Avstickare: Warszawa - mosaik

Modernismen härskade i Warszawa från sent 50-tal – då socialrealismens stilideal övergetts – till en bit in på 80-talet, med utbyggnad av jättelika bostadsområden som Ursynów. Arkitekturen var enkel och stram, materialet betong som snart svartnade och vittrade. Men här och var fanns det färgklickar, ofta i form av mosaiker – som här på ul. Zgoda 6. Huset är nog från 60-talet men mosaiken är från 1980 (Ewa Kulesza).

Detaljer och utsmyckningar på hus från den här tiden lever farligt idag. Många av husen har fått tilläggsisolering i form av plattor, som klistrats på den ursprungliga fasaden. Då har förmodligen många utsmyckningar gått förlorade. Zgoda-gatan går genom kvarteren bakom Marszałkowska-gatan, alldeles i närheten av Kulturpalatset. Här byggdes under 60-talet ett komplex av höga bostadshus och en lägre länga med affärslokaler ut mot Marszałkowska - Ściana Wschodnia (Östra väggen). Nu har de höga husen klätts in med plåt och de lägre - som moderniserats på ett inte särskilt finkänsligt sätt - rymmer nu den vanliga uppsättningen mode-, elektronik- och inredningsbutiker. Kvarteren bakom är ett gytter av gammal bebyggelse: nybyggen, ödetomter som håller på att bebyggas och trasig asfalt. Här hittar man också Filharmonins stora konsertsal i nyklassisistisk stil och det är inte särskilt långt till Nowy Świat en bit österut. Mängder av mer eller mindre skumma barer, som den mexikanska dygnetruntöppna tequilasylta vars skräpiga utedäck delvis byggts för hästmosaiken, verkar ha växt upp som svampar här från 90-talet och framåt. När jag röjer undan några ruttna rottingmöbler för att komma intill mosaiken – det är på förmiddan - kommer det ut en kille i sombrero och broderad väst och undrar vad jag sysslar med. Han pratar polska och jag svenska, men till slut är vi, tror jag, överens om att mosaiken är fin och egentligen förtjänar ett bättre öde än så här. Men byggboden som skymmer större delen av mosaiken vill sombreromannen inte kännas vid, den kanske tillhör byggarbetsplatsen på tomten intill där det håller på att växa upp en ny byggnad, gissningsvis blir den hög med en speglande glasfasad.

Tidigare kan det ha varit ett hotell på Zgoda 6 och säkert är det därför bottenplanets gavel fått en så fin utsmyckning.

Här fanns innan en liten dagligvaruaffär, en sklep. Liksom husen de låg i är de inte precis på modet idag och de flesta har bommats igen. Kanske oundvikligt, oftast hade de där kvartersnära butikerna dåligt sortiment och tiden har nu definitivt sprungit ifrån dem. Men när jag går här och letar artefakter bland snofsiga nya affärer och mängder av kaffekedjeställen möter jag ibland en gammal man, som med möda förflyttar sig längs gågatans numera jämna plattläggning, släpande på en matkasse. Han kanske bor här i närheten och saknar sin när-sklep. Den här, på Zlota-gatan 3, hette Herbapol och är definitivt död. Genom fönstergallren skymtar jag en mosaik över hela innerväggen. Kommer den som snart ska göra om lokalen till ännu en bar eller kaffeställe att bry sig om den? Troligen inte. Kvartersbutikerna hade ibland fina väggdekorationer. Jag letar efter den på Chmielna 27/31, men efter att ha förirrat mig in genom en järngrind till en bakgård får jag förklarat för mig av en ganska fåordig vakt att den adressen inte finns mer. Och jag hittar den verkligen inte. På gathörnet står det en ganska ny cementkub som innehåller ett café och ett gym, kanske var det här sklepen fanns. Eller så var den i lokalen där det nu finns ett kedjeapotek.

