Avstickare: brutala Leicester

New Walk är ett mer än 200 år gammalt promenadstråk genom centrala Leicester. Som resten av staden bjuder New Walk på en dynamisk blandning av byggnader från flera sekler.

Arkitekturstilen New Brutalism, som med sina radikala krav på förenkling och "ärlighet" uppstod i England efter andra världskriget, är representerad också längs New Walk...

... framför allt i City Councils byggnad New Walk Centre.

Byggda på 70-talet personifierar de båda bågformade huskropparna det sämsta hos New Brutalism. Och då menar jag inte de arkitektoniska kvaliteterna, som är betydande - även om de och komplexets dominans över den i övrigt småskaliga och till stora delar medeltida stadskärnan förstås kan stötas och blötas. Men likt många andra hus byggda i stilen - inte minst de storskaliga betongbostadskomplexen - är New Walk Centre helt enkelt för dåligt utfört. Material och byggteknik håller inte. Byggnaderna verkar heller inte ha underhållits särskilt väl och enligt Leicester City Councils hemsida är de nu utdömda som arbetsplats. Det är en bister ironi med tanke på alla sekelgamla hus runtomkring som har klarat tidens tand alldeles utmärkt.

Att renovera New Walk Center anses för dyrt och därför kommer de båda husen att rivas. Ett landmärke försvinner och det är väl ingen långsökt gissning att många gläds över detta. Brutalismen har inte så många fans idag, utom kanske i Preston där en oväntat stark opinion förmått ändra ett beslut att riva Preston Bus Station.  

New Walk Centres båda böjda huskroppar i bakgrunden. Snart ett minne blott, men som synes saknas inte andra exempel på brutalism.

När ett nytt badhus skulle byggas fann man lämningarna av ett romerskt bad på platsen. Så badhuset fick byggas någon annanstans och utgrävningen av det gamla badet har blivit friluftsmuseum, omgärdat av en smäcker modernistisk skapelse - Vaughan College och Jewry Wall Museum.

Leicester har varit en betydande industristad - textil, skor - men har som så många andra städer hamnat i bakvattnet. Stadens tre universitet hjälper upp situationen. Ett ambitiöst arbete pågår för att regenerera staden. Bland annat satsar man på att göra om ett centrumnära område med småverksamheter och större, ofta nerlagda industrier till ett kulturcentrum. Rakt fram i bild den gamla teatern Athena, till vänster den nya - The Curve. Nu hoppas Leicester att upptäckten av ett skelett, Richard III:s, ska lyfta staden ytterligare. Ett besökscentrum har nyligen invigts. I centrum och runt katedralen, i vilken lämningarna av den gamle kungen ska grävas ner på nytt, pågår försköningsarbeten. Leicester hoppas på besöksnäringens välsignelse. Förutom att Malmö inte har ett sådant dragplåster känns utvecklingen igen.  

The Curve är mjukt rundad men också knivskarp.

Kvarteren runt The Curve är ruffiga, med många klubbar och en hel del tomma byggnader. 

En del kåkar på dekis är riktigt fina.

Humberstone Gate, övergiven industrifastighet som förmodligen kommer att rivas.

Cardinal Telephone Exchange till vänster. Snyggt höghus.

Ännu ett anslående nybygge som plötsligt dyker upp i gatubilden.  

En bild av Leicesters mest berömda exempel på New Brutalism, James Stirling och James Gowans Engeneering Building - färdigställd 1963 för Leicester University - hämtar jag från en tråd på skyscrapercity.com.

Queen's Building, De Montfort University, från samma skyscrapercity.com-tråd. På forumet finns en mängd material om Leicester, se East Midlands Forum.

Avstickare: Warszawa - hus

En dunge av skyskrapor har vuxit upp runt Stalinkrokanen Palac Kultury i Nauki - Kulturpalatset - i förgrunden.

1963 skrev Folke Isaksson en bok om Warszawa. Lütfi Özkök fotade. Från Kulturpalatset, med utsikt mot Wisła, såg de höghusen växa upp längs huvudstråket Marszałkowska. "Ett nytt samhälle med djärvare linjer växer fram. En ny stad för nya generationer", skrev Isaksson. Han var kanske något av en modernist. Men när han besökte Warszawa låg fortfarande en del av staden i ruiner efter andra världskriget. De nya husen representerade ett framtidshopp.

