H+ Helsingborg: Oceanhamnen återbesökt

 

Förslag Oceanhamnen, Magnolia Bostad,
med Link Arkitektur AB och Batteríið Architects Ltd

Så kommer då ett vårtecken från H+-projektet. Som Helsingborgs Dagblad nyligen rapporterade har sju vinnare i en markanvisningstävling för tomterna i Oceanhamnen utsetts.

Läget för de presumtiva bostadshusen, på pirerna ytterst mot Sundet, är spektakulärt. Tävlingsbidragen fokuserar följdriktigt på fasader med rejäla fönsterytor mot havet och kajpromenaderna, som kommer att finnas utanför stugknuten. Arkitekturen är genomgående stram och rätlinjig i formerna, även om skiftande våningshöjder och oregelbundet utskjutande delar ska skapa en känsla av småskalighet och variation.

Genomgående är också byggnadernas slutenhet mot omvärlden. Alla förslagen utgår från en fyrkantig kvartersstad, där den kreativitet, teknologi och tolerans som varit ledorden för tävlingen tycks vända sig inåt, mot takytor med gym och grönska och mot innergårdarnas vindskyddade uteplatser. Av visionsbilderna att döma är det inget av husen som på allvar öppnar sig mot det offentliga liv som kommer att försiggå på kajkanterna och vid hamnbassängerna, exempelvis med passager in i kvarteren. Hoppet tycks, som överallt, stå till att det ska finnas kaféer och restauranger med uteserveringar i bottenvåningarna för att skapa liv och dynamik.

De vinnande förslagen skulle kunna befinna sig i vilken vattennära kontext som helst.  Några spår av det arbete som tidigare gjorts inom ramen för H+-projektet, bland annat genom ett nyfiket konstnärligt utforskande av platsens unika egenskaper och berättelser, syns inte till. Inga bohemiska rostiga containerbyggen har ritas in i den välordnade strukturen.

Det är kanske inte så konstigt. I HD-artikeln om markanvisningstävlingen nämns att ”priset vägt något lättare” i bedömningen av tävlingsbidragen. Det betyder utan tvekan att låg byggkostnad – och därmed låg boendekostnad - inte är ett avgörande kriterium. Helsingborgs stad har satt ett lägsta markpris för byggrätterna på 5000 kr per kvadratmeter bruttoarea, oavsett upplåtelseform, vilket tycks normalt med Helsingborgsmått men ligger rejält över riksgenomsnittet för kommunal mark. Detta driver i sig upp kostnaden för byggprojekten, som förstås kommer att vända sig till en målgrupp som kan betala det kvadratmeterpris som krävs för att byggherrarna dessutom ska kunna få en gängse hög vinstmarginal. Allt detta är logiskt på en oreglerad bygg- och bostadsmarknad.

Det är också logiskt att Oceanhamnen blivit etapp ett i utbyggnaden av H+-området. Staden äger marken och därmed också rådighet över hur den ska exploateras. Från början har det havsnära läget pekats ut som det mest attraktiva delområdet av H+ för potentiella byggherrar att investera i. Om till slut en ny detaljplan som möjliggör bostadsbyggande i Oceanhamnen går igenom och om de byggherrar som sedan får markanvisningar verkligen genomför sina projekt, kan det börja växa fram ett nytt bostadsområde här framåt 2020.

Det finns en omhuldad doktrin i stadsutvecklingsprojekt – känd inte minst från Malmös Västra Hamnen – om att ett högprofilerat bostadsområde kan fungera som dragare för mindre attraktiva stadsdelars utveckling. Den effekten är förmodligen grovt överskattad, Malmö har sedan Bo01 blivit allt tydligare uppdelad i rika och fattiga områden. Och i den fördjupade översiktsplanen för H+, från 2011, finns insikten att om det blir ”en alltför homogen invånargrupp inom nybyggnadsområdena i H+ kan det medföra att mentala barriärer med omgivande Söder och Planteringen istället förstärks”. Av resultatet från markanvisningstävlingen att döma - och med tanke på att övriga utbyggnadsetapper av H+-projektet kan dröja - finns en uppenbar risk att utbyggnaden av Oceanhamnen åstadkommer just det översiktsplanen varnar för.

