Avstickare: Alfred Benzon på Vesterbro

Vesterbrogade 62, 1883

AB Alfred Benzon & Co etablerade sig i Malmö - i kvarteret Brännaren - kring 1910. Men moderbolaget var danskt och hade varit verksamt i Köpenhamn sedan 1840-talet. Alfred Benzon var apotekare och hans företag sysslade med kemisk tillverkning och grosshandel av kemikalier, mediciner, kryddor och allehanda andra ting. Ungefär som hos dotterbolaget i Malmö, alltså.

Benzons första fabrik anlades, enligt danska Wikipedia, på Kalvebod strand 1863. Men verksamheten expanderade snabbt till ett komplex av fabriks- och lagerbyggnader kring fastigheten Halmtorvet 29 på Vesterbro. Här, på hörnet Søndre Boulevard/Skelbækgade, står fortfarande en bastant byggnad med texten "Alfred Benzons Fabrikker" på fasaden. Så här skriver Københavns Museum, inför en vandring på platsen: "Området er specielt, da det er den samme virksomhed, der haft til huse på adressen siden midten af 1800-tallet og som er blevet udvidet af flere omgange"

När Ur-Alfred dog 1884 tog sönerna Alfred och Otto över och företaget utvidgades ytterligare. Københavns Museum igen: "Der var altså tale om driftige herrer. På fabrikken blev der fremstillet diverse kemikalier, skåret og pulveriseret droger og krydderier samt fabrikeret forskellige medicinalvarer og stoffer til forbinding."

Otto Benzon, apotekarutbildad som sin far, hade även andra intressen än det kemiska och företagandet. Han tog en examen i statsvetenskap och lät sedermera uppföra "proverber og lystspil hvilke alle har gjort stor lykke", som det står att läsa på danska wikipedia. Surrogater blev debuten och följdes av verk som Tilfældigheder, En skandale och Sportsmænd. Skådespelen "gemmer i en egen yndefuld ømhed og melankolsk ironi dråber af virkelig poesi", menar danska wikipedia.

Otto Benzon. Teckning av P.S. Krøyer 1895. Bilden hämtad från danska wikipedia.

Motiven hämtades från Köpenhamns borgerliga miljöer, som vi får anta att Otto kände utan och innan. Satiren i verken väckte, enligt svenska wikipedia, till en början stor förargelse. Det kan alltså ha rört sig om skandalsuccéer. Men någon dansk Thomas Bernhard var han nog ändå inte, Otto. Hursomhelst var han säsongen 1913-14 direktör för Det kgl. Teater, det vill säga kort efter att Benzon etablerat sig vid den malmöitiska Industrigatan och precis innan första världskriget bröt ut.

Sedermera har Alfred Benzon A/S på känt manér gått samman med och upp i andra företag i kemi- och läkemedelsbranschen. 1936 lämnade en av senare generationers Benzon, Niels, bolaget och blev ensam ägare till Svaneapoteket och AB Alfred Benzon & Co i Malmö.

Vid tiden för museets vandring var det diskussion om lokalplanen för Skelbækgade och vad som skulle hända med Benzons fabriksbyggnader. Museet förordade en bevaring, så att Vesterbros industrihistoria även framgent skulle vara avläsbar i geografin. Man hoppades också att några av de konstnärer som då hade sina ateljéer i de gamla fabrikslokalerna skulle delta i vandringen. Precis som för konstnärerna i föreningarna Addo och Cirkulationscentralen hemmavid var deras närvaro förmodligen hotad vid den här tiden (kanske runt 2008).

Hur det blev med den saken vet jag inte. Kanske finns det fler Benzon-byggnader i kvarteret, där konstnärer fortfarande har ateljéer. Men numera är i alla fall hörnhuset omgjort till "65 luksuslejligheder", enligt arkitektkontoret Kant som gjorde ritningarna för omvandlingen. Fasaden mot öster har utsmyckats med en anslående tromp l'oeil:

Gaveln mot väster har fått skojiga balkonger:

Huset ligger intill den mångbesjungna Kødbyen, där NSN-redaktionen förstås gillar att hänga och gå loss med kameran.

Malmö Wienerkorvfabrik och en Ford Mustang

Det kom ett brev från Jimmy Nilsson. Han bor i Hässelby och har en Ford Mustang, tillverkad den 25:e januari 1965 på Fordplantagen i Dearborn, Michigan.

Jimmy har spårat Mustangens tidigare ägare. Bilen exporterades som ny över Atlanten och registrerades den 26.e mars 1965 på Malmö Wienerkorvfabrik, som tjänstebil åt fabrikschefen Gunnar Lundin.

Inte Gunnar Lundin vid sitt nyförvärv, men en samtida reklambild. Publicerad med tillstånd av Jimmy Nilsson. 

Så där gled han omkring i Malmö i sin nya bil, Gunnar. "Han körde förmodligen med hatt", skriver Jimmy, "att döma av innertaket som byttes ut tjugo år senare". Bilen på bilden ovan är krämfärgad, men Gunnars exemplar var Wimbledon White. Hans Mustang måste ha synts ofta på Östra Farmvägen.

Det var nämligen här, på nummer 7 i kvarteret Smedjan, som Malmö Wienerkorvfabrik låg. Jimmy har gjort efterforskningar, bland annat hos Malmö Stadsarkiv, i en anda som NSN-redaktionen bara ödmjukt kan lyfta på kepsen för. Firman grundades 1929 och höll då till i Fosieby. Ganska snart behövde man expandera och då köptes tomten i Sorgenfri. Här byggdes en modern anläggning, som stod färdig 1937:

Malmö Wienerkorvfabrik vid Östra Farmvägen.

Av bilden att döma var den här delen av industriområdet jungfrulig mark när wienerkorvfabriken byggdes. Det sena trettiotalet var en intensiv etableringsperiod: Addo var på plats snett över Östra Farmvägen, Tripasin byggde sin korvskinnsfabrik i kvarteret Grytan. På granntomten mot Celsiusgatan kan läkemedelsföretaget Ferrosan ha startat sin verksamhet vid den här tiden.

"Alla medel ha vid inredningen tagits till hjälp för att tillfredsställa tidens hygieniska krav och fabriken kan numera räkna sig till en av de modernaste inom branschen", står det att läsa i ett utdrag ur en skrift som Jimmy fått från Stadsarkivet. "Firman har specialiserat sig på tillverkning av wienerkorv och lunchkorv (nattkorv), vilka varor blivit mycket omtyckta".