Warszawas arkitektoniska arv från 60- och 70-talen är delvis väl omhändertaget och är i uppiffat skick en tillgång i gatubilden.

En gång Centralkommitténs hus. På Lütfi Özköks bild från sextiotalet hänger det stora porträtt av polske kommunistledaren Gomułka och hans östtyske kollega Ulbricht. I bottenvåningen bastanta grindar mot yttervärlden och bilar parkerade framför. Idag säljs det Mont Blanc-pennor och Porsche bakom stora skyltfönster, i resten av byggnaden är det bank. Vid Plac de Gaulle'a, ett centralt nav i staden. 

Foksal-gatan, en tvärgata till Nowy Swiat, det centrala shoppingstråket som är så nära turistfälla man kommer i stan. På sextiotalet var bokförlaget PIW's kafé på Foksal 17 en samlingspunkt för Warszawas författare och intellektuella. Förlaget har fortfarande verksamhet här, men kaféet har mist sin litterära aura. Numera ligger restauranger, kaféer och klubbar på rad längs gatan. Några äldre, kanske till och med intakta förkrigshus, pryder gatubilden. 

Innergård längs Nowy Swiat.

Hotell Bristol, ett 1800-talspalats vid Krakowskie Przedmieście, boulevarden kantad med universitetsbyggnader som slutar vid Sigismundkolonnen i mynningen till Gamla stan. Renoverat med mycken möda och mycket kapital efter kommunisttiden. Ett fint kafé med stora fönster mot sidogatan, för ganska vanligt folk. En jugendinspirerad pelarsal där man gärna bär kostym eller åtminstone tweedjacka, men där man kan få afternoon tea för drygt en hundring. 

Ett hotell av senare snitt, som nu börjar få status av historisk artefakt. Också det renoverat i tidstrogen sjuttiotalsstil. Hit bör man gå någon gång och ta en drink i cocktailbaren.

Rivnings-/utvecklingsarbete längs ul. Szpitalna mellan Nowy Swiat och Marszałkowska.

Fräckt i korsningen Krucza-gatan och Jerusalem-allén. Kanske en gång ett varuhus, nu nergånget. Hoppas det går en ny storhetstid till mötes.

Bostadshus längs Krucza-gatan.

Ny bok: Arkitektur i Landskrona

Townhouse, Johan Edling och Johan Oscarsson 2009. Fotograf Åke E:son Lindman.

Stormen Sven slet med sig kallbadhuset i Landskrona ut till havs. Det var inte bara en byggnad som försvann, utan en del av stadens kulturhistoria och en välkänd silhuett mot havet. När badhuset demolerades slogs också en ideell förenings kamp för bevarandet av det i spillror.

I samband med stadens 600-årsjubileum kom nyligen översiktsverket Arkitektur i Landskrona, utgiven av Stadsbyggnadsförvaltningen och Fritids- och kulturförvaltningen. I boken är kallbadhuset lika icke-närvarande som det nu är i verkliga livet. Det väcker frågor om urvalskriterierna för ett sådant här verk. Är det enbart de arkitektoniska värdena som ska vara avgörande? Eller ska byggnader som i sig kanske inte är så märkvärdiga, men som speglar olika skeden och betydelsefulla sidor av stadens liv, ha en plats? Jag, som inte är Landskronabo eller fullt bevandrad i staden, undrar förstås vad mer av intresse som saknas.

Två perioder lyser, liksom kallbadhuset, med sin frånvaro: den senare industriepoken och Landskronas miljonprogramsutbyggnad av sextusen bostäder mellan 1965 och 1975. Det är tydligt vilka sidor av stadens kulturhistoriska lager författarna vill belysa och vilka man helst vill gömma undan. Den tid då betongen och det industrialiserade bostadsbyggandet uppmärksammas är ännu inte här - och kanske kommer den aldrig heller. Men jag saknar något som bryter av, som skaver mot det vackra, speciella och upputsade.

