Avstickare: Plattenbauten i Marzahn-Hellersdorf

Plattenbau: hus konstruerat av prefabricerade betongelement. Möjliggör snabbt och industrialiserat byggande av bostäder.

I distriktet Marzahn-Hellersdorf, i Berlins östra utkant, bestämde sig DDR-regimen för att bygga riktigt många Plattenbauten. Mellan 1977 och 1990 byggdes här nytt för nästan 180 000 invånare. Bilden från 1987 visar Murtzaner Ring i Marzahn. Bilden är förmodligen tagen från höghuset på Allee der Kosmonauten 67-69 i nordostlig riktning. I distriktet byggdes flera delområden med liknande struktur - punkthus upp till 20 våningars höjd och lägre skivhus på  sex-elva våningar. Det är det största Plattenbauten-området i Tyskland. Foto: Bundesarchiv Frei.

Det fanns i Östtyskland en ideologisk dimension av att bygga så här, som en stark kontrast mot de kapitalistiskt besmittade miljöerna i den gamla stenstaden (vilka inte rustades upp). Efter murens fall föll också invånarantalet i Marzahn-Hellersdorf drastiskt. Det är inte så konstigt. Det tar en halvtimme med U-bahn från Hellersdorf till det centrala och plötsligt öppna Berlin, där tillgången på bostäder var stor och hyrorna fortfarande låga på 90-talet. Det gick nu också att söka lyckan i de västra delarna av det enade landet. Attraktionen i att bo i glesa förortsområden med obefintlig stadskänsla och lågt utbud av service och kommers fanns där inte längre. Krocken med den allt starkare västerländska individualismen - under åttiotalet personifierad av allt från postpunkare till yuppisar - och konsumismen var total.

Stadsförnyelseprojekt lika storskaliga som själva Plattenbauten har under 90- och 00-talen omvandlat Marzahn-Hellersdorf. Fasader och balkonger har fått nya former och färger, en anpassning till sagda individualism. Rückbau är ledordet, det vill säga en nerskalning av höjden på husen. Våningar har rivits bort från många av dem, som på det till höger i bild, medan andra har renoverats in- och utvändigt. Det har genomförts en mängd projekt för att förändra den "sociala infrastrukturen", som det heter på staden Berlins hemsida. Många har inriktning på ombyggnad och nyetablering av förskolor och skolor, samt fritidsanläggningar. Men det har också gjorts satsningar på utemiljöer och grönstråk, för att bryta barriärer. Det är första gången jag är här, men det är lätt att se att det sammantaget är en stor skillnad idag mot hur här såg ut för tjugo år sedan. Se alla satsningar här.

Välbevarad Plattenbau-kontext. De lägre skivhusen ligger som ringmurar runt stora gårdar, ett mönster som känns igen från exempelvis Heleneholm och Våsången i Malmö. Men skalan är enorm här. Plattornas beskaffenhet gör att husen inte böjer mjukt utan med markerade vinklar. Husen ligger vid Allee der Kosmonauten. Gatan uppkallades efter den östtyske rymdfararen Sigmund Jähns - förste östtysk i rymden - och hans ryske kollega Valerij Bykovski, som 1978 färdades med Sojuz 31 till rymdstationen Saljut 6. Den första biografen i Marzahn-Hellersdorf döptes följdriktigt till Sojuz. Enligt Wikipedia ansågs det på DDR-tiden vara ett privilegium att bo på Allee der Kosmonauten.

Hus-i-park-idealet draget till sin spets, som en extrem och monotypifierad variant av Interbau-området Hansaviertel i västra Berlin. Kalla mig förryckt, men jag gillar idén - och jag misstänker att många som bor här också gör det, i alla fall de som har hund. Det är välordnat och välstädat, inget är sönder eller sjavigt även om vissa delar av beståndet inte har renoverats. Säkert är det också kul att vara barn här, om det finns mycket barnfamiljer. Det finns det förmodligen, för sedan 2006 har trenden vänt och folk har flyttat hit igen i allt stridare ström. Säkert har omvandlingen spelat in, men säkert i än större utsträckning att hyrorna i centrala Berlin stigit dramatiskt på senare år. När jag är här är det emellertid måndag förmiddag och nästan folktomt i hela distriktet, förutom några spatserare av äldre årgång och en del jobbare från drift- och underhållsavdelningen. Invånarna är väl på jobbet eller i skolan. Från några gårdar - säkert med en skola eller förskola - hörs ljudet av barn som leker.

Vågad balkongfront. Jag gissar att den är ett sentida tillägg, liksom de pigga färgerna på fasader och balkonger.

Jag var inte sanningsenlig när jag skrev att här är folktomt. Spårvagnarna och bussarna, som trafikerar distriktet i ett finmaskigt infrastrukturnät, är välfyllda med resenärer. Skalan gör att man behöver ta sig med allmänna kommunikationer eller med bil varhelst man ska. Det finns förstås områdescentra, och man verkar ha gjort stora ansträngningar för att aktivera dessa med utbud av affärer och verksamheter, men de flesta har ganska långt att gå till dem. Bil- och spårvägarna skapar definitiva barriärer, som här vid Allee der Kosmonauten. Det röda huset är en skola, i fonden en uppiffad Plattenbau.