Den hygieniska tillverkningen.

Än idag har lokala korvtillverkare försäljningsställen mot gatan, så också Malmö Wienerkorvfabrik. Men Em-We, som butiken kallades, låg på Davidshallsgatan. Enligt Jimmy skymtar korvaluckan förbi i volym 5 av Mitt hjärtas Malmö, kapitlet I öppen bil genom Malmö från 1966.

Robert Dahlström, skribent i Ystads Allehanda, har kåserat om sin tid som lärling på fabriken:

"Jag har ett lite speciellt förhållande till saltkött och saltrulle av flera skäl. Ett är minnena från tiden då jag jobbade som styckarlärling på Malmö Wienerkorvfabrik, EmWe, i Malmö. Det var några år direkt efter grundskolan och jag slet som en hund men lärde mig mycket om livet.
Bland styckarna fanns sådana färgstarka personligheter som "Dansken", som varit motståndsman i Köpenhamn som ung och "Josef", en jugoslav som flytt till Sverige av oklara skäl som han aldrig ville prata om. Men han sjöng märkliga sånger så det kryllade sig på ryggraden.
"Dansken" var för övrigt en av de starkaste människor jag mött. Han klöv hundra grisar längs ryggraden med en bila på en dag. När han var riktigt uppvärmd högg han med bilan i enbart en hand.
Längst ner i fabriken låg saltkällaren. Där nere var det trångt, lågt i taket och fullt med skräckinjagande, stora kar som var fastgjutna i golvet. I de karen staplade man saltköttet och där fick de sedan ligga en tid i saltlake. Det doftade inte blommor där nere i saltkällaren.
I saltkällaren härskade två finnar iförda stora gummiförkläden och gummistövlar. De kom aldrig upp till matsalen utan hade ett eget krypin i källaren. De var fruktade och mytomspunna och det sades bland annat att de var på flykt undan rättvisan i Finland på grund av knivdråp. Men deras saltrulle var det inget fel på. Det låg alltid en stor bit i matsalen som vi fick skära av själva. Där lärde jag mig älska en bra saltrulle."

I artikeln Korven - en ändlös historia skriver Martin Andersson att Malmö Wienerkorvfabrik till slut gick upp i korvjätten Lars Jönsson, som sedermera blev Samfood och numera Atria. Jimmy menar att korvfabriken i början av sjuttiotalet köptes upp av Aritmos, som tidigare var Pellerin/Zenith - ett företag som ju också hade en stark närvaro i räjongerna. Hur som helst kan vi se att även korvens storkapital konglomererats över tid.

Fabriken vid Östra Farmvägen är sedan länge riven och nu är det en parkeringsplats på den del av fastigheten Smedjan 8 där den stod. EmWe-korven levde ändå vidare, som EmWe Kalaswienerkorv med flera EmWe-produkter i Lars Jönssons sortiment. Men nu kan dess historia ändå ha nått sin ände. När Lars Jönsson gick upp i Atria flyttade tillverkningen från Fosie till Lithells fabrik i Sköllersta i närheten av Kumla. EmWe Kalas King Size blev Kalas King Size och så vidare.

Gunnars Ford Mustang då? Jo, den köptes 1976 av William som hade ihop det med Margareta som var Gunnars frus brorsdotter. Sent 80-tal och tidigt 90-tal blev bilen något av en kändis i kännarkretsar och syns i flera reportage, bland annat i tidskrifterna Bilsport och Power.

Stort tack Jimmy, för att du delade med dig av historien om EmWe, Gunnar och din Ford Mustang!

Jimmy och Mustangen, i skick som ny vad det verkar, under träffen Sverigeklassikern 2010. Bilden publicerad med tillstånd av Jimmy Nilsson.

Grejer på gång?

Bussgaraget, nyare delen. Foto: Tomás Villareal

UngBo12 satte strålkastarljuset på Norra Sorgenfri. Ett av tävlingsbidragen utgick från Riksbyggens tomt i kvarteret Brännaren. Att utställningen fanns i det gamla bussgaraget i kvarteret Spårvägen gjorde förtsås att många besökare kom till grannskapet.

UngBo var det första evenemanget i garagen, som stått tomma sedan stadsbussarna flyttade ut hösten 2008. Att anläggningen skulle komma till användning för olika ändamål - som UngBo - och bli en mötesplats som kunde locka besökare och bli en motor i områdets utveckling var något som det trycktes starkt på i visionen för Norra Sorgenfri och det efterföljande planprogrammet. Men det har liksom aldrig blivit något av, trots alla drömmar och förhoppningar. Nu fylldes stället under en hel månad med folk som debatterade, tänkte och lekte på temat stadsbyggnad och bostadsfrågor. En ganska märklig upplevelse för en gammal Sorgenfri-bloggare!

Nu är garagen tomma igen och vad som ska hända framöver med - och i - dem är osäkert. Under mässans gång hörde jag allt från att SVT ska flytta in till att den stora hallen mot Nobelvägen är svårt förorenad och måste rivas.

Kvällsvandringen till förmån för Världens Barn avslutades i bussgaraget. Trettiotalet deltagare trevade sig fram genom de dunkla båghallarna. Ali Atié - som varit med och byggt UngBo-utställningen och som kom med idén om en vandring i mörker - berättade i ljuset från ficklamporna om limträbalkarna som håller uppe konstruktionen. Sedan öppnade han en dörr till den jättestora, nyaste delen av komplexet, vilken inte användes under utställningen. Ur mörkret strömmade plötsligt musik - saxofonisten Johan Riedenlow trädde fram ur skuggorna bakom en betongpelare och spelade In a sentimental mood. Riktigt mäktigt och riktigt mäktig akustik i den betongsalen. Vi får hoppas att det inte var svanesången för Jaenecke/Samuelsons skapelse.

Johan Riedenlow blåser hårt. Foto: Tomás Villareal.

Så vad händer nu? Det mest konkreta resultatet av UngBo är att stadsbyggnadskontoret utlyst en markanvisningstävling för en av tomterna i kvarteret Spårvägen, det vill säga den del av Norra Sorgenfri som troligen kommer att bebyggas först. Kriterierna för tävlingen är spännande. Förslagen måste vara direkt kopplade till något eller några av de tävlingsförslag till bostäder för unga som kom in till UngBo.