Det måste inte bli så. I Västra Hamnen har stadsdelens offentliga rum kommit att användas av besökare från hela Malmö, inte alltid på ett sätt som var menat. Men det som fanns från början var en medveten satsning från staden på promenader längs vattenlinjerna och en öppnare kvartersstruktur. Efter hand har publiktrycket gjort att exempelvis en reguljär badplats och större parker har anlagts.

Samrådshandlingen inför beslut om ny detaljplan för Oceanhamnen framhåller vikten av att kajkanterna ska vara offentlig mark. Men det räcker inte med att bara freda en yta i en ganska isolerad stadsdel. Med tanke på de fysiska barriärer som finns i närheten – uppmarschområdet till färjorna, järnvägsspåren och motorlederna – behöver Helsingborgs stad förverkliga övriga delar av H+-projektet, främst det blågröna park- och kanalstråk som skulle binda samman Jordbodalen med vattenkanten. Här har staden ett stort ansvar för att de stora kommunala investeringar som krävs för sanering av mark, renovering av pirerna och skapande av attraktiva offentliga miljöer på sikt ska komma alla stadens invånare till del - inte bara de 700 personer som beräknas bo i de slutna kvarteren mot havet.

Texten publicerad i KulturHD 22/3 2015, här.

Arkitektur 7/14 om glappen på bostadsmarknaden

En text som jag glömt lägga upp, tidigare publicerad i HD Kultur här.

Det råder en skriande bostadsbrist i dagens Sverige – det byggs för lite. Om detta råder konsensus. När det gäller orsakerna går åsikterna brett isär. Byggbranschen skyller på höga kostnader och krångliga regler. Kritiker av sagda bransch menar att den styrs av ett fåtal stora aktörer som tar ut övervinster och knappast har intresse av att pressa kostnaderna.

Senaste numret av tidskriften Arkitektur handlar om glappen på bostadsmarknaden. För det byggs förstås bostäder. Problemet är att de allra flesta av dem blir så dyra att de bara kan hyras eller köpas av konsumenter som redan har en stadig fot inne på marknaden. De undantag som finns – och som får sitt utrymme i Arkitektur – handlar oftast om enstaka projekt, som med små lägenheter riktar sig till unga och/eller studenter. Det kan vara ombyggnad av stora kontorskomplex från sextiotalet eller nyproduktion, där man försöker hitta kostnadseffektiva och ibland spännande lösningar. Men gemensamt är att de till syvende och sist riktar sig till en målgrupp som snart kommer att kunna kliva uppåt i bostadshierarkin.

Det är inte här den stora utmaningen finns. Den är istället att hitta sätt att bygga i oattraktiva lägen för familjer med låg betalningsförmåga, för det är detta föga attraktiva marknadssegment som är i störst behov av nya bostäder. Idag finns det få – byggherrar eller kommuner - som ens försöker knäcka den ekvationen. Och varför skulle de, när det finns mycket större vinstmarginaler i att bygga i små volymer i attraktiva lägen för penningstarka målgrupper?

De flesta byggprojekt som presenteras i tidskriften är exklusiva byggen med högt kvadratmeterpris. Undantaget är ett bestånd småhus i Fittja, där man lyckats kombinera massproduktion med variation till en byggkostnad på 15 000 kr kvadratmetern. Det är en siffra som branschen oftast i debatten avfärdar som omöjlig, vilket ju är intressant i sig.

