Gott nytt år!

Bilden hämtad från bloggen benknäckarvals. Foto: Emma Karis

Ännu ett pepparkakshus med Sorgenfri-motiv - denna gång Jaenecke/Samuelssons modernistiska skapelse mellan Östra Farmvägen och Båstadsgatan - får bli Norra Sorgenfri Nus nyårshälsning. Bilden hämtad från Moa Andersdotters blogg benknäckarvals.

Tillsammans med Sara Lundgrens transformatorstation från hörnet Östra Farmvägen/Industrigatan är det definitivt en trend. Vem blir först med att göra Addo-kvarteret i pepparkaka och kristyr? Eller skate-rampen på Stäppen?

Här är ytterligare en hälsning - till en känd sökmotor - från taket på huset intill Stäppen:

  
Påpassligt uppfångat av kartingenjör Peter Ahlström på stadsbyggnadskontoret, under arbetet med flygbilder över Malmö. Du bör kunna kolla själv om du följer den här länken. För den som nu funderar på att göra skate-rampen i pepparkaka finns här alltså även en översiktsbild, om än lite suddig i detaljerna.

Mellan asfalten och skyn i människobyn - Vårvandring III

Vårens Norra Sorgenfri-vandring bjöd på en del nyheter. Först och främst: vackert väder. Bara enstaka regndroppar föll, och för det mesta sken solen medan de mörka molnen höll sig på avstånd.

Första anhalten blev Kvarteret Grytan, där vi inspekterade den nya platsbildningen framför skolan - se här, här och här för att följa arbetet med denna. Sedan följde en annan nymodighet: vi följde Östra Farmvägen söderut och tog oss till slut utanför industriområdet.

Vi passerade den planerade parken som nu kommer att bli en plätt och stannade till i hörnet av Kvarteret Vänligheten. Här fanns en gång Pinnahusen, eller Hollywood som nödbostäderna också kallades. Eva - som kommit ner från Helsingborg - fick tillbaka sin bok Sorgenfri, Mary Anderssons dokumentärroman som jag lånat för mer än ett år sedan.

Vi vandrade genom Kvarteret Sorgenfri och kollade på Jaenecke och Samuelssons femtiotalshus.

Snart nådde vi fram till Nobelvägen och kunde ta oss tillbaka till industriområdet. Väl där gjorde vi en miniexkursion på ödetomten och kunde konstatera att artrikedomen är stor även så här års (här, här, här och här finns en inventering av sensommarens flora). Förutom björk, lönn och ek hittade vi bland allt annat grönt förgätmigej och mängder av spirande skogsclematis.

Nu var vi redo att ta oss uppför brandtrappan på gården till Nobelvägen 125. Väl där, i galleri högt ovanför, mötte oss utställningen Mellan asfalten och skyn i människobyn och Kafé Lilla Sorg. Krossade drömmar och kaffe för den fikasugne, en krämig soppa för den hungrige.

Det fladdrar till i en tyllgardin

Målningar av Robert Alnestedt

Henning har koll på serveringen

David vänder plattorna

Ett avskilt hörn i ett avskilt hörn av stan

Vädret var som sagt gynnsamt, så de flesta kafégästerna slog sig ner på taket. Här har man bra överblick och befinner sig verkligen mellan asfalten och skyn i människobyn.

Vandrare Eva

Fler vandrare, från vänster: Joachim, Lasse, Lotta, Karin och Jens

Stort tack till alla som följde med på vandringen, och till Henning och David som fixade drömmarna.

Östra Sorgenfri: pinnahus & modernism

Här är en länge eftersökt bild, där det framgår var nödbostäderna på Sorgenfri låg. Den som söker finner, och var? Jo, flygfotot har jag självklart hittat bland alla bilder som entusiasterna och Malmökonnässörerna Arne Wirén, Stephan Skougaard, Christian Kindblad, Eva Trixie Malmlöf med flera lägger upp i kapitel efter kapitel på facebook (nu håller de på med Vykort från Malmö, kapitel 5). En fantastisk källa till kunskap om hur Malmö såg ut nyligen och för längre sedan. En underhållande och nostalgisk tidsresa, ibland också vemodig och nedslående.

Och var hittar man då nödbostäderna på bilden? Du kan se två av barackerna precis i högerkanten, alldeles söder om Sorgenfrivägen (det ljusa bandet som löper i utkanten av kyrkogården). Kyrkogården avgränsas i öster av Östra Farmvägen, som skymtar diagonalt över bildens övre högra hörn. På andra sidan Östra Farmvägen - någonstans mellan denna och Kontinentalbanan - låg det stallar och behandlingshus för latrintunnornas innehåll, vilket blandades med torv och blev gödning*. Nej, det var inte stans flådigaste omgivningar. Nödbostäderna - enkla träbaracker som smälldes upp på Sorgenfri i början av tjugotalet som en tillfällig lösning på bostadsbristen - kallades i folkmun "Pinnahusen" eller "Hollywood". Barackerna blev inte så tillfälliga utan stod där ända till mitten av sextiotalet, så för en generation Malmöbor blev de ett begrepp - en illa sedd men samtidigt lockande plats.

Men plötsligt händer det! Bilden är förmodligen tagen 1954 eller 1955, när de tre punkthusen och de tre L-formade huslängorna vid Sorgenfrivägen stod klara. Det här var något alldeles nytt och märkvärdigt att ge sig upp i luften för att föreviga. Husen ritades av Jaenecke och Samuelson och var radikala i sitt modernistiska formspråk. Lutande balkongfasader i betong, synliga betongkonstruktioner i tegelfasaderna och moderna lösningar för sanitet, vatten och avlopp till skillnad från i Pinnahusen där det bara fanns kallvatten indraget.

I MKB:s kundtidning nr 4 2008 intervjuas Ruth och Arne Fridh, som flyttade in redan 1954 när husen var sprillans nya. Arne hade växt upp i Pinnahusen. Där delade han 36 kvadrat med fem syskon och föräldrar. Han flyttade inte långt rent geografiskt, men den nya lägenheten måste ha upplevts som att komma till en helt ny värld.

Till vänster i bild - på andra sidan Båstadsgatan från de nya husen sett - står sedan tidigare fyra kåkar från trettiotalet. Det är några av barnrikehusen längs Nobelvägen, vilken drar fram med sin trädkantade cykelbana i mitten i bildens vänstra kant. De strama funkislängorna är en våning högre än nybyggena, som nästan ser ut att ha landat som en kompakt utomjordisk farkost i grannskapet (lite av den känslan får man fortfarande när man står på Båstadsgatan och ser sig om åt alla håll). Mitt i alltihop verkar den gamla gården Sorgenfri - eller i alla fall rester av den - stå kvar som en påminnelse om ett inte alltför avlägset agrart förflutet.

I slutet av sextiotalet, när barackerna på flygbilden till slut rivits, byggdes i deras ställe ännu ett punkthus och en kringbyggd gård i samma stil som de tidigare Jaenecke/Samuelson-husen (fast med raka fasader). Men fotografen har förevigat en brytningstid. Det tidiga 1900-talets Fattig-Malmö möter femtio- och sextiotalens framtidsoptimism och samhällsnyttiga bostadspolitik och -byggande, allt i samma bild.

Här ser man fler av nödbostäderna. Den trädbevuxna delen till höger i bild är idag Arildsplan. Foto: MKB.

*Den kursiverade texten är en rättelse efter en kommentar från signaturen jarnvagsknut. Jag hade först - enligt uppenbarligen felaktiga källor - skrivit att här låg en soptipp.

Månbas Sorgenfri vid Båstadsgatan, 28/11 2009.

Österut mot Östra Farmvägen till. Om du jämför med flygbilden bör den här bilden vara tagen ungefär vid träddungens nordvästra hörn. Det är fortfarande en liten gröning mellan husen. På det som på flygbilden ser ut som en avriven tomt utmed Båstadsgatan står det nu ett till av Jaenecke/Samuelsons fyravåningshus med lutande balkongfasad ut mot gatan (se här). Det måste ha byggts året efter att flygbilden togs.

Färgsättningen på de äldsta husen är densamma som när de byggdes, sägs det.

Västerut längs Sorgenfrivägen. De tre ursprungliga punkthusen, plus det fjärde som byggdes där Pinnahusen tidigare stod.

Mellan Östra Farmvägen och Kontinentalbanan. Nyare punkthus i gult tegel längs Sorgenfrivägen (HSB). Till vänster en HSB-förening, kanske Kvarteret Godheten, kanske Kvarteret Idogheten. Måhända var det här latrintunnornas innehåll blev till gödning.

Skyggande hästar, wienerkorv och marsipan

Gun och hennes föräldrar flyttade 1934 in på Håkanstorpsvägen 35. Då var hon fyra år gammal. Familjen hyrde halva undervåningen i huset och Gun kom att bo där till mitten av femtiotalet, då hon flyttade snett över gatan till nummer 50 och eget hushåll.

Husen längs gatan var egnahem byggda strax efter sekelskiftet 1900, då bonden som ägde marken styckade av tomter. Under sin hundraåriga levnad har de byggts till och ändrats om. Under sent sjuttio- eller tidigt åttiotal blev det på modet att tegla in husen, kanske för att göra dem underhållsfria och för att värmeisolera dem. Gatan har breddats och gaslyktorna längs den är borta sedan länge.

Håkanstorpsvägen 35 någon gång under 1900-talets första decennier. Förste ägaren Ernst Håkansson med familj, i trädgården.

Bilden lånad från hemsidan Gamla Håkanstorp.

Håkanstorpsvägen februari 2010, med nummer 35 som andra huset från vänster.

Håkanstorpsvägen är en tvärgata till Industrigatan, ett kort stycke öster om Kontinentalbanan. På andra sidan Industrigatan, från Håkanstorp räknat, låg det under Guns barndom några bondgårdar. Idag är det industriområdet Emilstorp, tämligen anonymt med ryggen åt järnvägen. Byggnaderna vänder sig mot Scheelegatan, som inte var anlagd när Gun växte upp. Förutom gårdarna fanns här ett stenhuggeri och några skrothandlare, minns hon. Och mycket riktigt: nere vid järnvägen ligger Henry Anderssons Stenhuggeri, Malmös äldsta grundat 1918 och enligt hemsidan ett "fullserviceföretag i gravstensbranschen". Det är stängt när jag cyklar förbi, gravstensproverna ligger täckta av snö bakom stängslet. Längre in i området hittar jag också en skrothandlare, så områdets traditionella näringar biter sig fast.

Guns pappa höll under krigsåren en gris här någonstans, och 200 kaniner. Det gick åt mycket gräs och maskrosor för att utfordra dem, men så var det ju också vischan på den tiden.

Emilstorp, intill Kontinentalbanan. Februari 2010.

När Gun blev äldre cyklade hon längs Industrigatan till skolan. Ännu senare tog hon samma väg till jobbet på Länsstyrelsen vid Kungsgatan. Hennes pappa var spårvagnsförare och cyklade förmodligen samma väg till och från spårvagnshallarna vid Zenithgatan. Då var det en plankorsning vid Kontinentalbanan, numera är gatan nergrävd i ett schakt under järnvägen. Utanför den då storslaget moderna Tripasin-fabriken fick man passera ett stickspår i gatan. Under kriget användes återigen hästar för de flesta transporter, och Gun kommer ihåg hur de brukade stanna ungefär vid spåret, skygga tillbaka och vägra fortsätta - säkert på grund av stanken från spalt-tillverkningen. Gun och hennes man Folke berättar att stickspåret följde Kontinentalbanan ända bort till Östervärns station. På vägen passerade det en jättestor brädgård - invid Sallerupsvägen - som Folkes farbror startat. Brädgården finns fortfarande kvar, nu drivs den i Optimeras regi.

Gun cyklade nästan dagligen Industrigatan fram, förbi Tripasin, Kvarnstensfabriken och skrothandlaren på hörnet mot Östra Farmvägen. Ibland tog hon vänster och följde Östra Farmvägen förbi kyrkogården och sedan Hollywood, nödbostäderna. Efter det var hon framme vid Spånehusvägen - Östra Farmvägen slutade här, sträckningen av gatan fram till Amiralsgatan fanns inte. Istället, på andra sidan Spånehusvägen, fanns det stora koloniområdet Odlaren. Guns pappa hade under många år en koloni här. Han födde upp kapuner - kastrerade tuppar - som han avyttrade till stadens restauranger när det blev fler än vad familjen själv kunde ta hand om. Idag finns inga spår av koloniområdet, här är bara bostadshus och gator - ett tidigare exempel på den förtätning av stadsrummet som man nu vill åstadkomma i industriområdet.

