Avstickare: Ursynów

1980.

Också 1980. Många fler bilder från den tiden på ursynow.org.pl här.

Med spårvagn från centrala Warszawa för nästan precis 24 år sedan. Plötsligt uppenbarade sig en skog av höghus ute på slätten mot den bleka vinterhimlen: Ursynów, förklarade våra polska kompisar för oss. Ljusgrå hus och mörk lera, en värld i svartvitt.

Här bodde våra vänner, i ett komplex där fyra personer delade ett rum av ordinär svensk korridorrumsstorlek. Det var ett decennium efter att bilderna ovan togs och gatorna var fortfarande oasfalterade och gyttjiga på vägen från spårvagnen till studentboendet. Vi gick inte omkring i området, precis, bara fram och tillbaka till hållplatsen i det bistra polska vintervädret.

Bilden av de där höghusen på slätten har etsat sig fast på näthinnan, liksom minnet av att färdas dit i en krängande, överfull spårvagn. Nu ska jag åka till Ursynów igen, med buss från en annan förort, Piaseczno.

Jag hoppar av på hållplatsen Wyścigi, som google maps föreslagit, för att komma till centrala Ursynów. Jag hamnar i en hårt trafikerad motorvägskorsning. Ingen öppen slätt, ingen höghusskog i ensamt majestät. Jag frågar en herre efter vägen, det enda gemensamma ord vi finner är "Metro". Mannen manar mig att följa med och knatar in mellan husen, som visserligen är Plattenbauten men bara tre-fyra våningar höga. Husen är i sin slitna gråhet svåra att åldersbestämma, jag skulle gissat på sextiotal men det måste vara sent sjuttiotal eller tidigt åttiotal med tanke på att det var då hela Ursynów byggdes. Också betonggångarna är slitna, men någon gyttja behöver vi inte klafsa genom. Till slut hoppar vi på en lokalbuss och så kommer vi till tunnelbanestationen.

Höghuslandskapet är flackt och glest, husen inte alls så mäktiga som jag minns dem. Sex till elva våningar, mest punkthus, de flesta uppiffade med aprikosfärgade eller ljusgula fasader. Har också här förekommit Rückbau, som i Marzahn? Säkert inte. Invånarna här hade knappast någonstans att flytta för att söka lyckan när kommunismen föll, de var redan på plats i Polens finansiella hjärta. Så här har nog aldrig stått hus tomma. Eller så har det det men det har inte funnits pengar för en större upprustning/ombyggnad. Nu växer i alla fall distriktet så det knakar och nästan 25 % av de närmare 150 000 invånarna är enligt wikipedia under 18 år gamla - Ursynów, som ligger söderut från centrum, kallas Warszawas barnkammare. Det byggs också mycket nytt, men mest söder om Plattenbauten-klustren och för en ekonomiskt starkare målgrupp. Centrumbildningen som givit distriktet dess namn känns gammalt och trött. Men det är en hel del folk i olika åldrar i rörelse så här en vardagsförmiddag, betydligt mer än i Marzahn-Hellersdorf.

Här finns inget som ger en riktning för eventuellt flanerande. Jag ser ett bestånd högre hus i norr och börjar gå ditåt längs en hårt trafikerad, bred bilgata. Snart korsas den av en viadukt, en fyrfilig monsterväg där bilarna dånar förbi. Barriärerna här är inte att leka med, de suger kraften och livsmodet ur en i det gråkalla och färglösa vintervädret. Jag vänder om och tar Metron till nästa station norröver, Służew. Administrativt tillhör området Mokotów-distriktet, men stadsplanen och byggnaderna är samma lika som i Ursynów. Här passar kameran på att definitivt krascha efter att länge ha fungerat endast sporadiskt, liksom på beställning för att ytterligare spä på min betongmelankoli. Så här ser Służew ut via en gammal fulmobilkamera:

En del hus, som de på de övre bilderna, är som de alltid har varit. Men de flesta, som på den undre, har fräschats upp i alla fall till det yttre. En typisk metod är revertering, det vill säga man har smällt upp ett yttre lager av något slags organiskt material på fasaden. Metoden var populär i Malmö i början av 90-talet, bland annat kläddes huset i hörnet Simrishamnsgatan/Södra Parkgatan - det snett mittemot Golden - på det sättet. Billigare än att putsa om och kanske också isolerande. Om man går fram till huset här ovan och knackar på fasaden så ekar det ihåligt. Balkongkonstruktionen är typisk för Służew och påminner om ett äldre hus på Kamrergatan i Malmö med sin bärande mittpost.

Det här ser ju tämligen dystert ut. En bit längre norrut, vid nästa Metrostation Wilanowska, är det roligare - husen högre, gatumarknaden vid Metro- och bussknutpunkten livligare. Den delen av Mokotów är nog lite äldre, mer sextiotal då Gomułka gjorde femårsplaner för byggande av den socialistiska idealstaden. Men när jag strosar runt lite i Służew hittar jag liv. I ett av de gråaste husen finns det en liten servering i en lokal i bottenplanet. Den är stängd, men i butiken bredvid säljer en dam pannbiffar, polska piroger och annat matnyttigt. Vi får klara oss med teckenspråk och onomatopoetiska ljud, men vi kommer fram till att pirogerna - som ser mer ut som dumplings och har fyllning av spenat eller kött - är förkokta och bör stekas upp i panna (med olja, inte smör!) tills de är gyllenbruna, bronzowy. Ett gäng sådana kostar inte många złoty och är riktigt goda att äta sig mätt på när kvällen så småningom kommer.

