Det råder en skriande bostadsbrist i dagens Sverige – det
byggs för lite. Om detta råder konsensus. När det gäller orsakerna går
åsikterna brett isär. Byggbranschen skyller på höga kostnader och krångliga
regler. Kritiker av sagda bransch menar att den styrs av ett fåtal stora
aktörer som tar ut övervinster och knappast har intresse av att pressa
kostnaderna.
Senaste numret av tidskriften Arkitektur handlar om glappen
på bostadsmarknaden. För det byggs förstås bostäder. Problemet är att de allra
flesta av dem blir så dyra att de bara kan hyras eller köpas av konsumenter som
redan har en stadig fot inne på marknaden. De undantag som finns – och som får
sitt utrymme i Arkitektur – handlar oftast om enstaka projekt, som med små
lägenheter riktar sig till unga och/eller studenter. Det kan vara ombyggnad av
stora kontorskomplex från sextiotalet eller nyproduktion, där man försöker
hitta kostnadseffektiva och ibland spännande lösningar. Men gemensamt är att de
till syvende och sist riktar sig till en målgrupp som snart kommer att kunna
kliva uppåt i bostadshierarkin.
Det är inte här den stora utmaningen finns. Den är istället
att hitta sätt att bygga i oattraktiva lägen för familjer med låg
betalningsförmåga, för det är detta föga attraktiva marknadssegment som är i
störst behov av nya bostäder. Idag finns det få – byggherrar eller kommuner -
som ens försöker knäcka den ekvationen. Och varför skulle de, när det finns
mycket större vinstmarginaler i att bygga i små volymer i attraktiva lägen för
penningstarka målgrupper?
De flesta byggprojekt som presenteras i tidskriften är exklusiva
byggen med högt kvadratmeterpris. Undantaget är ett bestånd småhus i Fittja,
där man lyckats kombinera massproduktion med variation till en byggkostnad på
15 000 kr kvadratmetern. Det är en siffra som branschen oftast i debatten avfärdar
som omöjlig, vilket ju är intressant i sig.
Ingen – allra minst planerare och arkitekter – vågar ens
viska om storskaliga lösningar som påminner om miljonprogrammet. Istället menar
Arkitekturs chefredaktör Dan Hallemar och Ola Nylander, professor på Chalmers,
att man måste hitta sätt att bygga differentierat och med bra kvalitet, men så
att folk ändå har råd att bo.
Hur den ekvationen ska lösas är en gåta, men Nylander pekar
på några viktiga omständigheter ur det svenska bostadsbyggandets historia. I
början av 1900-talet byggde konsumentdrivna folkrörelser bostäder i egen regi.
Under en epok – mellan tidigt trettiotal och sent femtiotal - drev staten en
strategisk bostadspolitik som främjade både bostäder för utsatta barnfamiljer
och kvalitativt byggande, även i större skala.
I en sektion av tidningen finns en genomgång av innovativt
svenskt bostadsbyggande från 1900-talet, där både de rationella och sociala
aspekterna är framträdande. Så inspiration saknas inte, men Arkitektur löser tyvärr
inte gåtan om bostadsbyggandet åt oss. Ändå, att synliggöra glappen och peka på
konfliktlinjerna är en utgångspunkt för en fortsatt debatt. Den debatten kokar
ner till en avgörande fråga: ska bostadsmarknaden bara vara en marknad, eller
behövs det återigen en bostadspolitik som vågar vara strategisk nog att främja
nya innovationer för vår tid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar