I går kväll, lördag den 18:e februari, hade Fredrik Gerttens nya film Big Boys Gone Bananas!* stor galapremiär på Moriskan.
Filmen handlar om efterspelet till Fredriks förra film, Bananas!*. Den filmen handlar i sin tur om en grupp nicaraguanska bananarbetare som stämmer jättebolaget Dole, för att ha använt skadliga och olagliga bekämpningsmedel som gjort dem sterila. Efter att Bananas!* - trots Doles försök att stoppa filmen - visats på filmfestivalen i Los Angeles 2009 stämde Dole filmmakaren, producenten Margrete Jangård och produktionsbolaget WG Film.
Det är inte bara stämningen och de hot den innebär som sätter press på Fredrik och hans medarbetare. Dole kopplar också på ett propagandamaskineri som, redan innan filmen visats, syftar till att misskreditera filmen genom att ifrågasätta dess trovärdighet. Många journalister traderar okritiskt formuleringar och ståndpunkter mer eller mindre tydligt hämtade från Doles utskick. Andra journalister, som rapporterar eller skriver mer positivt om filmen - och därmed kritiskt om Dole - får personliga brev, där Doles version klargörs och där man hjälpsamt råder journalisten att ta kontakt med företagets representanter om han eller hon ska göra några uppföljningar.
När det står klart för WG-fim att Dole kommer att agera för att stoppa Bananas!* anlitar man ett filmteam för att dokumentera händelseförloppet. Det ger en stark nerv och närvarokänsla i Big Boys Gone Bananas!*. Även om man vet hur det slutar blir det en spännande film. Den visar med all önskvärd tydlighet hur ett multinationellt företag på olika sätt försöker styra den mediabild som presenteras och stoppa information som är negativ för företaget. De amerikanska experter och journalister som uttalar sig i filmen menar att detta är en välkänd och krass verklighet för media i USA. Stora bolag kan genom att hota att dra undan sina annonspengar sätta stor press på redaktioner och därmed enskilda journalister.
Samtidigt arbetar bolagens egna PR-konsulter med allt, från allierade tankesmedjor och experter till så kallade astroturfers - det vill säga personer som har till uppgift att posta kommentarer till artiklar och blogginlägg på nätet - för att stärka bolagets varumärke och misstänkliggöra dess kritiker.
Med sig själv och cirkusen kring Bananas!*-filmen som exempel lyckas Fredrik i uppföljaren visa på de allmängiltiga och väsentliga hot mot yttrandefriheten som den internationella storkapitalismen står för. Det är en dyster och rätt skrämmande bild som visas fram.
Men samtidigt hoppfull. Det visar sig nämligen att Doles strategier inte funkar den här gången. Teamet bakom Bananas!* kämpar trots Doles angrepp och försök att så splittring i leden vidare för att filmen ska få distribueras. Svensk media fortsätter rapportera. Två riksdagsmän, socialdemokratiske Luciano Astudillo och moderaten Mats Johanson, ordnar en visning av filmen i riksdagen.
Malmöbloggaren Alfonso Allende frågar Max hamburgerkedja varför de säljer Dole-sallad, när företaget beter sig som det gör. Max slutar då sälja Dole-sallad (och får mer bra press än någonsin tidigare). Ica och Axfood börjar fundera på att sluta sälja bananer från Dole och stämmer möte med riksdagsmännen och Fredrik. Det framgår inte så tydligt i filmen, men under någon veckas tid sätts alltmer fokus på Doles svenska företagsimperium, som bland annat består av landets största grönsaksgrossist - alltså handlar det inte längre om enbart bananer.
Historien flyttar, som det sägs i filmen, från kultursidorna till affärssidorna. Det är en betydelsefull positionsförskjutning. Även för ett multinationellt företag handlar det i slutändan om pengar och goodwill, i den ordningen.
Men fan vet om det inte ändå är när de berörda parterna börjar se humorn och det fånigt förutsägbara i Doles agerande det hela vänder. Det finns en scen i filmen där några riksdagsledamöter som sett filmen jämför de brev från Dole de alla fått. "Va, har du också ett? Vad står det i ditt?" - typ - och alla flinar sardoniskt. Plus, som Fredrik säger under frågestunden efter filmen, att riksdagsvisningen gjorde det tydligt att hela affären handlade om det fria ordets vara eller inte vara och inget annat.
Big Boys Gone Bananas är en viktig film om yttrandefrihetens villkor. Att den premiärvisas på Moriskan, i ett arrangemang av dokumentärfilmsklubben Doc Lounge, är mycket passande. I filmen blir Möllevången det till synes lugna nav kring vilket spinndoktorernas spiel snurrar och slungar iväg den pressade filmmakaren till Los Angeles, New York och Stockholm för att rädda filmen och WG-film. Produktionsteamet har en stark lokal förankring och har upplevt ett starkt stöd från Malmöborna i Bananas!*-affären. Och - inte minst - Moriskan har snabbt blivit en mötesplats i staden, där man kan festa loss men där det också ges utrymme för samtal om angelägna frågor i vår samtid.
PS. Filmen är en påminnelse om att man alltid måste förhålla sig kritisk och ifrågasättande till det man läser och ser, inte minst partiska blogginlägg som det här och dokumentärfilmer som Big Boys Gone Bananas!*. Bästa sättet att bilda sig en egen uppfattning är att gå och se filmen.
söndag 19 februari 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar