Avstickare: Drottninghög, Helsingborg

En av gårdarna på Rökullagatan.

Wikipedia om Drottninghög: "Byggnaderna och områdets stadsplan styrdes av en produktionsmetod som kallades för 'produktionsanpassad projektering', vilket betydde att arkitekternas vision fick stå tillbaka för byggherrens och entreprenörens syn på effektivt och rationellt byggande. Husens placering bestämdes mer av var rälsen för byggkranarna drogs än av hur rummet mellan dem ansågs vara utformat enligt arkitekterna."

Byggt mellan 1966 och 1969 kan Drottninghög ses som a) arketypen för ett nytt, effektivt sätt att bygga många billiga bostäder på ett bräde, för att möta behoven av en snabb urbanisering och tillgodose den arbetande befolkningens tänkta önskemål om gröna rekreationsytor och en bilfri miljö för barnen att kunna härja fritt i, eller b) sinnebilden för en brytpunkt då miljonprogrammet gick snett på allvar, med industrialiserat löpande-band-byggande och taskiga materialval som konsekvens, där det som producerades blev ödsliga, livlösa miljöer vari social utslagenhet och alienation fick en hemvist och en grogrund. Det var helt klart förklaringsmodell b) som snabbt blev den giltiga och som fortfarande gäller i samtalet om miljonprogrammet.

Uppvuxen grönska mellan huskropparna.

Större delen av 90-talet tillbringade jag min arbetstid på Drottninghög. Verksamheten var utlokaliserad till lägenheter i området, vilket gjorde att vi fick en ganska bra uppfattning om vardagslivet på gårdarna och i husen.

Lägenheterna är av blandad storlek, upp till relativt välplanerade fyror. Passagerna mellan husen - mer gångar än gårdar - är gråa av asfalt och betongplattor. Fasaderna mot dem är klädda med bleka plattor som blivit alltmer smutsgrå under årens lopp. Bottenvåningens lägenheter har små täppor ut mot de parklika gröningarna mellan huskropparna. Lägenheterna på de andra våningarna har balkonger mot grönskan. Det är slående lyhört och man hör med all oönskvärd tydlighet grannarna på alla sidor snarka, gå på toaletten, bråka, festa och allt däremellan.

Det var många år sedan jag var här, men allt är sig likt fast med något decennium mer slitage. Här verkar inget underhåll eller upprustning av fastigheterna ha skett sedan jag var här sist.

Minnena kommer tillbaka med oanad tydlighet och kraft. Tidigt på förmiddagen är här knappt en människa ute. Det är också så jag minns det. Under skoldagen, liksom på kvällstid, var det folktomt på gårdarna. Här finns liksom ingen anledning att hänga. Bara i anslutning till skolans början och slut var det lite liv när ungarna srömmade till och från Drottninghögsskolan som ligger mitt i området.

Kontrasten mellan de långa, gråa, fuktiga höstarna och vintrarna och de grönskande, lummiga vårarna och somrarna var slående. På sommaren kom livet tillbaka, både till träden och till - som det verkade - människorna, som då vistades ute lite mer. Mest på lite undanskymda platser, som lekplatsen som ligger gömd i en skogsdunge eller på någon av gräsmattorna vid något hus där det fanns en livaktig boendegemenskap. Så småningom byggdes Drottninghögsbadet, som snabbt blev ett populärt utflyktsställe på somrarna.

Välskött, nutida stadsodling.

Det tidiga 90-talet var hårt här, mycket fattigdom och håglöshet. Heroin, amfetamin och tändargas var drogerna på modet och de skördade en del offer bland unga föräldrar och ungdomar. Helsingborg var ett näste för nynazism. Unga rakade män satt längst bak på bussen in till stan i sina bomberjackor och kängor och skrek Sieg Heil och gjorde Hitler-hälsningar. Naturligtvis finns det också andra, helt motsatta berättelser och en mängd individuella framgångshistorier, som alla till stor del handlar om en hårdkokt humor, en obändig motståndskraft och en förmåga att använda sig av sina förmågor för att öka sitt handlingsutrymme. Som i många liknande områden fanns det en stark, stolt och lakoniskt råbarkad Drottninghögsidentitet, kanske en nödvändig motståndsstrategi för att klara tillvaron med värdighet och möta resten av stadens fördomar och nedlåtenhet. Drottninghög kallades i folkmun "High Chaparall" och var förstås inte alls så vilda västern-laglöst som öknamnet vill ge sken av. Men man ville gärna få vara i fred och sköta sitt på sitt eget vis.