Ingen – allra minst planerare och arkitekter – vågar ens viska om storskaliga lösningar som påminner om miljonprogrammet. Istället menar Arkitekturs chefredaktör Dan Hallemar och Ola Nylander, professor på Chalmers, att man måste hitta sätt att bygga differentierat och med bra kvalitet, men så att folk ändå har råd att bo.

Hur den ekvationen ska lösas är en gåta, men Nylander pekar på några viktiga omständigheter ur det svenska bostadsbyggandets historia. I början av 1900-talet byggde konsumentdrivna folkrörelser bostäder i egen regi. Under en epok – mellan tidigt trettiotal och sent femtiotal - drev staten en strategisk bostadspolitik som främjade både bostäder för utsatta barnfamiljer och kvalitativt byggande, även i större skala.

I en sektion av tidningen finns en genomgång av innovativt svenskt bostadsbyggande från 1900-talet, där både de rationella och sociala aspekterna är framträdande. Så inspiration saknas inte, men Arkitektur löser tyvärr inte gåtan om bostadsbyggandet åt oss. Ändå, att synliggöra glappen och peka på konfliktlinjerna är en utgångspunkt för en fortsatt debatt. Den debatten kokar ner till en avgörande fråga: ska bostadsmarknaden bara vara en marknad, eller behövs det återigen en bostadspolitik som vågar vara strategisk nog att främja nya innovationer för vår tid?   

UngBo - början på en debatt?

Arkitekten nr 06/07 2012

Med lite drygt en månad kvar till utställningsstart börjar det bli lite uppmärksamhet kring UngBo12. Här är det branschmagasinet Arkitekten som träffat projektledaren Helena Uesson och hennes medarbetare Tommy Hedlund och Patrik Quist.

Det ska bli spännande att se de vinnande bidragen uppföras i Bussgaraget - som jag kommer att fortsätta kalla platsen för utställningen ett tag till, trots att man nu vill lansera namnet Båghallarna.

Som artikelrubriken anger ligger förhandsintresset på ungas okonventionella bostadsidéer och det kreativa uttrycket i många av tävlingsbidragen. Det är ju gott och väl. Men framför allt ska det bli intressant att se om UngBo lyckas dra igång en debatt om ungas bostadssituation. Det är det som är huvudsyftet med mässan.

En fråga - som Ilmar Reepalu tangerar i sina svar i högerspalten - handlar om hur man kanske behöver se över regelverket för nybyggen/omvandlingar av byggnader till bostäder, för att möta idéer om flexibelt boende.

Viktigare är att diskutera hur man kan hitta nya upplåtelse- och avtalsformer, lånevillkor och så vidare för att göra det möjligt för personer som fortfarande inte har en långsiktigt tryggad försörjning i form av fast anställning (en föreställning om sakernas idealtillstånd som blir mer och mer av en fantasi och som heller inte tilltalar alla) att få in en fot på bostadsmarknaden. Och hur kan kommuner - ofta stora markägare - vid markanvisningar styra byggandet så att det riktar sig till målgruppen unga eller andra underprivilegierade grupper?

Viktigast av allt är förstås att prata om hur man kan bygga billiga bostäder. Det finns en föreställning, underblåst av byggbranschens tunga aktörer, om att det är omöjligt att bygga billigt. Det finns inte heller så många exempel som bevisar motsatsen - kanske just på grund av att byggbranschen styrs av dessa tunga aktörer. jagvillhabostad.nu har länge arbetat för att belysa ungas situation på bostadsmarknaden och arbetar också för att ta fram billiga boendealternativ. På jagvillhabostad.nu:s hemsida beskrivs argumenten och motståndet man möter, som ett mantra: "'Det är för dyrt att bygga för unga, unga borde bo i de billigare äldre husen i stället'. Problemet är att det är så många andra som också vill bo i de billigare äldre husen att unga utkonkurreras och hänvisas till den betydligt dyrare andrahandsmarknaden".