En del tecken tyder på att det även i övrigt kommer att börja hända en del i området. Stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson följde med på en av Norra Sorgenfri Nu-vandringarna under UngBo, till bland annat Addos fabriksinnergård och ödetomten i kvarteret Brännaren. Han påpekade i flera sammanhang under mässan att det nu ska göras en ordentlig satsning på att Norra Sorgenfri-projektet ska få luft under vingarna. I den senaste utgåvan av stadsbyggnadskontorets informationsblad Planering i Malmö (nr 2/2012) skriver han i sin ledare bland annat: "Jag ser starten i kvarteret Spårvägen som mycket viktig, inte bara för de aktörer som blivit tilldelade markanvisning utan för alla andra fastighetsägare i Norra Sorgenfri. Omvandlingen av Norra Sorgenfri har också stor betydelse för de omkringliggande områdena".

I Planering i Malmö 2/12 är det mycket Norra Sorgenfri. Clara Norell presenterar kulturkartan. Projektsamordnare Ulrika Lundquist skriver om dagens kvalitéer och framtidens utmaningar i vårt kära industriområde. Hon lyfter fram visionens bärande idéer om småskalighet, variation och mångfald - samtidigt som hon pekar på att industriverksamheterna successivt ska fasas ut för att lämna plats för bostäder. Det ska bjudas på ny arkitektur, samtidigt som man ska kunna avläsa det traditionella Malmö i områdets karaktär.

Med andra ord verkar projektgruppen fortfarande brottas med att få ihop de spretande delarna till en framåtskridande rörelse.

F. d. Addos fabriksgård. Foto: Tomás Villareal.

Ulrika trycker hårt på områdets kulturhistoriska värden som en kvalité i framtiden: "Ett trettiotal byggnader från 1900-talet med kulturhistorisk eller miljöskapande värde utgör en av områdets stora kvalitéer. /.../ Detaljer såsom entréer, räcken, sten- och tegelfasader, vackra fönster och tak utgör en exposé över 1900-talets arkitekturstilar och bidrar till ett varierat och stimulerande stadsrum med ett historiskt djup.
Byggnader och miljöer kommer att behöva förändras och utvecklas /.../. Men det är väsentligt att förändringarna sker på ett sätt så att byggnadernas karaktär och de egenskaper som uttrycker värdena behålls. Historiska sammanhang ska vara avläsbara."

F.d. Ferrosans fabriksgård. Foto: Tomás Villareal.

Samtidigt som Ulrikas text kommer i tryck förstörs Förlagshusets travertinfasad. För mig ett talande exempel på att ambitionerna och det som faktiskt sker i området inte går i takt.

Ulrika släpper även en intressant nyhet: det planeras nu för en grundskola i området, något som inte varit aktuellt tidigare. Norra Sorgenfri beräknas i framtiden ha 5 000 invånare och då kommer det att finans behov av en skola här. "Malmö stad vill ge skolan bästa tänkbara plats /.../. En central förutsättning är att skolan integreras med sin omgivning där uteytor ges möjlighet att samnyttjas över dygnet /.../ såväl ombyggnad av befintliga lokaler som nybyggnad prövas som alternativ".

Det är inte första gången Norra Sorgenfri lyfts fram i Planering i Malmö. Förra gången var i nummer 1/2010. Nu återstår att se om det blir mer fart på saker och ting den här gången området hamnar i rampljuset.

F.d. Duxfabrikens fasad, Celsiusgatan. Foto: Tomás Villareal.

Några som i så fall ganska snart kommer att försvinna är skejtarna på Stäppen. De tycker bara det är kul att vara kvar här så länge de får vara i fred. När vi nådde fram till deras anläggning under kvällsvandringen och stod där och pratade om ödetomtens framtid, visade det sig att flera av vandrarna till vardags jobbar på stadsbyggnadskontoret. Det fick mig att fundera på vad jag egentligen berättat för skrönor om utvecklingsprojektet tidigare under vandringen, men först och främst uppskattade jag innerligt de initierade synpunkter som kom fram - och kanske var det ännu ett tecken på att Norra Sorgenfri går ett spännande skede i sin historia till mötes.

Avstickare: Hasslarp

Texten tidigare publicerad i HD.

Bild HD/NST Aline Lessner

I Hasslarp finns det ingen kyrka. Men det finns en katedral – det gamla sockerbruket, byggt på 1890-talet av fem miljoner tegelstenar från tegelbruken i Höganäs, Fleninge och Danhult.

Bruket las ner 1992. Parken vid kontorsbyggnaden är förvildad och huset är i förfall. Söderut finns ett stort område med dammar för vattenrening som håller på att tas över av jättebjörnloka och sly. Här är svårframkomligt och när jag forcerar snåren skrämmer jag upp en häger. Dammarna har i sitt postindustriella liv blivit ett reservat för fåglar.

Tillbaka på själva bruksområdet kikar jag in i den jättelika fabriken. Nu ligger här plastsäckar med pellets staplade. En man kör fram till mig med sin truck och undrar – med fog – vad jag har här att göra.

Jag förklarar att jag just läst Helsingborgs Historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg, där byggnadsantikvarie Daniel Melcherts kapitel handlar om just Hasslarp. Det har gjort mig nyfiken på att ta reda på hur här ser ut idag. Henrik, som truckföraren heter, berättar då att den förre ägaren ville riva alltihop, men numera är här fullt med hyresgäster, allt från Skanska som har ett upplag av tunnelelement till folk som mekar med sina bilar. Det finns planer på att röja upp i bruksparken och bygga villor där. Till och med det gamla stickspåret till bruket används – tunnelelementen forslas härifrån till Förslöv längs järnvägen.

Bild HD/NST Aline Lessner

Henriks framtidsoptimism är smittande, men har kanske inte riktigt fått fäste i Hasslarp än. Nyligen rapporterades i HD om oseriösa fastighetsägare, sociala problem och motsättningar i byn. En del hus tycks stå tomma eller är till salu, som lanthandeln och Folkets Park med sin dansrotunda i andra änden av byn.

Bruket och Parken, kapitalet och arbetarrörelsen i varsin ände av byn och så åkrarna som tar vid på andra sidan landsvägen. Sockerbruket och Hasslarp växte fram just här, ur så gott som ingenting, för att de rätta förutsättningarna fanns: en het sockermarknad, järnvägen, ån och omlandet där det gick att odla betor.

Många av artiklarna i den senaste delen av evighetsverket Helsingborgs historia, den sjuttonde sedan starten på 1920-talet, ger en förståelse för varför landskapet och samhällena ser ut som de gör idag. Bland annat skriver historikern Johan A. Lundin medryckande om Råås utveckling från rudimentärt fiskeläge – och smugglingscentra – till expanderande municipalsamhälle med blomstrande sjöfart och stadsambitioner.