Marszałkowska126/134 verkar också ha gått upp i rök med mosaik och allt, men nr. 138, vid korsningen med Świętokrzyska, finns kvar. Dock är Kino Bajka ett minne blott, även om den lilla baren intill fortfarande heter Bar Bajka. Numera håller Teatr Kwadrat till i den före detta biografen. Foajén är en excess i röd plysch och sammet från topp till tå, repertoaren oklar. Vakten är vänlig, men känner först inte till några mosaiker. Men sen går det upp ett ljus och han lyfter på ett sammetsdraperi som täcker en pelare – och då avslöjar sig ett abstrakt mönster i skarpa färger därunder. Foajén har många pelare, det måste ha varit en färgexplosion i Warazawas 60-tal när det begav sig. Säkert finns det mer att upptäcka bakom all sammet som täcker väggarna, men här går gränsen för vad vakten finner görligt.

En annan nerlagd biograf, Kino Relax längs gågatan mellan de nya köpladorna mot Marszałkowska och de inplåtade höghusen. Huset står än så länge kvar, men det kan nog vara en tidsfråga innan det får ge plats åt något modernare.

Den mycket lilla bakfickan Bar/Café Relax är i funktion och verkar ha något av en kultstatus bland vissa yngre vivörer.

I den del som vetter mot en smal bakgata finns en indie-skivaffär i gatuplanet. Hela nedre delen av fasaden är täckt av snäckskalsliknande mosaikbitar, som måste ha fått hela Kino Relax att skimra som pärlemor. I den övre delen av fasaden kan man knappt skönja cirklar av porslin i betongen. Såhär nergånget och grått var det mesta i Warszawa ut när kommunismen föll, så Kino Relax är på ett sätt ett monument över en tid som flytt.

Kino Relax.

Nationalbanken, vars fasad mot Plac Powstańców Warszawy (Warszawa-upprorets torg) numera är en svart skärm, är moderniserad invändigt. En äldre man i vaktstyrkan innanför entrén känner mycket väl till att här finns mosaik. Han pekar upp mot entresolvåningen och signalerar till vakten där att det är OK att jag kommer upp i trappen för att ta några bilder. Den är mosaiken, återigen ett verk av Ewa Kulesza (1978) är välbevarad och har ett närmast transcendentalt ljus över sig. När jag går ner igen ler vakten milt, som i hemligt samförstånd – ett mosaikälskarens samförstånd i en era då konceptualiserade kaffebarer och varuhuskedjor tapetserar staden med sina standardiserade interiörer.

Ewa Kulesza, 1978.

Ściana Wschodnia i sin glans dagar, den hektiska korsningen Marszałkowska/Jerozolimskie. Den runda byggnaden - som sprängdes i en våldsam gasexplosion i slutet av 70-talet och som sedan återuppgyggdes - är Rotundan. Warszawas motsvarighet till Svampen på Stureplan. Källa: http://www.urbanity.pl/

Källa: Pawel Giorgón, Mozaika Warszawskie (2014)
Stort tack till Michau, förträfflig och kunnig Warszawa-guide, för faktagranskning och rättelser.

Tunnelen på Dalaplan

Den 9:e december 2012 fick gångtunnelen på Dalaplan Sydsvenskans Nåbelpris i ekonomi*. Nåbelstiftelsens motivering: "för sin sparsmakade och minimalistiska utsmyckning, att med steril och rå betong gestalta en universell och postmodernistiskt urban hopplöshet". Tunnelen, menade stiftelsen - det vill säga Malmöredaktionens Martin Andersson - står som en symbol för kontrasten mellan samhälleliga incitament och en allmänmänsklig längtan efter högre livskvalitet.

På betongväggen i den pissoarstinkande passagen kunde man läsa, sprayat med svarta rinnande versaler: FORTFARANDE INTE GLAD.

Ilmar talar tunnel

Nu har det, lagom till tunnelens 50-årsdag, tagits ett samhälleligt incitament för att höja livskvalitén för den som passerar här. Golvet och trapporna har fått ny cementbeläggning. De råspontsmönstrade betongväggarna är ett minne blott. Nya, kakelklädda väggar i bland annat turkos, blått och gult har byggts upp. I mellanrummet har man satt in uppåtriktade ljuskällor som - mer eller mindre - ska lysa upp passagen alla dygnets timmar och kräma på för fullt när någon närmar sig nattetid. Musik strömmar ur dolda högtalare, idag är det Vivaldis våren som omfamnar invigningsbesökarna. (För ett ögonblick kan vi tänka oss att den gamla betongväggen fått vara kvar och att man istället krämat på med speed metal och råtechno på hög volym. Men vi låter det stanna vid en tanke.)