När jag någon gång i våras frågade Danielle Zachrisson på jagvillhabostad.nu om exempel på nybyggnation med låg produktions- och hyreskostnad svarade hon att det inte finns många sådana i nuläget. Hon tipsar om ett projekt i Danmark, som jag inte hunnit kolla upp än.

Men jagvillhabostad.nu har faktiskt genomfört ett nybyggnationsprojekt tillsammans med Huddinges kommunala bostadsbolag, Villbo. Målet var att hamna på en kvadratmeterkostnad på 900-1 100 kr/år. Vid inflyttning 2007 blev hyreskostnaden från 3 577 kr/mån för ettorna och 4 352 kr/mån för en tvåa på 48 kvm.

Det är alltså inte omöjligt att bygga billigare. Förhoppningsvis kommer UngBo12 att kunna sätta fokus på liknande byggprojekt, eller bli startskottet för några sådana - och inte bara en parentes där alla pratar om vikten av att hitta lösningar på ungas boendesituation i en månads tid för att det är det man ska prata om just då för att vinna poäng.

Som uppladdning inför mässan rekommenderas läsning av rapporten Strategi för ungas boende i Malmö. Det är jagvillhabostad.nu:s Malmöavdelning som lagt upp den. Tyvärr är pdf:en med första halvan av avsnittet Lägesrapport skadad. Jag har försökt få tag på rapporten i digital form via Fastighetskontoret, där den gjorts, men hittills utan framgång.

Bostadspolitisk brännpunkt

Dagens nummer av Malmö Fria (15/1) handlar till stor del om byggandet av nya bostäder och bostadspolitiken i Malmö. Exemplet man utgår från är Norra Sorgenfri och planerna på att bygga uppemot 3 000 nya bostäder här. I kommunens planprogram står det att man vill ha minst 20 % hyresrätter sett till totalen, det vill säga 600.

I artikeln säger Anders Rubin, stadsbyggnadsnämndens ordförande och tillika kommunalråd för boende och infrastruktur, att på den mark kommunen äger (det vill säga Kvarteret Spårvägen) satsar man på att det ska bli 50 % hyresrätter. Med nuvarande lagstiftning går det inte att styra vilka upplåtelseformer som privata fastighetsägare bygger för.

Riksbyggens planförslag för Brännaren 2. En blivande bostadsrättsförening.

Det är en nyanserad och problematiserande artikel. Bland andra Hyresrättsföreningens bostadspolitiska utredare, Riksbyggens projektledare och en företagare som är verksam i området får komma till tals. Och förstås "Norra Sorgenfriområdets egen bloggare", som Julia Svensson säger på Sydsvenskans kultursida.

Jag tycker i mitt uttalande att det är ett problem att det byggs så många bostadsrätter och så få hyresrätter i området. Det tycker jag fortfarande. Men det är förstås inte en enkel eller entydig fråga, som bara handlar om upplåtelseformen. Det handlar i grund och botten om vad det kostar att bo (och förstås vilka som har möjlighet att låna pengar till insatsen, eller få en borgenär som kan gå i god för hyran). Om det byggs billiga bostadsrätter är det inte per definition sämre än att det byggs dyra hyresrätter. Problemet är väl att det inte byggs billigt överhuvudtaget, och särskilt inte billiga bostadsrätter. Och att billiga bostadsrätter, i den lilla mån de byggs, snabbt stiger i pris på den snabbt snurrande bostadsmarknaden.

De senaste veckorna har bostadsbrist och byggande fått mycket uppmärksamhet, bland annat här. Norra Sorgenfri och vad som händer här hamnar i brännpunkten för en angelägen, komplicerad och konfliktfylld debatt som bara befinner sig i sin linda.

Projektledaren

Jag träffar Gunilla Kronvall, Malmö stads projektledare för utvecklingen av Norra Sorgenfri, på en myllrande och högljudd lunchrestaurang mitt i stan. Vi befinner oss långt från de bistra ödetomterna och bedagade husen på industriområdet. Nu är inte det geografiska avståndet avgörande. Gunilla är uppenbart engagerad i sitt projekt och berättar med stor inlevelse om dess tillkomst och vad som är på gång.

