Avstickare: brutala Leicester

New Walk är ett mer än 200 år gammalt promenadstråk genom centrala Leicester. Som resten av staden bjuder New Walk på en dynamisk blandning av byggnader från flera sekler.

Arkitekturstilen New Brutalism, som med sina radikala krav på förenkling och "ärlighet" uppstod i England efter andra världskriget, är representerad också längs New Walk...

... framför allt i City Councils byggnad New Walk Centre.

Byggda på 70-talet personifierar de båda bågformade huskropparna det sämsta hos New Brutalism. Och då menar jag inte de arkitektoniska kvaliteterna, som är betydande - även om de och komplexets dominans över den i övrigt småskaliga och till stora delar medeltida stadskärnan förstås kan stötas och blötas. Men likt många andra hus byggda i stilen - inte minst de storskaliga betongbostadskomplexen - är New Walk Centre helt enkelt för dåligt utfört. Material och byggteknik håller inte. Byggnaderna verkar heller inte ha underhållits särskilt väl och enligt Leicester City Councils hemsida är de nu utdömda som arbetsplats. Det är en bister ironi med tanke på alla sekelgamla hus runtomkring som har klarat tidens tand alldeles utmärkt.

Att renovera New Walk Center anses för dyrt och därför kommer de båda husen att rivas. Ett landmärke försvinner och det är väl ingen långsökt gissning att många gläds över detta. Brutalismen har inte så många fans idag, utom kanske i Preston där en oväntat stark opinion förmått ändra ett beslut att riva Preston Bus Station.  

New Walk Centres båda böjda huskroppar i bakgrunden. Snart ett minne blott, men som synes saknas inte andra exempel på brutalism.

När ett nytt badhus skulle byggas fann man lämningarna av ett romerskt bad på platsen. Så badhuset fick byggas någon annanstans och utgrävningen av det gamla badet har blivit friluftsmuseum, omgärdat av en smäcker modernistisk skapelse - Vaughan College och Jewry Wall Museum.

Leicester har varit en betydande industristad - textil, skor - men har som så många andra städer hamnat i bakvattnet. Stadens tre universitet hjälper upp situationen. Ett ambitiöst arbete pågår för att regenerera staden. Bland annat satsar man på att göra om ett centrumnära område med småverksamheter och större, ofta nerlagda industrier till ett kulturcentrum. Rakt fram i bild den gamla teatern Athena, till vänster den nya - The Curve. Nu hoppas Leicester att upptäckten av ett skelett, Richard III:s, ska lyfta staden ytterligare. Ett besökscentrum har nyligen invigts. I centrum och runt katedralen, i vilken lämningarna av den gamle kungen ska grävas ner på nytt, pågår försköningsarbeten. Leicester hoppas på besöksnäringens välsignelse. Förutom att Malmö inte har ett sådant dragplåster känns utvecklingen igen.  

The Curve är mjukt rundad men också knivskarp.

Kvarteren runt The Curve är ruffiga, med många klubbar och en hel del tomma byggnader. 

En del kåkar på dekis är riktigt fina.

Humberstone Gate, övergiven industrifastighet som förmodligen kommer att rivas.

Cardinal Telephone Exchange till vänster. Snyggt höghus.

Ännu ett anslående nybygge som plötsligt dyker upp i gatubilden.  

En bild av Leicesters mest berömda exempel på New Brutalism, James Stirling och James Gowans Engeneering Building - färdigställd 1963 för Leicester University - hämtar jag från en tråd på skyscrapercity.com.

Queen's Building, De Montfort University, från samma skyscrapercity.com-tråd. På forumet finns en mängd material om Leicester, se East Midlands Forum.

Avstickare: Warszawa - hus

En dunge av skyskrapor har vuxit upp runt Stalinkrokanen Palac Kultury i Nauki - Kulturpalatset - i förgrunden.

1963 skrev Folke Isaksson en bok om Warszawa. Lütfi Özkök fotade. Från Kulturpalatset, med utsikt mot Wisła, såg de höghusen växa upp längs huvudstråket Marszałkowska. "Ett nytt samhälle med djärvare linjer växer fram. En ny stad för nya generationer", skrev Isaksson. Han var kanske något av en modernist. Men när han besökte Warszawa låg fortfarande en del av staden i ruiner efter andra världskriget. De nya husen representerade ett framtidshopp.

Warszawas arkitektoniska arv från 60- och 70-talen är delvis väl omhändertaget och är i uppiffat skick en tillgång i gatubilden.

En gång Centralkommitténs hus. På Lütfi Özköks bild från sextiotalet hänger det stora porträtt av polske kommunistledaren Gomułka och hans östtyske kollega Ulbricht. I bottenvåningen bastanta grindar mot yttervärlden och bilar parkerade framför. Idag säljs det Mont Blanc-pennor och Porsche bakom stora skyltfönster, i resten av byggnaden är det bank. Vid Plac de Gaulle'a, ett centralt nav i staden. 

Foksal-gatan, en tvärgata till Nowy Swiat, det centrala shoppingstråket som är så nära turistfälla man kommer i stan. På sextiotalet var bokförlaget PIW's kafé på Foksal 17 en samlingspunkt för Warszawas författare och intellektuella. Förlaget har fortfarande verksamhet här, men kaféet har mist sin litterära aura. Numera ligger restauranger, kaféer och klubbar på rad längs gatan. Några äldre, kanske till och med intakta förkrigshus, pryder gatubilden. 

Innergård längs Nowy Swiat.

Hotell Bristol, ett 1800-talspalats vid Krakowskie Przedmieście, boulevarden kantad med universitetsbyggnader som slutar vid Sigismundkolonnen i mynningen till Gamla stan. Renoverat med mycken möda och mycket kapital efter kommunisttiden. Ett fint kafé med stora fönster mot sidogatan, för ganska vanligt folk. En jugendinspirerad pelarsal där man gärna bär kostym eller åtminstone tweedjacka, men där man kan få afternoon tea för drygt en hundring. 

Ett hotell av senare snitt, som nu börjar få status av historisk artefakt. Också det renoverat i tidstrogen sjuttiotalsstil. Hit bör man gå någon gång och ta en drink i cocktailbaren.

Rivnings-/utvecklingsarbete längs ul. Szpitalna mellan Nowy Swiat och Marszałkowska.

Fräckt i korsningen Krucza-gatan och Jerusalem-allén. Kanske en gång ett varuhus, nu nergånget. Hoppas det går en ny storhetstid till mötes.

Bostadshus längs Krucza-gatan.

Avstickare: Kronprinsen

Är det en räv? Nej! Är det en varg? Neeej!!! Det är ju en häst!!!

Så klart. Hugo Åberg, den mäktige byggmästaren, gillade hästar och travsport. Han byggde Jägersro. Och när han gjorde sitt utropstecken vid porten till Slottsstaden och borgerlighetens Malmö - Kronprinsen - ville han förstås ha en frustande häst i butiksplanet.

Det är skulptören Thure Thörn (1918-2005) som gjort fontänen. Ett av konstnärens skojigaste verk, om än oavsiktligt. Men det är svårt även för den stramaste häst i betong och koppar att upprätthålla någon form av värdighet, med två vattensprutande duschmunstycken inkörda i näsborrarna. Det är Thure som är konstnären  bakom skulpturen, men det fina hantverket gjordes av plåtslagaren Helge Hansson.

Thure Thörn var en ofta anlitad konstnär när det moderna Malmö som byggdes på 50- och 60-talen skulle utsmyckas. Han var uppvuxen vid Möllevången, son till en stuckatör. Hugo Åberg föddes - enligt Per Svensson i Malmö - världens svenskaste stad - 1905 vid Beijers Park i östra Malmö, var son till en banvakt och ska vid ett tillfälle i sin ungdom ha utnämnts till Malmös fattigaste man. Kanske pratade inte Thörn och Åberg så mycket om var de kom ifrån, men man kan lätt föreställa sig en stark - om än outtalad - känsla av samhörighet dem emellan.

Samma känsla av samhörighet och gemensamma intressen fanns uppenbarligen mellan Hugo Åberg och Malmös socialdemokratiska etablissemang. Åberg blev ett hörn i den mäktiga "kvadratkorporatism"* som styrde och ställde i stan på 50- 0ch 60-talen. De andra hörnen var socialdemokraternas och HSB:s starke man Oscar Stenberg, Skånska Cements chef Ernst Wehtje jr och SE-banken, där Wehtje praktiskt nog var styrelseordförande.

