Avstickare: Alfred Benzon på Vesterbro

Vesterbrogade 62, 1883

AB Alfred Benzon & Co etablerade sig i Malmö - i kvarteret Brännaren - kring 1910. Men moderbolaget var danskt och hade varit verksamt i Köpenhamn sedan 1840-talet. Alfred Benzon var apotekare och hans företag sysslade med kemisk tillverkning och grosshandel av kemikalier, mediciner, kryddor och allehanda andra ting. Ungefär som hos dotterbolaget i Malmö, alltså.

Benzons första fabrik anlades, enligt danska Wikipedia, på Kalvebod strand 1863. Men verksamheten expanderade snabbt till ett komplex av fabriks- och lagerbyggnader kring fastigheten Halmtorvet 29 på Vesterbro. Här, på hörnet Søndre Boulevard/Skelbækgade, står fortfarande en bastant byggnad med texten "Alfred Benzons Fabrikker" på fasaden. Så här skriver Københavns Museum, inför en vandring på platsen: "Området er specielt, da det er den samme virksomhed, der haft til huse på adressen siden midten af 1800-tallet og som er blevet udvidet af flere omgange"

När Ur-Alfred dog 1884 tog sönerna Alfred och Otto över och företaget utvidgades ytterligare. Københavns Museum igen: "Der var altså tale om driftige herrer. På fabrikken blev der fremstillet diverse kemikalier, skåret og pulveriseret droger og krydderier samt fabrikeret forskellige medicinalvarer og stoffer til forbinding."

Otto Benzon, apotekarutbildad som sin far, hade även andra intressen än det kemiska och företagandet. Han tog en examen i statsvetenskap och lät sedermera uppföra "proverber og lystspil hvilke alle har gjort stor lykke", som det står att läsa på danska wikipedia. Surrogater blev debuten och följdes av verk som Tilfældigheder, En skandale och Sportsmænd. Skådespelen "gemmer i en egen yndefuld ømhed og melankolsk ironi dråber af virkelig poesi", menar danska wikipedia.

Otto Benzon. Teckning av P.S. Krøyer 1895. Bilden hämtad från danska wikipedia.

Motiven hämtades från Köpenhamns borgerliga miljöer, som vi får anta att Otto kände utan och innan. Satiren i verken väckte, enligt svenska wikipedia, till en början stor förargelse. Det kan alltså ha rört sig om skandalsuccéer. Men någon dansk Thomas Bernhard var han nog ändå inte, Otto. Hursomhelst var han säsongen 1913-14 direktör för Det kgl. Teater, det vill säga kort efter att Benzon etablerat sig vid den malmöitiska Industrigatan och precis innan första världskriget bröt ut.

Sedermera har Alfred Benzon A/S på känt manér gått samman med och upp i andra företag i kemi- och läkemedelsbranschen. 1936 lämnade en av senare generationers Benzon, Niels, bolaget och blev ensam ägare till Svaneapoteket och AB Alfred Benzon & Co i Malmö.

Vid tiden för museets vandring var det diskussion om lokalplanen för Skelbækgade och vad som skulle hända med Benzons fabriksbyggnader. Museet förordade en bevaring, så att Vesterbros industrihistoria även framgent skulle vara avläsbar i geografin. Man hoppades också att några av de konstnärer som då hade sina ateljéer i de gamla fabrikslokalerna skulle delta i vandringen. Precis som för konstnärerna i föreningarna Addo och Cirkulationscentralen hemmavid var deras närvaro förmodligen hotad vid den här tiden (kanske runt 2008).

Hur det blev med den saken vet jag inte. Kanske finns det fler Benzon-byggnader i kvarteret, där konstnärer fortfarande har ateljéer. Men numera är i alla fall hörnhuset omgjort till "65 luksuslejligheder", enligt arkitektkontoret Kant som gjorde ritningarna för omvandlingen. Fasaden mot öster har utsmyckats med en anslående tromp l'oeil:

Gaveln mot väster har fått skojiga balkonger:

Huset ligger intill den mångbesjungna Kødbyen, där NSN-redaktionen förstås gillar att hänga och gå loss med kameran.

