Läderfabriken

Ett fynd bland reahögarna i Malmö Konsthalls boklåda: en skrift om Ateljéföreningen Läderfabriken. Föreningen fanns i Läderfabriken Skandias gamla tegelbyggnader under åren 1987-1989. Fabriken låg i kvarteret Smedjan, ut mot Industrigatan. Den brann ner till grunden någon gång på nittiotalet, efter att brandkåren en period haft det som övningsställe. Innan konstnärerna kom dit var det tandborstfabrik - Malmöföretaget TePe - och mycket annat. Läderfabrik var det egentligen bara något decennium efter att fabriken byggdes kring första världskrigets slut.

Så här skriver konstnärerna Åsa Maria Bengtsson och Peter Dacke i sitt förord:

"Från ateljéfönstren kan man ana ett helt sekel. En nedlagd kemikaliefabrik, en tvålfabrik och konsulatet. Tusentals kvadratmeter stora lokaler i kommunens ägo, så förfallna att de aldrig mer kommer att kunna användas. Om man i fantasin stänger av trafiken är det precis som på landet, man blir ett med det bortglömda på andra sidan gatan. /.../

Våren 1987 började vi planera för ett ateljéhus. I juli månad samma år skrevs kontrakt med hyresvärden LE Lundberg. Två våningar, tvåtusen kvadratmeter. Fyra ateljéer fanns redan i den gamla disponentvillan intill Läderfabriken och några av oss kände till tandborstfabrikens förestående flyttning.

Behovet av ateljéer har varit ett akut problem i Malmö under många år. Trötta på kulturpolitikernas uppenbara handlingsförlamning tog vi saken i egna händer. Våra intentioner var större än att upprätta en förvaringsplats för konstnärer. Vi ville skapa ett forum där både konstnärer och publik kunde mötas för att verkliggöra den omedelbara diskussion som konsten behöver. Vi byggde om en lagerlokal på 185 kvadratmeter till galleri och iordningställde ateljéer.

Nu så här två år efter starten kan vi resumera: Läderfabriken har haft uppemot 10 000 besökare. Galleriet har presenterat utställningar av konstnärer från Norge, Danmark, Storbritannien, Ungern och Sverige."

Utställningsrummet

Man anar ett stort engagemang och en pionjäranda hos föreningens medlemmar, men också en ambition att göra Läderfabriken till ett dynamiskt centrum i Malmös konstliv. Men det slutar inte lyckligt. Myndigheternas krav på ombyggnationer och installationer för att möta alla säkerhetskrav blir en prövning. Kommunens och fastighetsägarens ovilja att förhandla fram en hållbar lösning för föreningens verksamhet i fabrikslokalerna en annan - Malmö kommuns ovilja att ge ut ateljébidrag tycks ha varit en av de avgörande faktorerna. Till slut sa LE Lundberg upp ateljéföreningen och konstnärerna fick flytta ut.

Förordet andas ilska och bitterhet över att det inte gick att säkerställa en fortlevnad för ateljéföreningen, men också en förhoppning att verksamheten i Läderfabriken skulle ha inspirerat till liknande initiativ. Och strax efter föreningens upplösning uppstod en ny ateljéförening, ADDO, i grannkvarteret Spiralen. Den finns kvar och är en vital del av Malmös konstscen. Senast har ett antal av konstnärerna deltagit i Malmö Nordic, liksom kollegorna i Cirkulationscentralen strax bredvid den nu försvunna tvålfabriken i kvarteret Brännaren. Även i andra hörnet av kvarteret Smedjan - i före detta Förlagshusets byggnad - finns ateljéer.

Drygt hundra konstnärer har idag sina ateljéer i kvarteren runtikring där Läderfabriken Öresund en gång stod. Frågan är förstås vad som kommer att hända om området börjar sin planerade klättring mot attraktivt bostadsområde med högre hyror.

Men kanske uteblir den klättringen...? Många tecken tyder på att Norra Sorgenfri-processen går lika trögt som vanligt. Mer om detta i kommande inlägg.

Loft Living - nu med tv!

En del av Loft Living har fått nytt liv av Stäppens skejtare. Här finns också säkra vårtecken. Och en gammaldags tjock-tv.

Loft Living - mayhem

Stor skillnad.

Susann Rönnertz vinner med Genius Loci!

Platsens själ

Norra Sorgenfri Nu gratulerar konstnären Susann Rönnertz till att ha vunnit tävlingen om ett nytt konstverk i Kvarteret Caroli, alltså det upphottade Caroli City.

Tävlingen har utlysts av Malmö Stad och Profi Fastighetsförvaltning, som äger kvarteret. Förutsättningarna: "Ljus är huvudtemat för det blivande konstverket – därmed poängterande att platsen skall vara attraktiv kvälls- och nattetid. Ljuset har också en viktig trygghetsaspekt".