Det är Frida Axelsson, Bachelor of Fine Arts vid arkitektskolan i Köpenhamn, som designat den uppfräschade tunnelen. Det är snyggt, men inte gulligt romantiserande. Kakel är alltid trevligt och plockar upp en central del i tunnelens historia. Åtminstone vid den norra nergången fanns det en gång i tiden en offentlig toalett, vitkaklad. Om tunnelen i sin tidigare skepnad utsetts till en av landets läskigaste platser bör den underjordiska toaletten/pissoaren ha varit bortom beskrivning. Ännu ett samhälleligt incitament för att öka livskvaliteten som snabbt måste ha barkat åt helvete.

Malmös underjordiska torgtoaletter är numera noggrant tillbommade. Men dagen till ära - eller kanske av misstag - står dörren till Dalaplans katakomber öppen.

Det är förvånansvärt rent här och det vita kaklet glänser. Förmodligen har det snyggats till eftersom det uppenbarligen använts som arbetsplats under renoveringsarbetet av tunnelen. Men oundvikligen flimrar det förbi bilder av uppskjutna heroindoser och flyktiga sexuella möten när man vistas här.

Dalaplan är fortfarande i första hand en knasig trafiklösning, ett av Malmös mest förvirrande och oroväckande ställen för cyklister. Inget av detta råder den uppsnyggade tunnelen bot på. Frågan är väl om fler, som inte redan använt den, kommer att upptäcka gångtunneln för att ta sig säkert under gatan. Den är ganska anonym med sina tvärställda upp- och nergångar och vet man inte om att den finns där är det lätt att missa den. Kommer man på cykel har man heller ingen nytta av den, utan behöver fortfarande slåss med bilarna i enplanskorsningen.

Sydsvenskan rapporterar här och Martin Andersson fördjupar här.
_________
*Samtidigt som Norra Sorgenfri Nu fick Nåbelpriset i litteratur.

Avstickare: Thure Thörn-tur

Thure Thörn är den skulptör som är representerad med flest verk i Malmös offentliga konst. Det är värt en rundtur, som tar oss till några kända adresser men också till platser vi aldrig förr besökt.

Thure var Malmöpåg av födsel och ohejdad vana och verkade i sin stad under ett långt konstnärsliv. Det är ingen långsökt gissning att hans politiska sympatier – om han hade några – fanns hos den styrande socialdemokratin. Hans utsmyckningar blir en del av den expanderande staden, när MKB och HSB byggde nya moderna bostadsområden allt längre ut från stadskärnan.

Men det finns verk av Thure i närheten av Sorgenfri också. Vår tur - en eftermiddag i augusti 2010 - börjar därför på Pauli Mellersta Kyrkogård, alldeles i närheten av St Knuts torg. Här finns fontänen De fyra årstiderna (1974). Det är en meditativ plats där man kan slå sig ner och begrunda livets skeden till ljudet av det stilla porlande vattnet.

Så här i mörkaste och kallaste vintern är det förstås tablån tillägnad våren som väcker mest ömma känslor och längtan. Påskliljorna – eller möjligen tulpanerna - har just trängt sig upp genom den hårda metallen och fruktträden står i blom:

Nästa fontän står mitt i vimlet, på Lilla torg. Samling vid pumpen från 1973 är ett av de där inslagen i gatubilden som alltid funnits där men som man liksom aldrig riktigt stannar upp inför. Efter torghandelns upphörande och innan uteserveringarnas förvandling av torget stod väl fontänen där ganska solo år ut och år in. Men nu har den blivit den naturliga mittpunkten i det sjudande livet här och den mötesplats den säkert var tänkt som. Den fungerar också väldigt bra som vätskekontroll varma sommardagar.

Fontänens bas visar olika genrer av torghandel, till exempel grönsaksförsäljning och charkuterism. Här är det bagarens alster som uppmärksammas:

När det gamla rådhuset vid Stortorget fick en modern tillbyggnad österut gjorde Thure en långsträckt väggrelief på fasaden mot Kalendegatan. Här har konstnären närmat sig ett mer stiliserat, närmast abstrakt uttryck.