Gentrifiering...

... kan man prata mycket om. Och tänka mycket på. Det gör resenärerna bakom intressanta bloggen Otherland Architecture i det senaste inlägget. Nu har de kommit till trakterna av San Fransisco, närmare bestämt Oakland, där de hälsar på hos några kompisar som bor - egentligen olagligt - i en gammal industrilokal. Ett långt citat:

"Vi har observerat gentrifieringsfenomenet många gånger, både i USA och i Sverige. Ofta följer det samma mönster och det är som om det finns en bestämd hackordning. Lägst är fattiga, kriminella och invandrare. Sedan flyttar de fattiga, alternativa och smutsiga konstnärerna in. I USA kommer efter ett litet tag cykelbutikerna och hemodlingsbutikerna (läs cannabisodlingsbutikerna). Om en kritisk massa konstnärer och artister samlas börjar det hända saker, typ livespelningar och så. Sedan kommer hipsterkidsen, varav hälften är arbetslösa och hälften är framgångsrika webdesigners med ipads. Sedan, enligt flera vi pratat med i USA, kommer bögarna. Nu har vi ett gentrifierat område som helt plötsligt börjar innehålla butiker och restauranger. Och priserna stiger tills de smutsiga konstnärerna inte längre har råd att vara kvar. Invandrarna är för länge sedan borta. De som investerade i fastigheterna har dubblat sina pengar och området är händelserikt och trevligt. Sedan går det lite tid. De unga coola invånarna får barn. Seriösa människor vill flytta till det charmiga området med personlighet, men klagar på livemusiken (jämför Andralånggatan i Göteborg). Och snart är området färdiggentrifierat.

Skillnaden mellan Sverige och USA är att många fler pratar om det i USA."

Nej, vi pratar överlag inte mycket om gentrifiering. Ett undantag är ett långt reportage i tidskriften Movium Magasins första nummer. Där framgår det förstås också att bostadsminister Stefan Attefall inte känner till begreppet gentrifiering, ett mycket talande faktum.

Artikeln i Movium Magasin handlar bland annat om Möllevången. Och runt Möllevången - eller rättare sagt bland de politiskt aktiva och/eller intellektuella kretsar som engagerar sig i områdets identitet och framtid - pågår det faktiskt ett samtal om gentrifiering.

Igår, på söndagseftermiddagen, satt jag en stund utanför Kaffebar i hörnet Ystadsgatan/Claesgatan och njöt av en alldeles förträfflig macchiato. Kanske är det i det här hörnet som skärningspunkterna mellan Möllan så som vi känner det och ett nytt Möllan - måhända gentrifierat - är tydligast just nu. På andra sidan Claesgatan verkar det vara samma gamla grönsakshandel som funnits där i många år nu. Längre ner i Claesgatan, mot det dystra köpcentret Leonard och det nerlagda Postkontoret till, finns fortfarande frisörsalongerna Broderstugan och Josef där man kan klippa sig till en billig penning. Ystadsgatan kantas av små livsmedelsbutiker, också de har legat där länge och har - även om de säkert bytt ägare ett antal gånger - behållit sin stil.

Det är en strid och heterogen ström av människor som passerar förbi. De som stannar till och tar en kopp kaffe är däremot mer homogen, kanske är det hipsterkidsen från citatet ovan. Det unga sällskap jag tjuvlyssnar på pratar om fastighetsaffärer och om sina företag. Någon klagar på att det är svårt att få bostadslån om man inte har fast inkomst, fast man har en del pengar att satsa på en bostadsrätt.

