H+ Helsingborg: Oceanhamnen återbesökt

 

Förslag Oceanhamnen, Magnolia Bostad,
med Link Arkitektur AB och Batteríið Architects Ltd

Så kommer då ett vårtecken från H+-projektet. Som Helsingborgs Dagblad nyligen rapporterade har sju vinnare i en markanvisningstävling för tomterna i Oceanhamnen utsetts.

Läget för de presumtiva bostadshusen, på pirerna ytterst mot Sundet, är spektakulärt. Tävlingsbidragen fokuserar följdriktigt på fasader med rejäla fönsterytor mot havet och kajpromenaderna, som kommer att finnas utanför stugknuten. Arkitekturen är genomgående stram och rätlinjig i formerna, även om skiftande våningshöjder och oregelbundet utskjutande delar ska skapa en känsla av småskalighet och variation.

Genomgående är också byggnadernas slutenhet mot omvärlden. Alla förslagen utgår från en fyrkantig kvartersstad, där den kreativitet, teknologi och tolerans som varit ledorden för tävlingen tycks vända sig inåt, mot takytor med gym och grönska och mot innergårdarnas vindskyddade uteplatser. Av visionsbilderna att döma är det inget av husen som på allvar öppnar sig mot det offentliga liv som kommer att försiggå på kajkanterna och vid hamnbassängerna, exempelvis med passager in i kvarteren. Hoppet tycks, som överallt, stå till att det ska finnas kaféer och restauranger med uteserveringar i bottenvåningarna för att skapa liv och dynamik.

De vinnande förslagen skulle kunna befinna sig i vilken vattennära kontext som helst.  Några spår av det arbete som tidigare gjorts inom ramen för H+-projektet, bland annat genom ett nyfiket konstnärligt utforskande av platsens unika egenskaper och berättelser, syns inte till. Inga bohemiska rostiga containerbyggen har ritas in i den välordnade strukturen.

Det är kanske inte så konstigt. I HD-artikeln om markanvisningstävlingen nämns att ”priset vägt något lättare” i bedömningen av tävlingsbidragen. Det betyder utan tvekan att låg byggkostnad – och därmed låg boendekostnad - inte är ett avgörande kriterium. Helsingborgs stad har satt ett lägsta markpris för byggrätterna på 5000 kr per kvadratmeter bruttoarea, oavsett upplåtelseform, vilket tycks normalt med Helsingborgsmått men ligger rejält över riksgenomsnittet för kommunal mark. Detta driver i sig upp kostnaden för byggprojekten, som förstås kommer att vända sig till en målgrupp som kan betala det kvadratmeterpris som krävs för att byggherrarna dessutom ska kunna få en gängse hög vinstmarginal. Allt detta är logiskt på en oreglerad bygg- och bostadsmarknad.

Det är också logiskt att Oceanhamnen blivit etapp ett i utbyggnaden av H+-området. Staden äger marken och därmed också rådighet över hur den ska exploateras. Från början har det havsnära läget pekats ut som det mest attraktiva delområdet av H+ för potentiella byggherrar att investera i. Om till slut en ny detaljplan som möjliggör bostadsbyggande i Oceanhamnen går igenom och om de byggherrar som sedan får markanvisningar verkligen genomför sina projekt, kan det börja växa fram ett nytt bostadsområde här framåt 2020.

Det finns en omhuldad doktrin i stadsutvecklingsprojekt – känd inte minst från Malmös Västra Hamnen – om att ett högprofilerat bostadsområde kan fungera som dragare för mindre attraktiva stadsdelars utveckling. Den effekten är förmodligen grovt överskattad, Malmö har sedan Bo01 blivit allt tydligare uppdelad i rika och fattiga områden. Och i den fördjupade översiktsplanen för H+, från 2011, finns insikten att om det blir ”en alltför homogen invånargrupp inom nybyggnadsområdena i H+ kan det medföra att mentala barriärer med omgivande Söder och Planteringen istället förstärks”. Av resultatet från markanvisningstävlingen att döma - och med tanke på att övriga utbyggnadsetapper av H+-projektet kan dröja - finns en uppenbar risk att utbyggnaden av Oceanhamnen åstadkommer just det översiktsplanen varnar för.

Det måste inte bli så. I Västra Hamnen har stadsdelens offentliga rum kommit att användas av besökare från hela Malmö, inte alltid på ett sätt som var menat. Men det som fanns från början var en medveten satsning från staden på promenader längs vattenlinjerna och en öppnare kvartersstruktur. Efter hand har publiktrycket gjort att exempelvis en reguljär badplats och större parker har anlagts.

Samrådshandlingen inför beslut om ny detaljplan för Oceanhamnen framhåller vikten av att kajkanterna ska vara offentlig mark. Men det räcker inte med att bara freda en yta i en ganska isolerad stadsdel. Med tanke på de fysiska barriärer som finns i närheten – uppmarschområdet till färjorna, järnvägsspåren och motorlederna – behöver Helsingborgs stad förverkliga övriga delar av H+-projektet, främst det blågröna park- och kanalstråk som skulle binda samman Jordbodalen med vattenkanten. Här har staden ett stort ansvar för att de stora kommunala investeringar som krävs för sanering av mark, renovering av pirerna och skapande av attraktiva offentliga miljöer på sikt ska komma alla stadens invånare till del - inte bara de 700 personer som beräknas bo i de slutna kvarteren mot havet.

Texten publicerad i KulturHD 22/3 2015, här.

Avstickare: Drottninghög, Helsingborg

En av gårdarna på Rökullagatan.

Wikipedia om Drottninghög: "Byggnaderna och områdets stadsplan styrdes av en produktionsmetod som kallades för 'produktionsanpassad projektering', vilket betydde att arkitekternas vision fick stå tillbaka för byggherrens och entreprenörens syn på effektivt och rationellt byggande. Husens placering bestämdes mer av var rälsen för byggkranarna drogs än av hur rummet mellan dem ansågs vara utformat enligt arkitekterna."

Byggt mellan 1966 och 1969 kan Drottninghög ses som a) arketypen för ett nytt, effektivt sätt att bygga många billiga bostäder på ett bräde, för att möta behoven av en snabb urbanisering och tillgodose den arbetande befolkningens tänkta önskemål om gröna rekreationsytor och en bilfri miljö för barnen att kunna härja fritt i, eller b) sinnebilden för en brytpunkt då miljonprogrammet gick snett på allvar, med industrialiserat löpande-band-byggande och taskiga materialval som konsekvens, där det som producerades blev ödsliga, livlösa miljöer vari social utslagenhet och alienation fick en hemvist och en grogrund. Det var helt klart förklaringsmodell b) som snabbt blev den giltiga och som fortfarande gäller i samtalet om miljonprogrammet.

Uppvuxen grönska mellan huskropparna.

Större delen av 90-talet tillbringade jag min arbetstid på Drottninghög. Verksamheten var utlokaliserad till lägenheter i området, vilket gjorde att vi fick en ganska bra uppfattning om vardagslivet på gårdarna och i husen.

Lägenheterna är av blandad storlek, upp till relativt välplanerade fyror. Passagerna mellan husen - mer gångar än gårdar - är gråa av asfalt och betongplattor. Fasaderna mot dem är klädda med bleka plattor som blivit alltmer smutsgrå under årens lopp. Bottenvåningens lägenheter har små täppor ut mot de parklika gröningarna mellan huskropparna. Lägenheterna på de andra våningarna har balkonger mot grönskan. Det är slående lyhört och man hör med all oönskvärd tydlighet grannarna på alla sidor snarka, gå på toaletten, bråka, festa och allt däremellan.

Det var många år sedan jag var här, men allt är sig likt fast med något decennium mer slitage. Här verkar inget underhåll eller upprustning av fastigheterna ha skett sedan jag var här sist.

Minnena kommer tillbaka med oanad tydlighet och kraft. Tidigt på förmiddagen är här knappt en människa ute. Det är också så jag minns det. Under skoldagen, liksom på kvällstid, var det folktomt på gårdarna. Här finns liksom ingen anledning att hänga. Bara i anslutning till skolans början och slut var det lite liv när ungarna srömmade till och från Drottninghögsskolan som ligger mitt i området.

Kontrasten mellan de långa, gråa, fuktiga höstarna och vintrarna och de grönskande, lummiga vårarna och somrarna var slående. På sommaren kom livet tillbaka, både till träden och till - som det verkade - människorna, som då vistades ute lite mer. Mest på lite undanskymda platser, som lekplatsen som ligger gömd i en skogsdunge eller på någon av gräsmattorna vid något hus där det fanns en livaktig boendegemenskap. Så småningom byggdes Drottninghögsbadet, som snabbt blev ett populärt utflyktsställe på somrarna.

Välskött, nutida stadsodling.

Det tidiga 90-talet var hårt här, mycket fattigdom och håglöshet. Heroin, amfetamin och tändargas var drogerna på modet och de skördade en del offer bland unga föräldrar och ungdomar. Helsingborg var ett näste för nynazism. Unga rakade män satt längst bak på bussen in till stan i sina bomberjackor och kängor och skrek Sieg Heil och gjorde Hitler-hälsningar. Naturligtvis finns det också andra, helt motsatta berättelser och en mängd individuella framgångshistorier, som alla till stor del handlar om en hårdkokt humor, en obändig motståndskraft och en förmåga att använda sig av sina förmågor för att öka sitt handlingsutrymme. Som i många liknande områden fanns det en stark, stolt och lakoniskt råbarkad Drottninghögsidentitet, kanske en nödvändig motståndsstrategi för att klara tillvaron med värdighet och möta resten av stadens fördomar och nedlåtenhet. Drottninghög kallades i folkmun "High Chaparall" och var förstås inte alls så vilda västern-laglöst som öknamnet vill ge sken av. Men man ville gärna få vara i fred och sköta sitt på sitt eget vis.

Den Gode Herdens kyrka, kyrkan mitt i  byn som på nittiotalet var en samlingsplats inte minst för antirasisitiska manifestationer.

Centrets nedre torg, mer grönskande än jag minns det. Kanske har terrassodlingen i trappan tillkommit, här sviker minnet. Här fanns bibliotek, Helsingborgshems lokalkontor och en fritidsgård som blev närpolisstation som blev nåt annat och som idag är dels förskola och dels säte för det pågående utvecklingsarbetet D+.

Slutna fasader avgränsar centrat mot bostadsområdet.

Arkadgångar omsluter det övre torget. I den låga byggnaden till höger låg Posten, idag är det ett - som det verkar välbesökt - fik där. Rakt fram en ICA-affär, som förr hade en stadig kundkrets. Numera? Med ICA Maxis, Willys och Lidls stora köplador inpå knuten (utmed Regementsvägen i områdets ytterkant) måste konkurrensen vara mördande.

Övre torget, med pizzeria, krog och stadsdelsbibliotek.

Arkad mot den stora parkeringsplatsen. Här finns också affärslokaler, längs det som väl var tänkt som en framsida mot parkeringen men som är en definitiv baksida från bostadsområdet sett.

Välkommen till Drottninghög!

Stadsdelsbiblioteket har flyttat från sina tidigare lokaler på nedre torget och hit till det övre. Mer slitna lokaler som inte är anpassade till biblioteksverksamhet, men inte desto mindre är det fortfarande en livaktig biblioteksfilial. Här finns också IdéA Drottninghög, som drivs av kulturförvaltningen med inspiration från brittiska Idea Stores. Fokus på folkhälsa och medborgardelaktighet.

Nu pågår ett utvecklingsarbete för Drottninghög, D+. Helsingborgshem har intervjuat ett stort antal boende. Man vill sälja av en del av bostadsbeståndet och förtäta med nybyggnation på parkeringsplatser och mellan gårdarna. Det är ett arbete som bygger på samarbete mellan många aktörer och det verkar ha gått trögt. Vem ska våga satsa först i ett område ingen i utgångsläget tror på? tycks vara det limbo H+, liksom många liknande ansatser, fastnat i. Här är det allmännyttiga Helsingborgshem och de kommunala förvaltningarna som är de tunga aktörerna, men kanske är det inte avgörande för investeringsviljan om det är offentliga, halvoffentliga eller privata intressen (oftast är det en mix) som är inblandade. Kanske handlar det allmänt om en syn på vad Drottninghög och liknande områden är och skulle kunna vara.

Klas Karlsson, byggchef på Helsingborgshem, gör en reflektion om det intilliggande bostadsområdet Dalhem, som ligger på andra sidan Drottninghögsvägen. Dalhem var länge det lite finare området i förhållande till drottninghög och Fredriksdal - med en portion bostadsrättshus - men som så småningom föll i status och blev alltmer problematiskt. På Dalhem har emellertid, alltsedan nittiotalet, Helsingborgshem gjort gradvisa upprustningar. Centrat - som ligger i anslutning till ett antal höghus - höll på att degenerera, men genom smart omvandling har man lyckats vända den negativa trenden. Förmodligen har idag stadens kommunala serviceinrättningar en markerad närvaro här, i motsats till Drottninghög där dessa gradvis dragit sig tillbaka. De tunga höghusen i smutsgult tegel fick för några år sedan fasaderna utbytta och utemiljön tillfixad. Här har man inte pratat så mycket om utvecklingsprojekt eller stora grepp som avyttring, förtätning och omvandling av boendeformer, utan mer ägnat sig åt långsiktig och förnuftig förvaltning. Intressant.

Dalhem, låg centrumbyggnad och anslutande höghus.

Dalhem, dystert gult tegel har bytts mot skinande metall.

Dalhem: lummigt, blandat och ganska avskilt från omkringliggande bostadsområden.

Avstickare: Närlunda (Helsingborg)

Bostadsområdet Närlunda i södra delarna av Helsingborg byggdes åren 1969-71. Det ritades, enligt uppgift från stadsantikvarisk expertis, av arkitektkontoret ARTON. Den helsingborgsbaserade firman bildades på 50-talet av bröderna Erik och Henry Andersson. Bland medarbetarna fanns Jørn Utzon och Jörgen Michelsen. ARTON ritade bland annat bostadsområdet Elineberg, beläget strax sydöst om Närlunda, i skarven mellan 50- och 60-tal. Michelsen ritade för kontoret det nya stadsbiblioteket i Stadsparken 1965.

Närlunda ligger inbäddat i grönska, i anslutning till natur- och rekreationsområdet Jordbodalen. Husen är byggda av betongelement i åtta och fyra våningar med loftgångar. Området är själva sinnebilden av det modernistiska hus-i-park-idealet, det är välplanerat och genomtänkt i utförandet. Stora gräsytor och planteringar avgränsar husen sinsemellan. Det är välskött - som i en park - och känslan av urbanitet är väldigt låg. Jag hittar inget centrum, om man inte ska räkna huset med gemensamhetslokaler eller äldreboendet. Kanske har det varit av godo för området. De konstruerade och arkitektoniskt tveksamma centra från tiden som finns lite varstans, till exempel på Drottninghög och Lindängen, har ju inte precis fungerat och bidragit till mysfaktorn för de områdena.

Å andra sidan är här inte mycket liv och rörelse, förutom någon trädgårdsarbetare från Helsingborgshem som pysslar förstrött med utemiljön. Närlunda är småskaligt - enligt Helsingborgs stadslexikon består området av 515 lägenheter och hade 2010 1 255 invånare - och intrycket är att de som bor här har gjort så länge och åldrats med husen. Alltså: ett miljonprogramsområde att trivas i?

Nu ska hursomhelst Närlunda lyftas med ett utropstecken, Höjdpunkten:

Tjugo våningar reser sig det nya, gröna höghuset mot himlen. Det är ganska anslående och kommer att bli ett nytt landmärke för Helsingborg. Samtidigt verkar det inte ha så mycket med Närlunda att göra, det står lite för sig själv och bryter av - vilket säkert är poängen. Har de boende varit involverade i processen med att ta fram planerna på nybygget? Tveksamt.

Det kan förstås bli bra ändå. En föryngring och förtätning både av hus och folk kan kanske vara behövlig. Men förändring möter ofta motstånd, begripligt nog. Den enda människa jag möter är en dam vid busshållplatsen intill nybygget. Hon ska också åka härifrån. Hon tycker att det nya huset fördärvat hela Närlunda. Hon berättar att hon bott här i 42 år, i nummer 11. Men nu har hon flyttat - höghuset snodde henne på utsikten över Sundet och hon trivs inte längre här. Förändring kostar, på många olika sätt.

Läs om Höjdpunkten i HD.