Det började som en skakning på nedre däck, skulle man kanske kunna säga. Runt 2003 var det dags för stadsbyggnadskontoret att göra en aktualisering av den gällande översiktsplanen, ett arbete som skulle vara klart 2005. Gunilla och en kollega tyckte det varit alltför mycket fokus på Västra Hamnen och utbyggnaden av Hyllie. De föreslog att man skulle titta på de östra delarna av innerstaden, från Värnhem längs Nobelvägen bort mot Dalaplan. Det område som längs den axeln sticker ut, både i fråga om utvecklingspotential och som en svårforcerad barriär mellan olika stadsdelar, är just Sorgenfri industriområde.

Efter aktualiseringen av översiktsplanen fick stadsbyggnadskontoret och Gunilla i uppdrag att gå vidare med att arbeta fram en vision av hur området, nu döpt till Norra Sorgenfri, skulle kunna se ut i framtiden. En uttalad vilja att styra utvecklingen i en viss riktning, alltså, något som inte är särskilt brukligt i en stadsdel som domineras av ett flertal privata fastighetsägare. Fastighetsägare som dessutom i många fall driver etablerade verksamheter på sina ägor.

Dessa förutsättningar kräver dialog. Gunilla ler när hon tänker tillbaka på projektprocessens första fas: att lämna ritbordet för att prata med folk, övertyga och jämka är inget man som arkitekt är särskilt van vid. Men samtalen med fastighetsägarna förlöpte väl, på det hela taget. Idéerna som presenterades i visionen väckte intresse hos de flesta (alldeles säkert för att man såg en vinst för egen del i att området får ett lyft). En bärande tanke - också för att åstadkomma en blandad stadsdel där historien som industriområde är synlig - är att inga fastighetsägare eller verksamheter som finns ska sparkas ut.

Nu när det börjar hända saker på flera håll i området är det fortfarande ett ständigt förhandlande med ägarna, för att jämka deras planer för exploatering med visionen. Säkert en många gånger skör balans, men det tycks som om Gunilla Kronvall nu har vant sig och till och med uppskattar denna del av arkitektens värv. Som exempel berättar hon om samarbetet med Mikael Håland, som bygger om Tripasin-fabriken till skola. Detaljplanen som utarbetats för fastigheten innehåller bland annat en offentlig del, den gård innanför Industrigatan som bildats mellan fabriksbyggnaderna. Här, är det tänkt, ska det finnas butiker och kanske någon servering (och inte minst det Tripasin-museum Håland ser framför sig i sin vision). Kvarteret ska alltså i vissa delar öppnas upp för allmänheten och inte - som nu - fortsätta vara barrikaderat bakom grindar och stängsel när byggymnasiet startar till hösten. Jag passar på att fråga om fönstren på fabriksbyggnaderna. Jo, meningen är att de ska vara träinfattade som tidigare. Något att hålla ögonen på.

Fabriksgård som ska öppnas upp för allmänheten. Ett slags återkoppling till svunna tider: just här - i blickens riktning och in genom de grågröna dörrarna - gick ett stickspår från Kontinentalbanan, som liksom förband fabriken med världen utanför.
(Kvarteret Grytan, september 2009)