Östra Sorgenfri, Kvarteret Sorgenfri. Här låg fram till sextiotalets mitt Hollywood, enkla träbyggnader som efter första världskriget uppfördes som tillfälliga nödbostäder men alltså blev kvar och beboddes i flera decennier. Kring -68/-70 byggdes dessa moderna hyreshus av MKB, ritade av Samuelson och Jaenecke i samma stil som deras modernistiska femtiotalshus längs Båstadgatan/Sorgenfrivägen.

Gun har ett gott komihåg: hon minns i detalj olika verksamheter som fanns på industriområdet. Längs Östra Farmvägen, i Kvarteret Smedjan, fanns det ett ställe där man tillverkade och sålde korv (det var Malmö Wienerkorvfabrik). Inne i kvarteret fanns det en mängd småföretag, där det idag mest är ödemark. Ut mot Industrigatan fanns en stor industribyggnad i rött tegel, tills en brand i mitten av nittiotalet ödelade den. Läderfabrikerna Skandia och Öresund fanns här mellan 1917 och 1929 och 1987 - 1990 huserade ateljéföreningen Läderfabriken här, men jag har undrat vad som hände där i mellantiden. Nu får jag en liten pusselbit: Gun brukade vara där och spela badminton under fyrtio- och femtiotalen.

Också av Celsiusgatan har Gun klara bilder. Det var här som alla spårvagnarna körde ut på sina linjer och sen kom hem till sina hallar igen efter dagens turer. På andra sidan Nobelvägen - åter i Kvarteret Smedjan - fanns en kappfabrik (Wibergs hette den, idag finns här bland annat Katrinelunds Folkets Hus) och ett ställe där man kunde köpa godsaker. Det måste ha varit Kaffe och Kolonial AB, sedermera omdöpt till KåKå, som förutom att importera kaffe och frukt också gjorde egen marsipan.

Guns berättelser ger liv åt gatorna, husen - de som finns kvar - och till och med ödetomterna. Hästar som stretar längs Industrigatan, korv- och marsipanförsäljning, spårvagnar som skramlar och kränger ut på sina linjer... Det är ett stort nöje att prata med henne och jag återvänder från Lödde, där hon och Folke nu bor, ytterst berikad och glad över att mitt hobbyprojekt kan föra mig i sådana riktningar.

Folke, visar det sig, har ett långt yrkesliv som byggnadsingenjör bakom sig. Han var med och byggde Augustenborg, hans företag hade hand om alla Kockums byggnader, han arbetade mycket med industrifastigheterna i hamnen, med mera med mera. Men det får bli en annan historia.

Hur jag kom i kontakt med Gun och Folke? Jo, genom deras dotter Eva, som var min handledare när jag gjorde praktik i Hörby i början av nittiotalet. Då bodde hon i Askeröd, en bit sydväst om Hörby. Nu bor hon i Helsingborg och hittade till bloggen genom en notis i Helsingborgs Dagblad.

Eva är uppväxt i Malmö, i Slottsstaden dit Gun och Folke flyttade ett tag efter att de träffats. Idag bor Evas son och dotter i Malmö, dottern vid Möllevången och sonen numera i trakten av Båstadgatan efter en sejour vid Seved.

Genom sitt arbete lärde Folke känna en arkitekt från Berlin, som arbetade en period i Malmö. Evas familj åkte ibland och hälsade på, och Folke och Eva besökte bland annat Hansaviertel där Interbau hölls 1957. Där uppfördes byggnader ritade av Jaenecke/Samuelson, som ju strax innan ritat husen på Östra Sorgenfri.

Källa: Olga Schlyter: Norra Sorgenfri. Kulturhistoriskt underlag inför planprogram. Byggnadsantikvarisk utredning. Enheten för Kulturmiljövård, rapport 2006:026

Avstickare: Östra Sorgenfri

När vi följer Östra Farmvägen söderöver, förbi kyrkogården, passerar vi snart Sorgenfrivägen. I kvarteren till vänster - Vänligheten, Godheten och Idogheten - finns MKB-hus uppförda på sextio- och sjuttiotalen, några HSB-föreningar och Stenkulaskolan. Till höger ligger kvarteret Sorgenfri.