Med detta sagt visar ”Arkitektur i Landskrona” fram en allsidig och mångfacetterad bild av en stad, som under ett par decennier levt i skuggan av sina bekymmer. Den korta inledande texten om stadens historia handlar över huvud taget mycket om upp- och nedgångar. Under 1700-talet skulle Landskrona bli Sveriges starkaste fäste västerut och ett jättelikt utbyggnadsarbete påbörjades, för att sedan avstanna under en lång stagnationsperiod. Efter 1850, då industrialiseringen tog fart, inleddes en expansiv blomstringstid som inte bröts förrän under sjuttiotalets krisår.

Även om Landskrona fick sin beskärda del av rivningar av äldre bebyggelse under 60- och 70-talen har staden förskonats från den skövling av hela stadsdelar, som drabbat exempelvis Helsingborg och Malmö. De olika tidslagren och epokerna är ännu klart avläsbara i gatubilden, från befästningstiden till modernismen. ”Arkitektur i Landskrona” gör ingen djupare analys av detta, men presenterar ett antal inflytelserika stadsarkitekter och arkitekter – bland andra Fredrik Sundbärg, Frans Ekelund och Peter Broberg - som genom progressiv stadsplanering och gradvis föryngring av bebyggelsen har bidragit till den varierade och attraktiva stadskärna Landskrona har idag.

Också när det gäller enskilda byggnader finns det många anledningar för Landskronaborna att vara stolta över i sin stad, från det medeltida Citadellet till badhuset som ännu står kvar efter stormen - Citadellbadet från 2005, ritat av Gert Wingårdh.

Periodvis har Landskrona, för att citera bokens inledning, varit ”en stad med gott självförtroende, där man vågat satsa på modern arkitektur”. Därför finns här en idrottshall ritad av Arne Jacobsen, en konsthall signerad Sten Samuelson och Fritz Jaenecke, Aina Berggrens fräcka Köpenhamnsterminal, radhus av Ralph Erskine och så vidare. Än viktigare för stadens karaktär är kanske den tegelarkitektur från Sundbärgs och Ekelunds epoker som boken ger många framstående exempel på.

”Arkitektur i Landskrona” är ett led i det medvetna arbete Landskronas Stadsbyggnadsförvaltning nu gör för att lyfta fram de kvalitéer staden har. Förslaget om att i ny översiktsplan för Landskrona förbjuda etableringen av köpcentra utanför E6:an, för att stärka handeln i stadskärnan, är ett annat exempel på detta.

Landskronas stadsplanerare av idag verkar ha låtit sig inspireras av Fredrik Sundbärgs organiska stadsplaner från slutet av 1800-talet och Peter Brobergs tankar om regional förankring och fokus på det mänskliga livet i staden. När staden nu står inför en förnyelse kan det visa sig framsynt, i en tid när allt fler söker en varierad och småskalig urbanitet. Samtidigt är byggnader som Wingårdhs badhus och Jonas Edlings och Johan Oscarssons vitgnistrande, kubistiska gathus tecken på att staden börjar få tillbaka sitt arkitektoniska självförtroende.

Man får ta ”Arkitektur i Landskrona” för vad den är: en hyllning till stadens arkitektoniska arv, så som författarna väljer att visa fram det. Som guide till Landskronas många signaturbyggnader fungerar boken fint och visar med övertygelse att staden är värd en resa för att upptäcka dem. Men missa inte mixen av fult och vackert, högt och lågt, skevt och skinande på vägen. Det är det som är själva staden.

Arkitektur i Landskrona
Gerry Johansson, Lena Hector, Johan Nilsson
Landskrona Stad

Texten publicerad i HD 15/12 -13.

Gott nytt år!

Bilden hämtad från bloggen benknäckarvals. Foto: Emma Karis

Ännu ett pepparkakshus med Sorgenfri-motiv - denna gång Jaenecke/Samuelssons modernistiska skapelse mellan Östra Farmvägen och Båstadsgatan - får bli Norra Sorgenfri Nus nyårshälsning. Bilden hämtad från Moa Andersdotters blogg benknäckarvals.

Tillsammans med Sara Lundgrens transformatorstation från hörnet Östra Farmvägen/Industrigatan är det definitivt en trend. Vem blir först med att göra Addo-kvarteret i pepparkaka och kristyr? Eller skate-rampen på Stäppen?

Här är ytterligare en hälsning - till en känd sökmotor - från taket på huset intill Stäppen:

  
Påpassligt uppfångat av kartingenjör Peter Ahlström på stadsbyggnadskontoret, under arbetet med flygbilder över Malmö. Du bör kunna kolla själv om du följer den här länken. För den som nu funderar på att göra skate-rampen i pepparkaka finns här alltså även en översiktsbild, om än lite suddig i detaljerna.

God jul!

Foto och pepparkakshus: Sara Lundgren

Inte vilket pepparkakshus som helst! Det föreställer en transformatorstation som en gång i tiden stod på fastigheten Brännaren 5, i hörnet Östra Farmvägen/Industrigatan. Notera särskilt de konstfärdiga kristyrdekorationerna, som återger originalets tegeldetaljer på ett förtjänstfullt sätt.

Konstruktören, Sara Lundgren, har gett sitt benägna tillstånd att publicera huset på bloggen. Och vad kan väl passa bättre som julhälsning från Norra Sorgenfri Nu? Knappast något!

Sara har också skickat med ritningar på transformatorstationen, för en jämförelse:

Ritning till Transformatorstation å tomt inom stadsägan n:r 92 i Mellersta Förstaden för Malmö Elektricitetsverk.

Brännaren 5 är den lilla tomt i kvarteret Brännaren som Malmö Stad äger. Den är idag obebyggd och jag har alltid undrat vad som funnits där. Nu vet jag, tack vare Saras pepparkakshus. Det är en liten hörntomt, som ett litet brofäste av stadsägd mark i det jättelika kvarteret. Om det blir en byggnad där igen i framtiden önskar man ju att arkitekten kikar på transformatorstationens fina fasaddetaljer. Snett mitt emot - över östra Farmvägen - ligger Addo-kvarteret med sin subtilt variationsrika arkitektur i rött tegel.

Oscar Niemeyer R.I.P.

En av 1900-talets mer betydande arkitekter, Oscar Niemeyer, har gått ur tiden. Han skulle precis fylla 105, så han hade några år på nacken. En malmöpåg som träffade Niemeyer är Henrik Brandão Jönsson, reporter baserad i Rio de Janeiro. I reportageboken Paradisön finns en storslaget underhållande scen där Jönsson uppvaktar/försöker intervjua den fortfarande inbitet kommunistiske Niemeyer på dennes 100-årsdag i arkitektens lyxvilla i skogen utanför Rio.

Jag hade väl knappast känt till Niemeyer om jag inte läst Paradisön, som handlar om Brasília, Brasiliens supermodernistiska huvudstad som på femtiotalet uppfördes mitt ute i ingenstans. Lúcio Costa stod för stadsplanen och Niemeyer ritade de flesta av de monumentala byggnaderna i staden.

Niemeyers formspråk är värt en mässa:

Nationalkongressens byggnad, Brasília

Niemeyer Museum, Curitiba

Niterói Contemporary Art Museum

Katedralen i Brasília

Niemeyer kommer med all sannolikhet också att få både en och två mässor till sin åminnelse. Rio har utlyst tre dagars sorg. I svensk media har dödsfallet blivit sparsamt uppmärksammat. Sydis har infört en kort nekrolog.  

Ett förslag för Brännaren

Svartbygget.

Så här kommer det troligen inte att se ut i framtiden på Riksbyggens tomt i kvarteret Brännaren. Men förslaget - kallat Svartbygget - kan vara värt att kika på i alla fall. Flerbostadshusen på bilden ovan är tänkta för ungdomslägenheter, mestadels små ettor och tvåor i flexibla moduler.

Svartbygget blev ett av de vinnande bidragen i den arkitekttävling som genomförts inom ramen för UngBo12. Riksbyggens tomt ingick i tävlingen tillsammans med en tomt i Rosengård, en i Hyllie samt i kvarteren Uno och Valter. Lina Nilsson, som ritat förslaget, studerar arkitektur på KTH. Tillsammans med övriga vinnare fick hon ta emot priset vid en ceremoni under Almedalsveckan härförleden.

