Breaking news!

Gunilla Kronvall kan vara på väg tillbaka som projektledare för Norra Sorgenfri. Enligt vanligtvis välunderrättad källa har Malmö Stad köpt tillbaka Gunilla från den privata arkitektfirma, vars stadsplaneringsavdelning hon arbetat för en tid. Det är en ännu obekräftad uppgift, men jag väljer ändå att publicera den. Herregud, det här är ju bara en blogg och det vet ju vem som helst att vad man läser på bloggar får man ta med en nypa salt. Men om det stämmer att Gunilla träder in i sin gamla roll igen kan det bli en intressant händelseutveckling.

På tal om bloggar har också stadsbyggnadsdirektör Christer Larsson en nyhet. Nästa vecka lanserar han sin blogg Hela Staden. Den kan bli ett intressant bidrag till det pågående samtalet om stadsplanering och byggandet av den socialt och ekologiskt hållbara staden.

Men nu måste vi backa ett steg. Hur har jag snappat upp dessa tidender? Jo, under fredagen avhålls en kulturlunch på Cirkulationscentralen. Temat för dagen är stadsplanering och kultur. Mycket folk har samlats på gården till Nobelvägen 125. Christine Owman underhåller medan publiken minglar, knyter kontakter och får sig det senaste skvallret till livs (se ovan).

Inlevelse på verkstadsgård. Christine Owman lättar sitt hjärta.

Skvaller är också det enda man får sig till livs, ja förutom en banan eller ett äpple som finns i en skål vid incheckningen. Jag är hungrig och har spetsat in mig på ett uppdukat bord med läckerheter i Cirkulationscentralens lokaler, men tji får jag. Menigheten visas istället in i ett rum där det är uppbullat för diskussion mellan Julia Svensson, journalist, Björn Carnemalm*, konstnär, och sagde Christer Larsson. Sedermera tvingas redaktören lämna evenemanget för att återgå till sitt dagjobb, utan att ha fått korn på den mat från veganska köket Chez Madame som utlovats i programmet. På vägen ut på gatan stoppar jag därför fickorna fulla med överblivna bananer och äpplen.

Gott om folk, men var är käket? Kanske i rummet i fonden? Norra Sorgenfri-redaktionen har inte knäckt de kulturella koderna vid dylika evenemang. Bananer finns det i alla fall (se bildens nedre högra hörn).

Intresset för vad Björn Carnemalm och Christer Larsson har att säga är stort. Först ut är Björn, som drar paralleller mellan Soho i New York och Norra Sorgenfri: industriområde på dekis - konstnärer som flyttar in - stegrad hipphetsfaktor - ökade hyreskostnader - ut med packet - in med bracket. Norra Sorgenfri befinner sig nu mellan stadium två och tre, kanske man kan säga. Så vad kommer att hända nu? Björn - som är kassör i Cirkulationscentralens ateljéförening - hoppas förstås att han och det dryga hundratalet yrkesverksamma konstnärer som finns i området ska kunna vara kvar, och även bidra till att konst och kultur får en direkt påverkan på områdets utveckling.

Han är inte ensam om den ambitionen. Den finns tydligt uttalad i det visionsprogram för Norra Sorgenfri som tagits fram. Den finns i talet om småskalighet och blandade verksamheter. Den finns också i KZON, en intressegrupp som verkar för att kulturen och konstnärerna ska kunna finnas kvar i området när det nu börjar sin resa mot - får man anta - attraktiv stadsdel. Vad man strävar efter är att hitta samverkansformer mellan konstnärer och markägare, inte minst för att det ska finnas lokaler för ateljéer till rimliga priser.

Björn är en aktiv medlem av KZON, liksom Pia Hansson från Ateljéföreningen Addo. Gunilla Kronvall var en av initiativtagarna och har fortsatt arbeta med KZON efter att hon lämnade posten som projektledare för Norra Sorgenfri. Det man nu riktar in sig på är att få de många fastighetsägarna i området intresserade av att så att säga bygga in kulturen och konsten i sina exploateringsplaner. Konkret handlar det om att få dem att satsa pengar i ett utställningsevenemang som ska gå av stapeln under 2011. Meningen är att områdets konstnärer ska bjudas in till en tävling, där de vinnande bidragen ska ställas ut på de fastigheter där ägarna varit med och betalat en andel i projektet. I alla fall var det vad KZON sysslade med i våras, redaktionen ber att få återkomma i frågan.

