Tegel II

Före detta Ferrosan, numera Migrationsverket. Kvarteret Smedjan

Före detta Dux-fabriken. Kvarteret Spiralen.

Före detta Addo. Kvarteret Tangenten.

Före detta Addo. Kvarteret Spiralen.

Vårvandring

För den som vågar sig in genom svängdörrarna till Stäppen väntar spännande upplevelser. Ett gäng som törs samlades på söndagen vid Benzons gamla tegelhus för en vandring.

Konstnären Lars Embäck, som bott och verkat på Sorgenfri sedan början av åttiotalet, berättade om den bebyggelse som fanns här på den tiden. Just där nu saloon-dörrarna leder ut till Nobelvägen låg ett gammalt hus, som varit något slags konsulat innan det övergavs och slutligen revs. I hörnet Nobelvägen/Industrigatan låg en modernare byggnad, dit tågen ännu i slutet av åttiotalet kom åkande längs stickspåret för att lasta av virke.

Rester av stickspåret, längs med Industrigatan

Lars kunde följa händelseutvecklingen i Kvarteret Brännaren från andra sidan Industrigatan. Då stod där ett fabrikskomplex, som för länge sedan varit Läderfabrikerna Skandia och Öresund. Lars och hans sambo Marianne - numera är de gifta - bodde från 1983 till 1990 i disponentvillan som låg i anslutning till fabriken. Lars minns att det fanns en stor sporthall, samma hall där Gun från Håkanstorp brukade spela badminton under 40- och 50-talet.

Tandborsttillverkaren TePe hade sin verksamhet i fabriken, men flyttade ut 1987. Då gick en grupp konstnärer samman i ateljéföreningen Öresund och hyrde två av våningarna. Under två år gick det bra, men sedan blev de uppsagda av fastighetsägaren. Efter det använde brandförsvaret disponentvillan och fabriksbyggnaderna för övningar, tills hela rasket brann ner 1996. Här berättar Lars mer ingående, och det finns också filmat material från Läderfabriken Öresund.

Idag är det ännu en ödetomt där Läderfabriken Öresund en gång stod. Bilden är tagen i början av september 2009.

Vi fortsätter Industrigatan ner, passerar Östra Farmvägen och beger oss in i Kvarteret Spiralen. Lars har nu en ateljé i den gamla Addo-byggnad som hyrs av Ateljéföreningen Addo. Lars låser upp och visar runt lite i huset. Här finns ett stort rum i bottenplanet, där konstnärerna kan arbeta när de håller på med större projekt och som ibland är utställningslokal.

Från en avsats på översta våningens västra gavel har vi en vidsträckt utsikt över Sorgenfri:

Kvarteret Smedjan med Antpacs byggnad, därbakom Benzons hus i Kvarteret Brännaren och i fonden Eons kontorsbyggnad i Kvarteret Verket, på andra sidan Nobelvägen.

Skyline med Pauli Kyrka, Turning Torso, Savoy, Petrikyrkans mäktiga torn och Kockumshuset "Gängtappen", som när det byggdes 1958 var Sveriges högsta skrapa.

När vi åter står på Industrigatan kikar vi österut mot Kontinentalbanan. K, som bor på Håkanstorp på andra sidan järnvägen, cyklar förbi här de flesta dagar på väg till jobbet - precis som Gun cyklade längs Industrigatan på väg till skola och jobb för drygt ett halvsekel sedan.

Vi går tillbaka till ödetomten och stannar till vid odlingsbäddarna. Lars berättar att det var mycket aktivitet kring Benzonska huset för några somrar sedan - bland annat filmvisningar på husväggen och olika konstnärliga happenings. Det var vid den tiden, tror han, som elever från Alnarp påbörjade en odling här. Projektet övergavs när man kom underfund med att marken är så förorenad här att det inte går att odla tjänlig föda här. Det är alltså inte - som jag trott - gerillaodlarna Mykorrhiza som varit här och grävt, vilket bekräftades i veckan genom ett mail från en av aktivisterna. Men det stämmer att det är Mykorrhiza som är igång vid Östervärn och nu har föreningen också fått en bit av Enskifteshagen för uppodling, enligt en artikel i Efter Arbetet).