Den tid skribenterna verkar i påverkar förstås vad som anses väsentligt att lyfta fram. Hasslarpsbrukets inverkan på miljön får därför stort utrymme i miljövetaren Fredrik Björks artikel om sockerindustrin i Nordvästskåne. När professorn i historia Solveig Fagerlund skriver om hantverk och binäringar på landsbygden vill hon, trots att källmaterialet är knappt, lyfta fram kvinnors ofta osynliggjorda men viktiga arbete för försörjningen.

Jordbruket, skiftet, industrialiseringen, folkrörelserna och landsortskommunernas utbyggnad – allt har satt sina spår. En idrottsplats, ett ålderdomshem som blivit skola eller en nedlagd fabrik har alla sin historia. Men även om det är de stora strukturomvandlingarna som ger mest avtryck är det ändå genom människors göranden och låtanden historien kommer som bäst till liv.

Man kan, som etnologen Charlotte Hagström, intervjua människor som har personliga minnen av lantbrukets dramatiska förändringar under det senaste halvseklet. Eller man kan, som kultursidans medarbetare, professorn i etnologi Lars-Eric Jönsson, gå till arkiven. Där finns de alla, mängderna av dammiga protokoll från landsortskommunernas nämndsammanträden genom åren. Genom nykterhets- och barnavårdsnämndernas och fattigvårdsstyrelsernas handlingar får vi en bild inte bara av hur människor levde utan också om de normer och den finmaskiga kontrollapparat som på gott och ont präglade livet i närsamhället.

"Helsingborgs historia VIII:2" handlar om en tid som känns avlägsen, men som ändå tillhör det nyss förflutna, Den lever ännu i människors minnen och är fortfarande klart avläsbar i terrängen. Kanske är det denna närhet, snabbt undflyende i en värld som förändras i allt snabbare takt, som gör att verket trots sin officiösa prägel är så angeläget. Det är en bok som förtjänar en bred läsekrets.

Helsingborgs historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg  
Redaktion: Anna Christina Ulfsparre (huvudredaktör), Mats Greiff, Lars-Eric Jönsson, Torgny Fransson och Karin Gustavsson.

När jag besökte Hasslarp hade jag glömt ta kameran med mig - ett sådant slarv! Alltså måste jag åka dit igen snart och kolla lite noggrannare.

Travertinfasaden putsas över

Nej, det är inget vandaldåd. Skruvarna är antagligen till för att förankra travertinplattorna i husets stomme innan de ska putsas över.

Ty det är vad som sker. Förlagshusets fasad ska framöver vara klädd i ljus puts. Det är en irreversibel förändring - travertinplattorna förstörs i processen.

Före och efter. De snedställda travertinskivorna under fönstren har sågats av. De nya fönstren får vanliga fönsterbleck.

"Förlagshusets byggnad från 1937 har en utpräglad funkisarkitektur med sitt platta tak, ljusa fasader och fönsterband. Fasadmaterialet travertin är ovanligt och exklusivt", skriver Olga Schlyter i den byggnadsantikvariska utredningen för Norra Sorgenfri. Byggnaden anses i utredningen omistlig på grund av sina kulturhistoriska värden.

Nu rivs inte Förlagshuset, men förändringen blir minst sagt avgörande. "Den bevarandevärda bebyggelsen i Norra Sorgenfri är av varierande skick och status", skriver Olga. "Hanteras den på rätt sätt kan bebyggelsen utvecklas och anpassas efter nya behov samtidigt som de kulturhistoriska värdena beaktas och tas tillvara". 

Mot Celsiusgatan, hösten 2009.

Den ljusa funkisputsen tar över.

Det är mycket tveksamt om renoveringen tar till vara byggnadens kulturhistoriska värden. Visst blir den nu mer renodlat funkis, när den klassicistiska flirten raderas bort. Men det var samtidigt en stor del av poängen med det hela och travertinfasaden var unik i sin omgivning. Putsade trettiotalshus finns det redan en uppsjö av i Malmö.

Det har beviljats bygglov för fasadförändringarna, så uppenbarligen har bygglovsenheten ansett att det är ok. Jag tycker det är sorgligt att se travertinhuset, ett så speciellt inslag i den malmöitiska gatubilden, försvinna.

Ett inlägg om Förlagshuset från oktober 2009.

Oktober 2009.

Slutet av september 2012.

Industrigatan då och nu

Foto (undre bilden): Robert Wahlström 

Jag har länge tänkt göra en serie då och nu-bilder från det gamla industriområdet. Ett försök i genren finns här, när ett gammalt vykort med Benco-verken gav inspiration.

Som väl är finns det andra som också gillar att dokumentera hur stadens gator förändras, till exempel Robert Wahlström. "Jag tar bilder när jag är ute och cyklar runt i Malmö", skriver han. Javisst - det där känner man ju igen. Resultatet av hans och andras efterforskningar och fotograferande finns att se på Facebook-gruppen Malmöbilder förr och nu. Robert menar att det tycks finnas ganska lite fotodokumentation från Malmös äldsta industriområde, men hälsar att han letar vidare.

Det framgår inte vem som tagit den äldre bilden eller när. Det är inte helt lätt att tidsbestämma den. Det är disigt och fuktigt som de flesta malmöitiska vinterdagar och i diset är alla gator grå. Benco-byggnaden - om den alls är på plats, den uppfördes på 40-talet - är utanför bilden till vänster om fotografen. I diset i bakgrunden skymtar en hög skorsten som kan ha tillhört MOHAB. Bortom Benzons kontorshus mot Industrigatan ligger det en nu riven byggand som kan ha varit en brädgård. Mittemot på andra sidan gatan skymtar i högerkanten Läderfabriken Skandia, som efter många olika användningsområden från tandborstfabrik till konstnärsateljéer till övningskåk för brandkåren brann ner på nittiotalet.

Benzon lade ner sin verksamhet på åttiotalet, så antagligen är bilden tagen ett bra tag innan dess. Rester av stickspåret ligger kvar i gatan. På den undre, nutida bilden kan man skymta ett annat stickspår som leder till Benzons fabriksgård. Här kom just färger, oljor och syror i stora cisterner - på specialtillverkade järnvägsvagnar - för att sedan tappas om i mindre tunnor inne på gården. Läs mer här.

Favräl magasinet! / Början till en manual

Bilden lånad av HD

Det blev till slut så, att rivningen av det gamla tegelmagasinet i Svalöv satte igång under onsdagen.