Om Genius Loci: "Platsen intas av en plantering som lever med årstiderna. Blad och färger, som speglar ljus, ingår i kompositionen liksom växter med karakteristiska former och namn (”skallerormsmartorn”).

Det ljus som ger växter liv får en egen gestalt. Svävande i rummet syns ett stort antal glober med skiftande ljus. Globerna (eller blommorna?) bärs upp av raka stänger av stål eller också uppfattas de som glänsande och växande stjälkar. Tillsammans bildar dessa delar en levande tredimensionell organism där växter och ljus samspelar i ett nära nog symbiotiskt förhållande."

Bedömningsgruppens motivering: "”Ljus och växande är aspekter av livet och som här intagit två tydliga gestalter - en punktformad, skiftande ljusglob och en skimrande plantering. Dessa smälter samman till en unik helhet som väcker en rik flora av tankar och känslor. Detta poetiska och livsbejakande ljuskonstverk kommer att ge Malmöborna en ny inbjudande mötesplats."

Susann har under lång tid använt växter i sin konst, både som redskap och motiv. Hon har sin ateljé i Förlagshusets byggnad i kvarteret Smedjan och hittar en hel del av sin inspiration och sitt material på ödetomten. Om reseda, röllika eller besksöta kommer att ingå i planteringen återstår att se, men skallerormsmartorn [eryngium yuccifolium] verkar vara en växt helt i Susanns smak och har - tycker NSN-redaktionen i alla fall - ett klart släktskap med ödetomtens ruderatmarksflora.

Platsens själ på dan

En etta på Stäppen

När konstnären Lisa Renvall rivit sin utställning på Cirkulationscentralen, Loft living, flyttade hon ut alla lastpallarna, reglarna och metallskivorna till ödetomten och byggde upp installationen igen. Materialet hade hon hämtat från kvarteret till att börja med, så fynden har återbördats fast i annan form.

Nu har sovloftet, bänkarna och sittplatserna stått här ett par veckor. Installationen har förändrats en del, vissa saker har försvunnit och andra - som taggarna och den skateboardåkande grisen - har tillkommit.

Utplacerat på den förgänglighetens scen som är ödetomten kommunicerar Lisas verk kring hur vi bor och konsumerar. Det är också en lite hemlig plats, där man kan krypa upp på loftet och spana på omgivningarna, eller bara ta det lugnt ett tag.

Lisa Renvall bygger möbler på Stäppen, 28/2 2012

27/2 2012

27/2 2012

Loftet nästan klart, 28/2 2102

28/2 2102

Intryck & avtryck - Formlära 2 på Stäppen

En lek med former - fasta, flyktiga - speglingar och skala. Landskapsarkitektstudenterna på Formlära 2 intar Stäppen med sina tolkningar av platsen och landskapet. De har tagit fasta på konstrasterna mellan de konkreta strukturerna som finns här, den ständigt närvarande men mångbottnade historien och den diffusa framtiden.

Andrée Olsson, till vänster, och Anna Ahlqvist, till höger, har arbetat i gruppen som gjort om makro-Norra Sorgenfri till ett mikro-zoo (förmodligen med hjälp av makro-objektiv). På bilden syns också Mona Greiff och Sebastian Jonasson. Sebastian och hans grupp har utgått från idén att det finns en sjunken stad under ödetomtens yta och har konstruerat "tittål" till denna imaginära plats.
  

Fredrik Berggren och hans grupp har gjort de vita lådorna med de oformliga skuggorna, eller om de har saktat förflyttat sig och lämnat ett segt spår av spillolja efter sig. Det är inte olja, försäkrar Fredrik, utan biologiskt nedbrytbart tapetklister hoprört av mjöl och vatten och färg. Fredrik säger att oljespåren kan vara en nickning till de föroreningar som finns i marken här. Men framför allt har inspirationen kommit från kontrasterna mellan de hårda strukturerna i området - husen men också det de fylls med, myndigheter som Migrationsverket och Trafikverket - och det svävande, oformliga som kan utgöras av människors förväntningar, berättelser och göranden.

Isbjörnarna fotograferades här, medan det fortfarande fanns is. Ganska allegoriskt, liksom.

Huset och ödetomten som ett Norra Sorgenfri-anpassat Monopolspel.

Trådar, historier.

Kul - att Alnarpsstudenterna varit här och jobbat, att ödetomten för en dag fylldes med så mycket gestaltad tankeverksamhet och att det blev ett så intressant resultat. Fika fick man också, serverad där det gick att få åtminstone lite lä bakom Benzons hus.

Stenhuggaren på Stäppen

Ting!!! Ting!!! Ting!!! Ljudet från de tålmodiga mejselhuggen ekar över Stäppen. Det är tidig söndagsmorgon och Noel är i full gång med sitt arbete. Han har kommit hit de flesta dagar i sex veckors tid för att skulptera ett granitblock han funnit på ödetomten.

