Ny bok: Niklas Orrenius - Sverige forever in my heart

Jag är inte särskilt bra på att läsa Sydsvenskan. Det finns annat att ägna tiden åt. När jag läser Sverige forever in my heart är det därför första gången jag träffar på Sydis-medarbetaren Niklas Orrenius reportage.

Jag har förstås hört att mannen räknas som en av landets främsta journalister. Men finns det fog för lovorden?

Ja, faktiskt. Niklas Orrenius reser till Olofström, där bruket som pressar plåtkarosser åt Volvo varslat 500 anställda. Han reser till gränsöknen mellan Mexico och USA, där desperata människor försöker ta sig över gränsen söderifrån och beväpnade medborgargarden jagar dem i öknen på den nordamerikanska sidan. Men oavsett var han hamnar lyckas han fånga något essentiellt och få ner det på pränt.

Detta något varierar beroende på ämnet, men i grund och botten handlar det om en sak: migration i en föränderlig och osäker värld, där en hård global ekonomi, krig och förtryck sätter folk i rörelse. I nästa led handlar det om den rädsla, de konflikter och den intolerans detta skapar. Det handlar också om den tolerans som existerar parallellt med rädslan och hatet.

Niklas Orrenius har journalistens sätt att registrera och återberätta det han ser och hör. Men han tar också ställning, vilket ger hans reportage ett passionerat driv och en politisk pregnans. Det han tar ställning mot är intoleransen i alla dess skepnader. Två reportage visar detta särskilt tydlig: ett om Malmö-rabbinen Schneur Kesselman, som ständigt utsätts för antisemitiska angrepp när han vistas på stadens gator, och ett om Malyum Salah Hashi, som flytt från våldets Mogadishu för att nu stenas av högstadiebarn i Tomelilla när hon ska hämta sina barn på dagis.

Det hade kunnat bli värsta sortens slentrianmässiga indignationsknäck. Vad som räddar Orrenius texter från detta öde är att han - för det mesta i all fall - bemödar sig om att försöka förstå och förmedla sammanhanget där dessa händelser sker.
 
Orrenius skriver i Vad hände sedan?-avsnitten som avslutar varje reportage att texterna om Keselman och Salah Hashi väckt starka reaktioner hos läsarna, inte minst ilska. Mot förövarna och sammanhanget där övergreppen kan ske, men också mot de som utsatts för dem: varför måste de klä sig på det sättet, så att de märks så mycket? Kanske får man räkna med sådant, om man så uppenbart inte passar in på ett ställe?

Normalt sett förbigår man det rasistiska hatet på bloggar och i tidningarnas kommentarsfält med tystnad, i akt och mening att inte ge dessa åsikter ljus och utrymme. Orrenius redovisar det. Rätt eller fel, det visar hur en del människor i Sverige idag reagerar - och argumenterar - när något som uppfattas som skrämmande och hotfullt beskrivs. En präst eller en tvåbarnsmamma, till exempel.

Det ligger, förstår man, hårt arbete och en dedikation till yrket bakom Orrenius texter. Han snyter dem inte ur näsan, sittande på redaktionen. Istället för att nöja sig med att besöka bruket i Olofström och prata med några av jobbarna, är han med på Ladie's Night på ishallen när Olofström Steelers möter Gislaved. Han går till rehabbassängen på simhallen och pratar med Andreas Szabo och Katarina Fodor, som kom till orten på sextiotalet för att arbeta på bruket.

Niklas Orrenius research och resor mynnar ut i berättelser jag knappast trodde det fanns utrymme för i dagspressen längre. Därför får man även ge en eloge åt hans arbetsgivare Sydsvenskan. Och kanske kasta åtminstone ett getöga i blaskan efter fler goda berättelser i fortsättningen.