Det kom väl knappast som någon större överraskning. Efter rivningsvågen av gamla bostadshus i våra innerstäder är det industriminnena som raderas. Lämningarna från den industriella epoken är ofta stora, otympliga och svårsanerade komplex. De har kanske stått övergivna många år, ligger avigt till och anses av många som olustiga och onödiga påminnelser om en svunnen tid. De lever farligt. De har stått där i mannaminne, man tänker knappt på att de finns när man passerar dem år ut och år in och plötsligt - PANG - är de borta. Sedan blir det ofta en slarvigt asfalterad parkeringsplats eller ödetomt på platsen i många herrans år innan där byggs något nytt.

Striden om magasinet i Svalöv stämmer till eftertanke. I rapporteringen har aktivisterna framställts som lovvärt idealistiska och engagerade, men också känslostyrda, lite naiva och alldeles för sent ute där de stått framför magasinet i kylan och försökt mota bort grävskoporna. De utlåtanden från Länsstyrelsen och Regionmuseet man hållit fram har fladdrat förgäves i vinden och vägt lätt som en fjäder.

Det vet rivningsförespråkarna, personifierade av VD:n för Svalövs Lokaler Bo Griptsen. Han kan i lugn och ro från sitt tjänsterum hävda att den enda möjligheten är att riva magasinet. När reportrarna påpekar att byggnaden är q-märkt och inte får förvanskas, ställer Gripsten sakerna på plats genom att förklara att det inte handlar om att förvanska den. Man tar ju bort den helt och hållet och det är det - menar Gripsten - ingen som har sagt något om att man inte får. Och ett rivningsbeslut är ett rivningsbeslut, det finns på papper och är fattat i laga ordning.

Förnuft mot känsla? Det ser så ut men så enkelt är det förstås inte. De sakliga argumenten är så klart baserade på tyckande, överenskommelser, känslor. Aktivisternas desperata åtgärder kan vara baserade på solida faktaunderbyggda argument. Till slut handlar det om värderingar, opinion och makt.    

Så om du har en byggnad, som är förbisedd av de flesta andra men som du verkligen gillar och vill ska finnas kvar, finns här några lärdomar att dra.

Den viktigaste: när rivningsbeslutet är fattat och grävskoporna kommer rullande är det för sent att göra något. När du blir förtjust i ett bedagat industriminne, ta då så snart du kan reda på vad som gäller för det. Vem äger det? Vad har ägaren för planer för fastigheten? Vad säger detaljplanen? Är det förändringar i detaljplanen på gång (sker när fastighetsägaren vill exploatera sin mark och/eller sina hus, eller när kommunen initierat ett utvecklingsprojekt)? En detaljplaneprocess tar oftast lång tid och inbegriper ett lagstadgat samrådsförfarande och utställning av framtagna planförslag. Det är här man som privatperson eller intresseorganisation har störst chans och tid på sig att ifrågasätta, bilda opinion och komma med alternativa förslag.

Ta reda på om det finns byggnadsantikvariska utredningar som säger att byggnaden är bevarandevärd. Påminn annars kommunantikvarien, Länsstyrelsen och Regionmuseet om att byggnaden finns och att den kan vara av intresse att titta på. De rekommendationer som eventuellt finns är oftast inte bindande utan just en rekommendation - men de är viktiga att ha med om du behöver överklaga beslut du inte gillar.

Håll noga koll på byggnadsnämndens föredragningslista. Man basunerar inte direkt ut ärenden om detaljplaner, bygg- och rivningslov. Men allt som rör dem är offentliga handlingar. Överklaga beslut innan de vunnit laga kraft. Annars är det kört.

Skriv om ditt älsklingsobjekt. Prata om det. Gör det till en mötesplats. Skaffa på ett tidigt stadium likasinnade som är beredda att lägga ner sin själ i arbetet tillsammans med dig, ty ensam är inte stark. Få människor i din by eller stad att förstå hur vackert och intressant och kulturhistoriskt omistligt det är. Och viktigast av allt förstås: hitta hållbara argument för att det är ekonomiskt försvarbart att bevara det. Annars är det kört.

Bestäm dig för om det är värt det. Om du vill kämpa för ditt magasin, din silo, din överväxta ödetomt eller din murkna och rostade gamla nerlagda järnvägslinje måste du bereda dig på att det kommer att kosta: tid, möda och inte minst frustration. Du kommer nämligen att upptäcka att långt ifrån alla delar din kärlek. Medmänniskornas kärlek står ofta till det man lite diffust kallar NYTTAN och DET EKONOMISKT FÖRNUFTIGA. Vem har nytta av att det här rucklet står här och förfaller? När man skulle kunna bygga ett nytt fint bostadshus eller en funktionell parkering här istället? Nej, riv skiten så vi slipper se eländet och bygg nåt  vettigt istället!

Du kommer att få mängder av siffror på hur mycket det kommer att kosta att göra i ordning byggnaden efter alla regler och säkerhetsaspekter slängda i ansiktet. Du kommer att höra många, många argument för att det är omöjligt att rädda byggnaden, hur gärna man än skulle vilja. Du kanske kommer att få se utredningar, gjorda av konsulter med imponerande titlar, som övertygande visar att din kärlek kommer att rosta sönder och samman och rasa när som helt i alla fall - och då måste man ju riva eller hur, så ingen kommer till skada?

Du kommer att bli kallad stolle, hippie, betongkramare, drömmare, naiv, kulturkofta, ekonomisk ligist och andra tillmälen av män i förnuftiga kläder som varit med länge och som är vana att bestämma. Du kommer att bli ledsen, arg och besviken på dina medmänniskor. Om det till slut går så långt att du desperat ställer dig framför grävskopan för att hindra den kommer du att bli utskrattad. Dina tårar av frustration och ilska kommer att tas som intäkt för att förnuftet till slut segrat.

Du kommer också att lära dig massor av saker. För att kunna bemöta alla argument måste du sätta dig in i lagstiftning, byggnormer och antikvariska riktlinjer och eventuellt skaffa dig en byggnadsingenjörsutbildning på köpet. Du kommer dessutom att upptäcka att du har vänner. Ofta är det fler än man tror som är förälskade i de här övergivna gamla rucklen. Och det, om inte annat, kan göra det mödan värt.

Synpunkter på och fler punkter till manualen emottages tacksamt, liksom exempel på där man lyckats bevara något även om det sett pyrt ut!

Ett magasin i Svalöv ska rivas - eller?