Julia Svensson och Björn Carnemalm.

Är då detta att konsten och konstnärerna ska ha en överlevnadsmöjlighet i ett gentrifierat område enbart drömmar, eller finns det en realistisk chans till det? Christer Larsson menar i sitt anförande att Norra Sorgenfri är en nyckel för att "få ihop den här delen av stan" och att kulturen har en självklar plats. Och vad skulle han annars kunna säga, i ett trångt rum proppfullt av områdets kulturarbetare? I alla fall. Kontentan av det han säger är att kulturen har ett värde i sig - i synnerhet i ett område som detta och för den tänkta boendepublik som ska lockas hit - och att smarta fastighetsägare kommer att fatta detta. Från stadsplanerarnas sida är kulturens närvaro en självklarhet och en viktig faktor för en hållbar stad, menar Christer.

"Skulle man då kunna tänka sig att ha en slags 'kulturkoefficient' i nya stadsplaner, ungefär som man har det för grönytor?", kommer en fråga från publiken. "Javisst", svarar Christer, "det kan man mycket väl tänka sig". Han strävar efter samförstånd på ett generellt plan, det är tydligt. Men många i publiken är verksamma konstnärer i området och lever med hotet om att så småningom få maka på sig.

En representant från Utkanten påpekar att fastighetsägaren vill göra dyra bostadsrätter av huset där allaktivitetshuset nu har sin verksamhet. "Allt genomförande är en kanp", säger Christer, men vill ändå vara optimistisk när det gäller möjligheterna att påverka.

Samtidigt framhåller han hela tiden, när det kommer till konkreta frågor, att som planerare kan han bara lägga ut planerna i stort, sedan måste processen ha sin gång. Stadsbyggnadskontorets ansvar är - något kryptiskt uttryckt - att "skapa värden som går mot en vision".

Vid något tillfälle nämner Christer att kommunen ändå har ett planmonopol, vilket man väl kan tolka som att det finns ett starkt maktmedel för att styra. Där någonstans börjar jag formulera en fråga. Den handlar om hur det då kan komma sig, att de detaljplaner och bygglov som stadsbyggnadskontoret nu tycks berett att klubba igenom står i strid mot det befintliga planprogrammet för Norra Sorgenfri. Bygglovet för en industribyggnad i Kvarteret Degeln, exempelvis, strider mot behovet av grönytor i området. Och då kan man ju fråga sig vad man har olika koefficienter till, som stipulerar andelen grönytor eller kultur eller vad det månde vara?

Men många andra har redan räckt upp handen för att få ordet och så är tillfället förbi. Diskussionen avslutas. Kanske har de andra i publiken koll på var maten finns och för min del kallar som sagt arbetet. Tur att Christer snart ska starta sin blogg. Då kommer vi att kunna ställa våra frågor till honom i lugn och ro och han kommer att kunna svara på dem.
__________________
* Björn, om du läser detta kanske du undrar var redogörelsen från samtalet vi hade i våras - om KZON, gentrifiering och konstnärernas överlevnadspotential i Norra Sorgenfri - tagit vägen. Den hamnade i en artikel för tidskriften Subaltern, i ett temanummer om staden som ska komma under hösten.

Ateljéhelg ADDO/Cirkulationscentralen

I Ateljéföreningen ADDO:s källare - med adress Industrigatan 20J - har en ny verksamhet sett dagens ljus. Eller egentligen inte, för det är knappt dagsljuset tränger ner i de bunkerliknande, vindlande utrymmena. Det är tre konstnärer och en dramatiker som startat Etikett: en plats där det är tänkt att teater och konst ska mötas. För ett tag sedan var det invigning med en oral afton.

I Det Sociala Tvagningsrummet - klätt i skinande vitt kakel och med ett ljusinsläpp - träffar vi två av initiativtagarna, Hanna Sjöstrand och Linnéa Carlsson. De har sina ateljéer i huset, och vill med Etikett skapa en träffpunkt för dramatik, konst, performances och samtal. Addo-jobbarnas gamla tvätt- och duschutrymme har piffats upp med nya bänkskivor över tvätthoarna och speglar i duscharna. Några soffor blir en mjuk kontrast till det kliniska kaklet.