Någon undrar lite skämtsamt om man inte kan inrätta en del av kontoret till sovplats tills det ordnar sig. Någon annan är nyfiken på vad kompisens företag egentligen sysslar med: "No offense, men det är lite svårt att greppa." Det verkar heller inte så lätt att förklara, men affärsidén tycks handla om att skapa grafiska plattformar. Ytterligare en ung man i sällskapet tipsar om en bank som är lätt att tala med och som hjälpt till både med startkapital för hans företag och som nu handhar hans privata ekonomi.

Allt som allt en framtidsoptimistisk och samtidigt lätt ängslig konversation om att positionera sig och etablera sig.

Vän av ordning kan här invända att så där har det alltid sett ut runt Möllan, i alla fall de senaste femton åren. Men att samtidigt Salong Josef och de små livsmedelsbutikerna ju klarat sig och att inslaget av det vi slarvigt benämner invandrare fortfarande är stort på gatorna. Det är förmodligen så att gentrifieringsprocessen - av en rad olika anledningar, varav en säkerligen är MKB:s bestånd av hyresrättsfastigheter i området - gått långsammare här än på många andra ställen. Men frågan är om det inte håller på att tippa över nu, och att den boll som länge rullat kommer att rulla allt snabbare.

Breaking news!

Gunilla Kronvall kan vara på väg tillbaka som projektledare för Norra Sorgenfri. Enligt vanligtvis välunderrättad källa har Malmö Stad köpt tillbaka Gunilla från den privata arkitektfirma, vars stadsplaneringsavdelning hon arbetat för en tid. Det är en ännu obekräftad uppgift, men jag väljer ändå att publicera den. Herregud, det här är ju bara en blogg och det vet ju vem som helst att vad man läser på bloggar får man ta med en nypa salt. Men om det stämmer att Gunilla träder in i sin gamla roll igen kan det bli en intressant händelseutveckling.

På tal om bloggar har också stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson en nyhet. Nästa vecka lanserar han sin blogg Hela Staden. Den kan bli ett intressant bidrag till det pågående samtalet om stadsplanering och byggandet av den socialt och ekologiskt hållbara staden.

Men nu måste vi backa ett steg. Hur har jag snappat upp dessa tidender? Jo, under fredagen avhålls en kulturlunch på Cirkulationscentralen. Temat för dagen är stadsplanering och kultur. Mycket folk har samlats på gården till Nobelvägen 125. Christine Owman underhåller medan publiken minglar, knyter kontakter och får sig det senaste skvallret till livs (se ovan).

Inlevelse på verkstadsgård. Christine Owman lättar sitt hjärta.

Skvaller är också det enda man får sig till livs, ja förutom en banan eller ett äpple som finns i en skål vid incheckningen. Jag är hungrig och har spetsat in mig på ett uppdukat bord med läckerheter i Cirkulationscentralens lokaler, men tji får jag. Menigheten visas istället in i ett rum där det är uppbullat för diskussion mellan Julia Svensson, journalist, Björn Carnemalm*, konstnär, och sagde Christer Larsson. Sedermera tvingas redaktören lämna evenemanget för att återgå till sitt dagjobb, utan att ha fått korn på den mat från veganska köket Chez Madame som utlovats i programmet. På vägen ut på gatan stoppar jag därför fickorna fulla med överblivna bananer och äpplen.

Gott om folk, men var är käket? Kanske i rummet i fonden? Norra Sorgenfri-redaktionen har inte knäckt de kulturella koderna vid dylika evenemang. Bananer finns det i alla fall (se bildens nedre högra hörn).

Intresset för vad Björn Carnemalm och Christer Larsson har att säga är stort. Först ut är Björn, som drar paralleller mellan Soho i New York och Norra Sorgenfri: industriområde på dekis - konstnärer som flyttar in - stegrad hipphetsfaktor - ökade hyreskostnader - ut med packet - in med bracket. Norra Sorgenfri befinner sig nu mellan stadium två och tre, kanske man kan säga. Så vad kommer att hända nu? Björn - som är kassör i Cirkulationscentralens ateljéförening - hoppas förstås att han och det dryga hundratalet yrkesverksamma konstnärer som finns i området ska kunna vara kvar, och även bidra till att konst och kultur får en direkt påverkan på områdets utveckling.

Han är inte ensam om den ambitionen. Den finns tydligt uttalad i det visionsprogram för Norra Sorgenfri som tagits fram. Den finns i talet om småskalighet och blandade verksamheter. Den finns också i KZON, en intressegrupp som verkar för att kulturen och konstnärerna ska kunna finnas kvar i området när det nu börjar sin resa mot - får man anta - attraktiv stadsdel. Vad man strävar efter är att hitta samverkansformer mellan konstnärer och markägare, inte minst för att det ska finnas lokaler för ateljéer till rimliga priser.

Björn är en aktiv medlem av KZON, liksom Pia Hansson från Ateljéföreningen Addo. Gunilla Kronvall var en av initiativtagarna och har fortsatt arbeta med KZON efter att hon lämnade posten som projektledare för Norra Sorgenfri. Det man nu riktar in sig på är att få de många fastighetsägarna i området intresserade av att så att säga bygga in kulturen och konsten i sina exploateringsplaner. Konkret handlar det om att få dem att satsa pengar i ett utställningsevenemang som ska gå av stapeln under 2011. Meningen är att områdets konstnärer ska bjudas in till en tävling, där de vinnande bidragen ska ställas ut på de fastigheter där ägarna varit med och betalat en andel i projektet. I alla fall var det vad KZON sysslade med i våras, redaktionen ber att få återkomma i frågan.

Julia Svensson och Björn Carnemalm.

Är då detta att konsten och konstnärerna ska ha en överlevnadsmöjlighet i ett gentrifierat område enbart drömmar, eller finns det en realistisk chans till det? Christer Larsson menar i sitt anförande att Norra Sorgenfri är en nyckel för att "få ihop den här delen av stan" och att kulturen har en självklar plats. Och vad skulle han annars kunna säga, i ett trångt rum proppfullt av områdets kulturarbetare? I alla fall. Kontentan av det han säger är att kulturen har ett värde i sig - i synnerhet i ett område som detta och för den tänkta boendepublik som ska lockas hit - och att smarta fastighetsägare kommer att fatta detta. Från stadsplanerarnas sida är kulturens närvaro en självklarhet och en viktig faktor för en hållbar stad, menar Christer.

"Skulle man då kunna tänka sig att ha en slags 'kulturkoefficient' i nya stadsplaner, ungefär som man har det för grönytor?", kommer en fråga från publiken. "Javisst", svarar Christer, "det kan man mycket väl tänka sig". Han strävar efter samförstånd på ett generellt plan, det är tydligt. Men många i publiken är verksamma konstnärer i området och lever med hotet om att så småningom få maka på sig.

En representant från Utkanten påpekar att fastighetsägaren vill göra dyra bostadsrätter av huset där allaktivitetshuset nu har sin verksamhet. "Allt genomförande är en kanp", säger Christer, men vill ändå vara optimistisk när det gäller möjligheterna att påverka.

Samtidigt framhåller han hela tiden, när det kommer till konkreta frågor, att som planerare kan han bara lägga ut planerna i stort, sedan måste processen ha sin gång. Stadsbyggnadskontorets ansvar är - något kryptiskt uttryckt - att "skapa värden som går mot en vision".

Vid något tillfälle nämner Christer att kommunen ändå har ett planmonopol, vilket man väl kan tolka som att det finns ett starkt maktmedel för att styra. Där någonstans börjar jag formulera en fråga. Den handlar om hur det då kan komma sig, att de detaljplaner och bygglov som stadsbyggnadskontoret nu tycks berett att klubba igenom står i strid mot det befintliga planprogrammet för Norra Sorgenfri. Bygglovet för en industribyggnad i Kvarteret Degeln, exempelvis, strider mot behovet av grönytor i området. Och då kan man ju fråga sig vad man har olika koefficienter till, som stipulerar andelen grönytor eller kultur eller vad det månde vara?