Bilden lånad av HD

Tillägg 18/4: Idag fortsätter rivningen, trots protester och fortsatt manifestation på plats. Tydligen var det första demoleringsarbete som gjordes att ta ut gjutjärnsfönstren - vilket innebär att de ända till igår fanns kvar på gaveln på bilden ovan. Kortsiktigheten i att riva byggnader som denna, och den bristande förståelsen  hos politiska och ekonomiska makthavare för de värden man kvickt och raskt kan förstöra är häpnadsväckande.

På Rädda Magasinets plats på facebook kan man läsa om processen och försöken som gjorts att få ansvariga politiker och tjänstemän på kommunala fastighetsbolaget Svalbo att ompröva beslutet. Det finns utlåtanden från Regionmuseet och Länsstyrelsen som framhåller magasinets kulturhistoriska värde. Här finns också länkar till bilder inifrån magasinet.

17/4:
I Svalöv ska ett gammalt magasin rivas. Svalövsbostäder, som äger byggnaden, vill att det ska bli en parkeringsplats istället.

Magasinet ser vackert ut på HD's bilder och är otvivelaktigt ett stycke industrihistoria. En del tycker det är en riktigt dålig idé att riva det. Istället vill de att det ska bevaras och rustas upp. Idag, när rivningen skulle börja, ockuperades byggnaden av de aktivister som engagerat sig mest i frågan. Läs om aktionen här och här.

Jag kommer att tänka på vad Håkan Asmoarp, som jobbade med H+ tills man bestämde att skjuta tunnelbygget på framtiden, sa när jag träffade honom i somras. Något i stil med att det är först när grävskoporna kommer som folk reagerar. Då är det nästan alltid för sent - samrådstiden har varit, alla besluten är fattade och har vunnit laga kraft.

Jag har ingen aning om hur kampen för magasinets bevarande har förts i Svalöv. Säkert har en kärna av engagerade personer fört den länge och tålmodigt. Men det är säkert också som det står i HD's artikel, att många Svalövsbor inte har haft koll på vad som håller på att hända.

Att riva magasinet för att bereda plats för parkerade bilar tycks som ett riktigt bakåtsträvande beslut. Redan i morgon onsdag blir det en manifestation i Svalöv, i syfte att försöka påverka beslutsfattarna. Och man ska aldrig säga aldrig. Kanske behöver vi inte säga favräl till magasinet.

Avstickare: Hangar 2 återbesökt

Förslag till bebyggelse på fastigheten Kirseberg 14:93 (Dp 4879)

När jag senast skrev om Hangar 2 hade ärendet om ny detaljplan för fastigheten Kirseberg 14:93 återremitterats från stadsbyggnadsnämnden till stadsbyggnadskontoret. Detaljplanens handläggare Malin Backman berättar att det handlade om huruvida ett dagis eventuellt skulle kunna inrymmas i något av de planerade punkthusen. Det som skulle utredas vidare var alltså inte husens placering, vilken framgår av bilden ovan. Nu har ärendet varit uppe i nämnden igen, och om inget oförutsett händer kommer den nya detaljplanen, när den vunnit laga kraft, att möjliggöra bebyggelse enligt skissen.

I den byggnadsantikvariska utredningen slår Olga Schlyter fast att "ytan öster om hangaren inte bör bebyggas med hänsyn till förståelsen för byggnaden och det sammanhang den befinner sig i". Olga menar vidare: "Hangarbyggnaden har en intressant och tilltalande arkitektonisk utformning. I och med den bågformade konstruktionen är gavlarna byggnadens mest anslående fasader. Det krävs ett visst avstånd och en öppenhet för att byggnadens, och framför allt östgavelns, karaktär ska kunna upplevas på bästa sätt".

Hangar 2's östra fasad med den ursprungliga, platsgjutna betongplattan kvar.

"Framför skjutportarna bör marken vara belagd med stora, platsgjutna betongplattor i enlighet  med den ursprungliga uppställningsplattan. Uppställningsplattans utsträckning kan bevaras såsom den är idag, alternativt minskas till den utsträckning plattan hade på 1920-talet", skriver Olga i sin utredning.

Detaljplanearbete, förstår man, är det möjligas konst där olika intressen kolliderar och ska avvägas mot varandra. I den antikvariska utredningen föreslår Olga ett punkthus i fastighetens sydöstra hörn, där ett av husen på skissen är beläget. Istället blir det två hus, vilket säkert varit ett krav från byggherren PEAB's sida.

Som framgår av ritningen blir det parkeringsplatser på båda sidor om husen, mellan hangaren och parken, samt en gata i gränsen mellan plattan och de nya bostäderna. Sammantaget blir det en effektiv barriär mellan hangaren/uppställningsplattan och spåren efter flygplatsen i parken. En del av betongplattan ska enligt Malin Backman bevaras, men det tycks inte helt klart hur mycket. Frågan är väl om de boende kommer att uppskatta en tom betongyta, när den historiska kopplingen till den gamla Bulltofta-flygplatsen blir mer obskyr.  

Ett perspektiv som kommer att förändras. Punkthusen kommer att resa sig mellan "startbanan" i parken och hangaren. Läsningen av platsen och dess historia kommer definitivt att förändras, när husen väl är på plats.

Kruschen Salt

Kruschen Salt fixar det mesta. Riksbyggens foto. 

Hur man överhuvud taget klarar sig i livet utan Kruschen Salt - en produkt som förargligt nog lämnat marknaden - är en gåta. "Tag litet Kruschen Salt, så mycket som täcker en 25-öring regelbundet i Eder morgondryck, eller i ett halvt glas varmt vatten och denna lilla dosis skall få Eder att genomleva dagen med frisk optimism och sund styrka", lovar reklambladet.

MAGE-LEVER-NJURAR-BLOD-NERVER-MATSMÄLTNING, allt detta fixas med saltet. Dålig andedräkt försvinner, hudfärgen blir frisk och sund. Blodet renas och nerverna stärks. Saltet tillverkas enligt bladet i England, där man sedan 1756 väl känner till "that Kruschen feeling".

Inte konstigt, då, att Kruschen Salt bör tagas varje morgon hela året om utan avbrott, för att man ska bli så pigg och spjuveraktig som mannen på illustrationen. Att såväl barn som unga och gamla behöver undermedlet säger sig självt.