Ernst Wehtje skrev ett gratulationsbrev till Hugo Åberg på dennes 60-årsdag 1965. Wehtje beskriver hur de träffades vid en tidig fastighetsaffär, Åberg "lade då grunden till ett förtroende, som sedan utsträckts till vida kretsar". "Vi är stolta", fortsätter Wehtje, "över att ha en sådan byggare bland oss - en mästare i att planlägga och genomföra idéer i takt med tiden och för eftervärlden".

Det handlade om stora byggen, stora pengar och ett Malmö som såg helt annorlunda ut när de stora männens livsverk var färdigt. Jägersro (1953-62) och Kronprinsen (1959-61) är två av Hugo Åbergs idéer som blev verklighet. De är i mångt och mycket varandras motsats. Jägersro är mycket mer än en travbana - det är en hel stadsdel i utkanten av Malmö, med villaområden, motell och storskaliga affärskomplex längs breda motorleder. En trakt helt anpassad för bilsamhället.

Kronprinsen - å andra sidan - är byggd som en stad i staden, en skyskrapa på 26 våningar där alla bekvämligheter och all service skulle finnas tillgänglig för de boende.

Utsmyckning vid ingången från Mariedalsvägen

Ernst Wehtjes brev till Hugo Åberg är inklistrat i mitt exemplar av den underdåniga hyllningsboken en bit malmö, vilken förärades jubilaren på högtidsdagen. Här står det mycket fint att läsa om Kronprinsen, som förstås ritades av Åbergs hovarkitekt Thorsten Roos:

"Kronprinsen /.../ är inte blott ett eller flera bostadshus - det är som nämnts en stad med sina 3 000 människor inom sina väggar, människor som kan leva nästan hela sitt liv utan att behöva lämna huset. Här finns egen läkarcentral, 22 000 kvadratmeters bilfri lekplats, idrottshall för rekreation, affärer och varuhus för det rent lekamliga, restauranger samt egen kyrka.

Varietérestaurangen (bild ur en bit malmö)

En av Nordens största varietérestauranger med plats för över 600 gäster på bottenplanet. /.../ Som ett självständigt annex till varietérestaurangen Kronprinsen får man kalla turistattraktionen framför andra, Översten, på toppen av skyskrapan. Härifrån har man utsikt inte blott över sju kyrksocknar utan långt in över Köpenhamn och söderöver mot syskonstäderna Skanör och Falsterbo.

Restaurang Översten och den fräcka baren (bilder ur en bit malmö)

S:t Petri församling har egen kyrkofilial, en kyrkosal som kan ta emot drygt 100-talet personer. En läkargrupp om elva läkare disponerar ett eget sjukhus med bl a fullständig klinik med röntgenanläggning, operationsrum och allt.
För rekreation finns en toppmodern bowlinghall med fjorton banor och automatisk kägelrensning, en tennishall med två banor, en fäkthall samt en gymnastikhall för bl a husmorsgymnastik.
Tillkommer sedan att här finns 720 bostadslägenheter, ett 25-tal affärer av skilda slag jämte varuhus, uppbördsverk, försäkringskassa, bank och länsstyrelsens skatteavdelning för att man ska kunna tala om ett självförsörjande kvarter."

Mycket omtalat blev också att Kronprinsen hade egna televisionsprogram, som kablades ut i huset två dagar i veckan. "Det enda man har att göra är att vrida om knappen på televisionsapparaten till kanal 6." Ända fram till 80-talet sändes intern-tv, enligt Guide till Malmös arkitektur. Här får vi också veta att Kronprinsen, då guiden trycktes 2001, fortfarande var Nordens högsta bostadshus. Det skulle till ett Turning Torso för att klå detta. I Malmö gillar man att resa potenta byggnader.

På restaurang Översten, med den vidsträckta utsikten över domänerna, kan man anta att kvadratkorporatismens män gillade att hänga ute med varandra - när de inte sågs ute på travbanan förstås. Men förutom den fräcka skybaren och varietérestaurangen i bottenplanet - som nu är borta och har lämnat plats för en tidstypisk food court - låter hela konceptet som en världsfrånvänd och lätt klaustrofobisk institution. Kanske ett ålderdomshem, en sista anhalt för invånarna i Käppastan.

De lägre av komplexets byggnader är uppförda av färdiga betongelement

Hugo Åberg dog fyra år efter sin 60-årsdag, 1969, i en våldsam trafikolycka vid Hurva. Då var han mitt uppe i ett nytt stort projekt: Caroli City, naturligtvis ritat av Thorsten Roos arkitektkontor. Projektet genomfördes trots initiativtagarens död. Modernismen hade blivit ett självspelande piano som fortsatte skövla nya framgångar i Malmö ett bra tag till.

Kronprinsen är inte världens hippaste ställe. Men man försöker så gott det går...

* Kvadratkorporatism är ett begrepp som myntades av Peter Billing och Mikael Stigendal i deras avhandling Hegemonins decennier, för att beskriva den maktkoncentration till ett fåtal män vilken präglade Malmö under 50- och 60-talen.

Avstickare: Vägministeriets byggnad, Tbilisi

Det är lite Månbas Alpha över Vägministeriets byggnad i Tbilisi, där den tycks ha landat i grönskan vid Kuras strand med en storslagen utsikt över höjderna på andra sidan floden.

Det hela är ganska utspejsat, och den arkitektoniska stilen kallas också Space City method. Ändå har det inget med rymden att göra. Termen syftar istället på att landskapet, det öppna rummet, flyter fritt fram under byggnadens tvärställda våningar. Egentligen en idé som borde kunna ha betydelse nutidens diskussion om hur man kan bygga hållbart, både ur socialt, ekologiskt och ekonomiskt perspektiv. Nu pratar men istället mest om gröna tak och väggar, inte att frigöra utrymme man kan göra något publikt av.

Huset är byggt i en skarp lutning och smälter väl in i naturen, samtidigt som den är anslående i sin monumentala storslagenhet. Jag misstänker att det är en byggnad som väcker delade känslor hos Tbilisi-borna, så starkt kopplad till det förhatliga sovjetiska styret som den ju är. 2007 fick den i alla fall, enligt Wikipedia, nationalmonuments-status. Idag ägs den av Bank of Georgia, som håller på med renoveringsarbeten. För tillfället är marken undertill en avspärrad byggarbetsplats, och vakten som är posterad vid den övre ingången vill absolut inte att jag ska komma in på området och fotografera.

Vägministeriets hus slutfördes 1975 och ritades av arkitekterna George Chakhava och Zurab Jalaghania. Chakhava var vid tillfället också minister för vägbyggandet och kan därför sägas ha suttit på två stolar. Men det gav honom möjlighet att välja precis det ställe där hans vision skulle ha bäst förutsättningar att förverkligas.

En av de märkligare - och samtidigt mest raffinerade - hus jag sett. Flera av Sovjettidens lämningar i Tbilisi är idag utblåsta betongskelett. Men det finns också byggnader som fortfarande tycks fungera, som den här:

Avstickare: travertin vid Landwehrkanal, Berlin

En berlinsk travertin-kompis till det malmöitiska Förlagshuset i hörnan Nobelvägen/Celsiusgatan.

Det så kallade Shell-haus ritades av Emil Fahrenkamp och byggdes 1930-32, det vill säga fem år innan Förlagshuset kom på plats.

Shell-haus blev ett av de första höghusen med stålskelett som byggdes i Berlin. En modernistisk byggnad som ekar stilmässigt av konst- och arkitekturriktningen Neue Sachlichkeit - en riktning som i sin tur påverkades av Bauhaus-skolan och den holländska riktningen De Stijl.

Mycket fräckare än så här blir det knappast.

Enligt svenska Wikipedia myntades begreppet Neue Sachlichkeit inom konstvärlden och betecknar verk av konstnärer som Max Beckmann, Otto Dix och George Grosz. Realistiska motiv - bland annat från första världskrigets skyttegravshelvete - och inte sällan med en vass satirisk udd mot Weimartiden och det stortyska. Såklart dömdes detta ut som entartete Kunst av naziregimen. Också Den Nya Saklighetens arkitektur föll i onåd inför nazisternas smakdomare och många av dess företrädare tvingades i exil, men Shell-Haus hann alltså byggas.