Men många andra har redan räckt upp handen för att få ordet och så är tillfället förbi. Diskussionen avslutas. Kanske har de andra i publiken koll på var maten finns och för min del kallar som sagt arbetet. Tur att Christer snart ska starta sin blogg. Då kommer vi att kunna ställa våra frågor till honom i lugn och ro och han kommer att kunna svara på dem.
__________________
* Björn, om du läser detta kanske du undrar var redogörelsen från samtalet vi hade i våras - om KZON, gentrifiering och konstnärernas överlevnadspotential i Norra Sorgenfri - tagit vägen. Den hamnade i en artikel för tidskriften Subaltern, i ett temanummer om staden som ska komma under hösten.

Sydsvenskan-kulturen på Sorgenfri-utflykt

I söndagens Sydsvenskan (1/8) tar Anna Hellsten, Per Svensson och Patrik Svensson en cykeltur från Värnhem, via Sorgenfri och Norra Grängesbergsgatan, till Sofielund och Sevedsplan. Turen går alltså genom gränslandet, där "man ska vistas för att vara trovärdig som kulturnisse".

Jag gjorde ungefär samma cykelfärd för knappt ett år sedan, vilket resulterade i den här artikeln i Efter Arbetet. Artikeln blev startskottet för bloggen du nu besöker. När jag läser den igen är det pinsamt hur lite jag visste om Sorgenfri. "Redan håller uteliggarna och skateboardåkarna på att ersättas av konstnärer och gallerier i de få kvarvarande husen längs Agneslundsvägen – ett tydligt tecken på att något håller på att förändras", skrev jag glad i hågen utan att ha en aning om att konstnärer bott och verkat i området i mer än tjugo år.

Per Svensson uppehåller sig även han, i sin inledande text, kring konstnärerna som en gentrifieringens förtrupp. Och kring kommunens förhoppning att det är kulturen i bred mening som ska höja dessa gränsområden utan havsutsikt. Det man ser framför sig, menar Svensson, är utvecklingen i New York-stadsdelarna Soho, South Bronx och Williamsburg. När mäklarna och bostadsrättsköparna väl hittat fram, förespår han, kommer konstnärerna att dra upp sina bopålar och flytta vidare till nästa hippa kvarter.

Norra Sorgenfri kommer aldrig att bli något Soho (märk väl att det alltså redan varit det ganska länge, med Malmö-mått mätt). Stadsdelen är inte tillräckligt tät för det. Nya, mer bemedlade grupper kommer inte att flytta in i de ruffigt charmiga loftvåningarna och tränga undan bohemerna. Det finns inga loftvåningar. Knappt några bohemer heller, för konstnärerna är yrkesverksamma kulturarbetare som har sina ateljéer här och bor någon annanstans. Nej, det kommer att byggas nya hus som hyfsat väletablerade människor kommer att flytta in i, antingen det blir hyres- eller bostadsrätter. Det kommer snabbt att bli väldigt snyggt och prydligt.

Per Svensson har förmodligen rätt i att konstnärerna kommer att dra iväg då. Kanske för att ateljéhyrorna höjs, men också för att det inte är tillräckligt hippt längre. När jag för ett tag sedan träffade Björn Carnemalm - konstnär med ateljé på Cirkulationscentralen och engagerad i projektet Kzon tillsammans med bland andra Gunilla Kronvall - pratade vi lite om det där. När det blir för många chica gallerier, i de för ändamålet utsparade lokalerna i de nya husens gatuplan, är det helt enkelt inte creddigt nog för den modemedvetne konstnären att vara kvar. Eller om kommunen blir alltför angelägen att stödja kulturen, då börjar det kanske lukta Chokladfabrik och kulturbyråkrati om det hela - ett säkert sätt att skrämma kulturarbetare på flykten. Björn Carnemalm grunnar mycket på det där. Kzon syftar till att säkra konstnärernas och kulturens närvaro i Sorgenfri när saker börjar röra på sig. Inlägg om det projektet kommer så småningom.