Skissen visar hela kvarteret, med flerbostadshus ut mot Industrigatan och lägre radhus mot gårdarna och ett inre torg i kvarterets sydöstra del. De tre gårdarna är sammanlänkade diagonalt och i den mellersta finns ett gemensamt växthus. Radhusen är utformade som så kallade bokaler, det vill säga med en boendedel och en verksamhetsdel mot gatan eller torget. Fasadmaterialen är svartpigmenterad betong och metall. En del av ungdomshusen har loftgångar, i andra kommer man till lägenheterna via korridorer.

Bokaler.

Typlägenhet.

Även om förslaget aldrig kommer att förverkligas, kommer man att bygga upp en typlägenhet i skala 1:1 i Bussgaraget till UngBo-utställningen. Lina har arbetat med kompakta lösningar för förvaring, sovplats och matlagning, med skjutdörrar i perforerad plåt som avgränsningar mellan bostadens olika delar. Materialen är billiga och ger det hela en urban stil, med en referens till områdets industriella förflutna. Påminner i sin småbrutala inriktning på funktion och täthet lite grann om ett nybygge vid järnvägsspåren i Göteborg.

Riksbyggen projekterar och bygger för bostadsrätter och Svartbygget är tänkt som en bostadsrättsförening. Var priset per kvadratmeter skulle hamna i ett skarpt försäljningsläge framgår inte av planerna.

Sovalkov.

Loftgång.

Alla bilder publiceras med benäget tillstånd av Lina Nilsson.

Avstickare: Hangar II

Hangar II, västra gaveln

Bulltofta flygplats invigdes 1923 och blev snart ett nav i det spirande trafikflyget. Bröderna Adrian och Carl Flormans företag, AB Aerotransport, opererade härifrån och blev sedermera den svenska delen av SAS. Flygplatsen byggdes ut successivt. "Under 1930-talet kom Bulltofta att utvecklas till ett av Europas modernaste och största flygfält, expansionen hade sin upprinnelse i vetskapen om att städer utan flygskydd i det närmaste kunde utplånas av fientliga bombflottor, något som bevisats under inbördeskriget i Spanien", kan man läsa i rapporten Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö.

Under andra världskriget var flygplatsen bas för flygflottiljen F10. Efter krigsslutet flyttade F10 till Barkåkra, som ligger i närheten av Vantinge där Norra Sorgenfri Nu-redaktören växte upp. Människor och kalvar darrade av skräck när Draken-planen drog på efter start och dånade fram på låg höjd över 70-talsnejden. Korna hade vant sig och betade lugnt vidare. Redaktörens morfar stördes ofta i sin middagslur - eftermiddagsflygningarna startade klockan ett, då han precis lyssnat klart på lunchekot och hade slumrat in med dagens NST på nästippen. Ibland, då han var på särskilt ilsket humör, rusade han ut på altanen och hötte åt de förhatliga planen som strök över hustaket. De tog ingen notis.

Det där oväsendet hade inte gjort sig särskilt bra över centrala Malmö. Det gjorde i längden inte heller trafikflyget. Femtio- och sextiotalen var en blomstringsperiod för Bulltofta, inte minst på grund av chartertrafiken till Mallorca och alperna. När antalet starter och landningar ökade och, kanske framför allt, när reaplanen kom blev det till slut ohållbart. 1972 flyttade ruljangsen till Sturup. I mitten av 70-talet drogs Inre Ringvägen genom flygplatsområdet och öster om vägen anlades Bulltofta rekreationsområde i början av 80-talet. Väster om Ringvägen finns idag Bulltofta industriområde.

Ett flygplan som inte startat från Bulltofta, men ändå.

Idag är det inte så lätt att upptäcka spåren av flygplatsen och dess byggnader. Bulltofta Bygg håller till i flygledar- och terminalbyggnaden från 1959. Mölledalsskolan är löst baserad på en hangar uppförd i början av 60-talet. Men pärlan är Hangar II, som byggdes 1925. Arkitekt var Carl Melin, dåvarande chef för Malmö byggnadskontor. Han hade fått inspiration på en studieresa till Hamburg, Rotterdam och Amsterdam.

Detalj i västra fasaden

"Hangar 2 uppfördes i lunettform, helt i trä", skriver byggnadsantikvarie Olga Schlyter i en antikvarisk utredning om hangaren från 2009. "Taket bärs av åtta limträbågar tillverkade av Töreboda Limträ. Hangar 2, liksom den samtida vänthallen på Stockholms centralstation,  hörde till de tidigaste byggnaderna i landet uppförda med limträbalkar".