Det välgörande saltet såldes i Sverige av A-B. Alfred Benzon & C:o., som etablerade sig vid Industrigatan 1909 eller 1910. Av allt att döma var det en filial av ett danskt företag som funnits sedan länge. Hur Kruschen Salt letade sig in i sortimentet har inte gått att utröna, men Benzon sysslade med lite av varje under sina sjuttio år av verksamhet i kvarteret Brännaren.

Vilken av alla A-B. Alfred Benzons produkter som fanns i denna flaska är okänt. Förmodligen inte Kruschen Salt, men vem vet? Tankarna går till de små flaskor med olika dekokter och tinkturer som mindre nogräknade men flabbsmorda kvacksalvare saluförde i Vilda Västern - och säkert även i Malmö. Men förmodligen innehöll flaskan såskulör (soya) eller någon av de andra hushållsprodukter man började tillverka på tjugotalet och sälja under namnet Benzona.

Bilden är förresten hämtad från samlarforumet "Precis en sån". Har du en sådan här flaska som ligger och skräpar finns det nog någon som skulle vara intresserad av att ta hand om den.

A-B. Alfred Benzon "tillverkade kemisk-tekniska produkter och var grossistfirma för olika slags färger, syror, oljor, golvbeläggningsmaterial med mera. På 1920-talet utökade man verksamheten med paketering av kryddor samt tillverkning av hushållsprodukter såsom bakpulver och skurpulver. Firman utvecklade också en mjölkningsmaskin som de fick patent på under namnet Benzona-Perfection". (Olga Shlyter i den byggnadsantikvariska utredningen om Norra Sorgenfri.)

Enligt Malmöboken, utgiven av Informa förlag, erhöll Benzona-Perfection redan från början "de amplaste lovord från fackmän". Efter diverse förbättringar blev mjölkningsmaskinen "en av de ledande på den skandinaviska marknaden". Maskinavdelningen tillhandahöll även mjölkkylare, vattenpumpar, kompressorer och explosionsmotorer.

Företaget hade också en pennavdelning. Man distribuerade reservoirpennor och tryckpennor av de välkända märkena "Eversharp", "Benco" och "Color". Malmöboken vet förtälja att detta var resultatet av ett samarbete med danska Benzon Trading Co., för att "bättre kunna betjäna kundkretsen - i synnerhet under nuvarande onormala förhållanden [dvs Andra Världskriget och dess efterspel, reds. anm.] /.../. För tillsyn och reparation av reservoirpennor och pencils finns egen välutrustad specialverkstad med fackkunnig personal".

A-B. Alfred Benzon & C:o. försålde en mängd varor en gros. En varuförteckning från 1933 tar upp allt från agar-agar (ett gelämne framställt ur rödalger) till benmjöl, från blekvatten till druvsocker, från formalin till klövolja och från ostlöpe till torrsprit. Essenser och oljor fanns att tillgå i en mängd olika varianter. Fernissor, förstås, och naturligtvis kollokvintäpplen. För att inte tala om alla mer eller mindre livsfarliga kemiska föreningar.

Varuförteckningen finns med som bilaga till den markundersökning, som 1993 genomfördes i kvarteret Brännaren av Karl-Gustav Möller vid Malmö stads miljöförvaltning (Rapport 7/93). Möller konstaterar att Benzon under årens lopp hanterade cirka 500 kemikalier. "Undersökningen pekar på att både klorerade lösningsmedel, oljor och tungmetaller kan ha kommit ut i marken p g a öppna hanteringsrutiner, olyckor och andra orsaker", skriver Möller.

K-G Möller skriver att på Brännaren 2, Benzons tomt, fanns också sedan 1907 AB Svenska Ammoniakfabriken, som uppgick i AB Benzon 1925. "Genom en jubileumsskrift", skriver Möller, "har framkommit att företaget var huvudleverantör av ammoniak i Sverige, men man exporterade även till Finland och Norge. Gasvatten användes vid framställningen. Även hjortronsalt och salmiak tillverkades. Företaget upphörde med sin verksamhet på 1940-talet.
/.../
Under årens lopp har [AB Alfred Benzon] hanterat åtskilliga typer av lösningsmedel i området t ex i samband med omtappningar för vidareförsäljning. Bl a fanns ett stort antal klorerade lösningsmedel i sortimentet. Även ett rikhaltigt sortiment av syror och alkalier sam tungmetallhaltiga salter har förekommit i avsevärda kvantiteter. Exempel på dessa produkter är: fluorvätesyra, fosforsyra, salpetetersyra, svavelsyra och kromsyra. Färger och färgpigment innehållande tungmetaller som krom, bly, kvicksilver och tenn.

Omtappning på fabriksgården. Tegelhuset, bakom cisternerna på Benzons specialtillverkade vagnar, är det bevarade kontorshuset ut mot Industrigatan. Rester av stickspåret finns fortfarande kvar. Bild från den byggnadsantikvariska utredningen.

Det berättas att hanteringen inte alltid var den bästa och att spill har skett både till avlopp och mark. Olyckor har också inträffat t ex kan ett spik ha punkterat behållare eller fat, i oturliga fall har då vätska kunnat rinna ut nästan omärkligt. I den tidigare nämnda jubileumsskriften nämns också att det varit ett antal eldsvådetillfällen. Vid sådana tillfällen kan de mest skiftande ämnen ha hamnat i marken.

En annan verksamhetsgren som hade en viss betydenhet under någon tid var aluminiumeloxeringen. Man utförde eloxering för bl a Kockums Skeppsvarv. I elektrolytbaden fanns kaliumbikromat m m och också härifrån kan spill ha kommit både till mark och avlopp. På den metallkemiska avdelningen framställde man även för en tid olika preparat att användas vid metallbehandling."

De mest skiftande ämnen, alltså. Vad som ingick i Kruschen Salt framgår inte, kanske vill man inte veta.

Skiss över kvarteret Brännaren. Benzons tomt är nr 2. Observera bland annat kvicksilverlagret och det brandfarliga lagret i kasun. Källa: Markundersökning i kvarteret Brännaren, Malmö Stad, Miljöförvaltningen, Rapport 7/93

Avstickare: Hangar II

Hangar II, västra gaveln

Bulltofta flygplats invigdes 1923 och blev snart ett nav i det spirande trafikflyget. Bröderna Adrian och Carl Flormans företag, AB Aerotransport, opererade härifrån och blev sedermera den svenska delen av SAS. Flygplatsen byggdes ut successivt. "Under 1930-talet kom Bulltofta att utvecklas till ett av Europas modernaste och största flygfält, expansionen hade sin upprinnelse i vetskapen om att städer utan flygskydd i det närmaste kunde utplånas av fientliga bombflottor, något som bevisats under inbördeskriget i Spanien", kan man läsa i rapporten Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö.