Men nu var det kulturredaktionens utflykt som var på tapeten. På väg genom Sorgenfri stannar delegationen till vid grusplanen i Kvarteret Spårvägen. "Solen steker. Tomheten glöder", konstaterar man poetiskt.

Här har Sydsvenskan-kulturens medarbetare stått och känt in atmosfären.

Anna Hellsten och Patrik Svensson tycker att bussgaragen skulle kunna bli en fin saluhall. Just nu verkar planen från stadsbyggnadskontorets sida vara att det ska bli en utställning om området och dess utveckling här, men det senaste halvåret har inget hänt förutom att garagets väggar blivit ett nytt graffiti-galleri.

Stäppen - "som gjord för kulten av övergivna platser" - blir nästa anhalt. "En del bloggare tycker det är rätt häftigt", säger Patrik Svensson, "att vara granne med slummen". Det är väl bland annat mig han menar, antar jag. Och absolut, jag tycker ödetomten är en intressant plats, med sin egen estetik och flora och fauna och allt det där. Men jag menar inte att det finns något värde i sig att den finns. Den har varit något annat en gång och har därför en historia man kan undersöka. Den är på väg att bli något annat, vilket alltid är spännande att följa. Under tiden den finns är den ett fenomen som lockar många till sig, inte minst kulturskribenter.

Per Svensson menar att ingen kände stolthet över "gamla slummiga miljöer" när Malmö var en industristad. Jag har aldrig tänkt på Sorgenfri som slum. Det är ett industriområde som har sett sina bästa dagar och som inväntar framtiden. När det var full aktivitet här undrar jag om det sågs som slummigt - det är förstås en sak att undersöka. Skitigt måste det ha varit, med gasverket som spydde ut kolrök, och Tripasin-fabriken spred sin spaltstank över nejden. Några har nog ändå känt stolthet över vad de åstadkommit här. Några är förmodligen också stolta över det arbete de utfört här, även om de inte känner stolthet för platsen i sig. Det är egentligen de historierna, mer än hur här ser ut idag, som är intressanta att jaga efter innan de helt försvinner i förflutenhetens dimmor.

Förresten var Norra Sorgenfri Nu även omnämnd på Expressens kultursida för någon vecka sedan (har inte kunnat hitta artikeln på nätet). Artikelförfattaren, Charlotte Wiberg, refererar till Sorgenfri-vandringarna som "uppdaterad hembygdsaktivism". Men jag blickar också mot framtiden och stadsplaneringskontorets aktiviteter. Så nu är det klargjort, på bästa kultursidesplats: bloggen är slumromantisk och hembygdsaktivistisk, med svärmeri för industriruiner och urbana vildmarker mixat med lite funderingar om stadsplanering. Det låter väl trendigt så det förslår?

Du hippa nya värld?

Hörntomt Östra Farmvägen/Agneslundsvägen
- mitt i den drömda smeten

"Kan man verkligen BYGGA nya hipsterkvarter?" Den retoriska frågan ställs i ett gammalt inlägg på bloggen Betongelit*, Känn ingen sorg för mig, Norra Sorgenfri. Troligen inte, svarar inläggsförfattaren sig själv, och det är väl bara att hålla med.

Möllevången och Norra Grängesbergsgatan är sin sak, för att inte tala om de södra delarna av Sorgenfri. Här fanns redan färdiga platser att invadera för nya grupper (unga människor, inte nödvändigtvis med så mycket stålar men desto mer kulturellt kapital, gärna på väg från en slackertillvaro via en högskoleutbildning eller ett kreativt utövande av sina intressen mot en mer etablerad medelklasstillvaro).

