade Malmö under 50- och 60-talen.