Texten först publicerad i Helsingborgs Dagblad, 5/1
På nyårsafton, på Ramels Väg i Rosengård i Malmö, sköts en 15-årig pojke med flera skott. Han dog dagen därpå.
När
ett barn dödas på det sättet väcker det djup förtvivlan. Det väcker
också en mängd andra känslor och reaktioner. Händelsen sker inte i ett
vakuum – tvärtom. Malmö upplever just nu en skrämmande upptrappning av
våldet. En vecka tidigare hade en man blivit ihjälskjuten på en klubb i
ett industriområde. Bara några dagar efteråt, den tredje januari, sköts
ännu en man till döds på öppen gata i bostadsområdet Lindängen.
Att
vi inte har ihjäl varandra är en moralisk gränsdragning, men även en
förnuftsmässig. Det är ett underförstått kontrakt mellan människor som
behövs för att vi ska kunna fungera i samhället, uttrycka våra åsikter
och handla utan fruktan för våra liv. Den sammanlagda innebörden av de
många morden i Malmö kan få oss att tro att denna sköra överenskommelse
håller på att gå sönder.
Men det är lika förhastat som att se
våldsdåden i Malmö som isolerade händelser. Våldet, ofta kopplat till
situationer där andra brott begås, är en del av stadens vardag. Vi
behöver prata om detta, och inte bara vi som bor i Malmö.
Vi behöver prata om
kriminaliteten och dess orsaker. Och är det något vi verkligen borde
diskutera är det vad en manligt präglad våldskultur, som sträcker sig
över alla etniska och klassmässiga gränser, kostar i form av
samhälleliga insatser och individuellt lidande.
Men vi behöver
också prata om i vilken kontext vi sätter in olika händelser. På olika
nätforum har det startats en debatt om hur dödsskjutningen på Ramels väg
skildras, jämfört med exempelvis när en ung människa dödades på
Kungsholmen för några år sedan. Då låg fokus på våldet och offret.
I
nyhetsrapporteringen kring den nu dödade pojken har stor vikt lagts vid
om han sedan tidigare är känd av polisen eller inte. Om detta råder det
oklarhet, men ändå gör man snabbt – exempelvis i en artikel i Svenska
Dagbladet – kopplingar till det faktum att ”under 2011 har uppåt 30
skottlossningar och sex mord med gängkopplingar ägt rum i Malmö”, en
uppgift hämtad från Skånska Dagbladet. Vidare nämns att Malmö belastas
tungt av organiserad brottslighet.
”Känd av polisen”,
”gängkopplingar” och ”organiserad brottslighet” – ord som lätt leder oss
till en rad förenklade förklaringsmodeller och slutsatser. Här sker en
perspektivförskjutning, där det inte längre handlar om ett barn som
dödats utan om en person som eventuellt hade en del i ansvaret för sin
egen död.
Den plats där pojken dödades spelar
förstås en roll för den bild media och vi själva målar upp, bilder som
kanske på ett sätt gör det fruktansvärda enklare att förstå men som
också underblåser rädsla och hat. Känslor som i sin tur är kopplade till
den diffusa och olustiga känslan av att det där sköra kontraktet håller
på att brytas. För att motverka dessa känslor behöver vi framför allt
agera, istället för att bara sitta och betrakta det som sker. Men hur?
Efter
mordet på den 15-årige pojken har det snabbt spridits ett upprop på
Facebook och i morgon hålls en manifestation på Gustav Adolfs torg i
Malmö. I skrivande stund är det över 3 500 personer som anmält sitt
deltagande.
Manifestationen är mot illegala vapen och organiserad
brottslighet, inte mot våld och i solidaritet med våldsoffren och deras
anhöriga. Det är en olycklig formulering och ännu ett exempel på hur vi,
i hastigheten, reagerar utifrån våra ryggmärgsreflexer. Diskussionen om
syftet med manifestationen och dess tema är i full gång. En del menar
att det bara handlar om en rädd medelklass som vill visa sitt
avståndstagande genom att samlas i flock mitt i stan. Andra menar -
cyniskt, uppgivet? – att det är naivt att tro att en manifestation ska
göra någon skillnad.
Det finns en risk att manifestationen blir en uppvisning av det goda gentemot det onda, av det upplysta centrum gentemot den dunkla periferin.
Men
samtidigt är initiativet något mycket positivt. Uppslutningen visar på
den stora viljan att agera och att inleda ett samtal med andra. Att
mötas och föra ett fredligt samtal på torget, även om man har olika
åsikter, är själva sinnebilden av hur väsentliga frågor hanteras i ett
demokratiskt samhälle.
Framför allt handlar det nu om att visa hur viktigt det är att den överenskommelsen fortfarande gäller.
torsdag 5 januari 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Manifestationen bör/skall följas upp!
SvaraRaderaDetta hoppas man blir starten för gemene man/kvinna och malmöbo, att sätta press på våra styrande folkvalda?
Därför tror jag, att utifrån boende/klass och social status,skall man följa upp med manifestationer i alla berörda områden,så att alla kan komma till tals och uttrycka vad dom känner! Viktigt att berörda politiker,socialtjänst,polis osv närvar och är med och skapar dialog!
@Carl-H: det är bara att hålla med! Detta är en angelägenhet för alla, och inte minst en politisk fråga.
SvaraRadera