Det får gärna vara lite nergångna stadsdelar med billiga hyror, billiga syltor och multikulti-prägel. Så småningom trängs, enligt formeln, de ursprungliga invånarna och affärsinnehavarna ut i takt med att latte-ställena och designbutikerna blir fler (se exempelvis Friisgatan). En viktig poäng med det som kallas gentrifiering är att folk stannar kvar när de väl blivit etablerade och inte flyttar till något annat ställe så fort de får råd. Det gör också att man redan måste vara etablerad för att kunna flytta in. Detta slags stadskoloniala, i någon mening kapitalistiska övertagande har bland andra Leandro Schclarek Mulinari diskuterat i en artikel - Kolonialt City - i Mana 2006.


När det blir för trångt och dyrt kring Möllan kommer nya generationer uppåtsträvande coola ungdomar att hitta andra platser. Kommer det då att bli Norra Sorgenfri? Det är överhuvudtaget för tidigt för juryn att gå ut och överlägga om saken, men stalltipset är: nej. Förutsättningarna - en etablerad, tät stadsbebyggelse med billiga hyror - finns inte här till att börja med. Planerna på att bevara en del av de befintliga miljöerna är inte tillräckligt, eftersom de kommer att "späs ut" med nybyggnation. Det kommer - bortsett från allt annat - att bli alldeles för tillrättalagt och planerat, hur mycket man än i visionerna trycker på småskalighet och att området ska växa fram lite skönt huller om buller. Exklusivt på fel sätt, alltså.

Det behöver inte betyda att det kommer att saknas karaktär. Tvärtom finns det, som inlägget på Betongelit framhåller, en gyllene chans att göra något riktigt bra. Författaren slänger ut frågan vad gruppen som står bakom bloggen skulle vilja göra med Norra Sorgenfri och fortsättning utlovas (detta skrevs 2007). Tyvärr har bloggen ett uselt söksystem så det går inte att följa tråden framåt i tiden - om den finns.
____________________________
* Några civilingenjörer, landskapsarkitekter och lantmätare med intresse för samhällsplanering, flera av dem verksamma i Öresundsregionen. Bloggen är ibland - vad jag kan se - för coolt intern för sitt eget bästa, men kan nog i sina bästa stunder provocera invanda tankebanor.

Soffor att sova på?

Man lär sig. I en artikel i Arkitekten om Norra Sorgenfri från juni 2008 (finns att ladda ner här) nämns att hemlösa nyligen haft ett tältläger i Kvarteret Brännaren. I september 2009 finns här inga spår av det, i alla fall inte dagtid.

Före detta tältplats?

Det finns från kommunens sida en ansats i visionen för stadsdelen, om att den ska utvecklas organiskt- typ - med plats för alla funktioner och grupper av malmöbor.

Just nu pågår en utställning på Form/Design Center, Designfenomen på stan. Där var det i förra veckan ett samtal om gentrifiering, stadsplanering och Malmös nya intressanta områden, som en Oskar rapporterat från på bloggen Norra Grängesbergsgatan. Jag var inte där och vet inte vad för slags mjöl Oskar har i sin påse, men han skriver i alla fall så här:

"Gunilla Kronvall är representanten från Malmö Stad. Hon arbetar med den nya stadsbyggandet i Malmös äldsta industriområde Norra Sorgenfri. Hon pratar om vikten av att bygga bort detta och liknande barriärområden, och klargör stolt att kommunen vill ha en utveckling med många små aktörer för att det värnar om komplexiteten i staden. Hon säger också att allt som finns i staden ska få ha sin plats, inget skall skuffas undan. 'Som exempel kan man sätta ut bänkar som är bra att övernatta på'. Ingen blinkar ens när hon säger det. Bara en Pontus i publiken värmer stämningen med ett synnerligen välplacerat Bob Hund-citat: 'I min trädgård ska jag ha blommor, och utslagna'." (Mina fetningar)

Inget ska skuffas undan. Men frågan är om de som bodde på ödetomten vid Industrigatan kommer att tycka att de utplacerade bänkarna fungerar som hem. Eller om de verkligen kommer att vara välkomna att använda dem när de nya husen är byggda och bebodda.