Vi sår i alla fall lite blomsterbönor i en av bäddarna, som en manifestation för dagens vandring och med en liten besvärjelse till fruktbarhetsgudarna att de ska gro. Efter detta jordbruksarbete beger vi oss till den nya skejtparken, där L har satt fyr på grillarna. Snart kan vi kalasa på varmkorv med bröd. P har med sig nybakade bullar med ost. Det blir en trevlig avslutning på vandringen. Solen tittar till och med fram några sekunder då och då. Hundarna Figo (eller Figge som han kallas i vardagslag) och Lexie kommer bra överens. Alla cyklar står kvar vid Benzons hus när det är dags att bege sig hemåt.

The Addo house style: New York, 1957

Mitt besök på East 49:th Street, där Addo invigde sin nya byggnad med showroom 1957, blev ett fiasko. När jag väl hittat dit var dörren låst, och den kombinerade bank och kaffeservering som på senare år hållit till där hade lagt ner verksamheten. Kanske var det ingen bra affärsidé när allt kommer omkring. En del kommentatorer på företagets hemsida uttrycker i alla fall sitt starka missnöje med att caféets baristas inte kunde hjälpa till med bankärenden.

Nåväl. Nu har konstvetaren Helena Kåberg, som i sin avhandling Rationell arkitektur skriver bland annat om Addo:s öden och äventyr i New York, kommit till assistans. I samband med avhandlingsarbetet gjorde hon och 3D-animatören Peter Wiberg en datoranimation över interiören av Addo-huset, så som det designades och inreddes från början.

Med benäget tillstånd från Helena och Peter - stort tack! - kan Norra Sorgenfri Nu presentera filmen exklusivt för sina läsare. Håll till godo!

300 Park Avenue/45 East 49th Street

Regnet häller ner över East 49th Street, en anonym tvärgata till storslagna Park Avenue. På andra sidan avenyn tronar Waldorf-Astoria. På sätt och vis kan man säga att den lilla byggnaden jag ser tvärs över gatan, inklämd mellan Colgate-Palmolives imposanta skrapa och ett annat höghus på andra sidan, har adress 300 Park Avenue. Den är byggd på samma tomt som Colgate-Palmolives kontorskomplex. Men ingången är från 49:e gatan.

Det finns en anledning till att jag, bland New Yorks alla gator och hus, har stannat till just på denna plätt. Här öppnade nämligen Addo sitt kombinerade showroom och kontor 1957.

Vid det laget hade Addo varit verksamt i USA sedan början av 40-talet. Precis före Pearl Harbor och handelsblockaden lyckades det malmöitiska företaget få iväg en leverans på tusen räknemaskiner över Atlanten och kunde under hela kriget fortsätta en viss export till Amerika. Huvudkontoret för amerikanska dotterbolaget Addo Machine Company Inc. fanns sedan tidigare i New York. Addo-grundaren Hugo Agrells son Göran - eller George som han kallade sig over here - var chef.


Efter 1945 tog den transatlantiska handeln fart på allvar, när hjulen i industrin började snurra på allvar. Det var många räkneoperationer som skulle utföras och Addo var i frontlinjen vad gällde teknik och produktutveckling. Femtiotalet var Addos gyllene årtionde. Såväl den amerikanska krigsmakten som Disneyland räknade med företagets apparater. Men inte bara USA-marknaden blomstrade, hela världen låg för räknemaskinsjättens fötter. Addo-produkterna stod för svensk kvalitet. Man satsade också på fräck, modern design och på marknadsföring - nya strategier för att nå ut till kunderna. Tidningsannonser med Miss Sweden Anita Ekberg, ömt smekande multiplikationsapparaten Multo, var en anslående syn. Fotona togs av Georg Oddner.

Inte Anita Ekberg, men väl en av Malmö-flickorna med bollexercis

1957 fick Köln ett Addo-hus, där företagets produkter exponerades. Åren därefter tillkom Addo-hus i Mexico City, Chicago och Los Angeles. Addo ville att miljöerna skulle spegla modernitet och svenskhet, två begrepp som i mångt och mycket tycks ha varit synonyma vid denna tid.