Hörnet Östra Farmvägen/Sorgenfrivägen, Kvarteret Sorgenfri. Husgruppen närmst uppfördes 1967, husen därbakom stod inflyttningsklara i mitten av femtiotalet

MKB startade sin verksamhet 1947 och började genast bygga i stor skala. Målet var att fixa bostäder till alla för överkomliga priser. Det fanns ett behov: Malmö växte med 4 000 invånare per år vid den här tiden, ungefär som nu. Många Malmöbor bodde dessutom uselt i nergångna fastigheter i slummiga kvarter. Nu skulle det bli folkhemsreda på torpet, standardiserat boende enligt de senaste rönen i hus byggda med de senaste metoderna.

Östra Sorgenfri var runt mitten av förra århundradet en utpräglad arbetarstadsdel med låg status. Här fanns "tillfälliga" nödbostäder för bostadslösa, enkla trähus som smälldes upp 1917 och revs först på sextiotalet. I krokarna låg också Malmö stads renhållningsverk. Under mitten av trettiotalet hade man byggt barnrikehus längs Nobelvägen.

En helt annan skillnad

Här bestämde sig alltså MKB för att bygga modernt. Arkitekterna Fritz Jaenecke och Sten Samuelson anlitades. Enligt tidens helhetstänkande blev det en symmetrisk lösning. Ett åttavånings punkthus i gult tegel och betong ut mot Sorgenfrivägen och kyrkogården. Tre fyravåningshus i vinkel runt en öppen gård. Upprepa konceptet tre gånger och vips har du ett nytt bostadsområde. Mot Båstadsgatan en lutande arkad med butiker i bottenplanet för de lokala näringsidkarnas skull. Så där kommer det absolut inte att bli när Norra Sorgenfri ska bebyggas, om visionerna slår in. Där ska det bli småskaligt och varierat, med många byggherrar.


Husen var radikala i sitt formspråk. Lutande balkongfronter längs hela den västra fasaden på fyravåningshusen. Synliga betongstommar och heltäckande balkongfasader på punkthusen. Det blev 300 lägenheter med relativt hög standard. I MKB:s kundtidning nr 4 2008 intervjuas Ruth och Arne Fridh, som flyttade in redan 1954 när husen var sprillans nya. Arne hade växt upp i "Pinnahusen"*, som nödbostäderna kallades. Där delade han 36 kvadrat med fem syskon och föräldrar. Den nya lägenheten var rena lyxen. Nu fixar Ruth och Arne, som hunnit bli 88 år gammal, sedan ett tiotal år med planteringarna på gårdarna. Några andra grannar är med i blomstergänget, MKB står för plantor och redskap.


Självklart är Östra Sorgenfri, enligt MKB, rena rofyllda idyllen. Kanske är det sant. Området har i alla fall inte den coolhetsfaktor som Västra Sorgenfri bortåt St Knuts torg eller de renoverade funkishusen längs Nobelvägen. Här råder lite för mycket av den estetik som kommit att förknippas med trista förorter. Det är lätt att passera utan att lägga märke till de ganska märkliga husen, som skiljer sig markant från den övriga bebyggelsen i trakten. Men när man väl upptäckt dem får man en lågmäld sympati för dem. Det tycks också någon på MKB ha. Balkongerna har inte glasats in, som på så många andra bostadshus i stan. Säkert till hyresgästernas förtret men till gagn för alla bebyggelsehistoriskt intresserade nördar som har vägarna förbi.

Utspejsad arkitektur längs Båstadsgatan

_________________________
*När de så kallade Stjärnhusen byggdes i en helt annan del av Malmö, döpte de boende i nödbostäderna om dem till "Hollywood".

Källor:
Malmö i skimmer och skugga. Tyke Tykesson och Björn Magnusson Staaf. Architectus Verborum. Malmö, 2009.
MKB kundtidning 4/2008.
MKB kundtidning 3/2007.