Vem är det som bestämmer? - en läsarkommentar

Följande kommentar till inlägget Vem är det som bestämmer? kom från en läsare med god inblick i beslutandeprocessen i stadsbyggnadsprojekt:

"Jag har ofta fått frågor som 'Är det beslutat nu' - alternativt 'När ska det beslutas' - om olika stadsbyggnadsprojekt, vilket är knivigt att svara på. Det är aldrig ett enda klubblag som är det avgörande, utan det är en kedja av beslut, som inriktningsbeslut i Kommunfullmäktige, planuppdrag, detaljplaneprocessen med alla sina steg, sedan bygglov, och det mesta av detta kan överklagas och så blir det en beslutskedja hos länsstyrelsen och förvaltningsdomstolar.

Dessutom är det ofta olika markägar- och lantmäteritekniska frågor, alltmedan det verkliga beslutet ofta har tagits bakom kulisserna i uppgörelser mellan kommunen och olika exploatörer och byggbolag.  Detaljplaneprocessen är inte den demokratiska process som det ges sken av, där tid för överklaganden läggs in i tidplanerna i förvissningen om att eventuella sådana ska avslås.

Medborgarna tror att ord som 'Detaljplanen upprättas i syfte att pröva lämpligheten av... osv' faktiskt betyder att förslaget kan förkastas, om det kommer fram tillräckligt många invändningar. Men oftast är då allt redan uppgjort och det är bara detaljer som påverkas efter inhämtande av synpunkter från remissinstanserna.

Min erfarenhet är att berörda grannar och andra faktiskt tror att det är möjligt att påverka, medan byggbolagen redan projekterar för fullt i väntan på att besluten ska vinna laga kraft. Det är inte bra för tilltron på demokratin."

Allt som allt är stadsbyggnadsprojekt en krånglig process som tar flera år i anspråk, och det krävs ganska stor fackkunskap för att kunna föra en diskussion med byråkrater från kommunala förvaltningar, tekniker och fastighetsbolag. Det är också ju närmre konkreta byggplaner man kommer som pengarna kommer in i bilden. Frågan är alltså vilka beslut som fattas i öppen, transparent dialog och vilka som fattas bakom kulisserna.

Till slut är det nog ändå de stora männen, med de stora pengarna bakom ryggen, som får fatta de stora besluten.

1969 skrev Sherry Arnstein - som arbetat med ett statligt upprustningsprogram för fattiga innerstadsområden i USA - en artikel med titeln A Ladder of Citizen Participation. Hon var trött på allt snack om medborgarinflytande som, när det kom till kritan, visade sig vara föga mer än just snack. Den stege hon konstruerade har åtta nivåer:

1. Manipulation
2. Terapi

Dessa båda lägsta steg syftar inte till medborgardeltagande. Manipulation kan exempelvis innebära att beslutsfattare eller deras ombud bjuder in till dialogmöten för att diskutera alternativ, men där redan besluten är fattade. Terapi i det här sammanhanget innebär att man - efter ett beslut som upprör medborgarnas känslor - försöker gjuta olja på vågorna genom samtal och förklaringar. Men det finns ingen plan för hur man ska dokumentera eller använda de åsikter som kommer fram i beslutsunderlaget.

3. Information
4. Överläggning
5. Planering
6. Partnerskap
7. Delegerad makt
8. Medborgarkontroll

Det är först i stegen 6-8 man, enligt Arnstein, kan prata om verklig makt för medborgarna. Beteckningarna på de olika stegen är hämtade från artikeln "En enkät är inte dialog", skriven av arkitekten Johanna Kaaman, i tidskriften Mana #3-4 2010.

Från Malmö stads sida talar man mycket om medborgardialog och -delaktighet. Detta är förstås inga okomplicerade eller självklart bra saker. I handboken Guide för medborgardelaktighet, framtagen av Södra Innerstaden och Dialoglabbet, talas det också om riskerna: det kan bli en arena för vissa resursstarka grupper eller för en högljudd lobbygrupp. De som deltar är inte representativa för samhället som helhet. Folk engagerar sig framför allt i frågor där de har en egennytta och tänker inte i första hand på allmännyttan.

Den demokratiska principen, där representanter för medborgarna väljs för att fatta majoritetsbeslut, har sina fördelar. Men med tanke på att det tycks vara si och så med transparensen i planerings- och byggfrågor - och inte minst för att det talas så mycket om medborgarinflytande i Malmö - kan det vara väl värt att fundera på var i stegen man befinner sig när man till exempel blir inbjuden till samråds- eller informationsmöten i sin stadsdel. 

I Guide för medborgardelaktighet har man något andra beteckningar på Arnsteins nivåer:

3. Information
4. Konsultation
5. Dialog
6. Samarbete
7. Medbestämmande

Det är alltså de tre översta nivåerna, de som enligt Arnstein handlar om verklig makt för medborgarna, som skiljer sig mest. Delegerad makt har blivit medbestämmande och den åttonde nivån, medborgarkontroll, finns inte med. Ändå verkar Dialoglabbet vara ett intressant försök att undersöka förutsättningar och gränser för medborgarinflytandet.

Garaget vid Lönngatan, där verksamheten i sig är ett resultat av dialog med medborgare. Här har Dialoglabbet sin hemvist. Bilden lånad från bloggen Röda Malmö, där den ingår i ett inlägg om Sofielund

Källor:
Tidskriften MANA #3-4 2010, tema Staden
Guide för medborgardelaktighet, trycksak från Södra Innerstaden/Dialoglabbet