Vem är det som bestämmer?

Urban Drinks är ett informellt och med jämna mellanrum återkommande tillfälle att träffa likasinnade, som är intresserade av hållbar utveckling och stadsplanering. Det är ISU (Institutet för hållbar stadsutveckling) som är "sammankallande", nu senast i samarbete med Malmökretsen av Naturskyddsföreningen.

Jag brukar få frågor om Norra Sorgenfri, som "Vad händer där nuförtiden?" En som är svårare att svara på är "Varför händer det ingenting där?".

Jag svarar att det förmodligen handlar om många olika saker, men att mitt intryck är att alla inblandade väntar på att någon annan ska ta det första steget. Fastighetsägarna kanske väntar på att det ska börja hända saker i och kring Bussgaraget, till exempel, för att kunna börja tro på områdets potential såpass att de kan gå vidare med sina bygg- och utvecklingsplaner. Kommunen å sin sida kanske väntar på att någon fastighetsägare ska börja bygga, för att lättare kunna motivera en investering i utvecklingsprojekt (Bussgaraget, Industrigatan och så vidare). Ett slags chicken race där ingen ens vill ge sig ut på banan först av rädsla för att få springa loppet ensamma.

En mindre konspiratorisk version är att det handlar om processer som tar tid, särskilt för att få fram detaljplaner. Samtidigt vet vi att det ibland kan gå ganska snabbt om den rätta politiska viljan och de ekonomiska incitamenten finns där. Hur mycket spelar konjunkturläget in? Inte lätt att veta. För några år sedan var det stor kris i världen och i Sverige. Då avstannade allting tvärt och inga nya projekt startades. Sedan - var tillräckligt många överens om - blev det snabbt mycket bättre, i alla fall i Sverige, och då började alla som hade planer på att bygga någonting någonstans att göra det, verkade det som. Köpcentra och regionkontor, förvisso, men även bostäder. Man sparkade liv i projekt som hade legat i malpåse i åratal. Nya initierades.

Nu är det osäkert globalt ekonomiskt läge igen - det svänger snabbt nuförtiden. I Hyllie och i Gyllins trädgårdar, vid Slussplan och vid Folkets Park bygger man vidare, men kanske startas färre nya projekt just nu? Frågan är om branschen är så konjunkturkänslig? Och även om den är det: om konjunkturerna svänger så hastigt kanske det inte spelar någon roll i det långa loppet - det finns alltid en högkonjunktur runt hörnet, eller i alla fall förväntan om att det ska komma en, då det faktiskt byggs eller planeras för att byggas.

Hur det än är med den saken har fortfarande inget hänt i Norra Sorgenfri, förutom att en gammal korvskinnsfabrik gjorts om till kommunal skola och QPharma smällt upp en ny låda vid Östra Farmvägen. Här tycks alltså råda permanent lågkonjunktur. Eller åtminstone väntan på bättre tider, oavsett hur bra de är. Det leder till nästa fråga, den svåraste: "Vem är det egentligen som bestämmer?" Det vill säga vad som ska hända och inte hända i området och i så fall när.

Det första svaret som dyker upp: det är väl gubbarna, i vid bemärkelse. Det vill säga en gubbe i förvaltning A, en i förvaltning B, en i företag C, en i företag D och en i bank E som säger att så här kan vi inte göra, för så har vi aldrig gjort förut och det skulle absolut inte fungera nu. En slags omvänd kvadratkorporatism som, i motsats till under 50- och 60-talen, leder till inaktivitet. Ängslan och fastlåsta positioner skulle i så fall vara nyckelorden. Och det kan kanske förklara varför det tycks vara så svårt att få igång de - faktiskt - radikala stadsplaneringsprocesser som skissas i visionsarbetet för Norra Sorgenfri.

Det är samtidigt ett alltför förenklat svar. Det är nog snarare så att ingen bestämmer, eller att det är alltför otydligt vem som bestämmer vad. Ett intryck jag får när jag pratar med tjänstemän och företrädare för fastighetsägare är att det är svårt att få igång samordning och dialog, själva honnörsorden i visionsarbetet. Den förhärskande tanken i projektet är att det där ska komma igång av sig självt och växa så att säga organiskt. Det gör det inte. Dialog är något man måste arbeta mycket målmedvetet och strategiskt med.

Det krävs även en tydlig viljeyttring - backad med ekonomiska resurser för genomförande - från de högre regionerna av den politiska och ekonomiska hierarkin, för att saker och ting ska börja hända. Helst inte hur, men att. Och här är vi, förstås, tillbaka hos gubbarna - de stora männen som vill fatta de stora besluten. Tydligen finns inte den viljan vad gäller Norra Sorgenfri och de progressiva idéer som spirar i visionen.