Under andra världskriget var flygplatsen bas för flygflottiljen F10. Efter krigsslutet flyttade F10 till Barkåkra, som ligger i närheten av Vantinge där Norra Sorgenfri Nu-redaktören växte upp. Människor och kalvar darrade av skräck när Draken-planen drog på efter start och dånade fram på låg höjd över 70-talsnejden. Korna hade vant sig och betade lugnt vidare. Redaktörens morfar stördes ofta i sin middagslur - eftermiddagsflygningarna startade klockan ett, då han precis lyssnat klart på lunchekot och hade slumrat in med dagens NST på nästippen. Ibland, då han var på särskilt ilsket humör, rusade han ut på altanen och hötte åt de förhatliga planen som strök över hustaket. De tog ingen notis.

Det där oväsendet hade inte gjort sig särskilt bra över centrala Malmö. Det gjorde i längden inte heller trafikflyget. Femtio- och sextiotalen var en blomstringsperiod för Bulltofta, inte minst på grund av chartertrafiken till Mallorca och alperna. När antalet starter och landningar ökade och, kanske framför allt, när reaplanen kom blev det till slut ohållbart. 1972 flyttade ruljangsen till Sturup. I mitten av 70-talet drogs Inre Ringvägen genom flygplatsområdet och öster om vägen anlades Bulltofta rekreationsområde i början av 80-talet. Väster om Ringvägen finns idag Bulltofta industriområde.

Ett flygplan som inte startat från Bulltofta, men ändå.

Idag är det inte så lätt att upptäcka spåren av flygplatsen och dess byggnader. Bulltofta Bygg håller till i flygledar- och terminalbyggnaden från 1959. Mölledalsskolan är löst baserad på en hangar uppförd i början av 60-talet. Men pärlan är Hangar II, som byggdes 1925. Arkitekt var Carl Melin, dåvarande chef för Malmö byggnadskontor. Han hade fått inspiration på en studieresa till Hamburg, Rotterdam och Amsterdam.

Detalj i västra fasaden

"Hangar 2 uppfördes i lunettform, helt i trä", skriver byggnadsantikvarie Olga Schlyter i en antikvarisk utredning om hangaren från 2009. "Taket bärs av åtta limträbågar tillverkade av Töreboda Limträ. Hangar 2, liksom den samtida vänthallen på Stockholms centralstation,  hörde till de tidigaste byggnaderna i landet uppförda med limträbalkar".

Östra gaveln, med originalskjutdörrarna

Hangaren gjordes om någon gång innan 1941. Från början fanns det skjutdörrar både på den östra och västra gaveln, men idag är det en fönsterrad på västergaveln. Byggnaden är varsamt renoverad i slutet av 80-talet och väldigt fin där den ligger i splendid isolation invid Genarpsgatan och Flygfältsparken.

Betongplatta, platsgjuten

Flygfältsparken

Den västra kantan av parken har utformats som en start- och landningsbana, med en dubbel rad popplar längs kanterna. Det är lite fusk, för det fanns ingen bana med just den här sträckningen. Det gör ändå att man får en känsla för platsens historiska användning, inte minst därför att en del av de platsgjutna cementplattorna finns kvar mellan Hangar II:s östra gavel och "startbanan". Här taxade planen ut från hangaren när det drog ihop sig till avfärd.

Att marken är gräsklädd och inte asfalterad ligger nära den historiska sanningen. Olga Schlyter igen: "Fältet där planen landade bestod endast av en flack gräsyta, och efter mycket nederbörd eller under snösmältningen på våren blev det för mjukt för flygplanen". Det var först när Bulltofta moderniserades i början på femtiotalet som det blev en ny landningsbana, 1900 meter lång och klädd med asfalt eller betong.

I sin antikvariska utredning slår Olga Schlyter fast att Hangar II är "unik i och med sitt synnerligen välbevarade skick". Den bör i  detaljplanen förses med skyddsbestämmelser, vilka i sin tur bör inbegripa ett rivningsförbud.

Olga menar vidare att det är betydelsefullt att marken öster om hangaren förblir obebyggd. Hur så?, kan man ju fråga sig, det är ju bara en synnerligen trist betongplatta som ligger där och tar upp värdefull plats? Olga: "Flygfältsparken är en grönyta som minner om de öppna, gräsbevuxna ytor som utgjorde Bulltofta flygplats. Hangar 2 ingår i ett historiskt samband med parken. För att få förståelse för hangarbyggnaden och dess ursprungliga funktion är det av betydelse att en öppen yta bibehålls utanför portarna. Hangarbyggnaden har en intressant och tilltalande arkitektonisk utformning. I och med den bågformade konstruktionen är gavlarna byggnadens mest anslående fasader. Det krävs ett visst avstånd och en öppenhet för att byggnadens, och framför allt östgavelns, karaktär ska kunna upplevas på bästa sätt".

Ett perspektiv väl värt att bevara

Anledningen till att den antikvariska utredningen gjordes var att det finns planer på att bygga i kvarteret Carl Florman, där Hangar II ligger. Olga ser inget hinder att man bygger sydöst om hangaren, där Hangar III tidigare fanns men där det nu är tomt (det vill säga utanför vänsterkanten på bilden ovan). Gärna på höjden i form av ett punkthus.

Skiss till detaljplan

I det förslag till ny detaljplan (Dp 4879) som tagits fram har man föreslagit två åtta våningars höghus istället för ett. Det är PEAB som vill bygga. Det är inte så lätt att utläsa av skissen vad bygget skulle innebära för utemiljön kring Hangar II. Husen står på avstånd från hangaren, det norra verkar stå mellan betongplattan och parken. I underlaget till stadsbyggnadsnämnden nämns skyddet för hangaren, men inget om hur man ska hantera betongplattan.

Meningen var att detaljplanen skulle ha vunnit laga kraft i december 2011. När jag kontaktar stadsbyggnadskontoret får jag uppgift om att stadsbyggnadsnämnden återremitterat ärendet till stadsbyggnadskontoret. Jag har inte kunnat få tag på handläggaren än, men det ska bli intressant att höra skälen till detta.

Källor:

Bulltofta Hangar 2, antikvarisk utredning. Olga Schlyter. Malmö museer, kulturarvsenheten, rapport 2009:001

Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö, en översiktlig inventering. Daniel Melchert och Carola Lund. Malmö kulturmiljö, 2002.