Så är det en stad man byggt, eller något annat? Det är i alla fall inte stad i gängse betydelse, där trafik och rörelse sker blandat i en tät kvartersstruktur. Det är heller inte en by, som ju präglas av småskalighet och en naturlig variation mellan boningarna. Men kanske påminner Marzahn-Hellersdorf mer om ett antal byar lagda intill varann än om en stad - byar byggda på höjden. Trafiksepareringen bidrar till att varje bostadsenhet blir en enklav, avgränsad mot nästa enklav antingen av stora vägar eller grönområden. Inte varje by har ett centrum med handel - precis som inte alla byar hade en kyrka. I den traditionella byn arbetade de flesta i närheten av hemmet, med jordbruk eller hantverk, så är det förstås inte här. En likhet med byn - och en skillnad mot den täta staden - är att man som besökare genast blir identifierad som just besökare. Det är tydligt att jag inte hör hit. Vem som bor här skulle irra planlöst, till synes utan mål, längs gångbanorna och in och ut på gårdarna? Vem skulle få för sig att fotografera balkongerna? Alla jag möter har ett mål, antingen de ska till spårvagnen eller är ute med hunden. Man flanerar inte i Plattenbauten.

 

Centrumbyggnad med handel, nära S-bahns ändstation Ahrensfelde.

Om Allee der Astronauten var sin tids prestigeprojekt i Marzahn-Hellersdorf är detta dagens: Ahrenfelder Terrassen vid Havemannstraße och Rosenbecker Straße. Elvavåningars skivhus har blivit tre- och sexvånings, med ungefär hälften så många lägenheter som innan. Lägenheterna högst upp har takterrass och det finns trädgårdar för de boende på innergårdarna. Det stora flertalet lägenheter är hyresrätter, men det finns också äganderätter. 

Rivningarna åstadkom en hel del skada på utemiljöerna, men då har man passat på att uppgradera dem till varierade och genomarbetade ytor och lekplatser. Träd har nyplanterats.

Stor skillnad mot en grå elvavåningarsmur.

Mer av Rückbau...

...och ännu mer, i områdets centrumanläggning.

På andra sidan Havemannstraße står ett bestånd Plattenbauten kvar som innan, som en skarp kontrast. Kanske är tanken att man ska kunna göra en lokal bostadskarriär, men det är nog så att ekonomin sätter stopp för en total Rückbau. Nu när trenden har vänt och trycket på lägenheterna ökat behövs det ju inte heller. De lokala myndigheterna uppger invånarantalet till mellan 170 och 180 000, det vill säga fullbelagt enligt den ursprungliga planen. Om den ekvationen ska gå ihop med ett minskat antal lägenheter måste folk bo trängre.

Andra sidan, med balkonger.

Områdets lokala butik, till höger. Nerlagd.

Spårvägsbarriär mot grannområdet.

Freizeit Forum i Marzahn, längs spårvagnslinje 18. Simhall och bastu, hade jag haft tid och badbrallor...

Marzahner Promenade.

Husen har klätts med metallplattor.

Rundturen slutar i Hellersdorfs centrum. Det är till stora delar nybyggt och tänkt att fungera som en nöjes- och handelsplats, med en gågata, några gallerior och passager mellan de öppna platserna.

Det kanske kommer att bli ett pulserande och dynamiskt ställe, kanske inte. Det är ett uppenbart försök att skapa en stadskänsla, men sånt är svårt och tar tid. Centrat har liksom anammat skalan, de slutna fasaderna och de öppna vidderna i bostadskomplexen, vilket inte hjälper för att skapa en känsla av täthet och trivsel.

En miljö, med ett konstverk. En del av estetiken för tankarna till Västra Hamnen och andra exploateringsområden i havsnära områden, fast här minus havet. Istället en ruderatmarksinspirerad park (?) till vänster...

... och bortom denna en sentida nickning till Plattenbauten. Huset rymmer bland annat Arbetsförmedlingen och något slags hälsocentrum. Platsen kompletteras av baksidan av en galleria med postmoderna utsmyckningar längs den återstående sidan.

Här har en Plattenbau fått maskering som barockpalats längs huvudgatan...

... medan fasaden längs sidogatan har kvar sitt lite mer nedtonade Plattenbau-yttre.

Sammantaget fungerar stadsdelcentrum sådär. Men här finns sedan 1998 Alice Salomon Hochschule, kanske ett resultat av de sociala infrastruktursatsningarna. Här bedrivs studier i socialt arbete, hälsoarbete och pedagogik. Platsen framför, som angränsar till U-bahn-stationen, är visserligen öppen och flack. Men när det myllrar av studenter utanför entrén och innanför de stora fönstren på bottenvåningen, samtidigt som resenärer rör sig till och från U-bahn och tram, kan man få en i Marzahn-Hellersdorf sällsynt känsla av urbanitet. Banderollen: extremhögern är inte extremt stor i distriktet, som styrs av en SPD-koalition, men den är aggressiv och högljudd. Ofta är det demonstrationer och motdemonstrationer i Hellersdorfs centrum och Alice Salomon Hochschule är förstås en given plats för motstånd mot nazism och rasism.

Stort tack för inspiration att besöka Marzahn-Hellersdorf, samt för faktabakgrund, går till Håkan Forsell och hans inlägg om området på bloggen Arbetsbok. Läs Håkans inlägg här.