Jag frågar också efter en restaurang och damen säger nåt som visar sig vara namnet på ett ganska nybyggt köpcentra nära Metron. Det är en ordinär galleria, med något slags lågmäld lunchrusning i restaurangen JazzLife (eller något liknande). Lunchen är först en klar grönsakssoppa och sedan något så modernt som en wrap med fräsch fyllning av kyckling, avocado och grönt. Jag blir också modernare mätt än om jag fått till exempel golonka och promenerar vidare. En äldre del av köpcentrat är mer basarliknande, intressantare. Här saluförs förstås charkuterier och ännu mer piroger och andra delikatesser, jämsides med kläder och bijouterier.

Efter en busstur tur och retur Ursus - där jag lyckas hitta en hel del övergivna industribyggnader men ingen traktorfabrik - är jag tillbaka vid Metron i Służew. Det har redan blivit mörkt och eftermiddagsrusningen är i full sving. En man har dragit hit en portabel, vedeldad bakugn där han bakar det där kompakta, mörka brödet som är så gott till feta korvar.

Metron, som definitivt inte fanns här i början av 90-talet, skär rakt söderut genom Ursynów - en huvudartär som effektivt kopplar samman de olika delarna av distriktet och som måste ha gjort livet här betydligt smidigare. Enligt vad jag läst någonstans gjorde man inte så många parkeringsplatser i anslutning till husen när Ursynów byggdes. Privatbilismen var inte en stor grej i det socialistiska Polen, man åkte kollektiv och ännu 1990 var det väldigt få bilar på gatorna. Nu, när bilismen har kommit att dominera lika kraftigt i Warszawa som i västligare storstäder, är detta förstås en nackdel för att locka hit bilburna nya invånare. Nybyggena söderöver har naturligtvis gott om parkeringsutrymmen. Vad som finns i här är väl tilltagna allmänna ytor för idrott och rekreation, också typiskt för den tidens sätt att planera för det goda, socialistiska livet. Jag, som inte kör bil, är glad för att Metron, trammen och bussarna spinner ett så finmaskigt nät i stadslandskapet. Och jag hoppas i mitt stilla sinne att Ursynów, i en framtid då bilen inte kommer att vara en självklarhet, ska bli en vinnare.

Jag åker till Natolin i söder och kommer upp i korsningen av två breda boulevarder - om man nu kan kalla motorvägsbreda genomfartsleder boulevarder. Men det känns lite så, med höga hus som tornar upp sig mot natthimlen men ändå med upplysta affärsfönster ut mot gatorna och med folk i rörelse. Nästa stopp norrut längs Metron är Imielin, som visar sig vara distriktets administrativa centrum, med julstjärnor på Ursynów-högkvarterets byggnad och något som ser ut som ett nymornat nöjeskomplex:

Här någonstans tänker jag att jag ska kunna få tag på en högre tjänsteman som kan förklara Ursynów för mig. Men administrationen har just stängt och mannen som bevakar glasdörrarna in till receptionsytan är inte alls intresserad av att släppa in mig för att leta upp någon som kan ge mig information. Här finns inte direkt någon turistbyrå att vända sig till, inte ens ett broschyrställ. Men egentligen behöver jag inte så mycket bakgrund. Det här är ett landskap där man bor och uträttar lokala ärenden för att sedan transportera sig - inte till fots, dock - till sina dagliga sysslor. Ett vardagsområde i en ganska stor centraleuropeisk stad.

På de dryga trettio år Ursynów existerat har det bildats något av en kvarterskänsla på sina ställen, trots alla barriärerna och den relativt glesa bebyggelsen. Detta blir tydligast runt nästa Metrostopp, Stokłosy. Här kommer jag upp vid ett ganska livligt kommersiellt center, med livsmedelsbutiker och en krog som också heter något med jazz, JazzNights kanske. Den prövar jag med önskat resultat lite senare, men först går jag en runda.

Fin kyrka med en öppen plats där man just håller på att förbereda en julmarknad, ty detta tilldrar sig någon vecka innan Kristi födelse.

Stokłosy by night.

Fotbollsljuset.

I Stokłosy finns Ursynów-skylten. Äntligen vet jag att det faktiskt är här jag är.

På rundturen hittar jag en charkuteriaffär där jag kan bunkra upp med korvar till det där brödet jag köpte tidigare. Jag kan ha drömt men jag tror jag såg några äldre hus runt kyrkan också - Stary Stokłosy kallas väl i så fall den gatstumpen - innan jag köpte lite frukt och annat i en livsmedelsaffär och slog mig ner i dunklet på JazzNights.

Ursynów är en relik från kommunisttiden, en anakronism som inte är det minsta fräck. Inga cementblock har ännu gjorts om till etagelägenheter med takterrasser. Skolorna heter Gimnazjum 92 och så vidare. Men det finns en urban vardagskänsla här som jag gillar. Närvaron av människor kan göra det med snart sagt alla urbana miljöer. Här finns inga gated communities, som annars är så vanligt förekommande i Warszawa och inte minst direkt söder om Ursynów i anslutning till Kabaty-skogen.

Någon dag efter min Ursynów-utflykt passerar jag med bussen längs den spikraka och intensiva Puławska-gatan igen, nu söderut från Mokotów. Till höger har jag en kilometerlång, färggrann laglig vägg och till vänster, bortom reklamskyltarna och den lägre Plattenbauten-bebyggelsen, ser jag klungorna av grå höghus resa sig mot den blekvita skyn. Nu vet jag att jag varit tillbaka bland husen på slätten, fast nu har det växt upp en storstad runt dem.