Tunnelen på Dalaplan

Den 9:e december 2012 fick gångtunnelen på Dalaplan Sydsvenskans Nåbelpris i ekonomi*. Nåbelstiftelsens motivering: "för sin sparsmakade och minimalistiska utsmyckning, att med steril och rå betong gestalta en universell och postmodernistiskt urban hopplöshet". Tunnelen, menade stiftelsen - det vill säga Malmöredaktionens Martin Andersson - står som en symbol för kontrasten mellan samhälleliga incitament och en allmänmänsklig längtan efter högre livskvalitet.

På betongväggen i den pissoarstinkande passagen kunde man läsa, sprayat med svarta rinnande versaler: FORTFARANDE INTE GLAD.

Ilmar talar tunnel

Nu har det, lagom till tunnelens 50-årsdag, tagits ett samhälleligt incitament för att höja livskvalitén för den som passerar här. Golvet och trapporna har fått ny cementbeläggning. De råspontsmönstrade betongväggarna är ett minne blott. Nya, kakelklädda väggar i bland annat turkos, blått och gult har byggts upp. I mellanrummet har man satt in uppåtriktade ljuskällor som - mer eller mindre - ska lysa upp passagen alla dygnets timmar och kräma på för fullt när någon närmar sig nattetid. Musik strömmar ur dolda högtalare, idag är det Vivaldis våren som omfamnar invigningsbesökarna. (För ett ögonblick kan vi tänka oss att den gamla betongväggen fått vara kvar och att man istället krämat på med speed metal och råtechno på hög volym. Men vi låter det stanna vid en tanke.)

Det är Frida Axelsson, Bachelor of Fine Arts vid arkitektskolan i Köpenhamn, som designat den uppfräschade tunnelen. Det är snyggt, men inte gulligt romantiserande. Kakel är alltid trevligt och plockar upp en central del i tunnelens historia. Åtminstone vid den norra nergången fanns det en gång i tiden en offentlig toalett, vitkaklad. Om tunnelen i sin tidigare skepnad utsetts till en av landets läskigaste platser bör den underjordiska toaletten/pissoaren ha varit bortom beskrivning. Ännu ett samhälleligt incitament för att öka livskvaliteten som snabbt måste ha barkat åt helvete.

Malmös underjordiska torgtoaletter är numera noggrant tillbommade. Men dagen till ära - eller kanske av misstag - står dörren till Dalaplans katakomber öppen.

Det är förvånansvärt rent här och det vita kaklet glänser. Förmodligen har det snyggats till eftersom det uppenbarligen använts som arbetsplats under renoveringsarbetet av tunnelen. Men oundvikligen flimrar det förbi bilder av uppskjutna heroindoser och flyktiga sexuella möten när man vistas här.

Dalaplan är fortfarande i första hand en knasig trafiklösning, ett av Malmös mest förvirrande och oroväckande ställen för cyklister. Inget av detta råder den uppsnyggade tunnelen bot på. Frågan är väl om fler, som inte redan använt den, kommer att upptäcka gångtunneln för att ta sig säkert under gatan. Den är ganska anonym med sina tvärställda upp- och nergångar och vet man inte om att den finns där är det lätt att missa den. Kommer man på cykel har man heller ingen nytta av den, utan behöver fortfarande slåss med bilarna i enplanskorsningen.

Sydsvenskan rapporterar här och Martin Andersson fördjupar här.
_________
*Samtidigt som Norra Sorgenfri Nu fick Nåbelpriset i litteratur.

Kvarteret Ugnen

Kvarteret Ugnen har flugit under radarn länge nu. Det är inte så konstigt. Maken till anonym och - med förlov sagt - tråkig plats får man leta efter. Här finns bara några få byggnader och de går inte till historien för sin skönhet. Mest prominent är en långsträckt lagerbyggnad i tegel parallellt med järnvägen. Här finns också en biltvätt, som en vardagseftermiddag i september kan vara ganska välbesökt. Vid fyra-halv femtiden är det kraftig trafik längs Industrigatan, som avgränsar Kvarteret Ugnen norrut, och många bilister passar kanske på att ge sitt fordon en uppfräschning på väg hem från jobbet.


Mot öster finns en kraftig barriär av höga trådstängsel och järnvägsspår. Cykelbanan invid banvallen når man från den nedsänkta Industrigatan efter att ha släpat cykeln uppför en brant trappa. Inte med bästa vilja i världen kan man kalla detta en slumrande diamant i aska.

Lagerbyggnaden uppfördes 1966 av Plyfa AB och kanske är det det företaget som fortfarande har sitt lager här. Det ligger i alla fall en svag doft av masonit och plywood över nejden. Innan Plyfa byggde fanns det en skrotnisse här, Blecher & Co. Byggnadsantikvarie Olga Schlyter är kortfattad i sin kommentar om kvarteret: "Lagerbyggnaden är inte betydelsefull ur kulturmiljösynpunkt". Fritt fram att riva och bygga nytt, således. Men det går förstås inte att bygga bostäder, det är för nära järnvägen. Kanske kommer det här i framtiden vara ett av få minnesmärken över den råa industriepoken som finns kvar.