Vid det här laget har Gunilla plockat fram en karta över Sorgenfri och kryssar in fastigheterna där det pågår utvecklingsarbete. Kvarteret Spårvägen är förstås givet. Här har arbetet med detaljplanen kommit långt. Gunilla ritar in de tänkta kvarteren och berättar att hon tagit hjälp av en forskare i mikroklimat på arkitekthögskolan. Det har lett till en del ganska små men betydelsefulla förändringar i planen. Genom att göra gatorna mellan kvarteren svängda istället för raka, genom att plantera träd på strategiska platser och genom att arbeta med ljusinsläppet på gårdarna kan mikroklimatet förändras så att utesäsongen förlängs både på våren och hösten. Dessutom bryts den ursprungliga kvadratiska kvartersformen upp - ett exempel på vad som händer när man tänker utanför den arkitektoniska boxen, något Gunilla Kronvall verkar ha fått mycket träning i under projektets gång. Osökt tänker man på det medeltida, vindlande och krokiga gatunät, som tidigare generationers stadsplanerare och byggherrar i skön förening lyckats radera ut från den moderna stadsbilden. Kanske var det något mer än slumpen som styrde byggandet en gång i tiden, en djup kunskap om hur den skånska vindens och iskylans skadeverkningar bäst skulle undvikas.

Blivande kvartersstad.

Båghallarna i fonden kommer att sparas, eventuellt som en möjlighet för föreningar att stanna kvar i området.
(Kvarteret Spårvägen, höst 2009)

Också i Addo-land, Kvarteret Spiralen, kan det vara förändringar på gång. Fastighetsägaren har vissa planer på att göra om de gamla fabriksbyggnaderna till bostäder. Det i sin tur kommer med all säkerhet att göra de nuvarande hyresgästerna, bland annat ateljé-föreningen och Utkanten, husvilla. Här finns en kontrovers under uppsegling, och hur rimmar det med ambitionen att ingen ska kastas ut som ett resultat av stadsdelens uppgradering till attraktivt bostadsområde? Gunilla har förstås tänkt på detta, men det finns i dagsläget ingen färdig lösning. Det finns även på andra håll i Sorgenfri ideella föreningar, som kommer att få svårt att hålla sig kvar när hyrorna så småningom skjuter i höjden. Till viss del kanske Bussgaraget kan bli en anvisad plats för föreningar, men grundtanken är ju att utvecklingen ska ske organiskt och att aktörerna ska finna sina egna lösningar. Även här finns det anledning att följa utvecklingen med spänning och kritisk blick.

Addo-land. Fixt och färdigt för att förvandla till fräckt urbant boende i industrimiljö. Till priset av att de nuvarande hyresgästerna, bland andra flera ideella föreningar, kommer att få flytta ut.
(Kvarteret Spiralen, september 2009)

Medan vi sitter och pekar och ritar på kartan kommer en man - säkert en arkitektkollega till Gunilla - fram och hälsar.

"Jaha, ni sitter och pratar Sorgenfri", konstaterar han.
"Ja, överraskande va", svarar Gunilla, "när jag är med?"
"Du, vi har funderat på att göra nåt på nån hörna där, ihop med nån byggare. Är det möjligt?"
"Javisst, kom in med en intresseanmälan bara så kan vi prata vidare om det."
"Kanon, det ska vi göra."

Mannen hastar vidare för att beställa sin lunch och det är dags för oss att bryta upp. Men det är tydligt att det gamla industriområdet börjar dra till sig intresse från många håll. Avslutningsvis frågar jag Gunilla om hon kunde föreställa sig att allt det här skulle hända när hon en gång i tiden föreslog att man skulle kika lite på de östra delarna av stan. "Nej", ler hon stort, "det kunde jag verkligen inte". Och även om sakernas tillstånd innebär en massa jobb för henne och hennes organisation verkar hon rätt nöjd med det.

Tillägg:
Måndag 25/1 publicerade SDS en artikel om Tripasins förvandling till gymnasium.

Avstickare: Östra Sorgenfri

När vi följer Östra Farmvägen söderöver, förbi kyrkogården, passerar vi snart Sorgenfrivägen. I kvarteren till vänster - Vänligheten, Godheten och Idogheten - finns MKB-hus uppförda på sextio- och sjuttiotalen, några HSB-föreningar och Stenkulaskolan. Till höger ligger kvarteret Sorgenfri.