Den Gode Herdens kyrka, kyrkan mitt i  byn som på nittiotalet var en samlingsplats inte minst för antirasisitiska manifestationer.

Centrets nedre torg, mer grönskande än jag minns det. Kanske har terrassodlingen i trappan tillkommit, här sviker minnet. Här fanns bibliotek, Helsingborgshems lokalkontor och en fritidsgård som blev närpolisstation som blev nåt annat och som idag är dels förskola och dels säte för det pågående utvecklingsarbetet D+.

Slutna fasader avgränsar centrat mot bostadsområdet.

Arkadgångar omsluter det övre torget. I den låga byggnaden till höger låg Posten, idag är det ett - som det verkar välbesökt - fik där. Rakt fram en ICA-affär, som förr hade en stadig kundkrets. Numera? Med ICA Maxis, Willys och Lidls stora köplador inpå knuten (utmed Regementsvägen i områdets ytterkant) måste konkurrensen vara mördande.

Övre torget, med pizzeria, krog och stadsdelsbibliotek.

Arkad mot den stora parkeringsplatsen. Här finns också affärslokaler, längs det som väl var tänkt som en framsida mot parkeringen men som är en definitiv baksida från bostadsområdet sett.

Välkommen till Drottninghög!

Stadsdelsbiblioteket har flyttat från sina tidigare lokaler på nedre torget och hit till det övre. Mer slitna lokaler som inte är anpassade till biblioteksverksamhet, men inte desto mindre är det fortfarande en livaktig biblioteksfilial. Här finns också IdéA Drottninghög, som drivs av kulturförvaltningen med inspiration från brittiska Idea Stores. Fokus på folkhälsa och medborgardelaktighet.

Nu pågår ett utvecklingsarbete för Drottninghög, D+. Helsingborgshem har intervjuat ett stort antal boende. Man vill sälja av en del av bostadsbeståndet och förtäta med nybyggnation på parkeringsplatser och mellan gårdarna. Det är ett arbete som bygger på samarbete mellan många aktörer och det verkar ha gått trögt. Vem ska våga satsa först i ett område ingen i utgångsläget tror på? tycks vara det limbo H+, liksom många liknande ansatser, fastnat i. Här är det allmännyttiga Helsingborgshem och de kommunala förvaltningarna som är de tunga aktörerna, men kanske är det inte avgörande för investeringsviljan om det är offentliga, halvoffentliga eller privata intressen (oftast är det en mix) som är inblandade. Kanske handlar det allmänt om en syn på vad Drottninghög och liknande områden är och skulle kunna vara.

Klas Karlsson, byggchef på Helsingborgshem, gör en reflektion om det intilliggande bostadsområdet Dalhem, som ligger på andra sidan Drottninghögsvägen. Dalhem var länge det lite finare området i förhållande till drottninghög och Fredriksdal - med en portion bostadsrättshus - men som så småningom föll i status och blev alltmer problematiskt. På Dalhem har emellertid, alltsedan nittiotalet, Helsingborgshem gjort gradvisa upprustningar. Centrat - som ligger i anslutning till ett antal höghus - höll på att degenerera, men genom smart omvandling har man lyckats vända den negativa trenden. Förmodligen har idag stadens kommunala serviceinrättningar en markerad närvaro här, i motsats till Drottninghög där dessa gradvis dragit sig tillbaka. De tunga höghusen i smutsgult tegel fick för några år sedan fasaderna utbytta och utemiljön tillfixad. Här har man inte pratat så mycket om utvecklingsprojekt eller stora grepp som avyttring, förtätning och omvandling av boendeformer, utan mer ägnat sig åt långsiktig och förnuftig förvaltning. Intressant.

Dalhem, låg centrumbyggnad och anslutande höghus.

Dalhem, dystert gult tegel har bytts mot skinande metall.

Dalhem: lummigt, blandat och ganska avskilt från omkringliggande bostadsområden.

Avstickare: Lindängen

Boplatser i syd. Kvarteret Serenaden.

Alessandro Scotti är fotograf och jobbar för UN-HABITAT. Just nu tillbringar han några veckor i Malmö och försöker greppa hur allt hänger ihop.

Malmö är en av nio städer Alessandro ska besöka. Städerna är alla i samma storlek och befinner sig i "någon slags korridor", som Alessandro uttrycker det - ett förändringsskede, en korsväg där utvecklingen kan gå åt väldigt olika håll beroende på de vägval politiker, samhällsplanerare och andra aktörer gör. Och, förstås, beroende på hur de globala ekonomiska förhållandena förändras över tid. Malmö är den enda staden i studien som ligger i den så kallat utvecklade världen. (Det där måste väl vara en term som är helt ute, för övrigt?)

På nyårsaftonen tillbringade vi några timmar med att promenera runt i Norra Sorgenfri. Då råkade jag nämna Lindängen. Så nu åker vi dit. Från Amiralsgatan tar vi Lantmannagatan söderut till Ystadvägen, sedan Munkhättegatan sydväst en bra bit genom Nydala och Eriksfält, förbi Söderkullaskolan och över Inre Ringvägen.

Lindängen byggdes 1969-70, ett miljonprojektområde bland flera som nu ligger som ett band i Malmös ytterkant. Inre Ringvägen bildar, tillsammans med Trelleborgsvägen och matarleden till Fosiebys industriområde, kraftiga barriärer mot omvärlden. Inne i området delar Munkhättegatan området i två halvor. Här skulle man bo, äta och sova för att sedan ta bilen till jobbet och affärerna i centrum, för att sedan slutligen dö. Riktigt så blev det inte.

Kvarteret Motetten nybyggt. Arkitekt: Jaenecke & Samuelson genom R Weichselbaumer. Foto: Jaenecke & Samuelson, 1970. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

När vi parkerat på den jättestora och ganska öde parkeringen vid den privata vårdcentralen brer Alessandro ut sin karta på motorhuven. Han pekar på ett tomrum mellan Lindängen och bostadsområdena längre västerut. Det är Hyllie. Alessandro har varit där och upptäckt att det numera inte är tomt, även om det fortfarande inte är samma täta stadsbebyggelse som i de intilliggande områdena. Och det som kommer att byggas där blir förstås radikalt annorledes mot husen här och ämnade för ett annat segment av bostadsmarknaden. Men det kunde blivit annorlunda. Hyllie var tänkt som nästa utbyggnadsetapp i miljonprogramsprojektet när hjulen stannade den gången.

Kvarteret Kantaten. Arkitekt: Roos & Thornberg, 1969. Foto: Thomas Schlyter. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

Inte heller Lindängen blev fullt utbyggt, som det var tänkt. Saxat ur Bostadsmiljöer i Malmö del 3, under redaktion av Tyke Tykesson:

"1970 upprättades en stadsplan för kvarteret Vårsången söder om Munkhättegatan. Planen omfattade trevåningshus som skapade en stor kringbyggd gård i vilken sex åttavåningshus placerades. Socialvårdsstyrelsen hade invändningar mot planen vilken ansågs alltför kompakt med för lite gårds- och grönytor, vilket kunde leda till "skadegörelse och liknande problem (som erfarenhetsmässigt sammanhänger med hård exploatering)". Socialvårdsstyrelsen menade också att en bilväg mellan Kastanjegårdens villor och höghusen skulle skapa segregation. Planen antogs utan hänsyn till invändningarna men endast den norra halvan av bebyggelsen kom till. 1978 gjordes en ny stadsplan för den södra delen med en blandad småskalig bebyggelse."

Här har uppenbarligen eftertanken hunnit ifatt konsekvenserna av miljonprogramsestetiken och -ideologin, i alla fall hos Socialvårdsstyrelsen. Dock alltså inte lokalt i Malmö, där planen antogs. Skälet till att bara halva Vårsången 1972-72 byggdes som det var tänkt framgår inte. Men vid det laget var nog kritiken mot miljonprogramsområdena så stark att det var svårt att fortsätta. 70-talets ekonomiska krisår bör också ha spelat in.

Kvarteret Vårsången. Arkitekt: JPT Arkitektkontor genom Per W Persson. Foto: Tyke Tykesson, feb 2002. Bilden hämtad från Tyke Tykesson, Boendemiljöer i Malmö del 3, 1965-1975

På områdeskontoret vid centrat träffar vi Fiona Winders, som är områdesprogramskoordinator. Lindängen är ett av fem så kallade programområden, där Malmö stad ska göra särskilda satsningar under fem år. Två år har gått. Fiona berättar om hur man försöker arbeta tillsammans med de boende, utifrån de problem och önskemål de definierar, för att förändra saker och ting till det bättre. Ett exempel är Lindängenbadet. Det drivs av en ideell simförening. För att kunna driva sin verksamhet tar föreningen inträde till badet. Gott nog, men eftersom många på Lindängen inte har så mycket pengar var det en stor kostnad för en stor barnfamilj att gå dit. Förra sommaren blev det dock en förändring. Föreningen gick med på att föräldrar kunde lösa billigare familjebiljetter. De privata fastighetsägarna i området gick med på att ge barnen ett pass till badet - alltså en kostnad för fastighetsägaren men som gav flera vinster istället. Som Fiona säger: istället för att stå utanför stängslet och glo in, eller försöka ta sig in på olika mer eller mindre våldsamma sätt, kunde nu ungarna komma in och bada istället.

Ett litet exempel, också på hur fastighetsägare - enligt Fiona - mer och mer börjar förstå att de måste investera även i den sociala miljön för att säkra/öka värdet på sina fastigheter. Men de stora utmaningarna handlar om att anpassa bostäderna till de familjer som faktiskt bor här. Miljonprogramslägenheterna planerades för kärnfamiljer med ett eller två barn och en eller två föräldrar. Det gör att det finns många mindre lägenheter, tvåor och treor. Det leder till trångboddhet, som i sin tur leder till en massa andra bekymmer.

Områdesprogrammet, berättar Fiona vidare, arbetar för att skapa större trygghet i området. Ett exempel är gång- och cykeltunnlarna under de stora vägarna. En bra idé ur trafiksäkerhetspunkt, men som samtidigt skapar otrygga platser som försvårar för folk att ta sig mellan olika delar av området och till andra delar av stan. Nu har man fått en övergång i gatuplan, med trafikljus, över Munkättegatan i söder - där Lindängeskolan ligger. För att lyckas med sådana förändringar krävs ett nära samarbete med de tekniska förvaltningarna och att se till helheten snarare än ett stuprörstänkande kring det egna avgränsade ansvaret.

Och här - för områdesprogrammet i Lindängen - ska jag börja arbeta  i februari. Jag ser mycket fram emot det och är förstås i hög grad partisk i den här rapporteringen. Planen är att fortsätta skriva om Norra Sorgenfri i den här bloggen, men det är väl ganska troligt att det kommer bli många fler avstickare till Lindängen framöver bland posterna. Och en post lär väl få rubriken Att gå från observatör till aktör.

Fiona hastar vidare till ett nytt möte. Alessandro hämtar sin fotoutrustning och vi beger oss bort mot badet, som nu ligger i ide i väntan på en badsäsong som just den här gråkalla januaridagen känns avlägsen. Alessandro har under sina utforskningar av Malmö förundrats över hur tomt det är överallt, när han jämför med städer i andra delar av världen. Är det verkligen så? Och vad beror det i så fall på? Att han råkat besöka platser på tider när alla andra är någon annanstans? Årstiden? Hur vi använder, eller rättare sagt inte använder, det offentliga utrymmet?

Vi ser oss omkring. Hus-i-park-idealet är tydligt i kvarteren Serenaden och Balladen. Här är förstås inte en kotte, i meningen människor som rör sig, förutom någon enstaka cyklist eller fotgängare. Jag försöker mig på en förklaring om att Malmö är utspritt i förhållande till sin folkmängd, det är inge tät stad. Men här är det tätt, invänder Alessandro. Fiona har just berättat att det bor 6 700 personer på Lindängen. I Boendemiljöer i Malmö, från 2002, uppges siffran 5 600 i början av åttiotalet och att det därefter skedde en viss nergång. Den Trenden har brutits. I och med att bron kom till har Lindängens position radikalt förändrats - från en isolerad utpost till något som mer och mer börjar likna en del i storstadsregionen Köpenhamn/Örestad. Så visst är här tätt - och samtidigt folktomt.

Alessandro (t.h.) och hans medarbetare Alberto vill plåta bassänger. Men det är vinterstängt.

Alessandro pratar mycket om the grid, alltså hur gatorna, husen, gårdarna, gångvägarna etcetera är utlagda i terrängen. Han menar att den grid vi har får vi leva med under överskådlig framtid, eftersom det krävs så stora ekonomiska - och också sociala? - investeringar för att förändra den. Som jag förstår det är han därmed också ganska pessimistisk till de möjligheter som ligger i exempelvis förtätning och omvandling av funktioner, till exempel från bostäder till bokaler och dylikt. När Fiona pratar om lägenhetsstorlekarna är det - även om det inte tillhör det synliga rutnätet - ett sådant exempel. Att bygga om husen invändigt och samtidigt behålla dem som hyresrätter folk som vill bo på Lindängen har råd med är en svårlöst ekvation.

Medvetenheten om vikten av att åtminstone försöka planera och bygga mer flexibla strukturer har ökat. Samtidigt ser det mesta som byggs ut som vanligt. Så småningom, kanske 2014, kommer det att bli en utställning i Malmö där resultatet av Alessandros rundresa presenteras. Kanske finns det inspiration att hämta från hur de andra städerna har löst sina dilemman?

Motetten idag.