Samma år som Addo-huset i Köln invigdes alltså i New York en egen kontorsbyggnad med showroom. Göran Agrell hade lyckats komma över ett stycke land vid prestigefyllda Park Avenue. Tidigare hade han engagerat den hete tjeckisk-amerikanske grafiske designern Ladislav Sutnar för att skapa The Addo House Style, "där alla former av kommunikation med omvärlden koordinerades" (Helena Kåberg i avhandlingen Rationell arkitektur). Sutnar var inspirerad av Bauhaus-skolan och maskinestetik, där den bärande idén var ett kontrollerat visuellt flöde. Uppdraget för Addo var att ge allt från Addo-X-loggan till brevhuvudena en enhetlig utformning. Addo-huset skulle genom sin design och möblering bli ett showcase för The Addo House Style och skandinavisk design. Som var inne då, liksom nu. Bland annat Bonniers och Orrefors hade också de utställningslokaler i New York vid den här tiden.

Vid utformningen av byggnaden på East 49th Street samarbetade Sutner med arkitekterna Hans Lindblom och tysk-schweiziske Oscar Nitzchke. Läget kunde heller inte varit mycket bättre. Kontorsskraporna längs Park Avenue sjöd av aktivitet och Addos försäljare - vilka utgick från kontoret - hade nära till de presumptiva kunderna.

Till slut blev kontoret för litet och Addo flyttade någon annanstans. Flygbolag som Aeroflot tog över, och på senare år har den kombinerade banken och caféet Ing Direct hållit till här. Och så trodde jag det var fortfarande. Men istället för en den kopp kaffe och de fina fotomöjligheter jag hoppats på möts jag av en stängd dörr. Ing Direct har stängt ner och ska öppna någon annanstans. Snopet, när jag kommit hela vägen från Sorgenfri för att dokumentera detta. Återstår bara att åka hem igen.

Man kan bara precis ana mezzanin-våningen i utställningslokalen. Fasaden täcktes av A-D-D-O i stiliserade jättebokstäver, fästade i fasaden med vajrar så att de tycktes sväva i fria luften.

Källa: Helena Kåberg. Rationell arkitektur. Acta Universitatis Upsaliensis, Ars Suetica 20. Taberg 2003.

Kakel

Dusch- och tvättrum i källaren på en av Addos byggnader i Kvarteret Spiralen. Mars 2010.




Smörjgropar i bussgaragets verkstäder, nu rivna. Kvarteret Spårvägen, september 2009.

Ateljéhelg ADDO/Cirkulationscentralen

I Ateljéföreningen ADDO:s källare - med adress Industrigatan 20J - har en ny verksamhet sett dagens ljus. Eller egentligen inte, för det är knappt dagsljuset tränger ner i de bunkerliknande, vindlande utrymmena. Det är tre konstnärer och en dramatiker som startat Etikett: en plats där det är tänkt att teater och konst ska mötas. För ett tag sedan var det invigning med en oral afton.

I Det Sociala Tvagningsrummet - klätt i skinande vitt kakel och med ett ljusinsläpp - träffar vi två av initiativtagarna, Hanna Sjöstrand och Linnéa Carlsson. De har sina ateljéer i huset, och vill med Etikett skapa en träffpunkt för dramatik, konst, performances och samtal. Addo-jobbarnas gamla tvätt- och duschutrymme har piffats upp med nya bänkskivor över tvätthoarna och speglar i duscharna. Några soffor blir en mjuk kontrast till det kliniska kaklet.

Oundvikligen kommer vi in på framtiden för ateljé-byggnaden, och på Malmö stads planer för Sorgenfri i stort. Hanna och Linnéa menar att fastighetsägaren vill riva huset och bygga ett höghus med bostäder på platsen. Hur det än blir med den saken kommer det förmodligen bli svårt för konstnärerna att bita sig fast här på längre sikt. Alternativet till en rivning av kåken - som ju ingår i den bevarandevärda men inte k-märkta industrimiljö som utgörs av Addos byggnader från olika epoker - kan ju bli att göra om den till chica lägenheter. Hyresläget kommer med all sannolikhet att förändras, oavsett vad som sker.