Ett Ricky Bruch-diskuskast från Rådhuset ligger Sankt Petri kyrka. Här står ett av Thures mer anonyma verk. Man har passerat det hundra gånger utan att egentligen se det. Det är en minnessten över reformatorn Claus Mortensen. Mortensen var kyrkoherde i Sankt Petri 1529-41, alltså under dansktiden. Stenen sattes upp 1967.

Nu får vi ta oss en bit, närmare bestämt västerut. Vid Själlandstorget, i vägskälet där Köpenhamnsvägen tar sin början, har Thure gjort keramiska utsmyckningar på ett MKB-hus (Kronborgsvägen 7, 1955). Utsmyckningarna skulle inrymma två funktioner också - ljusinsläpp och ventilation till trapphusen - vilket Thure menade "i viss mån [begränsade] kompositionen". Ändå lite fina figurer, och lite smart utfört. Portarna är också snygga.

Det här är ett stiligt femtiotalshörn av Malmö. Vid Köpenhamnsvägen ligger Jaenecke och Samuelsons berömda hus Boggivagnen, byggt 1951-53. Det höga punkthuset närmst, vid Själlandstorget, är också Jaenecke/Samuelson men av senare datum, 1962.

Korsörvägen är en parallellgata till Köpenhamnsvägen. På nummer 23A och B finns ytterligare två av Thures keramikreliefer. 1952 har de pipande fågelungarna och den galande tuppen satts upp.

Efter dessa små, relativt anonyma saker kommer vi till något mer spektakulärt. Men vi är kvar i femtiotalslandet när vi slår oss ner vid fontänen på Fridhemstorget. Det är en vidsträckt öppen plats. När vi kommer hit är det fredagseftermiddag, men här är folktomt och det vilar en känsla av förfall över torget. En övergiven plats alldeles intill den brusande Regementsgatan. Egentligen är här hur fint som helst med sina tidstypiska gula tegelhus med längsgående vita band av betong och blå fasadskivor.

I fonden ligger den monumentala S:t Andreas-kyrkan, ritad av Thorsten Roos och Bror Thornberg och invigd 1959. Det är en speciell kyrkobyggnad med sin höga kampanil och innergården som för tankarna till en klostergård. Men torget funkar liksom inte. (Nu har Kullanders, Mac-specialisten, flyttat hit, kanske kan det liva upp lite). Vi stannar till för att fontänens utsmyckning, Passionsblomman från 1963, är ett verk av Thures hand. Eftersom just denna dag är en högtidsdag för oss passar vi på att dela en liten flaska champagne till porlet av fontänen. Det gör definitivt platsen lite roligare.

Vätskepausen är behövlig, för hädanefter blir det långa sträckor mellan stoppen. Vi ska göra ett yttervarv genom Malmös miljonprogramsområden och första anhalten är Kroksbäck. Den långa Bellevuevägen tar oss genom kvarter efter kvarter av egnahem. Vi kommer lite för långt och håller på att hamna i Hyllie innan vi hittar rätt. När vi närmar oss frågar vi ett gäng grabbar efter Sörbäcksvägen och får en hjälpsam och korrekt vägvisning. Det är inte alltid så lätt att hitta en speciell adress i bostadsområden där skivhusen ligger i långa rader längs en gata. Men till slut kommer vi fram. Mellan husen finns det stora gräsbevuxna ytor, med numera frodigt uppväxt vegetation - de spatiösa, luftiga grönområdena för lek och rekreation mellan höghusen var ju ett av miljonprogrammets raison d'être. Så långt från trånga, smutsiga gränder man kunde komma. Självklart skulle dessa ytor också utsmyckas, och här mellan husen hittar vi det vi söker, Thures lekskulpturer i betong: Vilda djur från 1969.

Kanske en mård, och kanske ett lejon. Och där, för tillfället gömd bakom en byggcontainer, något slags urtidsdjur. Används skulpturerna till det de är tänkta, då? Ja, det verkar så:

Det är inte så lätt att ta sig mellan bostadsområdena som ligger som en halvcirkelformad gräns mellan den äldre stadsbebyggelsen och fälten, åtminstone inte på cykel. Gång på gång stöter vi på kraftiga barriärer i form av breda vägar som löper ut från centrum likt ekrarna i ett hjul. Har man bil kan man ta sig mellan de olika stadsdelarna längs Ringvägen, men annars känns avståndet mellan till exempel Kroksbäck/Holma och Söderkulla långt. Fågelvägen är det ganska nära.