Noel kommer från Zimbabwe, där han först gick i lära hos äldre mästare och sedan arbetade som skulptör i sten och trä. Han brukade arbeta med mjukare sten. "Graniten är väldigt hård", säger han. "Ett hugg märks knappast i stenen". Så det har tagit mycket längre tid än han trodde att få statyn färdig. Men Noel hoppas att den ska bli klar i tid så att han kan visa den på Malmöfestivalen.

Noel använder enkla redskap för att mana fram modern och de två barnen ur stenen: en liten handslägga, en mejsel och en borste. Sedan han kom till Sverige för två år sedan har han inte haft möjligheter att skulptera - materialet är dyrt och det är svårt att hitta ett ställe att arbeta på om man inte har pengar och kontakter.

Noel har hållit utkik efter sten när han joggat genom Malmö. När ödetomten röjdes av fick han syn på det avlånga granitblocket som bara låg här och skräpade. Och så började han komma hit och mejsla på det.

Det är alltså nödvändigheten som gör att Noel står på Stäppen och hugger. Men det ger också fördelar. Många stannar till och pratar en stund, vilket ger honom kraft att fortsätta. Det är också ett sätt att visa sitt arbete för andra och kanske väcka intresse för det. Det fungerar: Sydsvenskan skrev om skulpturen för ett tag sedan och förra veckan gjorde Metro ett reportage.

Att ta skulpturen till Malmöfestivalen blir nästa steg. Men även om det går att skönja slutresultatet är det ännu många släggslag kvar innan den är helt färdig.

Noels värv har gamla anor i trakten och är verkligen i samklang med platsens historia. Bland de första företagen som etablerades i industriområdet fanns det stenhuggerier. Lite längre österut längs Industrigatan fanns det en kvarnstensfabrik, och på andra sidan järnvägen, i Emilstorp, finns det fortfarande ett stenhuggeri där man gör gravstenar.

Tack till två uppmärksamma Norra Sorgenfri Nu-läsare, Lovisa och Petra. Lovisa upptäckte statyn när hon passerade Stäppen för några veckor sedan (hoppas du ser detta och därigenom får svar på dina frågor). Petra såg en notis i pappersupplagan av Sydsvenskan och skickade den brevledes till redaktionen. Oldschool!

Mellan asfalten och skyn i människobyn - Vårvandring III

Vårens Norra Sorgenfri-vandring bjöd på en del nyheter. Först och främst: vackert väder. Bara enstaka regndroppar föll, och för det mesta sken solen medan de mörka molnen höll sig på avstånd.

Första anhalten blev Kvarteret Grytan, där vi inspekterade den nya platsbildningen framför skolan - se här, här och här för att följa arbetet med denna. Sedan följde en annan nymodighet: vi följde Östra Farmvägen söderut och tog oss till slut utanför industriområdet.

Vi passerade den planerade parken som nu kommer att bli en plätt och stannade till i hörnet av Kvarteret Vänligheten. Här fanns en gång Pinnahusen, eller Hollywood som nödbostäderna också kallades. Eva - som kommit ner från Helsingborg - fick tillbaka sin bok Sorgenfri, Mary Anderssons dokumentärroman som jag lånat för mer än ett år sedan.

Vi vandrade genom Kvarteret Sorgenfri och kollade på Jaenecke och Samuelssons femtiotalshus.

Snart nådde vi fram till Nobelvägen och kunde ta oss tillbaka till industriområdet. Väl där gjorde vi en miniexkursion på ödetomten och kunde konstatera att artrikedomen är stor även så här års (här, här, här och här finns en inventering av sensommarens flora). Förutom björk, lönn och ek hittade vi bland allt annat grönt förgätmigej och mängder av spirande skogsclematis.

Nu var vi redo att ta oss uppför brandtrappan på gården till Nobelvägen 125. Väl där, i galleri högt ovanför, mötte oss utställningen Mellan asfalten och skyn i människobyn och Kafé Lilla Sorg. Krossade drömmar och kaffe för den fikasugne, en krämig soppa för den hungrige.

Det fladdrar till i en tyllgardin

Målningar av Robert Alnestedt

Henning har koll på serveringen

David vänder plattorna

Ett avskilt hörn i ett avskilt hörn av stan

Vädret var som sagt gynnsamt, så de flesta kafégästerna slog sig ner på taket. Här har man bra överblick och befinner sig verkligen mellan asfalten och skyn i människobyn.

Vandrare Eva

Fler vandrare, från vänster: Joachim, Lasse, Lotta, Karin och Jens

Stort tack till alla som följde med på vandringen, och till Henning och David som fixade drömmarna.