Avstickare: Hasslarp

Texten tidigare publicerad i HD.

Bild HD/NST Aline Lessner

I Hasslarp finns det ingen kyrka. Men det finns en katedral – det gamla sockerbruket, byggt på 1890-talet av fem miljoner tegelstenar från tegelbruken i Höganäs, Fleninge och Danhult.

Bruket las ner 1992. Parken vid kontorsbyggnaden är förvildad och huset är i förfall. Söderut finns ett stort område med dammar för vattenrening som håller på att tas över av jättebjörnloka och sly. Här är svårframkomligt och när jag forcerar snåren skrämmer jag upp en häger. Dammarna har i sitt postindustriella liv blivit ett reservat för fåglar.

Tillbaka på själva bruksområdet kikar jag in i den jättelika fabriken. Nu ligger här plastsäckar med pellets staplade. En man kör fram till mig med sin truck och undrar – med fog – vad jag har här att göra.

Jag förklarar att jag just läst Helsingborgs Historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg, där byggnadsantikvarie Daniel Melcherts kapitel handlar om just Hasslarp. Det har gjort mig nyfiken på att ta reda på hur här ser ut idag. Henrik, som truckföraren heter, berättar då att den förre ägaren ville riva alltihop, men numera är här fullt med hyresgäster, allt från Skanska som har ett upplag av tunnelelement till folk som mekar med sina bilar. Det finns planer på att röja upp i bruksparken och bygga villor där. Till och med det gamla stickspåret till bruket används – tunnelelementen forslas härifrån till Förslöv längs järnvägen.

Bild HD/NST Aline Lessner

Henriks framtidsoptimism är smittande, men har kanske inte riktigt fått fäste i Hasslarp än. Nyligen rapporterades i HD om oseriösa fastighetsägare, sociala problem och motsättningar i byn. En del hus tycks stå tomma eller är till salu, som lanthandeln och Folkets Park med sin dansrotunda i andra änden av byn.

Bruket och Parken, kapitalet och arbetarrörelsen i varsin ände av byn och så åkrarna som tar vid på andra sidan landsvägen. Sockerbruket och Hasslarp växte fram just här, ur så gott som ingenting, för att de rätta förutsättningarna fanns: en het sockermarknad, järnvägen, ån och omlandet där det gick att odla betor.

Många av artiklarna i den senaste delen av evighetsverket Helsingborgs historia, den sjuttonde sedan starten på 1920-talet, ger en förståelse för varför landskapet och samhällena ser ut som de gör idag. Bland annat skriver historikern Johan A. Lundin medryckande om Råås utveckling från rudimentärt fiskeläge – och smugglingscentra – till expanderande municipalsamhälle med blomstrande sjöfart och stadsambitioner.

Den tid skribenterna verkar i påverkar förstås vad som anses väsentligt att lyfta fram. Hasslarpsbrukets inverkan på miljön får därför stort utrymme i miljövetaren Fredrik Björks artikel om sockerindustrin i Nordvästskåne. När professorn i historia Solveig Fagerlund skriver om hantverk och binäringar på landsbygden vill hon, trots att källmaterialet är knappt, lyfta fram kvinnors ofta osynliggjorda men viktiga arbete för försörjningen.

Jordbruket, skiftet, industrialiseringen, folkrörelserna och landsortskommunernas utbyggnad – allt har satt sina spår. En idrottsplats, ett ålderdomshem som blivit skola eller en nedlagd fabrik har alla sin historia. Men även om det är de stora strukturomvandlingarna som ger mest avtryck är det ändå genom människors göranden och låtanden historien kommer som bäst till liv.

Man kan, som etnologen Charlotte Hagström, intervjua människor som har personliga minnen av lantbrukets dramatiska förändringar under det senaste halvseklet. Eller man kan, som kultursidans medarbetare, professorn i etnologi Lars-Eric Jönsson, gå till arkiven. Där finns de alla, mängderna av dammiga protokoll från landsortskommunernas nämndsammanträden genom åren. Genom nykterhets- och barnavårdsnämndernas och fattigvårdsstyrelsernas handlingar får vi en bild inte bara av hur människor levde utan också om de normer och den finmaskiga kontrollapparat som på gott och ont präglade livet i närsamhället.

"Helsingborgs historia VIII:2" handlar om en tid som känns avlägsen, men som ändå tillhör det nyss förflutna, Den lever ännu i människors minnen och är fortfarande klart avläsbar i terrängen. Kanske är det denna närhet, snabbt undflyende i en värld som förändras i allt snabbare takt, som gör att verket trots sin officiösa prägel är så angeläget. Det är en bok som förtjänar en bred läsekrets.

Helsingborgs historia del VIII:2 – Arbete, fritid och politik på landsbygden kring Helsingborg  
Redaktion: Anna Christina Ulfsparre (huvudredaktör), Mats Greiff, Lars-Eric Jönsson, Torgny Fransson och Karin Gustavsson.

När jag besökte Hasslarp hade jag glömt ta kameran med mig - ett sådant slarv! Alltså måste jag åka dit igen snart och kolla lite noggrannare.