Västerpå, i gränsen mellan kvarteren Ugnen och Grytan, löper det en annan cykelväg. Den är trevligare. I detaljplanen för området är man noga med att passagen ska hållas öppen - den får inte bebyggas. Det är en allé med jättevitoxel som kantar cykelvägen, får jag veta när jag ringer Mattias Thelander på Gatukontoret. På försommaren bör träden vara översållade med vita blommor. Nu hänger det klasar med bär från grenarna, bären är fortfarande gröna men kommer att bli röda så småningom.

Enligt Gatukontorets databas är träden planterade 1995. "Här ska finnas en stackars rönn någonstans också", säger Mattias, som nu när han blivit uppmärksam på att här finns en cykelväg med plantering ska besiktiga den vid tillfälle. Annars är han för tillfället mest involverad i hörnet Östra Farmvägen/Agneslundsvägen. Där ska det också planteras träd. Landskapsarkitekten och entreprenören har bett honom kolla på markarbetena, det är alltid lite knepigt med gatuplantering av träd.

På bilden ovan, till vänster, skymtar en av de nya byggnader som uppförts åt det nya gymnasiet. Norrut till höger Addos kontorsbyggnad i Kvarteret Tangenten. Till vänster om denna skymtar Apoteksbolagets anläggning i gult tegel i Kvarteret Spiralen.

Nobelvägen

Jag har börjat drömma om Nobelvägen. Inte helt normalt, jag vet - det rör sig ju trots allt om en evighetslång monoton asfalterad jävla genomfartsled med massor av trafik. Hart när omöjlig att korsa och ännu svårare att älska.

Det är kanske Camilla Jonassons fel. Hon har på sistone haft en bisarr idé om att det går att väcka Nobeltorget till liv. Eller så är det för att jag upptäckte att det finns en värld bortom Nobelvägen - till exempel i form av krogen På Besök och Annelundsparken (Enskifteshagen) - när European Social Forum var i stan.

Fast mest är det nog Henrik Brandão Jönsson som bär skulden. I sin reportagebok om Brasilia - Fantasiön - berättar han om ett möte med arkitekten och stadsplaneraren Jaime Lerner. Lerner har revolutionerat kollektivtrafiken i miljonstaden Curitiba. Staden kallas nu den mest svenska i Brasilien därför att bussarna går i tid där.

Lösningen på Curitibas trafikproblem blev inte att bygga en tunnelbana, det fanns det inte pengar till. Istället blev det att skapa exklusiva körfält för bussarna i mitten av avenyerna. Lerner fick Volvo - som råkar ha en fabrik i Curitiba - att bygga en dragspelsbuss med ett extra chassi. Så nu rullar de långa bussarna ostörda i sina filer och stannar punktligt på hållplatser som är utplacerade ungefär som tunnelbane- eller spårvägsstationer längs rutten.

Nobelvägen är bred. Från början hade gatan, som funnits sedan 1904, en trädkantad cykelbana i mitten. Men under andra halvan av 1900-talet blev den en ogästvänlig trafikled som var skyltad som E6 fram till att Inre Ringvägen invigdes 1974. Men biltrafiken har fortsatt att dominera helt. Cykla eller promenera längs Nobelvägen är inget man gör med glädje.

Nobelvägen vid Nobeltorget, förr i tiden

Stadsbussarna hade som bekant sitt garage intill Nobelvägen fram till för några år sedan. Därför vore det ju fint att arbeta i den traditionen och göra om gatan till en kollektivtrafikens pulsåder à la Lerner. Tillsammans med Amiralsgatan och Drottninggatan skulle det kunna bli en fin innerstadslinje med täta stopp för den urbane resenären. Sallerupsvägen, Ystadvägen och Inre Ringvägen kunde bli en yttre linje.

Kanske är en sådan lösning avlägsen. Det finns dock tecken på att Nobelvägen håller på att bli mänskligare. En vacker försommarsöndag vid den grönskande Jesusparken känns förstås allt vänligt och behagligt. Men det finns mer: mellan Sallerupsvägen och Industrigatan har man fixat till en fin cykelbana skiljd från trafiken. Nu tar banan slut i korsningen Nobelvägen/Industrigatan, men kanske blir det en fortsättning bort mot Amiralsgatan - vem vet?

Här finns också vissa tecken som tyder på att det ska bli grönare i skiljet mellan den nord- och sydgående trafiken:

Nobelvägen i nordlig riktning, mot Värnhem, i slutet av maj 2010

Allt som allt är det väl ett led i att försöka få bort barriärer mellan olika delar av staden, och en förberedelse för att Sorgenfri ska bli en stadsdel dit boende och besökare vill kunna ta sig på annat sätt än med bilen. Ett annat tecken i den riktningen är fartbegränsningen till 40 km i timmen på Industrigatan.

Ny skylt i korsningen Industrigatan/Nobelvägen