Nazisternas ogillande hindrade dem inte från att under andra världskriget använda huset som högkvarter för det marina högkommandot, och i källaren var det enligt engelska Wikipedia krigssjukhus. Byggnadens översta våningar blev skadade under slaget om Berlin, men i det sora hela klarade sig ändå Shell-haus relativt oskatt. Efter kriget flyttade Berlins electricitetsstyrelse in, men reparationer och underhåll av huset verkar ha varit starkt eftersatta ända till slutet av 90-talet då den stora byggboomen startade.

Enligt Wikipedia kostade renoveringen - som var klar år 2000 - till slut 80 miljoner D-mark, mycket på grund av att Longarina-stenbrottet i Tivoli fick återtas i bruk för att man skulle få fram travertin till fasaden. Travertin kommer ur latinets lapis Tiburtinus = sten från Tibur (Tivoli). Så i alla fall de utbytta fasadskivorna kommer från Tivoli. Om Shell-haus' ursprungliga travertin - och Förlagshusets - också kom därifrån förtäljer inte historien. Men det ligger väl inom rimlighetens gräns att anta det.

GASAG, som flyttade in efter renoveringen, levererar energi till Berlin, så Shell-haus fortsätter vara ett högkvarter för petrokemisk verksamhet.

Om du vill kolla in huset ligger det i hörnet av Stauffenbergstraße och Reichpietschufer (som går längs Landwehrkanal). Närmsta U-bahn tycks vara Mendelssohn-Bartoldy-Park, men Potsdamer Platz ligger inte särskilt mycket längre bort.

Stenbrottet nära Tivoli.

Avstickare: Johanneslust igen

Johanneslust ligger bra till för ständiga återbesök: beläget mellan Värnhem och Bulltofta rekreationsområde och en betydligt trevligare joggingmiljö än den hårt trafikerade Sallerupsvägen.

Det är också ett industriområde i behaglig skala och med välproportionerade tegelbyggnader i den stil jag kommit att uppskatta sedan jag fick upp ögonen för dem.

Vy från Singelgatan mot söder. På andra sidan Sallerupsvägen reser sig punkthuset på Katrinetorp

Johanneslustgatan är en aveny med djupt perspektiv. Till höger bakom trädraden egnahem, till vänster döljer sig de gamla lokverkstäderna och -stallarna. Bakom oss fortsätter gatan fram till Sallerupsvägen. Längs den västra sidan av gatan har man gjort en bit ny fin cykelväg fram till Sallerupsvägen och vidare på andra sidan längs Håkanstorpsvägen - ett tecken på att det är saker på gång i området.

Om vi vänder oss 90 grader österut får vi en av dessa värdiga gula tegelbyggnader i blickfånget:

Huset ritades av August Stoltz och byggdes 1948. Från början var det Gullviks Fabriks AB, som tillverkade bekämpningsmedel. Trädgården är ovanligt genomtänkt och ambitiös och planen gjordes av Birger Myllenberg.

Nuvarande ägaren tycks också ha ett visst intresse för utemiljön. Fönstren är trevligt nog träoriginalen, fast nu börjar de bli ganska gistna på sina ställen. Här blickar vi mot Sallerupsvägen, den röda tegelbyggnaden är Hugo Åbergs industrihotell, ritat av ingenjör Carl Nordström och byggt 1953.

En bakgård att älska! Här kan man komma in till Arbetskollektivet, om man ska lämna möbler eller andra större saker till reparation.

Trapphuset i anslutning till huvudentrén är stiligt.

Tegel/kakel-detalj.

Den låga, långsträckta och lätt svängda fasaden mot Sallerupsvägen.

Singelgatan mot sydöst.

Speciellt för Johanneslust är att här finns en enklav med egnahem mellan Sallerupsvägen och Singelgatan. På bilden syns en radhuslänga till höger om gatan. Nu kommer det snart att byggas bostäder på andra sidan Singelgatan, vid lokstallarna som ligger bakom trädridån längst bort till vänster om gatan. Mer om det i nästa inlägg.