Oundvikligen kommer vi in på framtiden för ateljé-byggnaden, och på Malmö stads planer för Sorgenfri i stort. Hanna och Linnéa menar att fastighetsägaren vill riva huset och bygga ett höghus med bostäder på platsen. Hur det än blir med den saken kommer det förmodligen bli svårt för konstnärerna att bita sig fast här på längre sikt. Alternativet till en rivning av kåken - som ju ingår i den bevarandevärda men inte k-märkta industrimiljö som utgörs av Addos byggnader från olika epoker - kan ju bli att göra om den till chica lägenheter. Hyresläget kommer med all sannolikhet att förändras, oavsett vad som sker.

Hanna Sjöstrand i Det Sociala Tvagningsrummet

Linnéa Carlsson i Tvagningsrummets myshörna.

Vi pratar lite gentrifiering och stadsplanering innan vi beger oss längre in i källargångarna.

En installation? Kanske. Eller så är det några kvarglömda skåp för Addo-arbetarnas personliga ägodelar. Det finns maskinskrivna namnetiketter på några av skåpen, andra har handskrivna etiketter som annonserar "Ståltråd" och andra verkstadstekniska värdeföremål.

Men det här är definitivt en installation - ett noggrant bevarat kultföremål. Addo-X, med pappersrullen redo att ta emot siffror och meddela resultat. Notera hur telefonkatalogens gula färg harmonierar med sifferknapparna och hur väl brandsläckarens röda talar med gånger- och minusknappen.

Hannas och Linnéas farhågor om ateljéernas framtid löper som en röd tråd i samtalen med konstnärerna vi möter längre upp i byggnaden. Här har Ateljéföreningen ADDO funnits sedan 1990. Idag är det drygt fyrtio konstnärer som hyr ateljé här. En av dem är Torsten Hylander, som arbetar med collage och skulptur. Han berättar att Malmö kommun tidigare ägde fastigheten, och då lät iordningställa den till ateljéer.

Vid ett maktskifte sålde den nya borgerliga majoriteten huset till en privat ägare. Sedan har huset bytt ägare flera gånger, nu ägs det av en Stockholmsbaserad stiftelse. Enligt Torsten och flera av hans kollegor låter ägaren byggnaden förfalla i akt och mening att till slut kunna riva den när den är bortom räddning. Som det ser ut nu har föreningen ett kontrakt som löper ett år till - sedan är det ovisst vad som kommer att hända. Verksamheten här är inte - likt exempelvis den vid Konstepidemin i Göteborg - skyddad mot marknadskrafter och skiftande politiska (o)viljeyttringar.

Torsten Hylander i sin ljusa och rymliga atélje.

Men än så länge är det full aktivitet i huset, trots att hyran för en atélje kan ha fördubblats över de senaste åren - visserligen från en väldigt låg, kommunalt subventionerad nivå. Ateljéernas mer eller mindre organiserade kaos funkar bra ihop med fabrikskänslan. Byggnaden, som kan vara från sent fyrtio- eller tidigt femtiotal, är gedigen och rustikt industriell. Vissa fönster håller på att trilla ut och behöver en kärleksfull hand, men på det hela taget verkar kåken vara i fin form.

Längst upp i huset träffar vi Ewa Berg och Pia Hansson, som är lite mer optimistiska inför framtiden. Om inte ateljéerna kan vara kvar här hoppas de att föreningen - kanske tillsammans med andra konstnärer i området - ska kunna komma överens med kommunens representanter och med områdets fastighetsägare om andra lösningar.

Här finns mycket att upptäcka, men tiden är ute och ateljéerna stängs åter för de nyfikna besökarna. Den öppna ateljéhelgen är ett årligen återkommande evenemang - något att hålla utkik efter i början av 2011!

Till sist gör vi ett besök hos Cirkulationscentralen - en annan ateljéförening, som till skillnad från ADDO håller öppet under helgerna och har ett utställningsrum med regelbundet skiftande utställningar. Nu är det danska konstnären Lise Nørholm som ställer ut.

Jens E begrundar Lise Nørholms fragmentariska ordkonst i Cirkulationscentralens utställningsrum. Jens gör den fina bloggen Malmö - Tokyo t. o. r. Arkitektur, konst med mera. Bra bilder, bra texter. Kolla!