Hanna Sjöstrand i Det Sociala Tvagningsrummet

Linnéa Carlsson i Tvagningsrummets myshörna.

Vi pratar lite gentrifiering och stadsplanering innan vi beger oss längre in i källargångarna.

En installation? Kanske. Eller så är det några kvarglömda skåp för Addo-arbetarnas personliga ägodelar. Det finns maskinskrivna namnetiketter på några av skåpen, andra har handskrivna etiketter som annonserar "Ståltråd" och andra verkstadstekniska värdeföremål.

Men det här är definitivt en installation - ett noggrant bevarat kultföremål. Addo-X, med pappersrullen redo att ta emot siffror och meddela resultat. Notera hur telefonkatalogens gula färg harmonierar med sifferknapparna och hur väl brandsläckarens röda talar med gånger- och minusknappen.

Hannas och Linnéas farhågor om ateljéernas framtid löper som en röd tråd i samtalen med konstnärerna vi möter längre upp i byggnaden. Här har Ateljéföreningen ADDO funnits sedan 1990. Idag är det drygt fyrtio konstnärer som hyr ateljé här. En av dem är Torsten Hylander, som arbetar med collage och skulptur. Han berättar att Malmö kommun tidigare ägde fastigheten, och då lät iordningställa den till ateljéer.

Vid ett maktskifte sålde den nya borgerliga majoriteten huset till en privat ägare. Sedan har huset bytt ägare flera gånger, nu ägs det av en Stockholmsbaserad stiftelse. Enligt Torsten och flera av hans kollegor låter ägaren byggnaden förfalla i akt och mening att till slut kunna riva den när den är bortom räddning. Som det ser ut nu har föreningen ett kontrakt som löper ett år till - sedan är det ovisst vad som kommer att hända. Verksamheten här är inte - likt exempelvis den vid Konstepidemin i Göteborg - skyddad mot marknadskrafter och skiftande politiska (o)viljeyttringar.

Torsten Hylander i sin ljusa och rymliga atélje.

Men än så länge är det full aktivitet i huset, trots att hyran för en atélje kan ha fördubblats över de senaste åren - visserligen från en väldigt låg, kommunalt subventionerad nivå. Ateljéernas mer eller mindre organiserade kaos funkar bra ihop med fabrikskänslan. Byggnaden, som kan vara från sent fyrtio- eller tidigt femtiotal, är gedigen och rustikt industriell. Vissa fönster håller på att trilla ut och behöver en kärleksfull hand, men på det hela taget verkar kåken vara i fin form.

Längst upp i huset träffar vi Ewa Berg och Pia Hansson, som är lite mer optimistiska inför framtiden. Om inte ateljéerna kan vara kvar här hoppas de att föreningen - kanske tillsammans med andra konstnärer i området - ska kunna komma överens med kommunens representanter och med områdets fastighetsägare om andra lösningar.

Här finns mycket att upptäcka, men tiden är ute och ateljéerna stängs åter för de nyfikna besökarna. Den öppna ateljéhelgen är ett årligen återkommande evenemang - något att hålla utkik efter i början av 2011!

Till sist gör vi ett besök hos Cirkulationscentralen - en annan ateljéförening, som till skillnad från ADDO håller öppet under helgerna och har ett utställningsrum med regelbundet skiftande utställningar. Nu är det danska konstnären Lise Nørholm som ställer ut.

Jens E begrundar Lise Nørholms fragmentariska ordkonst i Cirkulationscentralens utställningsrum. Jens gör den fina bloggen Malmö - Tokyo t. o. r. Arkitektur, konst med mera. Bra bilder, bra texter. Kolla!

Världspolitiken kommer till Addoland

Två damer i en röd bil gör Industrigatan till en farozon. De kör längs gatan, stannar vid Tripasin, gör en vansklig vändningsmanöver, kör tillbaka under järnvägsviadukten, stannar och vänder och kommer farande tillbaka igen. Under tiden tutar de muntert, skrattar och vinkar åt alla andra som kommer körande. Och det är många. Bilar står parkerade på båda sidor om Industrigatan. Musik pumpar ut ur uppställda högtalare och män dansar ringdans med flaggor mellan sig.