Östra gaveln, med originalskjutdörrarna

Hangaren gjordes om någon gång innan 1941. Från början fanns det skjutdörrar både på den östra och västra gaveln, men idag är det en fönsterrad på västergaveln. Byggnaden är varsamt renoverad i slutet av 80-talet och väldigt fin där den ligger i splendid isolation invid Genarpsgatan och Flygfältsparken.

Betongplatta, platsgjuten

Flygfältsparken

Den västra kantan av parken har utformats som en start- och landningsbana, med en dubbel rad popplar längs kanterna. Det är lite fusk, för det fanns ingen bana med just den här sträckningen. Det gör ändå att man får en känsla för platsens historiska användning, inte minst därför att en del av de platsgjutna cementplattorna finns kvar mellan Hangar II:s östra gavel och "startbanan". Här taxade planen ut från hangaren när det drog ihop sig till avfärd.

Att marken är gräsklädd och inte asfalterad ligger nära den historiska sanningen. Olga Schlyter igen: "Fältet där planen landade bestod endast av en flack gräsyta, och efter mycket nederbörd eller under snösmältningen på våren blev det för mjukt för flygplanen". Det var först när Bulltofta moderniserades i början på femtiotalet som det blev en ny landningsbana, 1900 meter lång och klädd med asfalt eller betong.

I sin antikvariska utredning slår Olga Schlyter fast att Hangar II är "unik i och med sitt synnerligen välbevarade skick". Den bör i  detaljplanen förses med skyddsbestämmelser, vilka i sin tur bör inbegripa ett rivningsförbud.

Olga menar vidare att det är betydelsefullt att marken öster om hangaren förblir obebyggd. Hur så?, kan man ju fråga sig, det är ju bara en synnerligen trist betongplatta som ligger där och tar upp värdefull plats? Olga: "Flygfältsparken är en grönyta som minner om de öppna, gräsbevuxna ytor som utgjorde Bulltofta flygplats. Hangar 2 ingår i ett historiskt samband med parken. För att få förståelse för hangarbyggnaden och dess ursprungliga funktion är det av betydelse att en öppen yta bibehålls utanför portarna. Hangarbyggnaden har en intressant och tilltalande arkitektonisk utformning. I och med den bågformade konstruktionen är gavlarna byggnadens mest anslående fasader. Det krävs ett visst avstånd och en öppenhet för att byggnadens, och framför allt östgavelns, karaktär ska kunna upplevas på bästa sätt".

Ett perspektiv väl värt att bevara

Anledningen till att den antikvariska utredningen gjordes var att det finns planer på att bygga i kvarteret Carl Florman, där Hangar II ligger. Olga ser inget hinder att man bygger sydöst om hangaren, där Hangar III tidigare fanns men där det nu är tomt (det vill säga utanför vänsterkanten på bilden ovan). Gärna på höjden i form av ett punkthus.

Skiss till detaljplan

I det förslag till ny detaljplan (Dp 4879) som tagits fram har man föreslagit två åtta våningars höghus istället för ett. Det är PEAB som vill bygga. Det är inte så lätt att utläsa av skissen vad bygget skulle innebära för utemiljön kring Hangar II. Husen står på avstånd från hangaren, det norra verkar stå mellan betongplattan och parken. I underlaget till stadsbyggnadsnämnden nämns skyddet för hangaren, men inget om hur man ska hantera betongplattan.

Meningen var att detaljplanen skulle ha vunnit laga kraft i december 2011. När jag kontaktar stadsbyggnadskontoret får jag uppgift om att stadsbyggnadsnämnden återremitterat ärendet till stadsbyggnadskontoret. Jag har inte kunnat få tag på handläggaren än, men det ska bli intressant att höra skälen till detta.

Källor:

Bulltofta Hangar 2, antikvarisk utredning. Olga Schlyter. Malmö museer, kulturarvsenheten, rapport 2009:001

Industri- och verksamhetsmiljöer i Malmö, en översiktlig inventering. Daniel Melchert och Carola Lund. Malmö kulturmiljö, 2002.