Hörnet Östra Farmvägen/Sorgenfrivägen, Kvarteret Sorgenfri. Husgruppen närmst uppfördes 1967, husen därbakom stod inflyttningsklara i mitten av femtiotalet

MKB startade sin verksamhet 1947 och började genast bygga i stor skala. Målet var att fixa bostäder till alla för överkomliga priser. Det fanns ett behov: Malmö växte med 4 000 invånare per år vid den här tiden, ungefär som nu. Många Malmöbor bodde dessutom uselt i nergångna fastigheter i slummiga kvarter. Nu skulle det bli folkhemsreda på torpet, standardiserat boende enligt de senaste rönen i hus byggda med de senaste metoderna.

Östra Sorgenfri var runt mitten av förra århundradet en utpräglad arbetarstadsdel med låg status. Här fanns "tillfälliga" nödbostäder för bostadslösa, enkla trähus som smälldes upp 1917 och revs först på sextiotalet. I krokarna låg också Malmö stads renhållningsverk. Under mitten av trettiotalet hade man byggt barnrikehus längs Nobelvägen.

En helt annan skillnad

Här bestämde sig alltså MKB för att bygga modernt. Arkitekterna Fritz Jaenecke och Sten Samuelson anlitades. Enligt tidens helhetstänkande blev det en symmetrisk lösning. Ett åttavånings punkthus i gult tegel och betong ut mot Sorgenfrivägen och kyrkogården. Tre fyravåningshus i vinkel runt en öppen gård. Upprepa konceptet tre gånger och vips har du ett nytt bostadsområde. Mot Båstadsgatan en lutande arkad med butiker i bottenplanet för de lokala näringsidkarnas skull. Så där kommer det absolut inte att bli när Norra Sorgenfri ska bebyggas, om visionerna slår in. Där ska det bli småskaligt och varierat, med många byggherrar.


Husen var radikala i sitt formspråk. Lutande balkongfronter längs hela den västra fasaden på fyravåningshusen. Synliga betongstommar och heltäckande balkongfasader på punkthusen. Det blev 300 lägenheter med relativt hög standard. I MKB:s kundtidning nr 4 2008 intervjuas Ruth och Arne Fridh, som flyttade in redan 1954 när husen var sprillans nya. Arne hade växt upp i "Pinnahusen"*, som nödbostäderna kallades. Där delade han 36 kvadrat med fem syskon och föräldrar. Den nya lägenheten var rena lyxen. Nu fixar Ruth och Arne, som hunnit bli 88 år gammal, sedan ett tiotal år med planteringarna på gårdarna. Några andra grannar är med i blomstergänget, MKB står för plantor och redskap.


Självklart är Östra Sorgenfri, enligt MKB, rena rofyllda idyllen. Kanske är det sant. Området har i alla fall inte den coolhetsfaktor som Västra Sorgenfri bortåt St Knuts torg eller de renoverade funkishusen längs Nobelvägen. Här råder lite för mycket av den estetik som kommit att förknippas med trista förorter. Det är lätt att passera utan att lägga märke till de ganska märkliga husen, som skiljer sig markant från den övriga bebyggelsen i trakten. Men när man väl upptäckt dem får man en lågmäld sympati för dem. Det tycks också någon på MKB ha. Balkongerna har inte glasats in, som på så många andra bostadshus i stan. Säkert till hyresgästernas förtret men till gagn för alla bebyggelsehistoriskt intresserade nördar som har vägarna förbi.

Utspejsad arkitektur längs Båstadsgatan

_________________________
*När de så kallade Stjärnhusen byggdes i en helt annan del av Malmö, döpte de boende i nödbostäderna om dem till "Hollywood".

Källor:
Malmö i skimmer och skugga. Tyke Tykesson och Björn Magnusson Staaf. Architectus Verborum. Malmö, 2009.
MKB kundtidning 4/2008.
MKB kundtidning 3/2007.