Det är inte besökarna till ateljéföreningen ADDO:s öppna visningshelg i kvarteret intill som festar loss så här. Istället är det alla som kommit för att rösta i det irakiska valet. Kön till vallokalen i den gamla Addo-fabriken ringlar lång.

Sydsvenskan har rapporterat om oklarheter kring vilka som får rösta, och vilka dokument man måste kunna visa upp. Under lördagen var det tydligen också en skärmytsling mellan kurder och irakier utanför vallokalen. Saker och ting är inte enkla.

Finfingret

Men när Norra Sorgenfri Nu:s utsände passerar är det bara glada miner och uppsluppen stämning. Tre män visar stolt sina pekfingrar, doppade i blått bläck som tecken på att de röstat - och använt den demokratiska möjligheten att påverka. De hoppas på maktskifte och förändring. Den nuvarande regimen, menar de, rättar sig bara efter Iran och USA och har misskött sig.

Hur det än går i valet är det förstås en dag av stor betydelse för alla som är här. Det annars så stillsamma kvarteret har för några dagar blivit en del av världspolitiken.

Kvarteret Tangenten, januari 2010

När räknemaskinstillverkaren Addo i början på sextiotalet växte ur Kvarteret Spiralen köpte man marken i det intilliggande kvarteret, Tangenten. Det var en obebyggd, kilformad yta mellan Kontinentalbanan och ett stickspår från järnvägen in i industriområdet.

Här byggdes ett stort fabrikskomplex, som formar sig efter tangenten som stickspåret bildade. Rött tegel, förstås, och ett klassiskt sågtandat tak på den lägre verkstadsdelen. Kontorsbyggnaden är också typisk för tiden med sina längsgående fönsterband.

Det är en stor anläggning. Förutom kontor och verkstäder fanns här också lagerutrymmen. Addo fördubblade i ett slag sin areal från 15 000 kvm till 30 000, skriver Olga Schlyter i sin byggnadsantikvariska utredning. Nu var det länge sedan någon Addo-jobbare gick in eller ut genom snurran, som fortfarande står kvar som ett slags vaktpost över fornstora dar i slutet av Celsiusgatan.

Men här är långtifrån dött när jag kommer på besök en smällkall lördag i januari. Här finns bilverkstäder och en mängd andra verksamheter som jag blir nyfiken på att kolla upp lite närmre. Parkeringen är full av bilar. Ett gäng gubbs - varav en med svetsvisiret uppskjutet i pannan - hjälps åt att knuffa loss en Volvo 740 som fastnat i snön. Skåpbilar fulla med fruktlådor och annat kör till för att lasta och lossa vid lagerutrymmena på den långsida som vetter mot järnvägen.

I en korthuggen antikvarisk kommentar slår Olga Schlyter fast att det förvisso är en klassisk fabriksbyggnad, men att den ligger avskild från Addos övriga bebyggelse och inte har lika stor betydelse för stadsrummet. Alltså är inte den här delen lika bevarandevärd som grannarna i kvarteren Grytan och Spiralen. Men kanske kommer det småskaliga företagarlivet att fortgå länge än här. Vad jag förstår ligger Tangenten för nära järnvägen för att här ska kunna byggas bostäder.

Det är just sådana här ganska anonyma och lätt förfallna industribyggnader som annars brukar stryka med. Det är kanske därför mina beskyddarinstinkter vaknar. Det finns något vemodigt över hur framtidsoptimismen och den storslaget strikta funktionaliteten i bygget ganska snart slog över i sin motsats: nerläggning och ett sakta glidande in i glömskan. Men ändå ett högst levande ställe, just den blandning av verksamheter som finns inskriven i visionen som önskvärd.


Källa: Olga Schlyter: Norra Sorgenfri. Kulturhistoriskt underlag inför planprogram. Byggnadsantikvarisk utredning. Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2006:026

Bröd & Frihets folkkök, Utkanten

Det är mycket folk som samlats på Utkanten denna måndagskväll, där arbetsgruppen Bröd & Frihet bjuder på vegankäk. Köket och serveringen finns i ett stort rum i en av Addos gamla byggnader ut mot Östra Farmvägen. Det är en industrilokal som inretts med överblivna bord, stolar, soffor och fåtöljer.

Om besökarna har lite pengar till övers kan de lägga en valfri slant för maten, annars är det gratis. Diskar gör man själv i därför avsedda baljor. Stämningen är lågmäld, avslappnad och vänlig. En kille säger några ord till de församlade om helgens händelser, då polisen gjorde ett tillslag. Han talar sakligt om det som hänt, utan stora åthävor. Alla lyssnar uppmärksamt.

Ett av de skäl som angavs för razzian var att man ville se om lokalerna uppfyllde kraven på brandsäkerhet, därför var även brandkåren på plats. Nu hade de inte hittat något som motiverade att lokalen stängdes för verksamhet. Men under tisdagen väntas brandinspektionen komma för att återigen se om det finns skäl att stänga lokalerna. Alla som har möjlighet att komma förbi under tisdagen och hjälpa till med olika arbetsuppgifter uppmanas göra så.

I ett annat rum finns en scen, där kvällens band håller på att rigga upp sin utrustning. Ännu längre in i de labyrintiska gångarna finns en liten biograf. Vi upptäcker att vi missat en filmfestival där bland annat Äppelkriget, Dunderklumpen och Resan till Melonia visats.

Men ikväll är det besök av några squatters från Prag. De berättar om Milada, ett hus som bebotts av squatters under elva år tills det i somras tömdes av ett privat vaktbolag – med kopplingar till extremhögern – under polisbeskydd. Enligt föredragshållarna var Milada den sista fristaden i Prag för alternativkulturen.

Det tycks vara en självorganiserande princip som styr aktiviteten på Utkanten ikväll, där var och en bidrar efter sin förmåga. Precis när vi ska gå tar en annan kille till orda i serveringen. Han berättar att några gäster som studerar till brandingenjörer har gjort husesyn under kvällen. Nu finns det en lång lista på saker som behöver åtgärdas, bäras, fixas innan inspektionen imorron. Frivilliga behövs och genast ställer sig ett tiotal unga män på led för att få uppgifter. Så när det gäller uppfattningen om vem som ska hugga i och bära tycks traditionella könsroller reproduceras också i detta vänsterradikala sammanhang. Ja, och så i det punkigt svartklädda killgänget som samlas runt scenen i väntan på att bandet ska gå på, förstås.

Utanför Utkanten, en septemberdag

Skyltsöndag och polisrazzia mot Utkanten

Julskyltning är ingen stor grej i det gamla industriområdet. Men det finns några ställen där man tar det hela på allvar. Framför allt Akvarie-Piraten. Där har plasthägern och plastflamingon i skylten fått sällskap av en elljusstake. Även Städmaskinshuset vägg i vägg hänger på. Deras skyltning - som kanske inte är den sexigaste i vanliga fall - har fått ett lyft av två plast-amaryllisar. Nu är det jul igen!

Medan Akvarie-Piratens lilla plasthund vakar över Nobelvägen slår polisen under lördagskvällen till mot Kulturhuset Utkanten i Addo-kvarteret. På programmet står spelning med banden Spectra Hawk, Victims och Pyramido. Istället blir det razzia. Öl, vin och sprit beslagtas. De som tänkt gå på klubben, ett sjuttiotal personer, får vänta utanför.

Av allt att döma går det ganska lugnt till. De som väntar kritiserar polisen för att de låter piketbilarna gå på tomgång för att hålla värmen åt konstaplarna därinne. Det är, som ju alla vet, inte bra för miljön. Inne på Utkanten beslagtas - enligt polisens eget beslagsprotokoll, citerat i Sydsvenskan - också batonger, pepparspray och slangbomber, samt en uniformsbyxa och en båtmössa tillhörande polisen. Inte bra för en eventuellt fortsatt verksamhet på kulturhuset.

Om det till slut blir någon spelning, eller om banden får packa ner sina instrument igen, framgår inte av Sydsvenskans rapportering.

Artikel i Sydsvenskans nättidning.

Stäppen, oktober 09 - grus och tipis

För några dagar sedan ställdes en husvagn upp vid den Benzonska tegelbyggnaden. Dessutom forslades betonggrisar, containers och byggbodar hit. Uppenbarligen något på gång på Stäppen, som skejtarna kallar ödetomten i Kvarteret Brännaren.

Jag trodde att saneringen av marken hade börjat, men det är tvärtom. Lastbilar och grävskopor kör hit schaktmassor och stenkross från rivningarna i det närbelägna Kvarteret Spårvägen.

Intill de nya grushögarna har Ronni* byggt en tipi av några gamla presenningar. Hans husvagn, som han hade uppställd någon annanstans, har brunnit upp. Husvagnen som stod här, ute vid gatan, har förvunnit nu. Den var inte Ronnis, men hade helt klart förutsättningar att bli en bra boning - det var en fin gammal sjuttiotalare.

I tipin är det kallt, underlaget är cementplattor under ett tunt lager jord. Ronni har inte hunnit ordna med isolering av tipins väggar än. Han har en spis, men behöver fixa till ett tillräckligt långt rör så att röken kan komma ut annars kan tältet bli en dödsfälla. Men sedan är det inget problem att hitta bränsle, det finns gott om spillvirke runtomkring.

Ronnis nya tipi

Ronni berättar att det finns gifttunnor i marken under hela ödetomten. Han menar att de förvarades i källarna under MOHAB:s stora fabrik, och nu täcks de av de där cementplattorna efter att byggnaderna rivits.

När Ronni kom med sina föräldrar till Malmö som 13-åring, i slutet av 60-talet, jobbade han i MOHAB-fabriken. Då tillverkades det möbler här - det måste ha varit efter oljeslageriets tid - och Ronni arbetade med att köra ut möblerna till kunder. På andra sidan Industrigatan fanns det också en stor anläggning, i rött tegel. Det var Läderfabriken Skandia, som grundades 1917 och brann ner 1996. Ronni minns att man körde in genom ett valv mot gatan och där inne på fabriksgården fanns det ett fint café där man kunde äta.

Ronni har arbetat på Addo också, samtidigt som sin mamma och pappa, tills verksamheten upphörde.

("Facit [som köpt upp Addo, min anm] var vid tidpunkten på väg in i en kris som redan 1972 ledde till att hela koncernen såldes till Electrolux. Redan samma år lämnade sista räknemaskinen fabriken i Malmö. /.../ Malmö kommun köpte upp fastigheten på Industrigatan mot löfte om att Electrolux skulle behålla 1800 jobb i stan. Samma dag som avtalet gått ut ett år senare började uppsägningarna.")**

Ronni hade ett bra jobb på Addo, satt i lugn och ro i ett rum tillsammans med en äldre man och utförde något finmekaniskt arbete. Hans mamma däremot, och andra kvinnor, hade som uppgift att sätta metallämnen i stora excenterpressar som sedan stansade ut maskindelar. För att kunna göra det var de tvungna att stoppa in hela armen i maskinen och dra tillbaka den innan pressen slog ner, ett nervpåfrestande arbete, och sedan plocka ut den utstansade delen. Deras händer blev skadade av de vassa metallkanterna. Tidsstudiemännen, säger Ronni, stod vid sidan om i sina nylonskjortor och hade inte pallat ett sådant arbete.

Idag, på Stäppen, fortsätter grävskoporna och lastbilarna komma med grus och sten. Där de lastar av bodde en kompis till Ronni tills för några dagar sedan, han har fått flytta nu. Ronni är nyetablerad här, men bekymrar sig för kylan som kommit. Han har haft flera dubbelsidiga lunginflammationer redan.

Jag glömmer fråga honom om han - som varande i riskgruppen - har fått besked om när han kan få sitt vaccin mot svininfluensan.

*Ronni heter egentligen något annat
**Johan A. Lundin: Malmö industristaden. Malmö museers e-skrifter nr 5, 2007.

Multiplikationsmaskinen Multo rockar loss

Malmöbandet Rag-and-bone, med Örkelljungasonen Mats Nilsson i spetsen, har använt en gammal informationsfilm från Multo i en video. Multo var ett dotterbolag till Addo och hade sitt säte i den nordvästskånska metropolen. Där tillverkades räknesnurror.