Vi tråcklar oss förbi Pildammsvägen och Trelleborgsvägen och kommer fram till Hermodsdal. Vi söker efter skolan och får återigen fråga några killar efter vägen. De visar gärna, faktiskt hänger de i närheten av skolan fast det är sommarlov. Vi hittar till slut Tackling - också det en skulptur från 1969 - på Hermodsdalsskolans gård.

Skolan är nedlagd. Det var länge problem med skadegörelse och stök, skolan ansågs vara en otrygg plats för elever och personal. Grabbarna som visade vägen kommer efter och undrar vad vi gör. Vi berättar om att vi kollar upp Thure Thörn-skulpturer. De berättar att de går på högstadiet, fast då på en annan skola som vi inte riktigt får kläm på var den ligger. Nu håller man av allt att döma på att riva den här skolan - undrar vad som händer med skulpturen då? Den signalerar aktivitet, lek, kroppskontakt. Nu är det här en dyster och översiggiven plats. Få platser är så översiggivna som nedlagda skolor.

Nästa stopp, Persborgstorget, är inte heller världens muntraste ställe. Fontänkaret mitt på torget är sorgfälligt underhållet och fullt av multnande löv. Den framtidsoptimism och den modernistiska framstegstro som väl präglade bygget av husen runtomkring och centrumet är som bortblåsta. Varken traktens unga eller gamla samlas under vårdträdet vid fontänen för att umgås, i alla fall inte idag.

På vägen hit har vi cyklat lite vilse igen. Vi ska egentligen vidare till Ramels väg, men omvägarna har sinkat oss och vi börjar få bråttom till ett avtalat möte. Vi piper in till Södervärn - det är inte långt, bara Lönngatan raka spåret. På MAS-området finns förstås en hel rad utsmyckningar. Thure har gjort två skulpturer, Pluvius (1970) som står på Ortopediska klinikens gård och Hjortkällan (1956) i planteringen mellan Kvinnokliniken och Blodcentralen. Hjorten härrör från en period då Thure tycktes intresserad av djur som ger hals (jämför fåglarna på Korsörgatan). Pluvius är mer organiskt böljande och närmar sig det abstrakta, som Tackling på Hermodsdalsskolan. Skulpturerna står inom synhåll från varandra.

Vi kommer ut på Södra Förstaden och närmar oss Möllevången, där Thure växte upp. I hörnet Södra Förstadsgatan/Möllevångsgatan, huset där det finns en klädesaffär med gamla anor, finns en bronsplatta på husets hörnpelare. Här föddes blivande socialdemokratiske social- och handelsministern Gustav Möller den 6:e juni 1884. Plattan kom upp 1955 och blir en passande avslutning på Thure Thörn-turen.

Källor:
Konstguide. Skulpturer och minnesmärken i Malmö 2001. Stig Johansson (red.). ABF Malmö, 2002.

Guide till Malmös arkitektur. Tyke Tykesson, Björn Magnusson Staaf m.fl. Arkitektur förlag, 2001.

Viktigt meddelande

Hörnet Agneslundsvägen/Östra Farmvägen, en plats där det just nu grävs och anläggs som bara den. Att Gatukontoret - eller entreprenören - kan använda tomten bakom stängslet som lagerplats är en märkvärdighet. Under flera år har kommunen försökt få loss fastigheten från den förre ägaren, se här. Det har varit stämningar och motstämningar, skyttegravskrig. Nu verkar kommunen ha avgått med segern. Det betyder att lagerbyggnaden i bakgrunden så småningom kommer att rivas och nya bostadshus byggas på tomten.

Samma hörn i oktober 2009

Utemiljön vid Malmö Energis huvudkontor

Monika Gora på upptäcktsfärd i Kvarteret Verket

När landskapsarkitekt Monika Gora fick uppdraget att göra utemiljön vid Malmö Energis nya huvudkontor i Kvarteret Verket fanns det inget alls på den vidsträckta hörntomten vid Industrigatan/Nobelvägen. Bara sådana här kabeltrummor och de två gasklockorna. Ja och så det fina gamla tegelhuset som skymtar till vänster i bild. Det ville byggherren riva, men Monika menade att det skulle fungera som en destination för den diagonala gång som nu delar av den jättestora parkeringsplatsen (se nedan). Om det var det som fällde avgörandet är inte Monika säker på, men huset står i alla fall kvar.

Malmö Energi byggde sitt pampiga hus i skiftet mellan 80-och 90-tal (historien om det äventyret hade varit intressant att skriva någon gång). Tjugo år senare har ME och Sydkraft kommit och gått, nu är E-on herre på täppan. Och under tiden har grönskan växt sig i alla fall fläckvis tät i Monikas gång.

Upphängningen av lamporna är inspirerade av Köpenhamn, där de ofta placeras i mitten av de breda gatorna. Nu kan man se den typen av belysningsinstallation på fler ställen i Malmö, Östergatan bland annat.

Den bärande idé Monika utgick från var transformation av energi. Kablarna som korsar luftrummet påminner om järnvägsstationer eller spårvägslinjer. I fackverken som löper kors och tvärs över parkeringen och liksom förbinder gasklockorna och huvudbyggnaden finns neonrör som lyser upp om natten. Monika tror det är samma rör som sattes in från början - de har lång livslängd. Några har gått sönder och borde förstås bytas ut.

Mobiltelefonantennen har tillkommit senare, men funkar ju bra tillsammans med resten av installationen

Över huvud taget kan man aldrig veta säkert vad som händer med en anläggning, sett över många år som ju denna är menad att hålla och utvecklas. Här skulle växterna kanske behöva en mer kärleksfull hand. Idén med att låta klängväxter slingra sig uppför stolparna på parkeringen har inte riktigt förvaltats. Istället har man fyllt i med plattor där det var frilagd jord för att växterna skulle kunna leva. Kanske dog växterna och så tyckte någon att det såg slarvigt ut med en jordplätt runt stolparna. Men plexiglaset som täcker cykelställen har klarat sig överraskande bra, även om vissa skivor slagit sig lite med åren.

Vi fortsätter runt hörnet, till en mer trädgårdsliknande avdelning som är tänkt för personalens förnöjelse. Monika har gjort en terrasserad plantering som höjer sig mot kyrkogården. Hon satte in en grind så att man skulle kunna ta sig en promenad på kyrkogården under rasten, men den är låst när vi är här.


Nu kommer en väktare fram och undrar vad vi gör här - det är efter arbetstid och stället är ganska övergivet. Vi ser väl heller inte ut att tillhöra den närmsta E-on-familjen. Det här timar sig just när Greenpeace tagit sig in på kärnkraftverket i Forsmark och E-on anses vara ett högriskobjekt, därför är det höjd beredskap. När Monika förklarar att hon gjort utemiljön blir väktaren genast vänligare stämd (och hon verkar inte särskilt sträng från början). Hon säger att hon verkligen gillar uteplatsen och terrasserna.

På framsidan mot Nobelvägen finns flera fontäner som ska spruta upplyst på kvällen, se här. Det är osäkert om de är i funktion - kanske har E-on glömt bort - eller aldrig fått reda på - vad metallrasterna i betongplattorna är till för, eller tror att det är anordningar för biltvätt kanske? Påminner faktiskt lite om smörjgroparna som nu försvunnit från grannkvarteret.

Hur som helst fick Monika Betongpriset för arbetet med Malmö Energi - för övrigt ett av de första stora projekt hon utförde. Hon tror det är för att hon använde stora betongplattor på framsidan av huset. Här finns också ett konstverk, som jag aldrig tidigare lagt märke till, Mellanrummet mellan Yin och Yang av C F Reuterswärd. Väktaren och Monika diskuterar initierat utsmyckningarna inne i huset, det verkar intressant. Men dit in kommer jag inte den här kvällen. Det får bli en annan gång.

De där gräsklädda kullarna på hörnan Industrigatan/Nobelvägen, då? Monika berättar att det var meningen att det skulle bli en byggnad till här, utmed Industrigatan. I väntan på det forslade man dit schaktmassor när man gjorde anläggningar på tomten. Monika såg till att de blev snyggt formade till kullar. Något andra hus har aldrig blivit byggt och kullarna är kvar, lite som gravhögar från vikingatiden med en egen flora av stäppsalvia och annat.

Stort tack till Monika, som tog sig tid att visa runt!