Ny bok: Arkitektur i Landskrona

Townhouse, Johan Edling och Johan Oscarsson 2009. Fotograf Åke E:son Lindman.

Stormen Sven slet med sig kallbadhuset i Landskrona ut till havs. Det var inte bara en byggnad som försvann, utan en del av stadens kulturhistoria och en välkänd silhuett mot havet. När badhuset demolerades slogs också en ideell förenings kamp för bevarandet av det i spillror.

I samband med stadens 600-årsjubileum kom nyligen översiktsverket Arkitektur i Landskrona, utgiven av Stadsbyggnadsförvaltningen och Fritids- och kulturförvaltningen. I boken är kallbadhuset lika icke-närvarande som det nu är i verkliga livet. Det väcker frågor om urvalskriterierna för ett sådant här verk. Är det enbart de arkitektoniska värdena som ska vara avgörande? Eller ska byggnader som i sig kanske inte är så märkvärdiga, men som speglar olika skeden och betydelsefulla sidor av stadens liv, ha en plats? Jag, som inte är Landskronabo eller fullt bevandrad i staden, undrar förstås vad mer av intresse som saknas.

Två perioder lyser, liksom kallbadhuset, med sin frånvaro: den senare industriepoken och Landskronas miljonprogramsutbyggnad av sextusen bostäder mellan 1965 och 1975. Det är tydligt vilka sidor av stadens kulturhistoriska lager författarna vill belysa och vilka man helst vill gömma undan. Den tid då betongen och det industrialiserade bostadsbyggandet uppmärksammas är ännu inte här - och kanske kommer den aldrig heller. Men jag saknar något som bryter av, som skaver mot det vackra, speciella och upputsade.

Med detta sagt visar ”Arkitektur i Landskrona” fram en allsidig och mångfacetterad bild av en stad, som under ett par decennier levt i skuggan av sina bekymmer. Den korta inledande texten om stadens historia handlar över huvud taget mycket om upp- och nedgångar. Under 1700-talet skulle Landskrona bli Sveriges starkaste fäste västerut och ett jättelikt utbyggnadsarbete påbörjades, för att sedan avstanna under en lång stagnationsperiod. Efter 1850, då industrialiseringen tog fart, inleddes en expansiv blomstringstid som inte bröts förrän under sjuttiotalets krisår.

Även om Landskrona fick sin beskärda del av rivningar av äldre bebyggelse under 60- och 70-talen har staden förskonats från den skövling av hela stadsdelar, som drabbat exempelvis Helsingborg och Malmö. De olika tidslagren och epokerna är ännu klart avläsbara i gatubilden, från befästningstiden till modernismen. ”Arkitektur i Landskrona” gör ingen djupare analys av detta, men presenterar ett antal inflytelserika stadsarkitekter och arkitekter – bland andra Fredrik Sundbärg, Frans Ekelund och Peter Broberg - som genom progressiv stadsplanering och gradvis föryngring av bebyggelsen har bidragit till den varierade och attraktiva stadskärna Landskrona har idag.

Också när det gäller enskilda byggnader finns det många anledningar för Landskronaborna att vara stolta över i sin stad, från det medeltida Citadellet till badhuset som ännu står kvar efter stormen - Citadellbadet från 2005, ritat av Gert Wingårdh.

Periodvis har Landskrona, för att citera bokens inledning, varit ”en stad med gott självförtroende, där man vågat satsa på modern arkitektur”. Därför finns här en idrottshall ritad av Arne Jacobsen, en konsthall signerad Sten Samuelson och Fritz Jaenecke, Aina Berggrens fräcka Köpenhamnsterminal, radhus av Ralph Erskine och så vidare. Än viktigare för stadens karaktär är kanske den tegelarkitektur från Sundbärgs och Ekelunds epoker som boken ger många framstående exempel på.

”Arkitektur i Landskrona” är ett led i det medvetna arbete Landskronas Stadsbyggnadsförvaltning nu gör för att lyfta fram de kvalitéer staden har. Förslaget om att i ny översiktsplan för Landskrona förbjuda etableringen av köpcentra utanför E6:an, för att stärka handeln i stadskärnan, är ett annat exempel på detta.

Landskronas stadsplanerare av idag verkar ha låtit sig inspireras av Fredrik Sundbärgs organiska stadsplaner från slutet av 1800-talet och Peter Brobergs tankar om regional förankring och fokus på det mänskliga livet i staden. När staden nu står inför en förnyelse kan det visa sig framsynt, i en tid när allt fler söker en varierad och småskalig urbanitet. Samtidigt är byggnader som Wingårdhs badhus och Jonas Edlings och Johan Oscarssons vitgnistrande, kubistiska gathus tecken på att staden börjar få tillbaka sitt arkitektoniska självförtroende.

Man får ta ”Arkitektur i Landskrona” för vad den är: en hyllning till stadens arkitektoniska arv, så som författarna väljer att visa fram det. Som guide till Landskronas många signaturbyggnader fungerar boken fint och visar med övertygelse att staden är värd en resa för att upptäcka dem. Men missa inte mixen av fult och vackert, högt och lågt, skevt och skinande på vägen. Det är det som är själva staden.

Arkitektur i Landskrona
Gerry Johansson, Lena Hector, Johan Nilsson
Landskrona Stad

Texten publicerad i HD 15/12 -13.