Under den fantastiska hemsidan Swedish Typewriter Page - Webbsidan för skrivmaskinens vänner finns utförlig information om Multo, Addo och alla de räknemaskiner som tillverkades på företagen. Fina bilder!

I videon skymtar man Addos klassiker Addo-X, som genom åren tillverkades i flera modeller - bland annat i blåmetallic under 50-talet - varav den här till vänster blev den sista.

På Kungliga Biblioteket finns digitaliserad reklam för Addos allra första räknemaskin. "Det är slöseri att använda hjärnkraft, när man kan använda maskinkraft" - ett förnuftigt argument i modernitetens anda.

Och till slut, i en historik över Sjöalts IF, kan man läsa att bandylaget Multo Örkelljunga vann en korpbandyturnering med 12 anmälda lag 1970.

Addo bildades för övrigt 1918 av kusinerna Hugo Agrell och Oscar Printz.

Addo betyder förstås "jag adderar" på latin. Enligt legenden var det Hugo Agrells hustru som kläckte namnet.

Kvarteret Spiralen - Addo

Addo-land, Industrigatan/Östra Farmvägen

I Kvarteret Spiralen måste det ha varit en våldsam aktivitet när det begav sig. Räknemaskinstillverkaren Addo flyttade hit i början av trettiotalet, till hörnhuset ovan, och bredde sedan ut sig allt mer med nya byggnader och fler anställda. Enligt det oumbärliga referensverket Malmöföretagen - förr och nu av Rikard Smitt var Malmöfabriken 1970 stadens näst största arbetsplats med 1 600 anställda.

Addo-land, gårdsmiljö

Addo hade fabriker i Hörby och Eskilstuna, för att inte tala om i England och Brasilien. I Örkelljunga producerades multiplikationsmaskinen Multo. I Lammhult tillverkade man kontorsmöbler. Lärlingar utbildades i den egna industriskolan. Det var räknemaskiner på löpande band och under sextiotalet fördubblades produktionsytan på hemmaplan, genom en ny anläggning i grannkvarteret Tangenten ett snäpp närmre Kontinentalbanan.

1966 köptes Addo upp av Facit, och det kan ha varit början på slutet. Facit krisade, Addo krisade. Att envist fortsätta producera mekaniska maskiner blev en allt sämre idé, när de elektroniska räkneapparaterna kom och erövrade världsmarknaden. 1972 var det slut på Addo-sagan i Malmö. Om Facit/Addo hängt på i utvecklingen hade kanske Kvarteret Spiralen idag varit en skånsk högteknologisk smältdegel.

Så blev det inte men fabriksbyggnaderna står kvar, ganska välbevarade. "I ett område som Norra Sorgenfri där så mycket av den gamla industribebyggelsen redan rivits är en bevarad industrimiljö som denna unik och värdefull", skriver bebyggelseantikvarie Olga Schlyter i sin utredning. "Den södra innergården /.../ har potential att bli ett spännande stadsrum i det framtida Norra Sorgenfri."

Spännande stadsrum

Idag är olika små företag inhysta i komplexet, bland annat en bilverkstad och ett tryckeri. Det är alltid nån som håller på och pysslar med nåt. Jag smyger in genom en halvöppen dörr - det hänger en svart flagga utanför och ett fönster är täckt med en graffiti-målad masonitskiva.

Det är något slags allaktivitetshus, enligt ett anslag. Längre in, bortom dunklet i gången innanför porten, sitter några punkare och diskuterar verksamhetens inriktning. Jag vänder och går ut i solljuset igen. Någon gång ska jag ta mod till mig att fråga vad de sysslar med här och vad de tror om Spiralens framtid. Men inte idag.


Källor:
Olga Schlyter: Norra Sorgenfri. Kulturhistoriskt underlag inför planprogram. Byggnadsantikvarisk utredning. Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2006:026
Rikard Smitt: Malmöföretagen - förr och nu, Lund 2007. Eget förlag.

Se också kommentarsfältet till posten Kvarteret Grytan - Tripasin.